Satsningar på feministiskt självförsvar i skolorna
Interpellationsdebatt 7 mars 2006
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
Protokoll från debatten
Anföranden: 7
Anf. 1 Ibrahim Baylan (S)
Herr talman! Lars Ohly har frågat mig vad jag avser att göra för att ge unga kvinnor utrymme att utbyta erfarenheter och få kunskap att försvara sig själva i hotfulla situationer samt vilka åtgärder jag har för avsikt att vidta för att få till stånd mer långsiktiga projekt för feministiskt självförsvar.
Jag vill inleda med att tacka Lars Ohly för att han valt att lyfta upp denna viktiga fråga, nämligen hur vi ska göra vårt samhälle mera säkert och tryggt för flickor och kvinnor. Låt mig slå fast att det är helt oacceptabelt att flickor och kvinnor blir utsatta för sexuella övergrepp i skolan eller någon annanstans eller att de är rädda för att gå ut ensamma. Den rådande könsmaktsordningen måste brytas.
I detta arbete behövs insatser från flera olika politikområden. Skolan är en viktig aktör i detta arbete och har enligt min mening två viktiga uppgifter. Den ena uppgiften är att säkra att skolan blir en plats där diskriminering och kränkningar inte får förekomma. Den andra uppgiften är att förmedla en värdegrund som innefattar jämställdhet mellan könen.
Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet utarbetat lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever. Denna lag har till ändamål att främja barns och elevers lika rättigheter samt att motverka diskriminering på grund av bland annat kön. Lagen har också till ändamål att motverka annan kränkande behandling. Det är min förhoppning att denna lag kan medföra att våra skolor blir tryggare platser för både pojkar och flickor.
Jag vill även lyfta fram några andra åtgärder som regeringen har genomfört för att stödja skolornas arbete med värdegrundsfrågor och för att motverka kränkande behandling och sexuella trakasserier. Regeringen gav Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att ta fram ett referensmaterial för att främja och intensifiera skolornas och kommunernas jämställdhetsarbete. Materialet
Hur är det ställt? Tack, ojämt!
ger en bakgrund till köns- och maktskillnader i skolan och samhället samt visar hur könsmaktsordningen skapas och upprätthålls. Alla kommuner och skolor fick information och material hösten 2003.
För att stärka och stödja kommunernas kompetens på jämställdhetsområdet avsatte regeringen under perioden 2002-2004 medel för att utbilda pedagogiska resurspersoner för jämställdhet, så kallade genuspedagoger. Genom utbildningen ska deltagarna få kompetens att genomföra förändringar i förskolans och skolans jämställdhetsarbete. Hittills har 255 genuspedagoger från sammanlagt 145 kommuner utbildats. Myndigheten för skolutveckling har påbörjat ett arbete med att kartlägga hur genuspedagogerna arbetar ute i kommunerna och vilka nätverk som skapats efter att utbildningen är avslutad.
År 2002 avsattes 5 miljoner kronor för insatser för att stärka flickors självförtroende och ge möjlighet till bland annat självförsvarsträning. Sammanlagt har 49 projekt tilldelats medel. En utvärderingsrapport från Göteborgs universitet visar att de projekt som i högsta grad bidragit till att påverka och förändra skolans vardag är de som har tagit ett helhetsgrepp om både flickors och pojkars självförtroende samtidigt som man har ökat lärarnas medvetenhet och elevernas delaktighet.
Jag menar att skolans ansvar att arbeta för ökad jämställdhet redan är tydligt. Skolans uppgift är att i sin verksamhet bidra till att både flickor och pojkar utvecklar en personlig trygghet och självkänsla och därmed ökat självförtroende. Skolan ska också bidra till att flickor och pojkar, elever och vuxna i skolan, ökar sin kunskap inom detta område och får insikt om könsmaktsordningens konsekvenser.
Anf. 2 Lars Ohly (V)
Herr talman! Jag tackar skolministern för svaret.
