Sjukskrivningsreglerna

Herr talman! Veronica Palm har frågat mig om jag har någon beredskap att vidta åtgärder för att möta ett växande utanförskap med anledning av de nya sjukskrivningsreglerna. Sedan alliansen tillträdde har det så kallade ohälsotalet sjunkit kraftigt från 40,2 till 35,5 dagar. Detta motsvarar ca 77 000 årsarbetare, och sjukfrånvaron fortsätter att sjunka. Inför årsskiftet menade Socialdemokraterna att de nya sjukskrivningsreglerna skulle innebära att tiotusentals människor skulle riskera att bli av med sin sjukpenning. Det visade sig vara obefogat. Nu återkommer Veronica Palm med ett likartat budskap om nästa årsskifte. De främsta faktorerna bakom den minskande sjukfrånvaron är att färre sjukanmäler sig och att de som är sjukskrivna är det under betydligt kortare tid. Däremot ökar inte indragningarna av sjukpenning jämfört med vad som var fallet under åren före den nuvarande regeringens tillträde. Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att bryta den utveckling mot utanförskap som pågått under många år. Den nya sjukskrivningsprocessen innebär betydligt snabbare och fler vägar tillbaka till arbete. En rehabiliteringsgaranti byggs successivt upp för att ge människor bättre stöd. Vidare har arbetsrätten förstärkts för att underlätta omställningen för den som vill söka och pröva annat arbete utan att säga upp sig från sin tidigare anställning. För att ytterligare underlätta en sådan omställning ska Arbetsförmedlingen erbjuda hjälp redan efter tre månaders sjukfrånvaro. Även reglerna i arbetslöshetsförsäkringen har anpassats så att den som behöver byta arbete på grund av sjukdom, och är tjänstledig från sin ordinarie anställning, kan få arbetslöshetsersättning utan att säga upp anställningen. För att hjälpa människor ut ur utanförskapet har reglerna ändrats för dem som redan har beviljats sjukersättning. Med de nya reglerna kan de pröva att återgå i arbete utan att riskera att mista sin ersättning. Vidare har åtgärder genomförts för att underlätta anställning av den som tidigare varit långtidssjukskriven. Till exempel har arbetsgivarnas medfinansiering av sjukpenningen avskaffats och nyfriskjobb har införts. Hittills har ofta långtidssjukskrivna inte fått någon rehabilitering alls och sjukersättning har blivit enda lösningen. Utgångspunkten för regeringens insatser är att människor som varit borta länge från arbetslivet behöver stöd för att deras resterande arbetsförmåga ska kunna tas till vara. Även i fortsättningen kommer naturligtvis en del människor att behöva sjukersättning, men det ska inte vara ett resultat av en passiv sjukskrivningsprocess.

Herr talman! Strax innan jag gick hit fick jag ett brev från Anette. Hennes ärende bedöms just nu av Försäkringskassan. Hon har passerat de 180 dagarna och är orolig för att hennes sjukpenning ska dras in. Hon skriver till mig: Jag vill inte vara ett offer. Jag är ett offer för min sjukdom. Jag vill inte också ligga samhället till last. Jag är till hundra procent övertygad om att det är så de allra flesta människor i vårt land känner. Man vill vara med, man vill vara en del av ett socialt sammanhang och man vill göra rätt för sig. Därför är de nya sjukskrivningsreglerna oroande. Det är dogmatiska tidsgränser ensidigt riktade mot den enskilde sjuke individen. Efter 180 dagar ska man prövas mot hela arbetsmarknaden. Efter ett år åker man ut ur försäkringen. Om man lyckas att argumentera väl och hålla sig kvar kan man som längst få 550 dagar. Sedan är det slut. Det finns ett slut på sjukförsäkringen. Jag läste i morse om Torbjörn som i 30 år har varit plåtslagare. Det har slitit på hans handleder, så han har opererat dem. Han säger själv att han inte klarar av att få på locket på medicinburken. Dessutom har hans häl krossats vid en olycka. Försäkringskassan säger, när han nu har passerat de 180 dagarna, att han har arbetsförmåga. Han kan ha ett stillasittande arbete om han utbildas för det och under förutsättning att han inte behöver förflytta sig över huvud taget eftersom han måste ha foten i högläge. Hans sjukpenning dras in. Torbjörn går till Arbetsförmedlingen. Där sorterade de in honom som icke arbetsför eftersom han faktiskt är icke arbetsför. Dessutom kräver a-kassan att man ska stå till arbetsmarknadens förfogande i den bransch där man har sin a-kassa, vilket han inte kan. Torbjörn får inget stöd. Han får inga aktiva åtgärder. Han får inte ens en gång en passiv sjukförsäkring. Han får en utförsäkring. Det är inte rimligt i ett välfärdssamhälle. Här är vi oense. Jag vill ha en annan typ av sjukförsäkring. Jag vill ha en aktiv sjukförsäkring som är en standardtrygghet med inkomstbortfallsprincip som modell. Jag medger att allt inte var bra under den förra regeringens tid. Jag vill utveckla sjukförsäkringen. Jag drar mig till minnes att den moderatledda regeringen och den moderata majoriteten i kammaren inför beslutet om den nya sjukförsäkringen sade att ingen skulle hamna utanför. Man tog bort den tidsbegränsade förtidspensioneringen och satte in de dogmatiska tidsgränserna. När den sjukskrivne kom fram till den sista dagen och skulle hamna utanför var det antingen arbete, permanent förtidspensionering eller socialbidrag som gällde. Cristina Husmark Pehrsson sade att detta handlar om en grupp som inte är sjuka nog för att få sjukersättning, alltså förtidspension, men heller inte är friska nog att sköta ett jobb ute på den ordinarie arbetsmarknaden. Mot någon form av motprestation skulle de få lämpliga arbetsuppgifter. Ni kallade det resursarbeten. Cristina Husmark Pehrsson, när kommer dessa resursarbeten? Eller ska detta betraktas som ännu ett svek av den moderatledda regeringen mot de människor som har det allra tuffast i samhället?

