Situationen för elever inom gymnasieskolans yrkesprogram

Fru talman! Michael Svensson har frågat mig vilka reformer jag avser att ta initiativ till för att fler elever på yrkesprogrammen inom gymnasieskolan ska nå ett godkänt slutbetyg.

Jag vill inleda med att säga att Michael Svenssons intresse för att fler ska ta examen från gymnasieskolans yrkesprogram gläder mig. Att fler ska välja yrkesprogram och att fler unga ska fullfölja en gymnasieutbildning är prioriterat i regeringens politik för gymnasieskolan.

Allting börjar med en bra lärare, och lärarna är centrala för att fler ska klara gymnasieskolan. Regeringen genomför nu flera åtgärder för att stärka lärarnas kompetens och göra läraryrket mer attraktivt. I budgetpropositionen för 2016 (prop. 2015/16:1) föreslår regeringen att satsningarna Lärarlyftet II och Matematiklyftet förlängs. Regeringen föreslår dessutom att satsningen på behörighetsgivande utbildning för obehöriga yrkeslärare förstärks, eftersom en stor andel av de lärare som undervisar på gymnasieskolans yrkesprogram inte är behöriga. Regeringen avser även att återkomma i frågan om huruvida yrkeslärare på sikt bör omfattas fullt ut av kravet på lärarlegitimation.

Regeringen genomför även satsningar på att höja kvaliteten i yrkesprogrammen. Bland annat föreslås i budgetpropositionen för 2016 satsningar för att höja kvaliteten i det arbetsplatsförlagda lärandet, och uppdraget till Skolverket att genomföra handledarutbildning bör förlängas.

Elevernas rätt till särskilt stöd uttrycks tydligt i skollagen (2010:800). Statens skolinspektion har emellertid i sin tillsyn konstaterat att huvudmännen har många brister när det gäller bedömningsområdet särskilt stöd. Jag menar att det är allvarligt att elever inte får det stöd som de har rätt till.

En tidig åtgärd som regeringen vidtog när den tillträdde var att tillsätta en gymnasieutredning. Utredningen ska bland annat se över bestämmelserna om stödåtgärder i gymnasieskolan och överväga möjligheter till särskilda anpassningar av utbildningen i gymnasieskolan. Utredningen ska också föreslå åtgärder som stärker ungdomars förutsättningar och motivation att fullfölja en gymnasieutbildning (dir. 2015:31). Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2016.

Regeringen gör också andra insatser för att fler ska kunna fullfölja en gymnasieutbildning. Bland annat föreslår regeringen i budgetpropositionen för 2016 att elevhälsan ska förstärkas och utvecklas. Skolinspektionen har i sin kvalitetsgranskning av insatser för att förebygga avbrott från yrkesprogrammen uppmärksammat betydelsen av en väl fungerande elevhälsa. I regeringens satsning ingår bland annat personalförstärkningar inom elevhälsan, och satsningen ska samordnas med regeringens insatser för att stärka tillgången till lärare med specialpedagogisk kompetens.

Avslutningsvis vill jag nämna att regeringen har gett Skolverket i uppdrag att ta fram och genomföra nationella skolutvecklingsprogram som riktar sig till huvudmän och skolor. Insatserna ska bestå av olika kompetensutvecklings- och stödinsatser. Insatserna ska bland annat syfta till att stödja lärare och annan personal i arbetet med att ge elever i behov av särskilt stöd det stöd de behöver.

Sammantaget konstaterar jag att regeringen gör en lång rad insatser för att förbättra genomströmningen i gymnasieskolan.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Vi har alla ett intresse av att lyfta yrkesutbildningarna i Sverige. Jag tror att vi kan hitta flera beröringspunkter där vi kan komma fram till goda resultat. Ska vi vara riktigt ärliga kan vi säga att yrkesutbildningarna har behandlats ganska styvmoderligt under väldigt många år nästan oavsett - jag får nog vara villig att erkänna det - vem som har suttit vid regeringsmakten.

Vi kan gå tillbaka lite grann. Man kan säga att de stora avhoppen i gymnasieskolan började när den tvååriga yrkesskolan i början av 90-talet blev treårig. Sedan märkte vi en viss trend 2008, då söktrycket minskade. Eftersom jag gillar ärlighet i politiken kan jag säga att det verkar som att den trenden har förstärkts av den nya gymnasieskolan. Det är klart att vi måste göra någonting åt det, för det är mycket allvarligt. Nu finns visserligen samma bild och trend i flera länder, men det är en klen tröst för de svenska elever som kanske väljer fel.

En del av detta tror jag tyvärr beror på en politisk agenda och i vissa fall på ganska många missförstånd. Efter införandet av Gy 2011 var det faktiskt ledamöter i denna kammare som på fullt allvar hävdade att yrkesprogrammen var en återvändsgränd. Jag har hört flera SYV, inte minst på gymnasier med mycket praktisk utbildning, som verkligen har trott att yrkesprogrammen inte kan leda vidare och att det inte finns någon möjlighet att läsa in grundläggande högskolebehörighet.

