situationen i Darfur

Herr talman! Gunilla Carlsson har frågat statsministern om tolkning av begreppet folkmord med referens till övergreppen som sker i Darfur. Interpellationen har överlämnats till mig för besvarande. Låt mig först slå fast att regeringen behandlar förbrytelserna i Darfur som folkmord. Det är en humanitär katastrof. Över en miljon människor har drivits på flykt och tiotusentals har dödats. Förbrytelserna utgör grava och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot den humanitära rätten, inklusive krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Jag välkomnar starkt att säkerhetsrådet beslutat att det ska tillsättas en undersökningskommission för att bland annat undersöka om folkmordshandlingar har begåtts. Detta är första gången artikel 8 i folkmordskonventionen tillämpas av säkerhetsrådet. Jag välkomnar också att FN:s generalsekreterare bett FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, Louise Arbour, och rådgivaren för förhindrande av folkmord, Juan Méndez, att resa till Darfur. Sverige har under en längre tid följt och i olika sammanhang påtalat den dramatiska utvecklingen i Darfur. Jag besökte själv Sudan för några veckor sedan. Jag förde samtal med landets utrikesminister, reste till Darfur och besökte även ett flyktingläger. Sverige arbetade aktivt med en grupp likasinnade länder för att säkerhetsrådet tidigt skulle ta upp situationen i Darfur. Vi verkade för att få till stånd den undersökningskommission som nu säkerhetsrådet beslutat om. Vi har också, genom EU såväl som bilateralt, givit vårt fulla stöd till den afrikanska unionens agerande och ledande roll - politiskt, finansiellt och personellt. Vid mitt besök vid FN:s generalförsamling har jag diskuterat situationen i Darfur med bland annat utrikesministern i Nigeria, ordförandeland för den afrikanska unionen. De svenska insatserna i Sudan fokuserar på de humanitära och politiska områdena. Vad beträffar stöd för humanitära insatser reagerade Sverige tidigt på FN:s appell för hjälp till nödställda i Sudan. 35 miljoner kronor har lämnats till FN som svar på dess samlade appell för 2004. FN förfogar över dessa medel och avgör vilka insatser i landet som ska prioriteras. Utöver detta har Sverige hittills i år bidragit med 43 miljoner kronor till direkta humanitära insatser i Darfur. Sverige stöder även en mängd andra humanitära insatser och återuppbyggnadsinitiativ på andra platser i Sudan. Totalt har Sverige i år bidragit med 168 miljoner kronor till olika biståndsinsatser i Sudan. Bland dessa kan nämnas hälsoinsatser och annat stöd för flyktingar genom Unicef, FN:s livsmedelsprogram, Röda Korset och Statens räddningsverk. Sverige har också genom Unicef och UNHCR bidragit med drygt 15 miljoner kronor för nödhjälp till de flyktingar från Darfur som tagit sig över gränsen till Tchad. Då enorma behov återstår har ytterligare 30 miljoner kronor frigjorts för stöd till humanitära insatser i Darfur under hösten. Sverige bidrar sedan i juni i år med en av de åtta observatörer från olika EU-länder som deltar i den afrikanska unionens observatörsinsats. Vi bidrar också med visst ekonomiskt stöd till den insatsen. Vi är också beredda att bidra med civilpoliser till en möjlig civil EU-insats till stöd för den afrikanska unionens utökade observatörsmission, om den afrikanska unionen så önskar. Vi bidrar också från svensk sida med en senior diplomat, Sten Rylander, för EU:s räkning som stöd till den afrikanska unionens medlingsteam. På så sätt kan vi också nära följa utvecklingen i dessa samtal och bidra till att framsteg görs. Samtalen förväntas återupptas i mitten av oktober. Vidare har Sverige sedan en tid en diplomat, Jens Odlander, stationerad på plats i Khartoum för att närmare kunna följa och påverka utvecklingen i landet. Huvudansvaret för situationen i Darfur vilar på regeringen i Sudan, som hittills inte har gjort tillräckligt för att få slut på övergreppen. Sudans regering - och omvärlden - måste verka för att de personer som beordrat, uppmuntrat eller begått dessa brott ställs inför rätta i enlighet med säkerhetsrådets resolution. Fullt ansvar för de