Sjukförsäkringen

Fru talman! Jasenko Omanovic har frågat mig på vilket sätt jag avser att förändra sjukförsäkringen så att långtidssjukskrivna får bättre rehabilitering och bättre möjligheter att återgå i arbete. Sjukförsäkringsreformen ska underlätta för sjukskrivna att återgå i arbete, och den har också gett resultat. Sedan oktober 2006 har antalet personer som varit sjukskrivna mer än ett år minskat med ca 42 000. Antalet personer med sjuk- eller aktivitetsersättning har minskat med närmare 175 000. I oktober 2006 var sjukfrånvaron utöver sjuklöneperioder 40,2 dagar per person i yrkesverksam ålder. Detta ohälsotal har nu minskat till 27,1 dagar. Översatt till människor av kött och blod innebär det en minskning motsvarande nästan 200 000 personer som är sjukskrivna på heltid ett år. Ändå återstår problem som rör förutsättningarna för arbete för unga med olika funktionsnedsättningar, kvinnors sjukfrånvaro och en ökad relativ psykisk ohälsa. Att sjukfrånvarons totala nivå är avsevärt lägre än vad den har varit gör att vi nu med större kraft kan ägna oss åt de problem som återstår.

Fru talman! Både den tidigare, socialdemokratiska regeringen och den nuvarande, borgerliga regeringen har genomfört många reformer på socialförsäkringsområdet. Det är viktigt att påminna sig om vad sjukförsäkringen är till för. Hur finansieras den och när ska man använda den? Drygt 4 miljoner löntagare finansierar sjukförsäkringen genom att varje månad betala in socialavgifter för bland annat sjukförsäkringen. Därmed vill man garantera sig själv en trygghet ifall arbetsförmågan försvinner eller minskar. Det är viktigt att komma ihåg. När den socialdemokratiska regeringen 2003 fattade beslut om att vi måste halvera sjuktalen började de så smått att minska. De första två åren ökade det som man tidigare kallade för förtidspensionerna lite grann, men efter två år började sjuktalen att minska. De har minskat hela tiden från 2005 och i princip fram till i år. Två år efter det beslut som den socialdemokratiska regeringen fattade 2003 började det verka på riktigt. Från 2005 började sjuktalen minska. Om vi tittar på siffrorna två år efter rehabiliteringskedjans införande ser vi att sjukskrivningstalen ökar. Det beror mest på något som jag inte kan förstå, nämligen att 60 procent av ökningen är återvändare. Jag träffade i går en person som jobbar med återvändare, sådana som skulle återvända till sina hemländer efter att kriget tagit slut. Att använda begreppet återvändare i fråga om försäkringen låter nästan som om de hade varit i krig med försäkringen och nu återvänder. När 60 procent av ökningen av sjuktalen står för dem som återvänder till försäkringen visar att vi har problem med försäkringen, statsrådet. Det innebär att de egentligen aldrig borde ha lämnat försäkringen eftersom de fortfarande har behov av att vara i den - och förmodligen också har behov av en rehabiliteringsinsats som inte kan erbjudas på relevant nivå. Där har vi i dag det största problemet när det gäller försäkringen.