Jag vill börja med att upprepa några av de fakta jag hade i min interpellation. Vi vet att det år 2004 anmäldes närmare 23 000 fall av kvinnomisshandel, drygt 2 000 fall av grov kvinnofridskränkning, nästan 18 000 fall av olaga hot och drygt 15 000 fall av ofredande mot kvinnor över 18 år. Samma år, 2004, anmäldes dessutom 2 631 våldtäkter, 2 009 fall av sexuellt tvång och 4 313 fall av sexuellt ofredande. Vi vet också att det är en minoritet av de faktiska fallen som anmäls.
Detta är grunden för den rädsla som många flickor och kvinnor upplever - en rädsla för pojkars och mäns närmanden, för trakasserier, övergrepp och våld i sin vardag. Denna vardagsrädsla leder till att flickor och kvinnor begränsar sina liv. Det är en frihetsinskränkning som innebär att flickor och kvinnor inte alltid är medvetna om den rädsla de känner utan agerar med rädslan som norm, genom vanan vid att alltid behöva ta hänsyn.
Vardagsrädslan är att vara orolig, att försöka vara osynlig i vissa sammanhang, att ta en omväg i skolans korridorer. Vardagsrädslan är att låta bli att ta en promenad eller en joggingtur för att det är för mörkt, eller att göra det men tänka ut vilken väg man ska springa för att det ska kännas minst hotfullt. Det är att vänta en halvtimme extra innan man sticker hem från en fest eller ett möte för att få sällskap. Det är att vara beredd att springa när som helst, eller att ha nycklarna i ena handen och mobiltelefonen i den andra.
Mycket av det som Ibrahim Baylan talar om i sitt svar är bra. Självklart delar jag uppfattningen att skolans ansvar för jämställdhetsarbete är tydligt och att det finns en hel del projekt och arbeten som går i rätt riktning. Problemet är att om vi talar om flickors
och
pojkars rätt till självförtroende och egenkännedom riskerar vi att osynliggöra den mycket påtagliga vardagsrädsla som just flickor och kvinnor känner sig utsatta för i dag. Den könsmaktsordning vi lever i leder till att flickor och kvinnor har en frihet som är mycket mer inskränkt än den frihet som pojkar och män kan tillgodogöra sig.
Därför menar jag att skolministern inte riktigt svarar på mina frågor. Det finns ett ganska långvarigt arbete för feministiskt självförsvar, för att stärka flickors och kvinnors självförtroende, minska vardagsrädslan och visa att man vägrar vara rädd. Det är ett arbete som finns på olika håll i landet. Det senaste är väl Umeåuppropet, ett mycket tydligt exempel på att flickor och kvinnor vägrar att ställa upp på en samhällsordning som förminskar deras möjligheter att leva ett helt liv.
Därför vill jag upprepa mina frågor: Vad tänker skolministern göra för att ge unga kvinnor utrymme att själva utbyta erfarenheter och få kunskap att försvara sig själva i de hotfulla situationer som vi vet uppstår? Vilka åtgärder har skolministern för avsikt att vidta för att få till stånd mer långsiktiga projekt för feministiskt självförsvar?
Anf. 3 Ibrahim Baylan (S)
Herr talman! Den ena frågan som Lars Ohly ställer i sin interpellation är väldigt enkel att besvara. Vi har ju tillsammans utformat ett förslag till lagstiftning, som också riksdagen ställt sig bakom, som handlar om att garantera tryggheten i våra skolor. Det handlar om förbud mot både diskriminering och sexuella trakasserier, som Lars Ohly specifikt frågar om. Det handlar också om annan kränkning som inte i sig behöver ha diskrimineringsgrund men som ändå kan vara minst lika smärtsam och drabbande som den kränkning eller de trakasserier som har diskrimineringsgrund, så kallad mobbning. Den kommer att börja gälla från den 1 april och kombineras med att vi får ett nytt barn- och elevombud som både ska stödja det förebyggande arbetet och hjälpa elever som drabbas.