övergrepp som skett ska utkrävas i de juridiska processer som måste följa på händelserna i Darfur. Vi kommer att noga följa och stödja undersökningskommissionens arbete och verka för att den följs upp med handlingar från det internationella samfundets sida. De ansvariga för illdåden får inte gå fria från straff. Sverige går i främsta ledet i kampen mot folkmord, och Stockholms Internationella Forum tidigare i år ägnades åt arbetet mot folkmord. Ett konkret resultat av konferensen var att FN:s generalsekreterare utsåg en särskild rådgivare för förhindrande av folkmord. När det gäller Darfur är det angeläget att utnyttja den framväxande enighet inom världssamfundet som kom till uttryck vid konferensen om vikten av att arbeta mot folkmord. Sammanfattningsvis anser regeringen att övergreppen i Darfur ska behandlas som folkmord. Genom att behandla frågan som ett hot mot internationell fred och säkerhet har säkerhetsrådet skaffat sig ett utrymme att agera. Frågan är nu om tillräcklig politisk vilja finns för att kunna få ett stopp på de fasansfulla övergrepp som sker. Vi kommer att fortsätta att agera med all kraft för att övergreppen stoppas.

Herr talman! Vi är helt överens om att det pågår en humanitär katastrof. Människor är på flykt för sina liv. I spåren följer brända byar och våldtagna kvinnor i ett i övrigt sargat och otillgängligt land. Det råder inte bara osäkerhet utan också brist på mat och hälsovård. Det finns fler än hundra flyktingläger där människor lever i stor nöd. Sverige har ju drivit på. Jag var bland de första att tacka Laila Freivalds för att hon personligen reste dit, och jag tackar också för svaret i dag. Med sin kunskap och sitt engagemang har Sverige kommit att få en väldigt viktig roll i FN, och inte minst i EU, för att nu vara pådrivande. Jag framställde den här interpellationen för att få tillfälle att diskutera lite mer om principerna. Folkmord är förbjudet enligt 1948 års folkmordskonvention. Denna konvention förpliktar parterna att åtala personer som gjort sig skyldiga till detta brott inför nationell eller internationell domstol. Det är en viktig poäng att det folkrättsliga förbudet gäller både stater och personer. För att det ska betraktas som ett folkmord måste en stat eller en person med avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan - och här kommer det andra kravet - ha genomfört vissa bestämda gärningar såsom att medlemmar av gruppen dödas, tillfogas svår kroppslig skada eller att de påtvingas levnadsvillkor som helt eller delvis leder till gruppens undergång. Alla dessa moment måste vara för handen för att det ska vara ett folkmord. En del har ansett att denna definition är rätt så snäv. Den omfattar inte politiska grupper. Det är också svårt att bevisa uppsåt. Jag anser att övergreppen i Darfur faller under definitionen av folkmord. Det har skett storskaliga övergrepp mot i första hand personer av afrikansk etnisk bakgrund. Det rör sig främst om personer från zaghawa-, fur- och masalitstammarna som attackeras av Janjawidmilisen som är sammansatt av dessa stammars traditionella fiender av arabisk härkomst. Janjawidmilisen, understödd av regeringsstyrkor, har förstört byar, livsmedel och åkermark. Sudans regering har förhindrat humanitär hjälp till dem som utsatts för övergreppen, vilket har lett till ytterligare död och lidande. Trots internationellt tryck har Sudans regering inte stoppat övergreppen. Det är därför som jag tycker att det är viktigt att föra denna principdiskussion i dag. I interpellationssvaret sägs ingenting om varför situationen inte är folkmord, men att regeringen behandlar förbrytelserna i Darfur som folkmord. Jag tycker att det är oklart vad denna skrivning innebär i sak. Om förbrytelserna behandlas som ett folkmord, är det då folkmord eller inte? Vi har tidigare diskuterat den här frågan, men jag tycker att definitionen är viktig. Det hade varit en poäng om Sverige med sin kunskap, med sin ställning och med utrikesministerns personliga engagemang hade antagit denna definition och drivit saken hårdare för att vi med kraft skulle kunna gå in och göra större och bättre insatser i Darfur.