Herr talman! Jag tackar sjukförsäkringsministern för svaret. Det är ett mycket bra svar som sätter fokus på en interpellation som är ställd utifrån ett helt annat perspektiv än det som statsrådet ger svar utifrån. Det som skrivs i svaret från statsrådet har OECD nyligen kommit fram till är en korrekt ingång i en ny politik. OECD-rapporten gav i princip tre svar. Det första var en eloge till statsrådet för den valda linjen. Det andra var ett konstaterande att Sverige fortfarande är ett av de sämre länderna när det gäller bland annat förtidspensioneringar. Det tredje var en uppmaning att fortsätta på den valda linjen. Det är det entydiga beskedet från OECD. På vilket sätt skulle den politik som tidigare har förts av den socialdemokratiska regeringen vara lösningen på detta? Även om interpellanten lite försiktigt sade att allt inte var bra på den tiden vill jag ändå ta upp ett par principiella frågor som interpellationen berör. När det gäller utanförskap i sjukförsäkringssystemet är det inhumant att enbart ersätta folk med passiviserande bidrag om de fortfarande har arbetsförmåga och vill arbeta och göra rätt för sig. Det är inhumant av den anledningen att forskningen har visat att om man blir förtidspensionerad löper man sju gånger större risk att dö i förtid. Det är en medicinsk anledning till att aktivt införa de åtgärder som regeringen så klokt har gjort. Interpellanten säger i sin interpellation att man medvetet puttar ut sjuka människor ur sjukförsäkringsförsörjningen. Man kan dock ställa motfrågan om interpellantens förslag tillsammans med socialdemokratin i allmänhet skulle vara att medvetet knuffa människor med arbetskapacitet och intresse av att arbeta in i den passiva bidragsförsörjning som jag precis nämnde är mycket hälsovådlig. År 2005, herr talman, försörjde sig var sjunde svensk på sjukpenning eller förtidspension. När det förtidspensionerades som värst slussades 140 personer varje dag över i denna hemska form av farligt leverne. Man misstänker att socialdemokratin använde detta som ett universellt verktyg för att lösa en rad olika sociala problem som inte nödvändigtvis hade med sjukdom att göra och där det fanns arbetskapacitet och individerna själva ville arbeta för att försörja sig. I stället har man nu tagit fram ett sjukförsäkringssystem som bygger på ett antal riktade insatser där sjukpenningen ska gå till dem som är sjuka, precis som ministern poängterar i svaret. Man har inte fått några indragningar av sjukpenningen på det sätt som det målades upp som en svartbild av oppositionen. Man har därtill fört snabba rehabiliteringsinsatser som är oerhört värdefulla, just för att folk ska komma bort från det farliga utanförskapet. Man har även en engagerad arbetsmarknadspolitik som syftar till att se den arbetskapacitet som finns hos dem som tidigare dömdes till en passiviserande förtidspension. Detta är viktiga redskap som har lett till de minskningar i ohälsotalen som inte bara ministern konkret redogör för utan som också OECD har hyllat ministern och därmed alliansregeringen för att ha åstadkommit. Jag förväntar mig att vi får en fortsatt minskning av sjukskrivningarna och samtidigt ett bejakande av den arbetskapacitet som finns hos befolkningen. Detta handlar ytterst, herr talman, om att tillfredsställa människors behov av att själva vilja försörja sig och därmed öka makten hos varje individ i samhället - till skillnad från att överflytta denna makt till politikerna.