Fru talman! Jag tar gärna den ganska breda diskussionen om sjukförsäkringens funktionalitet över huvud taget. Det kanske inte är så mycket just det som interpellationen från början handlade om, alltså frågan om rehabiliteringsinsatser, men det är helt okej. Låt mig backa tillbaka ett steg och säga i denna kammare något som jag sagt många gånger tidigare både här och på andra ställen, nämligen att jag är den förste att understryka att insikten om en ohållbar sjukförsäkringsutveckling under 1990-talet och en bit in på 2000-talet var bred. Det som den nuvarande regeringen och regeringen före, det vill säga min företrädare, insåg var inget unikt, att vi skulle ha insett något som ingen annan insett, utan det unika var att vi genomförde ett antal reformer för att skapa institutioner som var långsiktigt hållbara. Jag har gång på gång, mycket uppriktigt och utan att vilja binda socialdemokrater till min ståndpunkt i sak, påpekat att de insikter som då fanns, inklusive hos regeringen Persson 2003 - halveringsmålet, Socialförsäkringsutredningen, beskrivning av behovet av tidsgränser, snabbhet i flödet för att komma tillbaka så fort som möjligt - var intellektuella insikter långt över och mellan partigränserna. Jag har sagt det tidigare, och ibland har det nästan uppfattats som om jag velat retas. Insikten var bred, men den landade inte i så många handgripliga reformer. Det som hände var ett antal andra institutionella saker. Det var Försäkringskassans nationalisering, en mycket bred spridning av insikter i läkarkåren om att sjukskrivning var en del av de ansvarsområden som läkare borde tänka på när det gällde patientens långsiktiga väl och ve. Det var också ett samhällsklimat som mycket mer började tala om problemet med omfattande långa sjukskrivningar. Det är väl dokumenterat i den svenska sjukskrivningens historia att det varit förbluffande lätt att tala upp och tala ned sjukskrivningstalen, en besynnerlig utveckling. Trots permanenta regelverk har vi ändå haft väldiga fluktuationer. Det syntes tydligast i den ganska remarkabla utvecklingen att vi hade mycket låga sjuktal i lågkonjunktur och mycket höga sjuktal i högkonjunktur. Det var ganska unikt för Sverige jämfört med många andra länder. Jag säger allt detta för att understryka att jag tycker att vi gått från ett läge med bred intellektuell insikt om att någonting behövde göras. Det är riktigt som interpellanten påpekar, att sjukfallstalen började sjunka. Det skedde redan från 2003-2004 men till priset av massiva förtidspensioneringar. Vi ska inte glömma bort att påpeka det. Det kanske inte var avsikten, men i praktiken förtidspensionerade vi bort långa sjukfall. Det skedde inte förrän senare. Jag tror inte alls att avsikten var att dölja saker och ting, det tror jag inte, men kontentan blev att det inte skedde några reformer som gjorde att sjukfallen blev kortare och därmed inte riskerade att övergå till långa sjukfall som i sin tur skulle leda till förtidspension. Där tror jag att kärnan ligger. Det vi gjort i och med denna reform är att understryka att det är bråttom, att formalisera att det är bråttom. Det betyder inte - det vet interpellanten, jag, Sveriges läkarkår - att vi har tidsatt sjukdomar, men vi tidsätter prövning av arbetsförmåga givet sjukdomar. Det fungerar i allt väsentligt bra. Det ska dock inte dölja det faktum, vilket jag brukar understryka, att det är en tuff resa. Många människor kommer tillbaka till ett jobb bara till en viss del, en del kommer tillbaka till samma arbetsplats fast i annat jobb, andra kommer tillbaka till ett helt annat arbete, ett som de aldrig hade tänkt sig och inte har utbildning för. Det är en tuff resa, men det understryker att alternativet är så mycket värre. Jag tycker att det är själva kärnan i reformarbetet. Det ökar också legitimiteten, det vill säga att människor kan lita på att de får det som de behöver och kan lita på att människor inte övernyttjar systemet när de inte behöver det.

Fru talman! Jag började mitt förra inlägg med att berätta om den reform och den målsättning som den socialdemokratiska regeringen hade, att halvera sjuktalen. Den kortsiktiga effekten, under de två första åren, blev att förtidspensioneringarna ökade, vilket jag sade. Samtidigt nämnde jag att två år efter det att reformen, som vi beslutade om i kammaren i juni 2008, genomfördes ökar sjukskrivningstalen. Det är det jag vill att ministern förklarar orsaken till. Är det ett misslyckat projekt? Från 2005 fram till 2010 har sjukskrivningstalen hela tiden minskat. Nu börjar de öka på grund av en reform som innebär att man slås ut ur försäkringen - det finns en deadline i försäkringen - trots att man inte återfått arbetsförmågan. Man går till Arbetsförmedlingen, har en timmes samtal i månaden, och efter tre månader finns inga rehabiliteringsverktyg att erbjuda för att kunna rehabilitera människor. Då kommer man tillbaka som återvändare, och sjukskrivningstalen ökar igen. Problemet med sjukförsäkringsreformen är att personer som saknar arbetsförmåga i så stor omfattning att de inte kan ta del av de rehabiliteringsinsatser som erbjuds slås ut ur försäkringen. Det är där problemet med rehabiliteringskedjan finns. Därför har vi socialdemokrater tagit ett utskottsinitiativ för att få bort den bortre parentesen, utförsäkringen. Vi vill ta bort den delen av rehabiliteringskedjan eftersom den inte fungerar. Vi har förstärkt rehabiliteringsinsatserna i budgeten. Rehabilitering är A och O i processen för att kunna återgå i arbete i motsats till att bara säga att den försäkrade förbrukat sina dagar och får gå till Arbetsförmedlingen, detta utan att ta hänsyn till om den försäkrade blivit bättre eller om det över huvud tagit finns utsikter att få arbetsförmågan tillbaka. Nu är det en tidsgräns som avgör om man ska gå tillbaka i arbete eller inte. Det är problemet, och därför återkommer en del av de utförsäkrade. De står i dag för 60 procent av ökningen. Det är problemet, fru talman.