Herr talman! Sedan pratar Lars Ohly om rädsla. Jag förstår precis vad det handlar om. I början av 1990-talet hade vi ett helt annat samhällsklimat än vi har i dag. Det var en tid då människor, särskilt de människor som tillhörde minoriteter, blev utsatta för väldigt mycket lidande. Jag kommer så väl ihåg den tid den så kallade lasermannen härjade i Stockholm. Jag minns det därför att det var precis som Lars Ohly beskriver. Man tittade sig över axeln. Kommer man att bli drabbad i dag bara på grund av att man ser ut som man gör? Att inte våga gå ut ensam på kvällen, att inte våga vara ute särskilt länge och framför allt inte i centrala Stockholm för att man var så rädd för att få på sig en laserprick var en del av vardagen. Jag minns det fortfarande väl därför att jag levde i Stockholm mitt i detta, och jag vet vilka känslor det utlöste, inte minst i norra Botkyrka där jag bodde.
Jag håller med om att vi måste sätta allas rätt till en trygg miljö i fokus. I skolan gör vi det via en speciell lagstiftning. Vi gör det med våra insatser för att stärka skolornas arbete mot mobbning, kränkning och diskriminering, eller sexuella trakasserier för den delen.
Men jag tror också att vi kan göra väldigt mycket mer, inte bara i skolan utan i samhället i stort. Där har skolan en viktig roll. I skolans demokratiuppdrag är jämställdheten en av de centrala punkterna. Det handlar just om att stärka självförtroendet hos eleverna, att se till att de inte bara fysiskt utan också naturligtvis ofta verbalt kan ha ett sådant gott självförtroende att de inte accepterar att behöva vara rädda, varken i skolan eller i samhället.
Vad vi kan se av de projekt och det arbete vi hittills har gjort, som det naturligtvis är viktigt att vi utvärderar, är att de bästa resultaten för såväl flickor som pojkar får vi när vi tar ett helhetsgrepp. I andra änden av den statistik som Lars Ohly nu läser upp finns ju de som begår detta. Det är klart att det är viktigt att vi också redan på ett tidigt stadium, gärna från förskolan, ser till att arbeta för att få individer som växer upp och tar hänsyn till och har respekt för andra.
Man kan naturligtvis alltid diskutera metoden för detta. Men vi kan konstatera utifrån de projekt vi hittills har genomfört och som vi nu utvärderar att när man tar upp den här diskussionen med både pojkar och flickor, både de som ofta drabbas och de som ofta är gärningsmän, får man det bästa resultatet. Det är därför regeringen har gett i uppdrag till Myndigheten för skolutveckling att jobba specifikt mot skolorna med detta som ett av sina mest prioriterade arbetsområden. Det här är en viktig fråga, det är en fråga som regeringen prioriterar väldigt högt. Därav den kraft vi också lägger ned på detta.
Anf. 4 Lars Ohly (V)
Herr talman! Den lag om förbud mot diskriminering i skolorna som vi har varit överens om är naturligtvis bra. Det är bra med förbud mot trakasserier och förbud mot övergrepp. Det är bra att skolan inom sina egna ramar verkar för att förhindra den typen av övergrepp. Men det här är någonting annat. Det är nämligen ett sätt att också se att flickor och kvinnor i dag är utsatta för en minskad frihet genom den vardagsrädsla som byggts upp av pojkars och mäns våld.
På lång sikt är jag helt överens. Vi måste ändra värdegrunden. Vi måste ändra attityder. Vi måste få både pojkar och män liksom flickor och kvinnor att se sig som jämlika, med lika rättigheter och lika möjligheter. Men i dag går kvinnor och flickor omvägar för att slippa utsättas för hot, för att slippa vara rädda.
Då frågar man sig vad feministiskt självförsvar är. Det finns ju de som tror att det i första hand handlar om att utbilda kvinnor och flickor i någon sorts kampsportsteknik. Men det är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är att det är en träning som handlar om att lära sig att försvara sig mot ett patriarkalt våld. Det handlar inte om att lära sig slåss i största allmänhet utan det är ett självförsvar som ska ge det självförtroende som gör att man vågar ta sig större friheter än den inskränkta frihet som kvinnor och flickor vardagligen känner på i vårt land.
