Skärpta straff för id-kapning

Fru talman! Tina Ghasemi har frågat mig vad som har skett sedan regeringen fick i uppdrag att se över ett lagförslag om att kriminalisera identitetsstölder och när ett lagförslag kan förväntas.

Brott som begås genom användning av annans identitetsuppgifter har blivit ett växande problem i samhället. Under senare år har vi också sett en ökning av antalet anmälda bedrägeribrott, ett brott som till stor del begås genom att andras identitetsuppgifter utnyttjas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen är angelägen om att bryta den utvecklingen. Polismyndigheten har intensifierat sitt arbete mot bedrägerier, och sedan förra året finns det ett nationellt bedrägericentrum som arbetar med samordning, förebyggande frågor och metodutveckling. På så sätt skapas också bättre förutsättningar för det samarbete med andra myndigheter, branschorganisationer, kreditupplysningsföretag med flera som krävs för att nå framgång. Enskilda som utsatts har möjlighet att begära att identitetsuppgifter spärras hos kreditupplysningsföretagen.

För att ge skydd mot den integritetskränkning det innebär att få sina identitetsuppgifter utnyttjade och för att ge den drabbade bättre möjlighet att ta till vara sin rätt är det också nödvändigt att skärpa lagstiftningen. Egendomsskyddsutredningen har föreslagit en särskild kriminalisering av identitetskapning som Justitiedepartementet nu arbetar med. Målsättningen är att kunna lämna en proposition till riksdagen i början av nästa år.

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

Varför jag väljer att ta upp den här frågan med ministern är att det har blivit allt vanligare med id-kapningar, enligt både polis och kreditupplysningsföretag.

Id-stöld klassas i dag inte som ett eget brott utan kan användas för flera olika bedrägeribrott. Enligt polisens nationella bedrägericentrum ökade bedrägerierna med 9 procent under första halvåret 2015 jämfört med i fjol. Enligt samma centrum sker det ungefär 60 000 id-kapningar varje år i Sverige, och det finns inget som tyder på att denna typ av brottslighet kommer att minska utan kraftfulla åtgärder.

Det som krävs för att någon ska kunna ta lån, teckna mobilabonnemang eller beställa varor i någon annans namn är många gånger bara ett personnummer. För den drabbade skapar det ofta enorma problem. Man måste bevisa sin oskuld och att man inte har varit oaktsam. Man får merarbete för att till exempel häva köp, spärra kort och returnera varor man inte har beställt. I värsta fall kan det också innebära att man förlorar sin kreditvärdighet och får anmärkningar hos kronofogden. De praktiska konsekvenserna är många, men det skapar också emotionella konsekvenser. Att man känner sig kränkt är inte helt otänkbart.

På initiativ från Moderaterna gav riksdagen den 18 mars i år regeringen ett tillkännagivande om att återkomma till riksdagen med ett förslag om att kriminalisera identitetsstölder.

Fru talman! Det är välkommet att regeringen nu tittar på förslag för att kriminalisera identitetskapning. Justitieministern säger dock att målsättningen är att kunna lämna en proposition till riksdagen i början av nästa år. Riksdagen fattade beslut om det här i början av detta år, och nu kommer det att dröja till någon gång nästa år.

Mina frågor till ministern är: Vad är det egentligen som tar sådan tid? Kan ministern berätta vad förslagen konkret kommer att innebära och exakt när den nya lagen förväntas träda i kraft?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag delar naturligtvis Tina Ghasemis uppfattning om de här problemen - de har växt. Egentligen är det ännu värre än de siffror som ledamoten redovisar om man ser det på lite längre sikt.

Bara antalet anmälda bedrägeribrott sedan 2010 fram till 2014 ökade med 35 procent. Sett till antalet identitetsintrång är utvecklingen ännu värre. Där är det en ökning från 2010 till 2014 på 56 procent, enligt statistiken.

Precis som ledamoten beskriver leder det här ofta till mycket stora bekymmer. Förutom bekymret med själva identitetsintrånget får man stora bekymmer i privatlivet när man får sin identitet kapad.

Det gör att vi i den här regeringen ända från början har sagt att vi tänker skapa en särskild brottsrubricering för detta i enlighet med Egendomsskyddsutredningens förslag.

Man ska kanske säga att riksdagen gjorde ett tillkännagivande i mars i år. Riksdagen visste då mycket väl att det hade kommit en utredning som fanns på plats. Vi har haft en remisstid på det, och just nu jobbar vi med lagstiftningen. Det står på propositionslistan som vi gick över till riksdagen med i höstas att vi kommer med en sådan proposition.