Här kommer vi, kan man säga, till en kärnfråga. Socialdemokraterna har, tycker jag, under ganska många år kanske nedvärderat det vanliga arbetet, som just utförs av arbetare och hantverkare som inte har någon akademisk examen. Det är kanske en liten skillnad i hur vi ser på olika yrken och yrkesprogram. Jag menar, men det ska jag be att få återkomma till, att vi inte ska ha ett A-lag och ett B-lag i gymnasieskolan.

Ska alla bli akademiker? Nej, jag tror inte att alla ska bli akademiker. Alla vill inte det. En del saknar kanske möjligheter eller intresse av att läsa vidare. Däremot är det jätteviktigt, tycker jag, att alla vägar hålls öppna och att det finns stora möjligheter att komplettera och att senare i livet byta bana och läsa kurser som man inte hann med eller ville läsa tidigare.

Detta tror jag blir än viktigare i framtiden. I dag är vår kunskap ganska liten om alla de nya yrken som kommer att finnas om 20 år. Likaså kommer många av dagens yrken inte att finnas om 20 år.

Inom vissa sektorer kan man faktiskt, även om jag blev starkt ifrågasatt på en Sacokonferens när jag hävdade detta, tala om en viss överutbildning. Det finns många företag och industrier i dag som inte alltid behöver en civilingenjör utan kan nöja sig med en högskoleingenjör eller en gymnasieingenjör.

Men då kommer vi naturligtvis åter till frågan: Hur ska vi få fler att gå yrkesprogrammen? Jag har flera funderingar. Jag tror bland annat att studie- och yrkesvägledarna kommer in här. De har en jätteviktig roll att spela - detta återkommer vi till i en annan interpellationsdebatt. Det handlar om bättre information och en allmän attitydförändring i fråga om yrkesprogrammen. Jag återkommer strax till mer om detta.

Fru talman! Tack, än en gång, Michael Svensson! Jag är glad över att vi delar samma entusiasm inför yrkesprogrammen och yrkesutbildningar. Jag är glad över att Moderaterna på sätt och vis har bytt fot i frågan och väljer att lägga fokus på de här viktiga programmen. Vi vet att de är betydelsefulla för att elever enkelt ska få jobb men också för att arbetsmarknaden ska få en bra kompetensförsörjning.

Jag beklagar dock att vi under de senaste åtta åren har sett hur den tidigare regeringen på många sätt har stigmatiserat yrkesprogrammen. I många fall har det låtit som att programmen är ett säralternativ för vissa i stället för ett huvudalternativ för alla.

Vi vet att arbetsmarknaden skriker efter kompetens från de här programmen. Jag träffar regelbundet företrädare för industrin som säger: Utbilda fler så att vi kan anställa dem! På samma sätt är det när det gäller välfärden. På samma sätt är det när det gäller handeln och flera andra. Yrkesprogrammen är på många sätt viktiga matchningsmedel på arbetsmarknaden.

Jag är i alla fall glad för att vi nu kan finna varandra i de här frågorna. Jag hoppas att vi framför allt kan prata upp statusen för yrkesprogrammen och börja tala om varför de är viktiga för framtidens Sverige. Svensk yrkesskicklighet är kanske grunden till att vi är så framgångsrika vad gäller vår export. Vi kan sälja varor och tjänster över hela världen och vara världsberömda för det. Vi har väldigt skarpa hjärnor - de är the best and the brightest. Vi har också väldigt yrkesskickliga människor som kan producera varorna och tjänsterna, vilket är bra för hela vårt land, för hela vår ekonomi och därmed också för vår välfärd.

Tack, än en gång, Michael Svensson!

Fru talman! Nu diskuterar vi visserligen gymnasieskolan, men allting börjar naturligtvis betydligt tidigare.

Det är dessutom så att jag råkar sitta i Gymnasieutredningens referensgrupp. Där är vi naturligtvis begränsade, för där får vi inte prata om grundskolan och hur högstadiet ska kunna "leverera" fler duktiga elever och nå målet att alla ska vara behöriga till de nationella programmen i gymnasiet. Där har vi naturligtvis problem. Men dem kan vi lösa i ett annat forum.

Jag tror att vi måste öka samarbetet mellan gymnasieskolans program - exempelvis handels- och ekonomiprogrammen och kanske teknik- och industriteknikprogrammen - alltså mellan de högskoleförberedande programmen och de rena yrkesprogrammen, också detta i syfte att minska skillnaden mellan yrkesprogrammen och de högskoleförberedande programmen.

Jag är faktiskt också inne på att vi kanske ska höja kraven vid intagningen av dem som vill gå yrkesprogrammen, så att man har samma krav som man i dag har vid intagningen till de högskoleförberedande programmen. Däremot tror jag inte på att sänka några krav alls.