Herr talman! Övriga riksdagskolleger! Den diskussion vi har här är väldigt viktig, och det är speciellt bra att ha den i dag eftersom det var internationella kvinnodagen i söndags - alla kvinnors namnsdag, men speciellt min eftersom jag heter Siw. Jag har tidigare interpellerat i denna fråga när det gäller jämställdhet. Därför tycker jag att det är bra att Veronica har interpellerat. Jag och LiseLotte från Vänsterpartiet har för ett år sedan interpellerat om hur de nya sjukförsäkringsreglerna slår på kvinnors situation och hur de påverkar de jämställdhetsmål som vi alla här i riksdagen har antagit. Ett av de övergripande målen är att var och en ska kunna försörja sig själv. Det är oroväckande att 78 procent av alla kommuner nu påtalar att försörjningsbördan för skattekollektivet i kommunen har ökat. Det är en konsekvens av sjukskrivningsreglerna, eller också hittar era partivänner i kommunerna på detta. SKL varnar för att en del av det som ligger bakom detta är de förändrade sjukskrivningsreglerna. Det är viktigt att fastslå att vi alla tycker att människor som har arbetsförmåga ska arbeta. Frågan är bara hur vi kommer dit. Som Finn Bengtsson så målande säger: Alla som har arbetsförmåga ska arbeta. Det sade jag också till Lisa som ringde till mig och grät. Hon hade varit sjukskriven i sju år. Då sade jag: Ministern har sagt att du ska få en rehabiliteringsplan. Jag har inte det, Siw, och nu får jag inte något socialbidrag för de säger att jag är frisk. Det är du ju Lisa, sade jag. Även om du har psykiska störningar och ont i ryggen finns det arbetsuppgifter som du kan utföra. Du får börja arbeta igen. Jag har ju ångest nu. Jag vågar inte. Mamma är här. Den här kvinnan är 47 år och har tre vuxna barn. Hon bor alltså ensam. I Göteborgs kommun är det så att om man inte kan betala hyran har man ingen lägenhet. Hon har alltså en mångfasetterad sjukdom. Nu ska hon ställa sig till arbetsmarknadens förfogande tillsammans med alla som har arbetat på Volvo - alla de kvinnor som inte får fortsatt timanställning eller vikariat. Hur stor är hennes möjlighet att få ett jobb? Jag sade så här till Lisa - hon heter egentligen något annat: Jag ska fråga ministern. Du ska få ett resursjobb. Det har vi pratat om i över ett år. Min fråga till Cristina Husmark Pehrsson är: Var är resursjobbet? Lisa har fått avslag på sin begäran om socialbidrag. Hon kommer inte att kunna betala sin hyra om inget görs. När kommer resursjobbet till henne? Vi hade en debatt i tv jag och Cristina Husmark Pehrsson. Jag vet att Cristina Husmark Pehrsson inte ska uttala sig om enskilda fall, men om principen. När kan alla de som är elallergiker till exempel och har slutdatum på sina sjukförsäkringar få skogshuggarjobb i Göteborg? När kan de få de jobben? Reglerna är ju ändrade så att man är skyldig att ta alla jobb på arbetsmarknaden. Det betyder att de som bor i Göteborg måste flytta. De måste flytta upp till Norrland, även om de råkar ha en man i Göteborg. När kommer resursjobben? Jag tycker att det är viktigt. De anställningsstöd för långtidssjuka som ni har inrättat måste vara något för dessa. Men enligt de uppgifter jag har är det tio personer som har fått det på ett år. Jag undrar: Var är jobben för de sjuka?

Herr talman! När Folkpartiet gick in i regeringssamarbetet och in i alliansen var vår utgångspunkt när det gäller socialförsäkringar att en modern välfärdsstat självklart måste ha fungerande socialförsäkringar. Försäkringarna ska omfatta alla, ha ett samband mellan avgifter och förmåner och skydda vid inkomstbortfall. Samtidigt ska försäkringarna i så stor utsträckning som möjligt också bidra till att en människa klarar av en omställning vid sjukdom. Försäkringarna ska uppmuntra till att komma tillbaka till arbetslivet. De ska naturligtvis också betalas ut till rätt ändamål. Den som är sjuk ska ha sjukpeng. Den som är frisk ska inte ha någon sjukpeng. Det är utgångspunkten. Den som är arbetslös ska kunna få a-kassa. Den som frivilligt låter bli att jobba ska inte ha a-kassa. Den som studerar ska ha studiemedel. Den som inte studerar ska inte ha studiemedel. Ersättningsnivån ska vara rimlig. Runt 80 procent, som i dag gäller för de första tolv månaderna, tycker vi är bra. Det blev en bra välfärdssjukförsäkring med alliansens politik, tycker vi i Folkpartiet. Det blev också en mycket aktivare sjukförsäkring, som uppmuntrar till rehabilitering och återgång till arbetet, än den vi hade med den tidigare regeringen. All erfarenhet visar att tiden innan åtgärder sätts in har väldigt stor betydelse när det gäller för en sjuk att få rehabilitering. En mycket stor grupp av dem som är långtidssjukskrivna har antingen någon form av psykisk ohälsa eller problem med leder, muskler och rygg. Undersökningar visar att det i de fallen är nödvändigt med insatser efter helst mindre än tre månader för en aktiv rehabilitering. I verkligheten har många av dessa människor fått vänta upp till ett år innan det har blivit någon rehabilitering, om det över huvud taget har blivit någon rehabilitering värd namnet. Det har verkligen släpat efter i Sverige. Som alla vet, men det tål att upprepas, fördes massor av människor - unga, alldeles för unga, och medelålders - automatiskt över i förtidspensionering i det gamla systemet. Många av dem får nu en ny chans med de möjligheter att pröva arbete som förtidspensionerade - eller de med sjukersättning som det heter - får. Vi har nu tre tydliga avstämningstillfällen i sjukförsäkringen där man ska prövas på olika sätt. Man ska pröva vilken rehabilitering man har gått igenom och vilka möjligheter vi har. Reglerna är ju inte så väldigt nya. Det nya är tydligheten och möjligheterna att pröva andra arbeten utan att bli uppsagd. Dessutom görs många andra insatser som till exempel sänkt arbetsgivaravgift om man anställer människor som har varit sjukskrivna. Interpellanten säger att reglerna puttar ut sjuka ur sjukförsäkringssystemet. Jag undrar vad oppositionen menar med det. Är det fel på reglerna? Det har väl alltid varit diskussioner om enskilda sjukfall som vi verkligen ska ta på allvar och fortsätta att diskutera. Men menar verkligen oppositionen att människor som inte är sjuka ska ha sjukpeng? Det tycker jag är grundfrågan i denna debatt. Jag tackar ministern för svaret.