Herr talman! Jag är väldigt glad över att vi har den här debatten i dag och att Gunilla Carlsson tog initiativ till den. Debatten tangerar tre skriftliga frågor som jag har ställt till utrikesministern under sommaren om Sudan och Darfur. Dessa frågor har berört trupp till Sudan, våldtagna kvinnors situation och också definitionen av massmord. Efter att ha ställt dessa frågor under sommaren åkte också jag till Darfur och besökte flyktinglägren där. Det är bara jag och utrikesministern av de svenska politikerna som har varit i regionen. Jag tycker därför att vi nu måste agera vidare och skärpa upp debatten lite grann. Jag är säker på att också utrikesministern under sitt besök där såg det helvete som jag såg med våldtagna kvinnor, med barn som dog mitt framför ögonen på en och med nedbrända byar. Det kräver ett agerande. Jag tycker att det är ganska sorgligt att omvärlden mest ägnar tid åt att dribbla med diplomatiska begrepp, huruvida det är fråga om ett folkmord eller inte. Under tiden dör människor på löpande band. Den 30 augusti gick tidsfristen ut för Sudans regering för att stoppa detta folkmord. Man kan fråga: Vad har egentligen hänt konkret? Mycket lite. Bara ett par hundra man från den afrikanska unionen har släppts in i landet, när i själva verket flera tusen står beredda. Enligt Human Rights Watch har Janjawidmilisen 16 aktiva militära läger i dag, varav fem läger som drivs tillsammans med den sudanesiska regeringens armé. Enligt Amnesty finns det bara åtta FN-observatörer på plats. FN misstänker att krigsförbrytare får jobb som vakter i Darfurs så kallade säkra zoner. Vi får hela tiden nya rapporter om fler svältande och fördrivna flyktingar, och fredssamtalen har skjutits upp till den 10 oktober. Jag tycker inte att det här räcker. Sudans regering har agerat väldigt slappt. På många sätt leker man med omvärlden som låter sig duperas av en föga demokratisk man som leder landet. Man kan fråga sig vad som kan förväntas av ett land med en regering där dödsstraff är slentrian. Vad kan man förvänta sig av ett land där presidenten själv utser 136 av 400 parlamentsledamöter? Vad kan man förvänta sig av en regering som aktivt har stött ett folkmord? Ganska lite, är min analys. Konflikten i Sudan är väldigt komplex; det vill jag inte förneka. Sudan är en bräcklig stat som är splittrad i regioner och med spänningar som riktar sig mot centralmakten. Regeringen har länge gynnat huvudstaden Khartoum, vilket har närt konflikter med olika gerillarörelser bland annat i södern. Bråk om oljeintäkter har också påverkat detta. Mest förvånande är ändå omvärldens flathet. Man kan fråga sig om Rwanda inte betydde någonting alls. I Sudan har det pågått ett folkmord i nästan två år. Det är ju inte så att vi fick dessa rapporter i våras eller under sommaren, utan att människor behandlas illa i Sudan har vi fått reda på långt tidigare. 1,4 miljoner människor har fördrivits. 50 000 människor har dött, och 2 miljoner riskerar svält. Den norske statssekreteraren Vidar Helgesen sade häromdagen: Det finns inga humanitära lösningar på humanitära problem. Lösningarna kommer att kräva dramatiskt förbättrade politiska insatser. Vi från Folkpartiet ser tre förslag som väldigt viktiga, och vi hoppas att regeringen kan ställa sig bakom dem. För det första tycker vi att man ska följa USA och klassa det som sker i Darfur som folkmord. Det blir väldigt tomma ord om man pratar om att bekämpa folkmord om man inte handlar aktivt. För det andra handlar det om att stötta Afrikanska unionens styrkor. Det är ett skämt i dag att prata om max 5 000 soldater i en region som är lika stor som Frankrike. Det kanske kommer att behövas 30 000 eller fler soldater för att man ska kunna avväpna rebeller, säkra regionen och fånga in krigsförbrytare. Sist men inte minst behövs det en stor plan för regionen. Vi i Folkpartiet föreslår en Marshallplan för hela regionen. Det handlar inte bara om Afrikas horn Sudan utan också om Stora sjöarna - allt detta som är en krutdurk av diktatur, svält och krig. Här måste man satsa miljarder. Jag undrar om utrikesministern i dag är beredd att stödja några av dessa krav, en massiv finansiell satsning på regionen, att stötta Afrikanska unionens trupper och också att klassa det som händer i Sudan som ett folkmord.