Feministiskt självförsvar är grundat av kvinnor, utvecklas ständigt genom att kvinnor samlas och delar erfarenheter, utarbetar nya strategier. Det handlar om att kvinnor och flickor tillsammans omvandlar rädslan till styrka. Därför menar jag fortfarande, trots alla de fina orden och att jag håller med om många av formuleringarna i ministerns svar och i andra inlägget, att det kvarstår att besvara den ursprungliga frågan.
Vad vill skolministern göra för att ge utrymme för unga kvinnor att utbyta erfarenhet och få kunskap att försvara sig själva i hotfulla situationer? Vad vill ministern göra för att få till stånd mer långsiktiga projekt för feministiskt självförsvar?
Jag menar att de pengar som avsatts och som har använts inte alltid har fokuserat på kvinnors och flickors egna erfarenheter av den här typen av utbildning. I alldeles för liten utsträckning har man gått till dem och frågat: Hur upplever ni den här utbildningen? Vad har den gett er för möjligheter och kunskaper att faktiskt våga ta strid mot de patriarkala värderingarna i praktiken? Jag är övertygad om att man skulle få samma positiva resultat om man gjorde en sådan genomgripande undersökning som jag har fått av kvinnor och flickor i min närhet som fått förmånen att gå den här typen av utbildningar och som därigenom också har lärt sig att ta för sig i strid med den vardagsrädsla som kvinnor och flickor så ofta utsätts för.
På Aftonbladets sida Ungt val har ungdomar fått lista olika viktiga frågor. Där visar det sig att av alla som svarade tyckte 63 % att feministiskt självförsvar är en mycket bra idé. Bland flickor i åldern 16-18 år var summan 77 % och bland flickor mellan 18 och 24 år 80 %. Det är dags att gå till handling, skolministern!
Anf. 5 Ibrahim Baylan (S)
Herr talman! Det är klart att jämställdheten mellan kvinnor och män är en av de viktigaste frågorna för skolan att jobba med. Det kanske inte är någon nyhet för Lars Ohly men det tål ändå att sägas att det i dag finns ett stort utrymme för den svenska skolan att arbeta också med feministiskt självförsvar. Jag vet också att det är många skolor som gör det. Jag har nyligen själv fått ta del av det arbete som görs till exempel här i Stockholm, i Gamla stan, när det handlar om att stärka tjejers men också killars självförtroende och rätten att inte behöva vara rädd. Där jobbar man med feministiskt självförsvar.
Jag menar att det är viktigt att vi när vi bedriver projekt, som vi ju har gjort också på det här området, också tar till oss lärdomarna från det. Lars Ohly säger här att man inte har frågat. Det är precis vad man har gjort. Projektet i Göteborg, som Göteborgs universitet har utvärderat ganska grundligt, kommer fram till att de bästa resultaten för såväl flickor som för pojkar är just de projekt där man har tagit ett helhetsgrepp. Så här säger man i utvärderingen: När projektledarna väljer att låta insatserna ta ett helhetsgrepp om både pojkars och flickors självförtroende medför detta egentligen en rörelse bort från uppdragets direktiv. Projektledarna söker inte svaret på frågan om vem eller vad som har orsakat dåligt självförtroende enkom hos flickorna utan låter båda könen bli en del av analysen. Det är denna avvikelse från riktlinjerna som gör att projekten i högre grad förefaller påverka och förändra elevernas vardag.
Jag tror att det är rätt och riktigt att man ibland riktar sig mot flickor. Jag tror också att det är bra - och det sker i många av våra skolor - att man har diskussionsgrupper med endast flickor eller endast pojkar. Det utrymmet finns också både i skolans uppdrag och i skolans vardag. Som helhet kan vi ändå säga att om vi ser att en viss metod fungerar bättre än andra metoder är det viktiga att se till att den metoden används på fler ställen, det vill säga att sprida de goda exemplen. Det är precis så regeringen arbetar.
