Sexuellt våld inom psykiatrin

Fru talman! Bengt Eliasson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att komma till rätta med de problem som finns inom den psykiatriska heldygnsvården, hur jag ska säkerställa en långsiktig utveckling av den psykiatriska heldygns- och tvångsvården samt om jag avser att ta initiativ till något tilläggsdirektiv till den pågående utredningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Psykisk ohälsa är en av regeringens mest prioriterade frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet. Sedan flera år tillbaka avsätts betydande statliga resurser till kommuner och landsting genom årliga överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting. Den överenskommelse som slutits för 2016 omfattar 845 miljoner. Syftet med överenskommelsen är att stimulera utvecklingsarbete och skapa bättre förutsättningar för lokala och regionala analyser av de utmaningar som respektive län står inför. Det handlar också om att identifiera behov och utvecklingsmål lokalt och regionalt samt att förbättra ungas psykiska hälsa. Analysen ska resultera i målsättningar på fem års sikt inom fem fokusområden och lokala eller regionala handlingsplaner för att nå målen. Här skapas unika möjligheter för målgruppsanpassade regionala satsningar.

Jag ser mycket allvarligt på de uppgifter som har framkommit i radioprogrammet Kalibers granskning. Det är, precis som interpellanten framhåller, en grundläggande uppgift för samhället att skydda barn och vuxna mot alla former av sexuella kränkningar. Att säkerställa en god vård och garantera patientsäkerhet är i hög grad ett ledningsansvar som vilar på sjukvårdens huvudmän.

Jag vill i detta sammanhang lyfta fram det stöd som Socialstyrelsen har tagit fram för att säkerställa en god kvalitet i vård och omsorg, nämligen Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Brister i det systematiska kvalitetsarbetet ökar risken för att den typ av händelser som interpellanten pekar på kan uppstå. Det är därför av yttersta vikt att dessa bestämmelser hålls levande på alla nivåer i vården. Tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg fyller här en viktig roll, men det grundläggande ansvaret för att upprätthålla en hög medvetenhet om olika risker vilar på ansvariga ledningsfunktioner.

Vidare är det min bedömning att den långsiktiga utvecklingen av psykiatrin kan stimuleras genom det arbete som det nyligen inrättade Rådet för styrning med kunskap bedriver. Rådet behandlar strategiskt viktiga frågor som bidrar till att rätt kunskap når fram till huvudmän och profession på deras villkor. Det handlar om kunskap som bidrar till god kvalitet i vård och omsorg till nytta för patienter och brukare. I rådet ingår nio myndigheter, och Socialstyrelsens generaldirektör är ordförande.

Enligt förordningen (2015:155) om statlig styrning med kunskap avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst ska den statliga styrningen med kunskap i fråga om hälso- och sjukvård och socialtjänst vara ett stöd för huvudmännen - kommuner och landsting - och professionen. Rådet ska verka för att styrningen med kunskap blir ett stöd för huvudmännen och professionen och att den är samordnad, effektiv och anpassad till deras behov. Rådet ska även verka för att ta med patienters och brukares synpunkter och erfarenheter.

Beträffande frågan om den nationella samordnarens direktiv och uppdrag vill jag peka på att det i direktiven till samordnaren tydligt framgår att samordnaren har i uppgift att främja erfarenhetsutbyte, samverkan mellan berörda aktörer och samordning mellan verksamheter hos samma huvudman. Samordnaren har också i uppdrag att fortlöpande identifiera utvecklingsbehov inom området och redovisa dessa till regeringen med förslag till åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Genom tillsättandet av den nationella samordnaren har regeringen således skapat en funktion för att kontinuerligt identifiera och lyfta fram de utmaningar den psykiatriska vården står inför och lämna förslag på förändringar som kan bidra till ökad kvalitet.

Fru talman! Tack, sjukvårdsministern, för svaret!