Herr talman! Jag vill tacka såväl Gunilla Carlsson för att hon framställde interpellationen som utrikesministern för svaret. Som flera här har varit inne på är det väldigt viktigt att vi diskuterar situationen i Darfur. Det är en fråga som håller på att glömmas bort genom att man diskuterar definitioner och annat. Det är uppenbart att det handlar om en stor katastrof. 50 000 människor har dött och 2 miljoner är på flykt. Mänskliga rättigheter kränks. Alla internationella konventioner överträds. Som det oftast är i afrikanska konflikter handlar det om mark och vatten. I framtiden får vi kanske uppleva fler sådana konflikter eftersom tillgången på sådant blir allt mindre. Det är bra att regeringen har agerat på den humanitära sidan. Vi står självklart bakom de insatserna och Sveriges medverkan där. Regeringen agerar kraftfullt, säger utrikesministern. Det är bra, även om jag tycker att det har varit tveksamt hittills. Men jag noterar en skärpning i det här svaret, vilket är tillfredsställande. Men jag tycker att det är viktigt att inte undervärdera skillnaden mellan folkmord och förföljelse enligt FN-stadgans definition. Det är en stor skillnad, därför att de insatser som krävs enligt folkmordskonventionen är betydligt effektivare och hårdare. Jag tycker att det internationella samfundet har varit för vekt. Jag tycker att Sverige har varit för vekt hittills i de här insatserna. Nu är det viktigt att man agerar för att de fredade zonerna får vara fredade zoner. Vidare är det viktigt att sätta tryck på den sudanska regimen, precis som sägs i konventionen. Jag tycker inte att agerandet att tillsätta en kommission som ska undersöka om det här är ett folkmord eller inte är tillräckligt starkt. Jag menar att Sverige och FN borde ha agerat direkt enligt folkmordskonventionen. Att sätta tryck på den sudanska regimen är ju vad det nu är fråga om. Då är min fråga: Anser utrikesministern att Sveriges agerande i FN var starkare än det som FN kom fram till? När det gäller att sätta tryck på den sudanska regimen menar jag att man nog borde använda sanktionsinstrumentet. Är regeringen beredd att öka trycket på regimen och också hota med sanktioner?