Fru talman! Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på vad Socialdemokraterna egentligen vill. Ni är måna om att understryka att ni inte vill tillbaka till det gamla. I den meningen uppfattar jag att ni delar vår bild att det är bråttom, att det behövs insatser och regler som gör att människor inte är sjukskrivna längre än nödvändigt, att vi inte ska prata om yrkesförsäkring utan om omställningsförsäkring, att det mycket väl också kan landa i att man tvingas till andra arbeten än man hade tänkt sig från början och att det behövs stöd men också ett mått av tryck vid en omställning. Så långt uppfattar jag att vi intellektuellt är överens. Men sedan drar ni slutsatsen att man inte ska ha några tidsgränser i sjukförsäkringen, framför allt inte en tidsgräns som säger att sjukförsäkringen är slut. Det tror jag är en helt omöjlig ekvation. Om man inte har fasta tidsgränser kommer inte den prövning som är nödvändig att göras. Poängen med tidsgränser är naturligtvis inte att folk ska passera dem. Det kan du prata med vilken handläggare som helst om när det gäller socialförsäkringen. Poängen med en tidsgräns är allt det arbete som ska ske innan gränsen nås. Jag visade på socialförsäkringsutskottet för en tid sedan en bild där det framgick att vi inte bara har väsentligt färre som befinner sig i ett pågående sjukfall, utan också dramatiskt mycket färre som når två-och-ett-halvt-års-gränsen, fast den inte ens fanns tidigare. Jag har inte med den bilden här, och hade jag haft den hade det inte synts så bra. Det är mycket färre människor som befinner sig i sjukförsäkringen i två och ett halvt år, vilket gör att det är betydligt färre personer som ens kommer i närheten av en prövning som gäller utförsäkring och vad som ska ske därefter. Det är det som är en väldig framgång. Det var de människorna som tidigare nästan med automatik blev tidsbegränsat förtidspensionerade, som det hette. Det betyder inte att man inte ska tänka efter om vad som ska ske när två-och-ett-halvt-års-gränsen nås. Vi har, tycker jag, fungerande system för detta. De är dock absolut inte enkla. Man ska ha respekt för att de tar tid och är besvärliga. Men man kommer in i Arbetsförmedlingen och får sin arbetsförmåga prövad. Det är många som når tidsgränsen men inte lämnar försäkringen för att de då får permanent sjukersättning. Att 60 procent av dem som lämnar sjukförsäkringen kommer tillbaka efter att ha fått sin förmåga prövad tycker jag inte är vare sig konstigt eller särskilt förvånande på något sätt, utan ganska naturligt. Det intressanta är väl att 40 procent kommer vidare i program hos Arbetsförmedlingen, i arbeten och i utbildning - personer som tidigare över huvud taget inte ens gavs den chansen eller förväntades ta den möjligheten. Nu ser vi en ökning av sjukfallen som fortfarande är ganska liten i ett historiskt sammanhang. Den bygger till 60 procent på återvändare. Jag kan mycket väl dela interpellantens uppfattning om ordet "återvändare". Jag har inte uppfunnit det. Jag tror att det är en jargong inom försäkringen. Det gäller människor som kommer tillbaka till försäkringen och har rätt till det. Det är ett mycket litet antal människor som ansöker om att komma tillbaka in i försäkringen igen och inte får den rätten. Men den stora framgången är att det är många som inte ens ansöker. Till detta kommer en intressant och hittills oförklarad grupp människor. Det handlar om ökade fallängder på arbetslösa i sjukförsäkringen. Försäkringskassan studerar just nu vad detta kan bero på. Dessutom ser vi över tid en relativ ökning av den psykiska långvariga ohälsan. Det är ett stort samhällsproblem som vi delar med många andra västländer. Det saknas alltså inte alls intressanta utmaningar, men detta ska inte dölja det faktum att vi pratar om sjukfrånvaro på en helt annan nivå än tidigare. Utmaningen nu handlar om att se till att få tidsgränserna att på alla sätt fungera över lång tid, så att människor får chans att via våra rehabiliteringsinsatser komma tillbaka. Även detta förefaller fungera i många avseenden. Vi har massiva rehabiliteringsinsatser, och de prövas, utvecklas och utvärderas efter hand.