Sis verksamhet

Herr talman! Maryam Yazdanfar har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av att det har förekommit stark kritik av hur vistelser på Sis institutioner har skett. Inledningsvis vill jag framhålla att Sis uppdrag är att ge de barn och ungdomar som vårdas vid de särskilda ungdomshemmen vård och behandling som ger dem bästa möjliga förutsättningar för en god fysisk och psykosocial utveckling. Barnen och ungdomarna som vårdas på Sis ska ges vård av god kvalitet vad gäller såväl behandlingsinnehåll som den sociala omvårdnaden. Då myndigheten har särskilda befogenheter för att kunna genomföra vården är det av yttersta vikt att säkerställa barnens och ungdomarnas personliga integritet och rättssäkerhet. Det handlar för Sis del om att ständigt arbeta med frågor om ledarskap, utbildning, arbetsplatskultur, rutiner och uppföljning. Regeringen gav under föregående år Sis i uppdrag att redovisa hur myndigheten arbetar för att säkerställa att de särskilda befogenheterna används och dokumenteras på rätt sätt. I uppdraget ligger också att utveckla redovisningen av de särskilda befogenheterna så att användningen går att följa över tid. Regeringen gav också ett uppdrag till Sis specifikt om avskiljning, och myndigheten har vidtagit en rad åtgärder och även föreslagit lagändringar, bland annat att korta den tillåtna tiden för avskiljning. Det får inte råda någon tvekan om att barn och unga ska ha rätt till utevistelse. I Sis nyligen beslutade riktlinjer för god omvårdnad uttrycks detta tydligt. Det är av grundläggande betydelse att en myndighet med sådana maktbefogenheter som Sis har måste granskas av en oberoende och trovärdig aktör med stor kunskap om social barn- och ungdomsvård. Genom regeringens tillsynsreform har sedan årsskiftet tillsynen av Sis verksamhet gjorts oberoende och flyttats över till Socialstyrelsen. Regeringen har också genom förordningsändring understrukit vikten av ett barnrättsperspektiv i tillsynen och nödvändigheten av att lyssna och tala med barn och ungdomar vid tillsynsbesöken. Regeringen har även givit Socialstyrelsen i uppdrag att under 2010 utföra särskild tillsyn av Sis ungdomshem. Sis har ett svårt uppdrag när det gäller att bidra till att skapa en framtid för barn och ungdomar med i många fall svår psykosocial problematik. Detta sagt får vi dock aldrig acceptera, oavsett hur svåra situationer som uppkommer, att de särskilda befogenheterna används felaktigt, att det brister i den sociala omvårdnaden eller att barn och ungdomar inte respekteras. Sis måste ständigt arbeta med att utveckla och följa upp verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen för att upptäcka och komma till rätta med brister. Jag är också övertygad om att Socialstyrelsens tillsyn av de särskilda ungdomshemmen med samma tillsynskriterier över hela landet kommer att medföra den kvalitativa och effektiva kontroll av Sis verksamhet som är av stor betydelse när en myndighet har tvångsbefogenheter. Jag har för avsikt att fortsätta följa frågan och kommer att överväga ytterligare åtgärder om så skulle visa sig nödvändigt.