Herr talman! Jag vill också tacka ministern för svaret på interpellationen. Jag är förvånad över att Socialdemokraterna över huvud taget vill diskutera den här frågan. Bokslutet över den politik som Socialdemokraterna förde är ju så dystert. När Socialdemokraterna lämnade ifrån sig regeringsmakten var mer än en miljon människor i utanförskap. Två tredjedelar av dem var i utanförskap på grund av att de var fast i långa passiva sjukskrivningar eller i förtidspension och sjukersättning. Det var så det såg ut. Det var inga tidiga aktiva rehabiliteringsinsatser, utan långa passiva sjukskrivningar. På den tiden arbetade Försäkringskassan med en sjustegsmodell för att hjälpa människor tillbaka till arbetslivet. Efter ett års sjukskrivning var fortfarande 70 procent av de sjukskrivna kvar i steg ett. Det hade inte hänt någonting. Det hade inte gjorts någonting. Vad hände efter ett år? Då kom man fram till den tidsgräns som Socialdemokraterna införde då man automatiskt skulle prövas för förtidspension. Jag vet inte hur många människor jag har pratat med under de senaste åren som har berättat hur bedrövade de var över den situation de hamnade i när de tvingades över från en sjukskrivning till en förtidspension. De hamnade i ett permanent utanförskap. De har själva beskrivit hur det har förstört livsgnistan, skapat social isolering och fått dem att helt tappa självförtroendet. Denna förtidspensionering efter ett år var den åtgärd som Socialdemokraterna införde för att snygga till sjukskrivningstalen. Det var fruktansvärt cyniskt. 140 personer om dagen - precis som Finn Bengtsson sade tidigare - förtidspensionerades under Socialdemokraternas tid vid makten. 550 000 människor lämnade de efter sig i ett permanent utanförskap. Nu tillförs vården ökade resurser. Vi inför en rehabiliteringsgaranti. Vi gör en psykiatrisatsning som också tillför ytterligare resurser till vården, och vi går verkligen från passiva långa sjukskrivningar till tidiga aktiva rehabiliteringsåtgärder. Precis som socialförsäkringsministern redovisade tidigare har ohälsotalet sedan regeringsskiftet fram till i dag sjunkit från 40,2 till 35,5, vilket betyder 77 000 fler årsarbetare. Jag sade inledningsvis att jag var förvånad över att Socialdemokraterna vill diskutera denna fråga om man tittar på det bokslut som de själva lämnade efter sig. Men jag är också förvånad över att de vill diskutera denna fråga av den anledningen att de inte har något alternativ att presentera. Socialdemokraterna vill bara ha en återgång till det gamla. Något gemensamt alternativ från de rödgröna partierna finns inte i sikte. Socialdemokraterna är emot det som vi nu gör när vi rättar till de problem som de lämnade efter sig. Det enda alternativ som de har är att gå tillbaka till det gamla som inte fungerade, det gamla systemet som bara dömde människor till ett långvarigt utanförskap. Jag tycker att Socialdemokraterna borde sätta sig ned med sina rödgröna kamrater och försöka ta fram ett konkret alternativ till denna politik innan de yttrar sig på nytt.

Herr talman! Jag får också brev. Jag fick häromdagen ett brev från en person som skrev: Min fru har varit sjukskriven i 15 år. Nu är hon på bättringsvägen och har fått ett jobb med hjälp av Arbetsförmedlingen. Jag blir lite förvånad när jag hör Veronica Palm och övriga debattörer inom oppositionen som hela tiden svartmålar regeringens sätt att vilja satsa på företagshälsovård och sjukvård. Jag vet att ni har röstat nej till detta under alla år som jag har suttit i riksdagen. Ni satsade 90 miljoner kronor på rehabilitering. Vi satsar 1,6 miljarder kronor. Ni säger att ni vill återinföra 80 procent i sjukpenning. Men när jag tittar i er egen utredning står det bara från dag ett att det har varit 65 procent och 75 procent, och så sent som 2003 och 2004 var sjukpenningen 77 procent. Ni är inte trovärdiga. Jag kan se att ni införde 80 procents sjukpenning precis lagom till valet. Vad vill ni med företagshälsovården? Vad vill ni med rehabiliteringsgarantin? Hur mycket pengar satsar ni på det? Vad vill ni göra med alla de personer som nu har gått i långa passiva sjukskrivningar? 70 procent av dem som hade varit sjukskrivna längre än ett år hade inte ens prövats mot andra arbeten utan blev förtidspensionerade. Veronica Palm, egentligen är vi nu nere på de ohälsotal som vi hade 1998. Nu kritiserar ni regeringen för att vi har sänkt ohälsotalen och tar det till intäkt för att vi puttar ut människor. Vi börjar nu närma oss normala siffror. Vi är nu nere på de siffror som vi hade när ni regerade. Jag hörde inte att ni då stod här i kammaren och talade om hur hemskt det var med de höga ohälsotalen. Tack och lov för 180-dagarsgränsen och att någonting faktiskt händer under årets sjukskrivning. Det kunde med er politik innebära att man möjligtvis prövades mot arbetsmarknaden redan efter tre veckor. Men det kunde också dröja tre år eller, som framgår av brevet, 15 år. Det är väl jättebra att vi har en tydlighet i fråga om detta. När det gäller indragning av sjukpenning har ni fört en landsomfattande kampanj. Lagom till jul skickade ni insändare till alla landets tidningar där ni talade om att 77 000 personer nu skulle gå miste om sin sjukpenning. Det blev 49 personer fler än året innan då rehabgarantin inte var på plats. Detta innebar att ni gav människor väldigt mycket oro och ångest. Det gjorde ni för att ni ville vinna politiska poäng. Det var fler personer som fick sin sjukpenning indragen när ni regerade än när vi regerar. Hur kan det komma sig att ni nu talar om indragning av sjukpenning och att människor lämnas utan stöd när det var fler som fick sjukpenningen indragen under er tid? Jag kan inte heller låta bli att tänka på det moratorium som ni ville införa. Ni kom till mig och sade att det var så hemskt, att så många blev utförsäkrade och att alla människor i stället skulle vara kvar i sjukförsäkringen tills högkonjunkturen kommer. Om människor har en arbetsförmåga eller om de kan utveckla en arbetsförmåga ska man se till att hjälpa människor att utveckla och få denna. Det får de inte på Försäkringskassan, men de får det på Arbetsförmedlingen och genom de goda kontakter som nu råder mellan dessa två myndigheter, så att de är rustade den dag högkonjunkturen kommer. Om de låses fast och blir kvar i sjukskrivning och högkonjunkturen kommer blir de fast där for ever . Det var precis det som hände under er tid då 140 personer om dagen blev förtidspensionerade.