Man kan alltid säga att det här borde ha kommit tidigare, att det borde ha levererats förra året eller förrförra året. Det kan jag inte ansvara för. Jag kan bara säga att den här regeringen tänker leverera en sådan kriminalisering.

Vi tänker faktiskt göra en sak till, och det är delvis förklaringen till att det möjligen tar någon extra månad. Vi såg att vi behöver göra mer än bara vad utredningen föreslår. Utöver en kriminalisering vill vi utvidga det här i så måtto att vi vill ta in det föreslagna nya brottet, alltså det som utredningen kallar för identitetsintrång, bland de brott som tas upp i straffbestämmelsen om olaga förföljelse. Det innebär att om man systematiskt ägnar sig åt den här typen av identitetsintrång kommer man att kunna dömas även för olaga förföljelse.

Ett sådant förslag har vi precis remitterat, och remisstiden för det förslaget går ut i dag. Det innebär att om man döms för olaga förföljelse när man ägnar sig åt identitetsintrång ger det fängelse i upp till fyra år. Då kommer vi också åt den här typen av systematiska förföljelser. Det fanns inte med i ursprungsutredningen, men det är ett sådant förslag som vi kommer att gå vidare med.

I början av nästa år - mer exakt vågar jag inte säga. Det är inte bara det att regeringen ska göra färdig sin produkt. Den ska sedan lagrådsremitteras, och vi får se hur Lagrådet ser på saken. Men i början av nästa år kommer riksdagen att få ett sådant lagförslag.

Fru talman! Den 20 januari i år skrev ministern följande i Expressen: "Högst på regeringens dagordning står bland annat att förbjuda terroristresor, kriminalisera id-kapningar, samt göra om polisutbildningen till högskoleutbildning. - - - Lagstiftningen måste anpassas till hur brottsligheten utvecklas. Regeringen kommer i år bland annat att lägga förslag för att kriminalisera id-kapningar på nätet och för att bekämpa bluffakturor."

Sedan dess verkar det tyvärr inte ha hänt så mycket. Tillkännagivanden är ju beställningar till regeringen på lagstiftning, utredningar eller andra åtgärder. Förra året fattade riksdagen beslut om hela 125 tillkännagivanden. Jag tycker att regeringen bör följa konstitutionell praxis och göra det skyndsamt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det departement som fått flest beställningar är just Justitiedepartementet, där justitie- och migrationsminister Morgan Johansson är statsråd. Sammanlagt har ni fått över 30 tillkännagivanden. Många handlar om straffskärpningar där det redan finns genomarbetade underlag för att gå vidare i frågan. Men med en ökad otrygghet i många delar av Sverige är det anmärkningsvärt, kan jag tycka, att regeringen till exempel inte vill genomföra straffskärpningar för allvarliga våldsbrott. Där skulle förslag ha kommit till riksdagen senast den 1 oktober i år. Även vad gäller straffskärpning för grova narkotikabrott väljer regeringen att avvakta.

Riksdagen har även krävt att regeringen senast den 1 oktober 2015 skulle återkomma med förslag mot fakturabedrägerier. Så har alltså inte skett. Förslaget om att kriminalisera identitetsstölder har senarelagts och nu också tagits bort från förteckningen över regeringens planerade propositioner.

Fru talman! Vi värnar ordning och reda och den praxis för rikets styrelse som har vuxit fram över lång tid. Moderaterna kan inte tillåta att regeringen förhalar riksdagens arbete eller försöker förminska riksdagens inflytande i strid mot regler och konstitutionell praxis.

Det ligger nu ett trettiotal tillkännagivanden på justitieministerns bord. Vad är det egentligen regeringen väntar på, vad är det som tar sådan tid och varför är regeringen så saktfärdig?

Fru talman! Jag tror att jag var tydlig i mitt svar. Vi tänker inte bara genomföra det som Egendomsskyddsutredningen föreslår, utan vi tänker till och med utvidga det. Därför har vi tagit fram ett förslag som går utöver det för att kunna titta på om man också ska kunna dömas för olaga förföljelse om man ägnar sig åt den här typen av systematiskt identitetsintrång.

Vad Tina Ghasemi kommer att få till riksdagen är alltså ett förslag som går längre än det som riksdagen har beställt. Vi får se hur riksdagen behandlar det, men om vi får upp det här på listan så att man kan dömas för olaga förföljelse ligger det i botten ett fängelsestraff på fyra år. Vi får som sagt se hur riksdagen ser på det, men jag tror att det är nödvändigt för att vi ska kunna markera hårt mot den här typen av kriminalitet.