Det känns i mångt och mycket som om vi är helt eniga i grunderna om att den psykiatriska vården är och måste vara högprioriterad inom hälso- och sjukvården. Mycket görs också, precis som sjukvårdsministern beskriver det. Den fråga som jag tycker är väl värd att diskutera är om det räcker till och om det är tydligt nog för att ge de resultat som jag tror att vi båda är "committade" till, så att säga.

Psykiatrin är den enda verksamheten inom hälso- och sjukvården som har rätt och ibland skyldighet att vårda människor mot deras vilja, vilket naturligtvis är ett kraftigt ingrepp i integriteten. Det är något som väcker starka känslor. Vissa ser tvångsvården som ett uttryck för omsorg, medan andra pekar på faran, att det kan leda till övergrepp och övervåld.

Alla är överens om att den kräver stora mått av eftertanke och medmänsklighet, liksom hög grad av rättssäkerhet. Konflikten mellan rätten och plikten att vårda med tvång är en brännande fråga som det är viktigt att vi som har någon form av ansvar ständigt begrundar och debatterar. Det får, som sjukvårdsministern så väl uttrycker det, aldrig bli till slentrian.

Fru talman! Avsikten med min interpellation till ministern är att hålla igång dialogen kring viktiga psykiatrifrågor. I dag debatterar vi vården av de allra svårast sjuka. Erfarenheterna från den somatiska sjukvården visar att alla sådana här rätt snabba och genomgripande utvecklingsprocesser som psykiatrin står i ställer stora krav på ledarskap, styrmedel och systematisk uppföljning.

Vi kan alla drabbas av en psykiatrisk diagnos eller sjukdom, och någon som är nära oss kan drabbas. Men som patient inom psykiatrin blir man inte alltid bemött på samma sätt som andra, särskilt inte om man söker vård för någon kroppslig åkomma. Lägger man då till en otrygg vårdmiljö, vad händer då?

Suicid sker i alltför stor omfattning. Läkare misstolkar ofta fysiska symtom hos psykiatripatienter, som om allt tillhör den psykiska sjukdomen. Detta gäller främst de allra tyngsta diagnoserna med de svårast sjuka. När det kommer rapporter som denna om rena övergrepp, otrygghet och slentrianmässig omvårdnad är det helt klart besvärande, för att uttrycka sig milt.

Psykiatrin har ett ansvar för att se till hela människan. Med allt detta samlat: Det behövs bättre kunskap för att motverka attityder och stigmatisering. Det behövs mer forskning, och det behövs förbättrade läkemedel och förbättrade psykologiska terapier.

I de rapporter som vi har sett kan det finnas ett mer eller mindre starkt inslag av att patienten får skylla sig själv - det är patienten som utmanar, patienten som ställer till, precis som det finns ansatser i den uppblossade debatten.

Eftersom detta är kärnfrågor i vårdutvecklingen för psykiatrin kvarstår min fråga: Var anser ministern att tydligheten ligger i det utvecklingsarbete som har beskrivits, och var ligger styrningen i vården för de allra svårast sjuka? Det är ett vällovligt, mycket brett arbete, men var finns spetsen? Och vad har ersatt den långsiktighet i satsningar som olika regeringar sedan många år har haft inom psykiatrin?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill passa på att tacka Bengt Eliasson för interpellationen. Det är, precis som interpellanten anför, mycket viktigt att ständigt hålla igång debatten och diskussionen om de här frågorna.

Jag skulle också vilja ta tillfället i akt att påpeka att den överenskommelse som regeringen nu har slutit med Sveriges Kommuner och Landsting delvis har andra kännetecken än de tidigare överenskommelserna på det här området. Jag tror att vi är ganska många som är överens om att trots att staten på olika sätt har engagerat sig i kampen mot psykisk ohälsa har insatserna många gånger varit av tillfällig karaktär. De har fokuserat på den specialiserade psykiatrin, och de har många gånger saknat det långsiktiga perspektiv som så väl behövs.