Herr talman! Jag kanske förvånar någon genom att säga att ohälsotalsmåttet och sjukskrivningsandelsstatistiken inte är det viktigaste för mig. För mig är det viktigast att människor faktiskt mår bra, återfår arbetsförmåga och får möjlighet att delta i samhället utifrån sina förutsättningar. Det är det viktigaste för mig. Jag kan inte låta bli att undra om jag lever i en annan verklighet än mina borgerliga kolleger här. Har det förbigått er att det är kris i Sverige? Det är finanskris, det är jobbkris, det är ohälsokris och det är otrygghetskris. Vi har ett hårdare och ett kallare Sverige. Vi har en regering som straffbeskattar pensionärer. Vi har en fackföreningsrörelse som känner sig nödd och tvungen att tillåta lönesänkningar, och vi har en arbetsförmedling som är överbelastad. Ärligt talat: I den verklighet som jag lever i står inte den som har varit sjukskriven i 15 år, som i Cristina Husmark Pehrssons exempel, först i kön hos Arbetsförmedlingen. Problemet är att de människor som har det tuffast är de som är svårast att arbeta med på Arbetsförmedlingen. När Arbetsförmedlingen får mindre resurser och mindre möjligheter att arbeta är det klart att de människorna kommer att ha det ännu svårare att ta sig ur denna kris. Det sägs att den socialdemokratiska regeringen dolde arbetslöshet i sjukskrivningsstatistik. Det kanske man kan diskutera. Samtidigt säger den nuvarande finansministern att det tar ungefär två år innan ekonomiska incitament ger full effekt på marknaden. Det är nu ungefär två år sedan de första borgerliga besluten fattades, och ohälsotalen började sjunka långt tidigare. Det påbörjades alltså ett arbete för en mer aktiv sjukskrivning redan under den förra regeringen. Det som har skett nu är att man har infört dogmatiska och hårda tidsgränser riktade mot den enskilda människan. Jag kan också vara beredd att diskutera om det är riktigt att göra som regeringen gör nu, nämligen att dölja sjuka människor i arbetslöshetsstatistiken. Ingen människa kan nämligen säga att Torbjörn eller Anette är friska, men sjuka människor puttas ut ur sjukförsäkringen och rakt ut på en allt hårdare och kallare arbetsmarknad för att konkurrera om arbeten som faktiskt inte finns. Vill man att folk ska jobba får man se till att föra en jobbpolitik. Nog om detta. Det gör mig väldigt upprörd. De delar av rehabiliteringskedjan som handlar om mer stöd till landstingen och om förstärkt företagshälsovård röstade vi alla ja till. Vi lade dessutom mer aktiva insatser på tidig rehabilitering nära arbetsmarknaden. Den aktiviteten finns inte i dag. Det som den här interpellationen handlade om och det som är min fråga är: Är det en ny politik? Jag hade förväntat mig ett sådant här svar igen: Vi kommer så småningom att diskutera resursjobb. Vi kommer med en proposition längre fram. Vi funderar vidare. Vi har ett arbete pågående i departementet. Inte ens ett sådant svar blev det, utan bara ett icke-svar. Då måste jag tolka det som att det är en ny politik. Det kommer inte att komma några resursjobb, utan de som hamnar utanför, som inte är så sjuka att de blir förtidspensionerade men som inte kommer att komma tillbaka till arbetet, lämnas åt sitt öde. Är det så jag ska tolka svaret från statsrådet?