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill ha tidsgränser. De tidsgränserna ska vara till för att Försäkringskassan och arbetsgivare ska ha en deadline för när de måste erbjuda insatser för den försäkrade. Det är där skillnaden mellan oss ligger. Fru talman! Statsrådet säger att det är naturligt med den ordning och de tidsgränser som han står för. Men för mig är det inte naturligt. En 50-årig civilekonom från Jämtland som opererat ryggen två gånger är på väg att bli utförsäkrad. Då säger Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hon måste komma till ett möte. Men läkaren säger att hon inte får åka till Arbetsförmedlingen om hon inte åker ambulans. För mig är det inte naturligt att man besöker Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan i ambulans när man ska inställa sig hos myndigheten därför att en tidsgräns har nåtts. Det är inte naturligt. Därför satsar vi på de tidsgränser då myndigheterna måste pröva om det finns möjlighet till rehabilitering. Finns den möjligheten ska det göras en rehabilitering. Problemet är att sjuktalen efter 2005 har minskat först nu, efter att de så kallade återvändarna kommit tillbaka. Där ser jag tydliga problem med rehabiliteringskedjan.

Fru talman! Tre saker tycker jag är värda att påpeka. Det första är att Socialdemokraternas hållning just nu som jag uppfattar det är att ni är för tidsgränser men utan tidsgräns. Ni är för tidsgränser i allmänhet, men en tidsgräns får inte vara skarp och ta slut någon gång. Den prövning som sker inför en tidsgräns, där man lämnar sjukförsäkringen och prövar andra alternativ, ska tas bort. Det kallar ni för att man ska ta bort utförsäkringarna. Jag kan garantera att tidsgränser som inte är på riktigt och som inte är skarpa kommer att förfuskas. Om ni på allvar vill diskutera om just 90 dagar, 180 dagar och två och ett halvt år är de optimala tidsgränserna eller om vi ska justera någonstans är jag helt öppen för ett sådant samtal. Men eftersom ni hela tiden antyder att ni är för allting som har effekt på sjukfrånvaron men är emot de riktiga tidsgränserna kommer detta inte att fungera. Det är väl ändå det som är konsekvensen av resonemanget. Det andra är att jag tycker att det är uppenbart att vi har tydliga regler för vad som gäller, för vem som ska förväntas ta sig till Arbetsförmedlingen och vem som över huvud taget inte ska förväntas behöva ta sig till Arbetsförmedlingen därför att man är i ett sådant medicinskt skick att det inte är möjligt. Allt detta är relativt tydligt. Jag utesluter inte att det finns både försäkringskassemedarbetare och enskilda läkare som inte gör exakt som de ska, som i alla verksamheter. Men totalt sett är det ett mycket tydligt regelverk. Det råder entydighet om vad som gäller. Det tredje är att jag tror att det behövs krav åt många håll. Det behövs krav på Försäkringskassan att de ska erbjuda rehabilitering. Det ställs krav på arbetsgivare om vad de ska göra. Det ställs krav på läkarintygens beskaffenhet. Och det ställs krav på den enskilde. Om man tar bort någon av dessa saker kommer inte helheten att fungera. Jag tror att vi är på väg att etablera en fungerande kedja för rehabilitering och högt men rimligt ställda krav som långsiktigt ger oss en rimlig nivå på sjukfrånvaron.