Sedan för Tina Ghasemi ett resonemang om de konstitutionella förutsättningarna. Regeringsformen säger tydligt att det är regeringen som styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen. Tillkännagivanden finns inte i regeringsformen; de nämns över huvud taget inte i regeringsformen. Däremot finns en konstitutionell praxis som innebär att regeringen ska redovisa för riksdagen hur den behandlar de olika tillkännagivandena. Det är den enda plikt, formellt sett, som regeringen har när det gäller att behandla tillkännagivanden, det vill säga att vi måste gå till riksdagen och förklara vad vi har gjort med de olika tillkännagivandena.

Det finns ingen konstitutionell praxis som säger att man till punkt och pricka behöver följa alla tillkännagivanden. Det finns heller ingen konstitutionell praxis som säger att det måste göras inom en viss tid. Det finns tillkännagivanden som legat i 15 år utan att det lett till någon åtgärd. Så har det varit under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har sagt att jag är angelägen om att försöka se till att i så stor utsträckning som möjligt och där det är lämpligt följa de tillkännagivanden som görs. Men vissa förslag kan visa sig vara ogenomförbara eller mindre lämpliga, och då måste vi ta hänsyn till det under beredningen.

Så har maktbalansen, om vi kallar den så, mellan riksdag och regering alltid varit, och jag hoppas och tror att den nuvarande oppositionen inte vill rubba den maktbalansen, för det kommer naturligtvis i så fall att sätta spår i kommande balanser mellan riksdag och regering.

När det gäller den sakfråga som Tina Ghasemi tar upp är vi helt överens. Vi ska göra kriminaliseringen. Vi är beredda att till och med gå lite längre än vad utredningen föreslår. Vi kommer med ett lagförslag i början av nästa år.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att jag välkomnar att det kommer att komma en proposition i början av nästa år, som justitieministern säger är målsättningen. Det är inte det jag vänder mig mot i sak, utan jag tror att vi är rörande överens om att någonting måste göras och att situationen är allvarlig.

Min kritik gäller att det tar alldeles för lång tid. Vi fattade beslut och gjorde ett tillkännagivande i riksdagen den 18 mars, och målsättningen från justitieministern var, enligt den Expressenartikel i början av året som jag hänvisade till, att det skulle komma en proposition i år, inte nästa år. Nu säger justitieministern att målsättningen är att den ska komma nästa år. Justitieministern kan inte garantera när i tid propositionen kommer, utan det är en målsättning.

Det gör mig förstås orolig. En målsättning är en god tanke, men en målsättning leder inte alltid till ett utfall i det tidsintervall som justitieministern nämner. Min oro handlar också om de 30 tillkännagivanden som justitieministern har på sitt bord och där riksdagen fattat beslut. Jag tycker att det är viktigt att följa den praxis som finns om att följa riksdagens beslut.

Jag undrar därför när vi kan se de 30 tillkännagivandena komma tillbaka till riksdagen i form av propositioner.

Fru talman! Vi har tagit hand om alla tillkännagivandena i olika avseenden. I en del avseenden kan man leverera lagförslag ganska snabbt. I andra avseenden måste man titta på dem i utredningar. Det finns också ett beredningstvång för regeringen, det vill säga att vi måste se över konsekvenserna av lagstiftningen och remittera förslag. Lagstiftning är inte något som man gör från en månad till nästa, utan det tar sin tid. Om vi inte gör det på ett noggrant sätt riskerar vi att få lagar som domstolarna sedan inte kan döma efter. Man måste vara noggrann i det arbetet.

Ja, jag kan garantera att vi kommer med en proposition i början av nästa år. Det jag sa var att vi också har en annan process. När vi är färdiga med vår beredning kommer vi att lämna ett förslag till Lagrådet, och så får vi se hur lång tid Lagrådet behöver. Det kanske tar 14 dagar till tre veckor. Det är alltid svårt att veta exakt. Mitt svar gällde Tina Ghasemis fråga när exakt jag kunde lova, och då sa jag att det är svårt att säga. Men jag kan garantera att det kommer i början av nästa år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som förlängt processen något i förhållande till vad jag sa i början av året är det som jag nu påpekat i två inlägg, nämligen att vi vill utvidga lagstiftningen så att man även ska kunna döma för olaga förföljelse. Mot bakgrund av att problemet växt i omfattning tror jag att det är bra att ha en ännu mer kraftfull lagstiftning än vad man kanske hade tänkt sig från början.

Överläggningen var härmed avslutad.