Herr talman! Det börjar bli en intressant debatt! Låt oss konstatera vad jag sade i mitt förra inlägg: OECD har entydigt givit regeringen och inte minst statsrådet en eloge för dess kloka politik och konstaterar att det behövs mer av just denna politik och inte av den politik som förevar tidigare. Humanisterna Jonas Frykman och Kjell Hansen har i sin nyutkomna bok I ohälsans tid skrivit att den tidigare socialdemokratiska regeringen använde sjukförsäkringssystemet "som ett universalredskap för att lösa en rad av sociala problem hos en jämförelsevis frisk befolkning". Veronica Palm raljerar över att detta ohälsotal inte skulle vara ett viktigt mått. Vi talar om 77 000 årsarbeten. Det är klart att man kan ställa det i perspektivet av stackars Anette och Torbjörn och även Lisa, som Siw Wittgren-Ahl förde till. Jag har ingen anledning att betvivla att de här människorna inte har det så bra. Men vi har fortfarande 540 000 förtidspensionärer i det här landet. Tycker möjligtvis interpellanten att det är rätt väg att fortsätta med det som Socialdemokraterna gjorde under sitt maktinnehav? Det handlade om att enbart ha hårdare regeltolkningar och sedan passivt flytta över folk till förtidspensionering, vilket jag också nämnde är en konkret hälsorisk. Herr talman! Det arbetssätt som regeringen nu har innebär en bred fasett av åtgärder som också stimulerar folk genom att ge fribelopp för att komma in i arbete, studier eller, inte minst viktigt, engagemang i ideell verksamhet, vilket också kommer att gynna den ideella verksamheten, som inom parentes sagt var helt försummad under Socialdemokraternas tid i regeringsställning. Jag tror att detta är rätt sätt att ge folk tillbaka självkänslan. Vi ger dem också konkreta möjligheter att få mer resurser själva utan att de blir av med de bidrag som de behöver när de är sjuka, vilket felaktigt nämns av oppositionen. Jag tror, herr talman, att det är helt rätt väg att ge människor egenmakt och att bryta politikernas överhöghet över människor som kan och vill själva.

Herr talman och Gunnar Axén! Ja, vi vill diskutera dessa frågor. Vi tycker att de är angelägna. Även om jag bara förde till Lisa, Finn Bengtsson, är hon en av dem som är utanför. Ni skulle ju rätta till utanförskapet! Det var ju det ni sade. Ni nämner siffror om utanförskapet. Ni säger 1,2 och 1,7. I dem ingick de arbetslösa. De är uppe i 10 procent av befolkningen snart. De är i utanförskap nu. Var är deras jobb? Hur ska de få jobb, de friska? Ni gör ingenting för dem. Ni bara väntar på att något ska komma i gång. För oss är det viktigt med jobben. Vi undrar: Var är resursjobben till dem som var sjuka? Vi vill diskutera detta för att ni genomför ett systemskifte utan att tala om det för svenska folket. Jag är mest häpen över Folkpartiet, som tycker att detta är bra. För oss är det så att vi hade en försäkring. Vi var försäkrade som vi var. Det var poängen. Alla föds inte lika. Vi är olika. Vi drabbas olika på våra arbetsplatser. Men vi skulle vara försäkrade. Ni drar undan försäkringen på så sätt att ni ska titta på de friska. Ibland är det så att man är mångdimensionellt sjuk. Men det är klart att man ska få ett jobb. Det var det ni sade. De ska få resursjobb. Var är resursjobben till de sjuka? Och nu undrar vi: Var är jobben till de friska? De är i utanförskap nu. För oss är detta jätteviktigt. Arbetet är viktigt för alla människor. Att kunna försörja sig är viktigt, inte utanförskap. De som står utanför har ingen egenmakt och kommer aldrig att få det med ert systemskifte i Sverige. Det är bara några få som får det bättre. Alla andra kommer att få det sämre. Vi vill ha en sjukförsäkring som täcker alla. Jag undrar till sist: Vad ska de andra människorna få, Cristina Husmark Pehrsson? Var är resursjobben, och hur ska människorna komma i gång? Vad ska de få? Du står och pratar om att vi skulle upp med makten. Vi undrar: Vad gör ni som har makten? Det är det vi undrar. Vad gör ni?

Herr talman! Den här interpellationen och debatten handlar i väldigt stor utsträckning om vad som händer när Försäkringskassan ska göra avstämningar, se vad som har hänt och ta ställning till om sjukskrivningen ska fortsätta eller inte. Hittills har en sådan stor avstämning gjorts. Det var nu vid årsskiftet. Inför det fick vi som sagt höra under veckorna före jul hur oppositionen skrämde upp människor med att 77 000 eller 78 000 människor riskerade att kastas ut och få leva på socialbidrag och så vidare, riskerade att bli utförsäkrade, som man uttryckte sig. Bilden blev naturligtvis att en massa människor skulle bli utan sjukförsäkring oavsett om de var sjuka eller inte. Sedan har det visat sig att antalet indragningar av sjukpenning var ungefär detsamma i januari 2009 som i januari året tidigare. Det handlar om ungefär 400-500 personer som har fått indragen sjukpeng på grund av att de har arbetsförmåga och inte är sjuka. Veronica Palm säger att statistiken om ohälsotal inte är viktig. Beror det på att statistiken är felaktig, eller vad beror det på? Den andra frågan blir: Vad är det som är viktigt? Vi har i alla tider, både med den gamla regeringen och med den nuvarande regeringen, ibland fått läsa om gripande fall där vi tycker att Försäkringskassan kanske borde ha handlat annorlunda. Ibland har människor vunnit överklaganden. Men har oppositionen någon statistik som inte vi har som visar att människor generellt blir felaktigt friskskrivna? Har oppositionen en mängd exempel på diagnoser som är felställda? Jag tycker att det är svagt att säga att statistiken inte har någon betydelse. Man målar däremot upp en allmän känsla av att människor i allmänhet har det eländigt. Vi gör massor som vi inte hinner prata om nu: satsningar på vuxenutbildning, lärlingsutbildning, jobb för sjukskrivna och så vidare. Det är ingen passiv politik som förs.