Med stöd av de erfarenheter som har kunnat dras under ett antal år har vi försökt göra annorlunda den här gången, se till att ha längre sikt i de satsningar och överenskommelser som nu sluts och inte bara fokusera på den specialiserade psykiatrin utan också se på hur vi på allvar kan etablera tidiga insatser och ett förebyggande och till stora delar hälsofrämjande arbete. Vi tror nämligen - inte minst med utgångspunkt från de allra svårast sjuka patienterna - att vi måste komma in med tidiga insatser och jobba mycket mer förebyggande.

En stor debattfråga under flera år har varit köerna till den specialiserade psykiatrin. Jag kan konstatera att många av de som befinner sig i de köerna aldrig skulle ha behövt stå där om de hade fått hjälp tidigare eller för den delen om det hade funnits ett förebyggande arbete på plats, så att man aldrig hade behövt utveckla någon psykisk sjukdom.

Kan vi jobba med ett större helhetsperspektiv som fokus kommer vi också att avlasta den specialiserade psykiatrin, vilket gör att de resurserna och den kunskapen kan gå till att hjälpa de patienter som lider av de svåraste psykiska åkommorna. Det tycker jag är mycket positivt.

En annan aspekt som inte har kommit upp hittills i debatten är att om vi ska kunna höja kvaliteten inom den specialiserade psykiatrin och hjälpa patienterna med de svåraste diagnoserna, då behöver vi också koncentrera oss mycket mer på kompetensförsörjningen än vad vi har gjort hittills. Vi vet att det råder brist på en rad specialiteter och en rad yrkesgrupper inom den specialiserade psykiatrin.

Bland annat därför har jag från första dagen som sjukvårdsminister aviserat att staten via regeringen behöver ta ett ökat ansvar för kompetensförsörjningen - inte för att vi på något sätt ska ta ifrån huvudmännen deras ansvar för att det finns nödvändig personal och kompetens på plats utan därför att vi ser att detta är ett problem som finns över hela landet. Staten har en unik möjlighet, genom utbildningsväsendet men också på andra sätt, att bidra till en förbättrad kompetensförsörjning. Jag ser det som en av de viktigaste insatserna vi kan göra från den nationella nivån för att höja kvaliteten inom den specialiserade psykiatrin och i den meningen också hjälpa de patienter som lider av de svåraste psykiska åkommorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, ministern, för svaren!

Ibland debatterar vi psykiatrin precis som om det enbart och ensidigt handlar om personal, system och arbetsmiljö.

En mycket ovetenskaplig titt ut över våra 21 landsting och regioner visar att man inte direkt har några specifika riktlinjer eller handlingsplaner som rör just sexuella övergrepp. Jag trodde personligen inte att det var så. Jag trodde att man hade detta, men det har man alltså inte. Exempelvis här i Stockholm har jag fått höra att det finns på vissa avdelningar, men till exempel inte inom BUP. I mitt hemlän Halland finns generella riktlinjer, men inte några med fokus på just sexuella övergrepp. Det ser betydligt bättre ut om man frågar om hot och våld generellt riktat mot personal, men lite sämre när det gäller detsamma mellan patienter.

I vården av dessa patienter handlar det hela tiden om ett samspel, precis som ministern lyfte fram. Personalen är ständigt medveten om problematiken. De är tränade i att upptäcka och motverka, och sedan ska ledningen se till att denna medvetenhet fortsätter och löper vidare genom vården. Detta är självklarheter i alla vårdprocesser. Det är inget där man kan slappna av och lämna till antaganden.

Det är just det jag är rädd för sker just nu - att man har flyttat spetsig fokus till ett bredare generellt anslag, vilket gör att man slappnar av och lämnar till antaganden. Då uppstår problem.