Herr talman! Låt mig först försöka göra väldigt klart, särskilt för Agne Hansson, att skyldigheten för världssamfundet, för FN, för säkerhetsrådet att ingripa när det pågår massförföljelse och massmord, såsom sker nu i Darfur, inte är beroende av om det definieras som folkmord enligt konventionen om folkmord. Den skyldigheten finns redan till följd av FN-stadgan. Till skillnad från vad som var fallet 1948, då konventionen kom till, har rådet i dag karakteriserat ett antal massmordssituationer som hot mot internationell fred och säkerhet, vilket är ett villkor för att rådet ska få besluta om sanktioner eller militära åtgärder. I resolutionerna 15:56 och 15:64 har också Darfursituationen kallats för ett hot mot internationell fred och säkerhet. Och rent folkrättsligt skulle det inte tillföra något om den också kallades för ett folkmord. När det sedan gäller de insatser som har gjorts i Darfur delar jag uppfattningen som Birgitta Ohlsson framförde, och jag har flera gånger tidigare framfört att jag tycker att världssamfundet har reagerat för sent och för svagt. När det gäller att gå in i Sudan för att säkerställa säkerheten för alla flyktingarna och därigenom också avbryta de massmordssituationer som pågår har det inte varit acceptabelt att Sudan tidigare bara accepterade närmare ett hundratal observatörer och några hundra säkerhetsstyrkor. Men Sudans regering har nu förklarat - det var en av de saker som jag säkerställde när jag talade med regeringen i Sudan - att man accepterar att det förs in betydligt större styrkor. Det är Afrikanska unionen som har åtagit sig detta och är villig att stå för att helt andra styrkor sätts in i Sudan. Världssamfundet, EU, Sverige - vi har att ansvara för och säkerställa att den insatsen kan genomföras. Det behövs finansiellt stöd, det behövs logistikstöd, det behövs tekniskt stöd av olika slag, transporter och annat för att Afrikanska unionen ska kunna genomföra det som de har sagt. Sanktionsfrågan är naturligtvis en fråga som vi mycket hårt bevakar. Vi anser att om inte Sudan genomför de krav som FN:s resolutioner ställer, måste nästa steg vara att sätta in sanktioner. Men vi har bedömt situationen så, och det är på bedömning av dem som finns på plats i Sudan, att tidpunkten ännu inte riktigt är inne. Det tryck som Sudans regering utsätts för har gett vissa resultat, bland annat detta att man medger att Afrikanska unionen går in med de styrkor som behövs. Man kan komma fram med den humanitära hjälpen i dag på ett sätt som man inte kunde tidigare. Det tryck som har satts på Sudan har haft effekt. Det behöver bli mer effekt, inte minst när det handlar om kravet på att också de som är ansvariga för de övergrepp som har skett ställs inför rätta. Den kommission som FN skickar till Sudan handlar inte i första hand om att fastställa om folkmordskonventionen är tillämplig eller inte. Den viktigaste uppgiften är att åka dit och säkerställa ett arbete som gör det möjligt att ställa dem som är ansvariga för de här övergreppen inför rätta och att de blir dömda.

Herr talman! Jag tycker faktiskt att frågan om folkmord eller inte är ganska viktig. Om vi nu har ett internationellt regelsystem och en folkmordskonvention, varför kan vi då inte använda den? Och varför kan då inte en regering som säger sig vilja gå i bräschen för detta, och som anordnar stora konferenser, ta bladet från munnen? Jag kommer ihåg den debatt som var tidigare. Vi har gått i främsta ledet i kampen mot folkmord, och jag pratar om Rwanda. Men efter folkmorden i Rwanda - i efterhand sade man att det var ett folkmord, och jag tror att utrikesministern i dag säger att det var ett folkmord - har det utvecklats en praxis som gör att bevisföringen möjligtvis blir ännu lättare. Jag undrar varför man är så rädd för att använda den internationella lagstiftningen som bjuder till att vi ska agera i tid. Det som förenar oss borgerliga partier är att vi nu säger att vårt verktyg för att uttrycka detta är att vi vill att det klassificeras som ett folkmord, för då kan man också ställa krav på andra än bara på utrikesministern att skicka dit medarbetare, erbjuda hjälp och börja ta tag i den grundläggande frågan i tid. Jag tycker att det inte bara finns en folkrättslig anledning utan också en moralisk. Det är därför som jag har velat ställa den här frågan. Vad är det då som skiljer Rwanda och Srebrenica från Darfur i dag? Kan vi inte diskutera det? Varför kan vi inte klassificera det som ett folkmord och därmed vara bland de första länderna inom EU som faktiskt kräver detta? Ska det behöva vara så att andra länder eller FN först ska uttala detta och sedan ska vi hänga med efteråt? Varför kan vi inte ta initiativ till att agera och agera i tid? När utrikesministern i augusti skrev på DN Debatt och liknade detta vid en folkmordssituation var det sprunget ur ett djupt engagemang. Där rapporterades att 30 000 hade dödats. När vi i dag diskuterar detta i Sveriges riksdag har uppemot 50 000 människor mist sina liv. Hur många till måste mista livet innan utrikesministern är beredd att klassificera detta som ett folkmord?