Herr talman! Jag sade att jag var förvånad över att Veronica Palm ville prata om de här frågorna eftersom Socialdemokraterna lämnat ett så dystert bokslut efter sig. Det kanske var därför, herr talman, som Veronica Palm valde att prata om så mycket annat än sjukförsäkringen, bland annat den globala finanskrisen som även vi i Sverige får känna av. Men vi kan vara glada över att vi har sådan ordning och reda i statsfinanserna. Vi har sunda och stabila statsfinanser och har klarat av bland annat en satsning på mer än 40 miljarder kronor i ekonomiska stimulanser för att motverka den globala finanskrisens effekter i Sverige. Bland de åtgärder som vi har genomfört finns ytterligare en höjning av jobbskatteavdragen, en sänkning av skatten på arbete, som Socialdemokraterna har varit emot. Andra åtgärder har varit en sänkning generellt sett av arbetsgivaravgifterna och en halvering av arbetsgivaravgifterna för ungdomar, vilket Socialdemokraterna har varit emot. Det är otroligt förvånande att man framhärdar i att vilja fördubbla arbetsgivaravgifterna för den som anställer någon som är under 26 år när vi ser ungdomsarbetslösheten skjuta i höjden. Hur kan Socialdemokraterna försvara att de vill beskatta ungdomarna hårdare och än mer späda på ungdomsarbetslösheten i detta läge? Jag pratar gärna om de frågorna. Men nu handlade interpellationen om sjukförsäkringen. Jag kan bara konstatera att det resonemang som Veronica Palm förde i sitt förra inlägg innebär att personer som har arbetsförmåga inte ska stå till arbetsmarknadens förfogande och söka sig tillbaka till arbete utan ska vara kvar i sjukförsäkringen på grund av hur situationen ser ut på arbetsmarknaden i dag. Det är exakt den ordning som gällde tidigare, precis det som alla andra tidigare har sagt har varit fel. Nej, socialdemokrater, kom tillbaka tillsammans med de rödgröna kamraterna med ett eget alternativ!

Herr talman! Ja, det alternativet skulle jag väldigt gärna vilja se! Jag hör hela tiden Socialdemokraterna kritisera regeringen för satsningarna på företagshälsovård, rehabgarantin, aktiva insatser, sjukskrivningsmiljarden, kösatsningen och hjälp att få tillbaka sjukskrivna och förtidspensionerade i gemenskapen igen. Hela tiden klagar ni. Ni klagar på sjukpenningens storlek trots att ni i er egen utredning kan se att de senaste tolv åren var ni långt under 80 procent från dag ett. Vi har 80 procent det första året. Vad ni än gör är det er egen utredning och kritiken mot er politik som ligger till grund för regeringens satsning på en rehabgaranti. I er egen utredning - gjord av Anna Hedborg, före detta socialförsäkringsminister för Socialdemokraterna - står det: Om arbetsmarknaden fungerar dåligt kan inte botemedlet tillåtas bli att det verkliga problemet döljs i sjukförsäkringen. Ni vill ändå gå tillbaka till ett moratorium och låta människor som kan utveckla en arbetsförmåga få vara kvar i sjukförsäkringen till dess att högkonjunkturen kommer och loppet är kört. De kommer ju aldrig tillbaka. Det är 550 000 i förtidspension. Jag håller med Gunnar Axén om att Veronica Palm drar in mycket annat i sin interpellation. Låt mig också påminna om den reform för sänkt skatt på arbete som denna kammare har beslutat om. De två största skattesänkningarna på arbete stöddes av Socialdemokraterna. Kom inte här och kritisera jobbskatteavdraget, Veronica Palm! Ni har själva gjort det. I de två största delarna har ni favoriserat arbete och inte pensionärer. Göm dig inte, Veronica Palm! När det gäller resursjobb är det för de personer som lämnar efter två och ett halvt års sjukskrivning. Antingen kommer de att få en sjukersättning eftersom de är så sjuka, och för dem ska naturligtvis sjukersättningen finnas till, eller så har de eller kan de utveckla en arbetsförmåga. Då ska de få stöd och hjälp av Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan är jättebra på mycket men inte på att fixa och förmedla jobb och arbetsträning. Därför satsar vi mycket på jobb på Samhall, lönebidrag och så vidare. Det finns en grupp personer som nu sjunker i antal för varje dag som går. Försäkringskassan säger också att de får hjälp och stöd långt innan de kommer fram dit. De kommer att få någon form av stöd och hjälp, individuell coachning och hjälp. Det kommer att vara på plats i god tid innan detta kommer att inträffa den 1 januari. Fram till dess finns det som jag kan se fyra upparbetade rutiner mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det är handlingsplanssamverkan med många miljoner avsatta, samlokaliseringar och överlämningsmöten för alla dem som innan dess ser ut att behöva ha hjälp och stöd. Det talas om att se till det friska, säger Siw Wittgren-Ahl lite hånfullt. Det är precis det som många unga rullstolsburna personer har lärt mig. De säger: Se till det som är friskt hos mig och inte det som är sjukt, Cristina. Dessa ungdomar har sagt till mig: Se till det som är friskt hos mig och hjälp mig vidare. Döm mig inte till ett permanent utanförskap. När det gäller kvinnor och ohälsa satsar vi på en rehabiliteringsgaranti på 1,6 miljarder. Det gör vi därför att vi i offentlig sektor har fått ärva många kvinnor av er. Det är 60 procent av antalet personer som har förtidspension eller sjukpenning som är kvinnor. Många av dem har lättare psykisk ohälsa och smärtor i rörelseapparaten. Dem satsar vi på. Därmed får landstingen som har ansvaret för den medicinska rehabiliteringen och diagnoser också resurser över att hjälpa alla andra diagnoser.