Vården är van att arbeta med handlingsplaner och riktlinjer. Det är så man jobbar. Det gäller både lokala och regionala och självfallet också nationella riktlinjer. Det jag efterlyser är den politiska tydligheten i att just efterlysa kvalitetsarbetena på djupet. Det handlar om riktlinjer tillsammans med kvalitetsregister och uppföljningsprogram och tillsyn som leder vården framåt.

I den gamla priosatsningen som förändrades till det arbete som nu bedrivs genom Rådet för styrning med kunskap, nationell samordning och alla de delar som ministern har lyft fram upplever jag att styrningen har blivit mer fragmentarisk, generell och svepande. Den har också blivit lite mer otydlig vad gäller färdriktning.

Fru talman! Jag vill betona att jag inte på något sätt vill förringa det arbete som sker eller enbart säga att det var bättre förr, för det var det inte. Men samtidigt vill jag lyfta fram diskussionen om vikten av färdriktning och vikten av tydlighet och styrning. Tydlighet är grundläggande. Det är möjligt och rent av troligt att den förra regeringens satsningar gick för långt in i detaljrikedom och var inne och petade för mycket.

Men hur ser ministern på möjligheten att det som nu sker i stället har svängt över pendeln för långt åt andra hållet så att det har blivit för brett? Finns det någon tanke på att göra en avstämning längs resan och kanske förtydliga?

Fru talman! Jag ska börja med att svara på frågan direkt. Jag tror att det alltid finns anledning att stämma av under resans gång, både när det gäller färdriktningen och i vilken takt man har tagit sig närmare de mål som man har ställt upp. Det är bland annat därför vi har tillsatt en nationell samordnare för att kunna vara den som har större fokus än vad andra delar av den nationella nivån kanske kan ha i de här frågorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att det är viktigt att se att det är ett brett spektrum av insatser som nu görs inom ramen för överenskommelsen. Vad jag försökte förklara i ett tidigare inlägg är att jag tror att bredden är helt nödvändig. Vi kan inte bara, som man har gjort tidigare, fokusera på en del i kedjan. Då riskerar man att fokus inte blir till fyllest. Om vi talar om den specialiserade psykiatrin kan den få en anstormning av patienter som kanske egentligen aldrig borde ha hamnat där. Men vi vet också att om vi ska kunna klara de stora, gigantiska, utmaningar som finns när det gäller den psykiska ohälsan i samhället måste vi involvera de tidiga insatserna och det förebyggande arbetet i mycket större utsträckning.

För att kunna få ihop hela kedjan och sprida den kunskap som alltför ofta inom psykiatrin finns isolerad här och var i landet eller på olika politiska nivåer har vi försökt att titta på ett framgångsrikt område inom hälso- och sjukvården som på senare år har genomgått revolutionerande förändringar, det vill säga cancervården.

Sedan den nationella cancerstrategin togs fram och började implementeras 2009 har vi sett en etablering av regionala cancercentrum som i sin tur har kunna bidra till att kunskap sprids fortare än tidigare. I talande stund är man också inne i ett intensivt skede där man rullar ut standardiserade vårdförlopp, ser till att kunna korta köer och ser till att göra vården mer jämlik över landet.

Inte minst med inspiration från det arbete som bedrivs på cancerområdet håller SKL, inom ramen för den överenskommelse som regeringen har slutit med dem, på att se över om det går att etablera liknande regionala center, noder, runt om i landet som på samma sätt kan hjälpa till att sprida kunskap i syfte att göra den psykiatriska vården mer jämlik över landet och naturligtvis se till att de oegentligheter och fruktansvärda övergrepp vi diskuterar i dag kan förebyggas och på ett bättre sätt förhindras i framtiden.

Det arbete som är igångsatt inom ramen för den överenskommelse som finns mellan regeringen och SKL kan också bidra till arbetet med ett problem som Bengt Eliasson lyfte upp i sitt första inlägg, det vill säga hur vi kan se till hela patienten och inte bara till den psykiatriska diagnosen. Det handlar också om att få sina kroppsliga besvär tillgodosedda och utredda i mycket större utsträckning än i dag.