Herr talman! Jag tänker fortsätta där Gunilla Carlsson slutade. Jag undrar också varför Sveriges regering aldrig kan ta ställning i konflikter. Varför ska vi alltid ängsligt snegla på FN och EU? Varför kan vi inte gå i bräschen och våga vara något slags moraliska fanbärare som USA:s senat och också den amerikanska regeringen? Jag är fullkomligt säker på att på samma sätt som man efteråt benämnde det som skedde i Rwanda som ett folkmord kommer också det som sker i Darfur att klassas som folkmord. Och vi kommer att behöva skämmas om vi inte är ett av de länder som vågar ta ställning i frågan. Jag ställde en fråga som utrikesministern svarade på i slutet av augusti som just anknöt till huruvida detta är ett folkmord eller inte. Då fick jag det svar som har upprepats till Gunilla Carlsson, att oavsett om det är folkmord eller inte ska man agera, samtidigt som de flesta partier utom Socialdemokraterna verkar vara ense om att man inte har agerat tillräckligt tydligt från regeringens sida. Utrikesministern säger att det är viktigt att stötta Afrikanska unionens insatser. Då vill jag ställa ett par konkreta frågor: Hur mycket pengar är ni beredda att satsa på Afrikanska unionens styrkor i Darfur? Jag undrar också: Om Afrikanska unionen ber Sverige att sända svenska trupper till Darfur, kommer regeringen då att uppmärksamma detta?

Herr talman! Ja, utrikesministern, det är självklart att FN ska agera. Men det är naturligtvis oerhört viktigt enligt vilken paragraf i FN-stadgan FN ska gå in och agera. Jag tillhör alltså dem som anser att FN, precis som Birgitta Ohlsson sade, har sneglat ängsligt. Jag har saknat Sverige som den där spjutspetsen i FN för att driva FN kraftfullare och längre framåt. Jag fick inte svar på min fråga om utrikesministern är tillfreds med FN:s agerande eller om Sverige har agerat kraftfullt i FN för att förmå FN att vara mer fast, direkt beslutsamt i den här viktiga konflikten. Folkmordsdiskussionen har naturligtvis skymt mycket av det kraftfulla agerande som vi kunde ha haft från början. Sedan har vi Människorättskommissionen. Vad menar egentligen utrikesministern när hon säger: "Jag välkomnar . en undersökningskommission för att bl.a. undersöka om folkmordshandlingar har begåtts"? Vad är detta för tveksamhet, att undersöka först och agera sedan i stället för att agera direkt? Varför inte som USA och Tyskland - och i enlighet med vad Human Rights Watch har kritiserat - gå in direkt? Slutligen har jag en positiv sak. Jag hälsar med tillfredsställelse att en skärpning enligt svaret nu finns i agerandet. Jag uppskattar svaret på min folkmordsfråga, att Sverige också framåt är berett. Jag hoppas att den här dialogen ytterligare ska sätta press på situationen och regimen i Sudan så att vi kommer till en lösning.

