Anf. 87 Statsrådet Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Jag tar gärna den ganska breda diskussionen om sjukförsäkringens funktionalitet över huvud taget. Det kanske inte är så mycket just det som interpellationen från början handlade om, alltså frågan om rehabiliteringsinsatser, men det är helt okej.
Låt mig backa tillbaka ett steg och säga i denna kammare något som jag sagt många gånger tidigare både här och på andra ställen, nämligen att jag är den förste att understryka att insikten om en ohållbar sjukförsäkringsutveckling under 1990-talet och en bit in på 2000-talet var bred. Det som den nuvarande regeringen och regeringen före, det vill säga min företrädare, insåg var inget unikt, att vi skulle ha insett något som ingen annan insett, utan det unika var att vi genomförde ett antal reformer för att skapa institutioner som var långsiktigt hållbara.
Jag har gång på gång, mycket uppriktigt och utan att vilja binda socialdemokrater till min ståndpunkt i sak, påpekat att de insikter som då fanns, inklusive hos regeringen Persson 2003 - halveringsmålet, Socialförsäkringsutredningen, beskrivning av behovet av tidsgränser, snabbhet i flödet för att komma tillbaka så fort som möjligt - var intellektuella insikter långt över och mellan partigränserna. Jag har sagt det tidigare, och ibland har det nästan uppfattats som om jag velat retas. Insikten var bred, men den landade inte i så många handgripliga reformer.
Det som hände var ett antal andra institutionella saker. Det var Försäkringskassans nationalisering, en mycket bred spridning av insikter i läkarkåren om att sjukskrivning var en del av de ansvarsområden som läkare borde tänka på när det gällde patientens långsiktiga väl och ve. Det var också ett samhällsklimat som mycket mer började tala om problemet med omfattande långa sjukskrivningar. Det är väl dokumenterat i den svenska sjukskrivningens historia att det varit förbluffande lätt att tala upp och tala ned sjukskrivningstalen, en besynnerlig utveckling. Trots permanenta regelverk har vi ändå haft väldiga fluktuationer. Det syntes tydligast i den ganska remarkabla utvecklingen att vi hade mycket låga sjuktal i lågkonjunktur och mycket höga sjuktal i högkonjunktur. Det var ganska unikt för Sverige jämfört med många andra länder.
Jag säger allt detta för att understryka att jag tycker att vi gått från ett läge med bred intellektuell insikt om att någonting behövde göras. Det är riktigt som interpellanten påpekar, att sjukfallstalen började sjunka. Det skedde redan från 2003-2004 men till priset av massiva förtidspensioneringar. Vi ska inte glömma bort att påpeka det. Det kanske inte var avsikten, men i praktiken förtidspensionerade vi bort långa sjukfall. Det skedde inte förrän senare. Jag tror inte alls att avsikten var att dölja saker och ting, det tror jag inte, men kontentan blev att det inte skedde några reformer som gjorde att sjukfallen blev kortare och därmed inte riskerade att övergå till långa sjukfall som i sin tur skulle leda till förtidspension. Där tror jag att kärnan ligger.
Det vi gjort i och med denna reform är att understryka att det är bråttom, att formalisera att det är bråttom. Det betyder inte - det vet interpellanten, jag, Sveriges läkarkår - att vi har tidsatt sjukdomar, men vi tidsätter prövning av arbetsförmåga givet sjukdomar. Det fungerar i allt väsentligt bra. Det ska dock inte dölja det faktum, vilket jag brukar understryka, att det är en tuff resa. Många människor kommer tillbaka till ett jobb bara till en viss del, en del kommer tillbaka till samma arbetsplats fast i annat jobb, andra kommer tillbaka till ett helt annat arbete, ett som de aldrig hade tänkt sig och inte har utbildning för.
Det är en tuff resa, men det understryker att alternativet är så mycket värre. Jag tycker att det är själva kärnan i reformarbetet. Det ökar också legitimiteten, det vill säga att människor kan lita på att de får det som de behöver och kan lita på att människor inte övernyttjar systemet när de inte behöver det.