Herr talman! Den här interpellationen handlar om de ungefär 2 000 barn som varje år på grund av beteendestörningar, allvarliga sociala problem och/eller livshotande beroende kommer till ungdomshem och LVM-hem. Medelåldern för de här barnen är 16,7 år, alltså dryga 16 år är medelåldern. Då kan man bara föreställa sig vad de här barnen har varit med om för att vid dryga 16 års ålder vara fast i ett livshotande missbruk. Det handlar om föräldrar som har misslyckats, mödravårdscentral och barnavårdscentral som har misslyckats, förskola som har misslyckats, skola som har misslyckats, sjukvård och socialtjänst som alla har misslyckats. Alla har svikit de här barnen. Det är därför det inte, när de kommer till ett ungdoms- eller LVM-hem, får ske några fler svek. Då måste samhället en gång för alla säga: Vi är på din sida. Du ska få omvårdnad, kärlek, trygghet, omsorg och utbildning för att få verktyg att skapa dina drömmar. Det är därför rapporterna, som faktiskt har varit kontinuerliga, om bristerna på dessa hem är så allvarliga. Det drabbar nämligen de sköraste och mest utsatta barnen. Jag tycker att dessa barn ställer en helt adekvat fråga när de undrar: Vem står på min sida? Barnombudsmannen Fredrik Malmberg gjorde en översyn av förhållanden på Sis-hemmen, och han ger ganska svidande kritik. Han säger bland annat att barnets rätt till privat- och familjeliv åsidosätts då deras möjligheter att ringa vänner och familjemedlemmar rutinmässigt begränsas - utan stöd i lagen. En del ungdomar berättar om avskiljningar, eller isolering som vi kanske säger i vardagligt tal, som utförs på felaktiga grunder. En del ungdomar berättar att de inte blir trodda när de är sjuka och därför inte får träffa läkare i enlighet med barnets rätt till sjukvård. Barnets rätt till utbildning tillgodoses inte heller fullt ut. Det är svidande kritik. Jag vet att generaldirektören för Sis har varit självkritisk och sett över verksamheten, och jag sätter min förhoppning till den nya tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen. Det jag däremot reagerar mot är att statsrådet Maria Larsson tänker fortsätta att följa utvecklingen och kanske i framtiden, möjligen, se över om det behövs några förändringar i lagstiftningen eller i det sätt som denna myndighet agerar. Jag tycker att de historier som har uppkommit inte bara under den senaste tiden utan under en rad år visar att man behöver ta krafttag på detta område. Det behöver göras en översyn av lagen. Grova brottslingar - organiserade brottslingar - inom kriminalvården har nämligen ibland mer rätten på sin sida än vad dessa barn har. Då är det verkligen uppochnedvända världen. Jag hade alltså önskat att statsrådet hade gett ett helt annat svar och sagt: Detta ska ses över. Lagstiftningen ska ses över, men även praxis, och det finns en handlingsplan för hur man ska agera.

Herr talman! Jag vill säga till interpellanten att vi har sett över lagstiftningen. Vi har när det gäller att stärka den sociala barn- och ungdomsvården lagt fram förslag på riksdagens bord som jag hoppas att interpellanten själv har varit med och beslutat om. Vi har gjort det vid ett tidigare tillfälle, och vi har beställt ytterligare utredning - just för att stärka barns och ungdomars perspektiv. Detta är en av de frågor vi har jobbat allra mest med i Regeringskansliet. Det är en fråga som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och där jag tycker att det fortfarande finns saker vi måste arbeta vidare med. Den sociala barn- och ungdomsvården fungerar inte helt okej i dag. Där finns brister. Vi har försökt skärpa upp på en rad olika områden, men det finns mer att göra. Jag är inte heller främmande för att titta över LVU, som nu har några år på nacken. Men vi har verkligen inte varit overksamma heller när det gäller de rapporter som har kommit om Sis. När de första diskussionerna om avskiljning kom gav vi till exempel i uppdrag åt Sis att redovisa hur man hanterar begreppet "avskiljning". Vi har i vårt regleringsbrev till Sis för 2010 krävt att de ska redovisa och säkerställa hur de använder det som kallas de särskilda befogenheterna, som alltså är tvångsåtgärder. Vi har nu i februari 2010 gett ett uppdrag till Socialstyrelsen om att de särskilt ska tillsyna varje Sis-hem det här året, och vi har gjort om tillsynsorganisationen så att det nu är en oberoende granskning. Tidigare har Sis tillsynat sig själv. Under alla de år då ni socialdemokrater har suttit i regering har ni inte brytt er om att ha en oberoende tillsyn. Jag menar att detta är ett av de absolut viktigaste verktygen. Då kan vi få en kartläggning och en grundlig och metodiskt strukturerad överblick över var det brister och vad det då krävs för åtgärder. Detta har ni försummat under hela er regeringstid, och det beklagar jag. Jag hade önskat att vi hade haft en oberoende tillsyn mycket tidigare, och jag vet också att Sis egen personal hade önskat det. Så var dock inte fallet, utan det var ett arbete vi fick sätta i gång när vi tillträdde i regeringen. Dessutom var det vi som gav Barnombudsmannen uppdraget att titta på Sis verksamhet, så visst har vi gjort otroligt mycket. Jag är dock inte främmande för att ytterligare åtgärder behövs.