Herr talman! Jag tror att frågeställarna försöker - egentligen mot bättre vetande - ge ett intryck av att agerandet skulle vara ett annat om man definierade det som folkmord. Till Agne Hansson vill jag säga att Human Rights Watch uttryckligen har uttalat att man inte vill använda sig av folkmordskonventionen på det här stadiet. Det man ska skämmas för är om man inte reagerar på de allvarliga övergrepp som sker. Man behöver inte skämmas för vilka etiketter man sätter på det här. Men för sitt agerande, eller rättare sagt bristen på agerande, kan man ha anledning att skämmas. Därvidlag har dock Sverige ingenting att skämmas för. Vi var ett av de länder som tidigast började att reagera både genom att ställa krav på världssamfundet, det betyder framför allt FN men även EU, och på vårt eget agerande. Vi reagerade på det som sker där. Det var så allvarligt att man gärna får kalla det folkmord i allmäntermer om man inte med det menar att det har funnits en möjlighet att bedöma om det är det enligt den konvention som kom till 1948. Den behöver vi inte använda oss av i dag för att ingripa mot folkmord, massmord och övergrepp av det här slaget. Den som inte vill erkänna det som sker i Darfur och därför inte reagerar på ett adekvat sätt, den har anledning att skämmas. Men det har inte den som faktiskt har reagerat och som vidtar de nödvändiga åtgärderna. Det är vad FN också har gjort när FN har konstaterat att det här handlar om hot mot internationell fred och säkerhet. Det öppnar alla möjligheter för världssamfundet, för de enskilda staterna, att göra det som situationen kräver. Vi behöver inte ha särskilda definitioner för att kunna göra det. Här handlar det om politisk vilja. Ni gömmer er bakom att diskutera termer i stället för att diskutera i sak. Men jag fick några frågor som handlade om saken. Hur mycket är Sverige berett att satsa? Vi har satsat det vi hittills har bedömt som möjligt att satsa. Vi är beredda att fortsätta göra de satsningarna. När det handlar om trupperna är vår utgångspunkt att vi måste respektera den bedömning som Afrikanska unionen gör. De har ägarskapet när det gäller att gå in och använda det våld som kan behövas för att stoppa övergreppen som fortfarande pågår även om en viss förändring av situationen har skett. Den afrikanska unionen har uttryckligen uttalat att man inte vill ha bidrag från omvärlden i form av trupp. Däremot behöver man finansiering, logistikhjälp och transporthjälp. Detta är det vårt ansvar att se till att de får.

Herr talman! Skam eller inte: Jag kan försäkra att oppositionen inte gömmer sig bakom etiketter. Vi försöker utöva vårt ansvar som opposition för att driva på i en situation där vi är djupt oroade, där våra egna kolleger har rest till regionen och där vi faktiskt upprörs. Vi försöker inte mot bättre vetande, utan vi tror att agerandet skulle bli ett annat om man konstaterade att det var ett folkmord. Varför vill man inte säga att det är folkmord? För att det bjuder in till att man då måste agera. Det är ju det som bland annat Frankrike är väldigt rädda för. Andra vill inte störa sina relationer. Det är därför jag ser att det finns två parter i den här konventionen när vi börjar diskutera folkmord, de som begår övergreppen men också de som har en skyldighet att ingripa. Bland dem finns vi. Jag kan göra det från riksdagens talarstol. Jag tänker förbehålla mig den rätten, för jag ser att den här konventionen, folkmordskonventionen, tar sikte på människor som just nu förtrycks. Och de förväntar sig att vi ska agera. Jag tycker att det är skamligt att Sverige, som har de här stora folkmordskonventionerna och en engagerad utrikesminister, nu verkar vilja återgå till tidigare, mer snäva definitioner av folkmordsbegreppet. Efter övergreppen i Jugoslavien och efter Rwandatribunalen har man ju fått en annan tolkning av begreppen. Det är därför jag tycker att det är så tragiskt att utrikesministern nu försöker fula ut oss genom att sätta etiketter och tycka att det här inte spelar någon roll. Jag hävdar att det spelar roll om man kallar det här för ett folkmord eller inte, och jag tycker att det är beklämmande att regeringen inte vill stå i förgrunden för detta. Jag är övertygad om att i historien kommer även Darfur, tyvärr, att bli betecknat som ett folkmord. Vi kommer att få skämmas lika mycket som när vi hörde talas om 800 000 döda människor i Rwanda. Jag vill inte ha det på mitt ansvar i alla fall.

Herr talman! Om Gunilla Carlsson vill vara övertygad om att vi från svensk sida, från regeringen, är engagerade i detta såsom i ett folkmord är jag beredd att säga att enligt min uppfattning är det ett folkmord. Men jag vill ändå överlåta detta åt dem som har att tillämpa våra konventioner. Vi i Sverige är väldigt noga med att inte varje land för sig får göra sina definitioner av de överenskommelser som vi träffar internationellt. Oftast är det den svage som förlorar på att den starke bestämmer sig för att ha sin definition av det vi har kommit överens om. Det är respekten för folkrätten det handlar om. Men för min del är jag beredd att i varje sammanhang säga att det som pågår i Darfur är mord på folk, folkmord.