Genom att involvera primärvården och peka ut att den har ett tydligt ansvar för att föra kampen mot den psykiska ohälsan kan man också öka medvetenheten om de kroppsliga besvär som många av patienterna som lider av psykiska sjukdomar har och därmed också göra den somatiska vården än bättre för den typen av patientgrupper.

Vår överenskommelse bygger på att se hela kedjan och försöka få ett större sammanhang. Det är viktigt att hålla fast vid oavsett vilken del av psykiatrin vi diskuterar.

Fru talman! Det gläder mig mycket att vi har talat om det förebyggande arbetet och tidig upptäckt, att patienter inte ska falla mellan stolarna. Vi är helt överens om det arbetet. Det är något som jag själv har jobbat med i många år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det gläder mig också att ministern lyfter fram möjligheten att kopiera arbetssättet inom RCC, Regionala cancercentrum. Det är något jag började skriva små enkla debattartiklar om, mest i lokalpress, för tre fyra år sedan. Det är intressant att det äntligen börjar spira och ta form. Det är definitivt en framgångsfaktor.

Fru talman! I denna något sena timme konstaterar jag att hälso- och sjukvården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet har gjort stora framsteg de senaste årtiondena. Det har gjorts möjligt framför allt genom målmedveten forskning. Det är det enda temat vi inte har tagit upp än.

Vårdpersonalens grundkompetens höjs. Det har ministern också varit inne på. Det måste fortsätta. Inom psykiatrin har fokus på utbildning för baspersonal och stöd till samverkan prioriterats högt, men grundforskning och klinisk forskning har inte fått lika hög prioritet. Det är dags för en stor, bred och riktad psykiatrisk forskningssatsning. För att lyfta upp psykiatrin krävs en uthållig och lång satsning. Det krävs målmedvetenhet, och det krävs tydlighet.

Jag vill tacka herr sjukvårdsministern för debatten, och jag hoppas att vi kan återkomma regelbundet i det viktiga ämnet.

Tack, fru talman, och god natt!

Fru talman! Jag tror, precis som Bengt Eliasson, att det finns många ytterligare aspekter av arbetet med psykisk ohälsa som vi behöver täcka in i debatter framöver, förutom dem vi har diskuterat i kväll.

Ett ämne vi inte har berört så mycket men som jag tror är helt avgörande för att vi ska lyckas reformera vården och naturligtvis också föra arbetet i fråga om psykiska ohälsa framåt är det som Bengt Eliasson hastigt berörde i sitt första inlägg. Det handlar om synen på psykisk ohälsa och det stigma som ofta drabbar patienter som lider av olika typer av psykiatriska diagnoser. Vi kan göra betydligt mer genom att dels prata om problemet, dels sprida kunskapen inte minst inom vården.

En bieffekt av detta som flera psykiatriker och andra som jobbar inom den specialiserade psykiatrin har vittnat om är att det inte bara är patienter som drabbas av fördomar och ett stigma. Det gör också människor som arbetar inom psykiatrin, både bland kollegor och bland allmänheten i stort. Det kan vara en delförklaring till att det råder brist inom många yrkeskategorier i den specialiserade psykiatrin. Jag tror att det är viktigt att lyfta fram dessa missförhållanden och se vad vi kan göra åt dem, inte minst om vi talar om att det ska bli mer attraktivt att forska på psykisk ohälsa.

Avslutningsvis kan jag konstatera att även om också jag tror att vi behöver mer forskning finns det redan väldigt mycket kunskap framtagen som behöver spridas på ett mycket bättre sätt, både i vården och till andra aktörer i samhället, för att vi ska kunna få till det förebyggande arbete med tidiga insatser som vi båda verkar vara överens om behövs.

Jag tackar så mycket för interpellationen och för en väldigt bra debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.