Herr talman! Partipolitik är viktigt, och att synliggöra skillnader är viktigt. I denna interpellationsdebatt skulle jag dock ha varit lika tuff mot ett statsråd som var ansvarigt för denna verksamhet och hade ett s inom parentes efter sitt namn som jag är mot Maria Larsson. Dessa barn behöver nämligen inte partipolitiskt käbbel om vad som hände under de socialdemokratiska åren eller vad som händer under de borgerliga åren. De behöver vuxna som äntligen ser deras problem, står på deras sida och faktiskt tror att de kan komma ut i en vuxenvärld där deras drömmar betyder någonting och där de kan uppnå sina drömmar. Det är väl jättebra att Socialstyrelsen nu är tillsynsmyndighet. Vi har inte olika åsikter om det. Det jag menar är att Barnombudsmannen under 2009, alltså förra året, gjorde denna översyn. Detta sker fortfarande i dag. Senast i dag var det på nyheterna på Sveriges Radio att det fortfarande finns brister. Detta är alltså barn där samhället har ett ansvar. Jag undrar: Om det var barnens föräldrar, det vill säga privatpersoner, som försummade på detta grova sätt och det gång efter annan kom fram exempel efter exempel om övergrepp mot barnen - hur skulle samhället reagera då? På något sätt är det som att man när det är samhället som behandlar barn illa kan följa utvecklingen, följa fallen och studera vad man ska göra i framtiden. Det tycker jag inte är acceptabelt. Barndomen går inte i repris. Samhället kan inte ge tillbaka dessa barns barndom, och det är därför varje placering måste vara kvalitetssäkrad. Finns de resurser barnet behöver? Kan barnet känna sig tryggt på det ställe det kommit till? Jag tror att det finns långt mycket mer att göra än att som äldre- och folkhälsoministern skriver i interpellationen överväga ytterligare åtgärder om så skulle visa sig nödvändigt. Det behövs väldigt mycket åtgärder, i dag.

Herr talman! Det vore roligt om interpellanten ville precisera vilka åtgärder det är som behövs, för som jag berättade har vi gjort ofantligt mycket på detta område. Jag tror också att det behövs mer, men det skulle vara väldigt intressant om interpellanten preciserade något. Jag är nämligen väldigt lyhörd och lyssnande i denna fråga eftersom jag är intresserad av att få till stånd bästa möjliga vård. Jag håller med interpellanten om att samhället tar på sig ett stort ansvar när man går in och omhändertar ett barn. För mig har det varit centralt och viktigt att jobba med barns rätt att få information och barns rätt att komma till tals. Vi har skärpt lagstiftningen när det gäller detta. I alla kontakter med socialtjänsten ska barn ha rätt att komma till tals, bli dokumenterade och få göra sin vilja och sina idéer kända. Det ska vara en del av beslutsunderlaget. När det gäller tillsynen har vi nu skärpt till detta. Vi har till och med varit så detaljerade att vi har skrivit in att man ska besöka exempelvis varje HVB-hem minst två gånger per år. Man ska alltid tala med barnet eller den unge. Ett av besöken ska vara oanmält. Vi har jobbat otroligt mycket för att stärka barns rätt och för att barn inte ska känna sig övergivna av vuxensamhället utan kunna utveckla tillit till vuxna. Det är det vården måste gå ut på, inte minst när det gäller Sis institutioner eftersom detta är barn som har så många skadade relationer till vuxenvärlden. Det här har varit min drivkraft i det förbättringsarbete som vi har gjort. Låt mig säga att vi allvarligt ska uppmärksamma bristerna, och det är därför jag vill ha en metodisk strukturerad genomgång i form av en självständig tillsyn. Man har rekryterat personal, man har utvecklat tillsynskriterier och kommer nu att besöka varenda Sisinstitution under de kommande månaderna. Låt mig vidare säga att av ungdomar som har vistats på en Sisinstitution säger 75 procent att de tycker att de har fått en god omvårdnad och att de skulle rekommendera en kompis att vistas på samma ställe. Det kan man säga är en god kvalitetssiffra. Men man kan vända på det och säga att 25 procent inte säger detta. Det betyder att här finns en väldig förbättringspotential. Min fråga är: Skiljer det sig mycket mellan olika ställen? Är det olika bra verksamhet på olika ställen? Kan man lära av varandra i större utsträckning? Det är frågor som jag vill ha svar på för att kunna sätta in rätt åtgärder framöver. Dem har jag inte därför att vi inte har haft en oberoende yttre tillsyn, som är så viktig för att man ska få en total kartläggning. Sis har själv gjort ett bra förbättringsarbete. Man har till exempel tagit fram riktlinjer för en god omvårdnad där man definierar den, så att man kan ha en policy som är likartad på alla de olika institutionerna. Det görs ett förbättringsarbete på Sis som jag tycker är väldigt positivt. Det ska också sägas. Jag är glad att brister uppenbaras, jag vill ha upp allting i dagsljuset. Annars kan man inte åtgärda det, och då drabbar det barnen. De här barnen behöver många vuxna omkring sig som är beredda att inte bara tala utan skrida till handling.