Såvitt jag har förstått i dag är det ungefär 800 elever som skulle kunna drabbas av en sådan förändring. Jag hoppas naturligtvis att man kan lösa det. Det är i alla fall betydligt färre elever än jag tidigare trodde.

Jag tror att detta också är ett sätt att lyfta intresset för yrkesprogrammen och se till att alla förstår att vi inte har några A- och B-lag i gymnasieskolan.

Jag tror också att arbetsmarknadens parter måste in på ett mycket mer aktivt sätt i gymnasieskolan. Det kan handla om alltifrån yrkescollege till av branschen certifierade program och skolor. Här har också studie- och yrkesvägledarna en mycket viktig roll att spela. Vi kommer tillbaka till det sedan. Sedan kan vi fundera på om detta med behörighet kommer att hjälpa till.

Jag har möjlighet att så att säga spela in en del i Gymnasieutredningen, men jag tycker också att det är viktigt att känna statsrådet på pulsen. Tror statsrådet verkligen på fullaste allvar att obligatorisk högskolebehörighet för alla ska hjälpa bland annat de 15 procent av eleverna som står längst från en hägrande examen? I stället måste man kanske gå via motivation och underlätta och schemalägga på ett helt annat sätt. Återigen handlar det även om duktiga studie- och yrkesvägledare, även om vi inte ska belasta den yrkesgruppen alltför mycket.

Fru talman! Jag tackar Michael Svensson för detta. Jag kan i princip skriva under på allt som han sa här. Jag känner att den konfliktlinje som eventuellt finns kanske handlar om just högskolebehörigheten.

Jag har i tidigare sammanhang uttryckt att det är viktigt att enskilda elever, och i detta fall elever som väljer yrkesprogram, ska vara anställbara livet igenom. Då måste de kunna omkvalificera sig i en värld där omställningstakten kommer att vara allt högre. Ekonomin kommer att förändras på så vis att man räknar med att min generation kommer att vara tvungen att byta jobb minst tio gånger under sin livstid. Då är det inte enbart inom en och samma sektor utan mellan olika sektorer och olika branscher. Det innebär att jobb kommer att komma och att jobb kommer att försvinna. Då måste man kunna omkvalificera sig för att kunna ta de nya jobb som kommer. Det är så en modern ekonomi fungerar, och det är därför som vi behöver möjliggöra även för yrkeselever att ta steget in i andra utbildningar när de väl behöver det.

Men jag vill inte vara absolutistisk. Jag vill gärna ha valfrihet. Jag menar att man kan vända på dagens norm och resonemang, där man måste välja till högskolebehörigheten, så att man som enskild elev i stället ska välja bort dessa ämnen om man verkligen inte vill läsa dem. Det är det ena.

Jag ska också besvara frågan om det obligatoriska gymnasiet. Det är en fråga som jag egentligen tror har mindre konfliktkaraktär. Jag är väl medveten om att mitt parti gick till val på detta. Vi tror på att alla ska ta sig igenom gymnasiet eftersom det är så viktigt för etableringen på arbetsmarknaden. Men jag inser också hur det parlamentariska läget ser ut, och det finns andra saker som vi måste börja jobba med i stället för att alla ska klara av sin skolgång. Det handlar bland annat om att fler ska få en bättre undervisning i högstadiet, att vi behöver fler lärare och att de ska få bättre förutsättningar. Det är detta som lägger en bra grund för att alla skolor ska vara bra skolor och för att alla elever ska klara av sin skolgång.

Fru talman! Det kan nog vara än mer stigmatiserande att välja bort något än att välja till något. Men det är möjligt att vi får fundera mer på det.

Jag tror att man också måste fundera på antalet poäng i gymnasiet i dag - 2 500 poäng. Det finns trots allt en hel del luft i systemet. Men det handlar naturligtvis också om pengar och resurser ute i kommunerna. Jag tror att det mycket väl skulle kunna fungera om flertalet elever läste mer än 2 500 poäng.

Låt oss säga att en elev ska läsa in högskolebehörigheten inom sina 2 500 poäng. Då innebär det att ett antal poäng måste tas från yrkesämnena. Men det är många branscher som skriker och säger att man absolut inte får göra det, eftersom de hantverkare som då kommer ut blir odugliga och otillräckliga.

Jag har en helt annan och radikal idé - även moderater kan vara radikala - om att man kanske ska organisera yrkesprogrammet på ett helt annat sätt. Men det kan få bli en cliffhanger till nästa samtal.

Fru talman! Jag tackar Michael Svensson för en bra debatt. Jag tycker, som sagt, att vi håller med varandra om det mesta avseende yrkesprogrammen, vilket är bra. Vi behöver reformer för den svenska skolan som är stabila och långsiktiga och som håller över tid, där både elever och lärare vet vilka villkor som gäller. Många lärare har själva signalerat att de behöver arbetsro, men med det inte sagt att vi inte ska reformera där det behövs. Jag tror att vi under denna debatt har lyckats peka på en hel del saker som behöver åtgärdas.

Jag ser fram emot att få fortsätta detta samtal i andra sammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.