Herr talman! Det har frågats om det socialdemokratiska alternativet i ett land som styrs av en borgerlig regering. Det kanske inte styrs så bra, men det görs ändå försök att styra. När det gäller sjukskrivningsreglerna har vi röstat ja till de delar som vi tycker har varit bra. Vi har röstat ja till förstärkt företagshälsovård, ja till möjligheten att kunna arbeta för dem som har sjukersättning och ja till de delar som har gett mer resurser till Försäkringskassan att arbeta. Vi har röstat nej till det vi tycker är urusel politik. Det handlar om att man har ensidiga dogmatiska gränser som är ensidigt riktade mot den enskilde. Det går inte att säga någonting annat. Ni var med när vi beslutade om det. Syftet är att det finns ett slut på försäkringen. Det ska finnas en sista dag, ett bästföredatum, för när man får vara sjukskriven. Vill man läsa det socialdemokratiska alternativet finns vår budgetmotion. Den är ganska tydlig. Det handlar inte om att bara säga nej. Vi säger nej till det dåliga, ja till det bra, och vi utvecklar en egen politik. Så fungerar det. Jag vill ägna den sista minuten av talartiden till att säga följande. Det är tydligt att vi är djupt oense på många punkter när det gäller synen på sjukförsäkring. Det handlar i grunden om synen på människor. Jag hör till dem som tycker att det krävs ett aktivt stöd för människor att komma tillbaka och att människor ska ha en ekonomisk trygghet. På andra sidan står högern, de blå, och den moderatledda regeringen och tror på fullt allvar att människor blir friskare av att de blir fattigare. Jag har tre enkla tips: Riv upp de orättvisa sjukskrivningsreglerna, öka det aktiva stödet och för en riktig jobbpolitik. Det är jobb som människor måste ha. Det handlar om stöd till kommuner och landsting, utbildning och omställning och att öka köpkraften. Det handlar inte om att smeta ut skattesänkningar över alla unga när vi ser att det inte fungerar och ungdomsarbetslösheten stiger. Jag lovar att komma tillbaka till kammaren och diskutera. Det gör jag inte för att vinna enkla debatter utan för att det är viktiga frågor.

Herr talman! Det handlar om människor. Det handlar om 770 000 människor som var sjukskrivna eller förtidspensionerade på hösten 2006. Det handlar om att 70 procent av de personerna inte fick stöd och hjälp utan många gånger fick en förtidspension efter ett år. De kom inte tillbaka. Det var 1 procent som kom tillbaka. Det var en total inlåsningseffekt som på något sätt Socialdemokraterna fortfarande försvarar i stället för att ge stöd och hjälp. Vi ser att människor blir friskare och får hjälp. Till och med en person som varit sjukskriven i 15 år får nu hjälp av Arbetsförmedlingen att få arbete. Riksrevisionen kom häromdagen med en rapport. Försäkringskassan kommenterar den med: Vi delar slutsatsen av Riksrevisionen att det gamla systemet fick inlåsningseffekter och gjorde det svårare för sjukskrivna att komma in i jobbet igen. Det säger Försäkringskassan till Dagens Nyheter. Veronica Palm ger en uppmaning till de människor som undrar vilket som är det socialdemokratiska alternativet. Är det att gå tillbaka till 77 procent som det varit eller 70 procent i sjukpenning? Är det att minska de ekonomiska resurserna till företagshälsovård och rehabilitering? Är det att sudda bort alla tidsgränser och låta tiden gå så att man kan vara sjukskriven i 15 år? Rekommendationen är: Gå till vår budgetmotion och läs. Det hade varit mer ärligt, Veronica Palm, om du här hade talat om det så att människor hade förstått vad det är som de ska förvänta sig av er politik. Återigen, läs er egen utredning som säger: Att vara långtidssjukskriven när ni regerade var som att gå ned i ett svart hål av väntan. Det var många gånger en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det blev en parkeringsplats för sådant som det inte var ämnat för. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att hjälpa människor att hitta sin arbetsförmåga, ge stöd och hjälp att utveckla denna arbetsförmåga så att de kommer tillbaka igen i delaktighet, får en mening med livet och dessutom kan stå på egna ben med egna pengar. (Applåder)