Herr talman! Jag tycker att 25 procent som inte är nöjda är alldeles för mycket. Ponera att det var barn som inte var på Sis-hem och att 25 procent skulle säga att de inte var nöjda med den tillvaro de har. Då skulle det vidtas drastiska politiska åtgärder för att förbättra deras situation. Statsrådet ville ha förslag på vad man kan göra. Det finns intressanta sätt att se över lagstiftningen. Den här lagstiftningen är repressiv, och den är inriktad på begränsningar och tvångsmedel som styr de här barnens vardag. Lagstiftningen är på många punkter tuffare än den lagstiftning vi har för kriminalvården som styr vuxna intagnas vardag. Då kan man fundera på om det här verkligen är rätt lagstiftning för rätt verksamhet. I Norge har barnministern påbörjat ett arbete för att utreda behovet av att omarbeta barnkonventionen och arbeta in den i lagen och göra den till en rättighetslag för barnen så att det alltid går att ställa krav på samhället. Jag tycker att det är ett intressant förslag, och jag tror att det skulle få ganska långtgående konsekvenser för den lagstiftning som bland annat styr Sis verksamhet. Det är ett förslag, och det finns många andra.

Herr talman! Jag vill tacka för debatten. Jag tror att vi drivs av samma intresse och samma längtan att se att antalet omhändertaganden av barn och ungdomar i vårt land minskar. Därtill syftar mycket av mitt arbete. Vi ska förhindra omhändertaganden genom ett bra förebyggande arbete. Vi har till exempel infört och byggt ut ett föräldrastöd för att öka preventionsarbetet. Vi vet att om föräldrar kan ges stöd i deras viktiga roll och om man kan minska ingripande omhändertaganden är det en stor vinst för individerna och för samhället. Den andra bevekelsegrunden är att när samhället ändå måste gå in gäller det att se till att barnens rätt är tydlig, att deras perspektiv hela tiden tas till vara. Det är verkligen min intention i det lagstiftningsarbete som vi har genomfört. Vi har gjort mycket på det här området, som jag sade, med en skärpt lagstiftning inom socialtjänstlagens ram och med en oberoende tillsyn äntligen på plats som har tydligt barnperspektiv i sina förutsättningar för arbetet. När det gäller barnkonventionen kan jag som kristdemokrat säga att jag är mycket positiv till idén att införliva den i lagstiftningen. Det hoppas jag att också Maryam Yazdanfar är. Det är någonting som vi får återkomma till i en senare diskussion. Det finns många intressanta exempel att hämta från andra länder. Vi är absolut lyhörda, har en öppenhet och mycket diskussion med våra nordiska kolleger. Men jag kan konstatera att många av våra nordiska kolleger inom sina verksamheter har betydligt mer av tvångsåtgärder i den slutna barn- och ungdomsvården än vad vi har. Här behövs en framtida debatt, goda exempel och bra metodutveckling som gör att de ingripande tvångsåtgärderna i vården kan minska. Tilliten till vuxenvärlden måste öka - det måste vara grundförutsättningen för att ge vård och behandling till unga.