Vårt uppdrag till Myndigheten för skolutveckling, som just jobbar med skolutveckling i skolan, handlar om detta, det vill säga se till att sprida metoder som vi vet fungerar. I detta fall är det frukten av ett regeringsuppdrag, de 49 projekt vi pratar om. Vi har tagit lärdom av dem, och vi jobbar med att sprida dem. Det är så jag som skolminister gärna vill jobba. Vi ska använda oss av de metoder som vi vet fungerar. Det kan ibland - som i detta fall - vara kanske överraskande resultat, men ser vi att de fungerar ska vi använda oss av dem.
Anf. 6 Lars Ohly (V)
Herr talman! Jag anar en ovilja att tala om tjejers specifika utsatthet, behov och intressen. Skolministern återvänder hela tiden till hur viktigt det är att både flickor och pojkar får självförtroendehöjande möjligheter att utvecklas i skolan. Vi är naturligtvis inte oense om det, men vad jag har pratat om är just tjejers och kvinnors speciella utsatthet, rädsla för att bli utsatta för det patriarkala våld som kanske är den yttersta konsekvensen av den könsmaktsordning som finns i vårt samhälle.
Man osynliggör både maktdimensionen och det faktum att det finns könsspecifika mönster i hur killar och tjejer mår i vårt samhälle i dag. Det går igenom i undersökningen. I endast två av 20 projekt finns just självförsvar omnämnt i undersökningen. I ytterligare sju projekt talas om elevaktiviteter och tjejgruppsverksamhet som skulle kunna innefatta självförsvar. Det finns ingen utvärdering av hur de tjejer som faktiskt deltagit i feministiskt självförsvar har upplevt det eller lärare i deras omgivning. Har de upplevt några förändrade attityder i samband med den typen av utbildning?
Vi måste gå längre. Det räcker inte med den lag mot diskriminering som vi är överens om. Det räcker inte med de allmänna orden om skolans ansvar för att arbeta för jämställdhet i samhället. Det räcker inte med att upprepa att jämställdheten är en av de viktigaste frågorna. Vi måste synliggöra den maktordning som förminskar kvinnors och tjejers rätt att leva ett fullt liv. Därför menar jag att nästa gång Ibrahim Baylan står här i talarstolen hoppas jag att han står och slåss för fritt tillval av feministiskt självförsvar i gymnasieskolan för alla.
Anf. 7 Ibrahim Baylan (S)
Herr talman! Jag ska göra Lars Ohly glad och säga att jag inte tror att vi ska börja med det i gymnasieskolan. Det är viktigt att vi har den typen av grundläggande värdegrundsarbete redan från förskolan. Väntar man till gymnasieskolan har man ofta - man formas mycket inte minst under grundskoleåren - fastnat i de strukturer som Lars Ohly varnar för. Det är viktigt att vi från förskolan ända upp till gymnasieskolan arbetar kontinuerligt med frågor om jämställdhet. Det är därför vi har skrivit in det i läroplanen för den svenska skolan.
Jag håller med om att ingen människa ska behöva vara rädd för att gå ut, av vilket skäl det än månde vara - om det är på grund av att man är tjej, invandrare eller vad det kan vara. Jag vet vad det innebär. Jag har levt i en tid när någon som ser ut som jag kunde riskera att bli skjuten mitt på ljusa dagen i Stockholm. Den känslan ska ingen behöva uppleva. Det är därför skolan har detta som ett av sina viktigaste uppdrag. Vi har också utbildat lärare, pedagoger, till att jobba kontinuerligt med detta i den svenska skolan.
Jag tror faktiskt inte att det räcker med projekt. Projekt kan vara bra för att visa vägen, men det är viktigt att vi implementerar detta i skolans ordinarie arbete. Även om vi håller med varandra om mycket finns det en sak där vi faktiskt skiljer oss åt. Jag tror faktiskt att det är viktigt att också involvera killarna i detta. Jag vet, utifrån de utvärderingar vi har sett, att det ger bättre resultat. Vi får tjejer som får bättre självförtroende i ett läge där både tjejer och killar involveras i diskussionen om hur vi behandlar varandra. I andra änden av den statistik Lars Ohly pratar om finns ofta de män som begår dessa illdåd. Det är bra om vi också på ett tidigt stadium kan se till att de förstår sin roll i det förtryck som Lars Ohly pratar om.
den 22 februari
Interpellation 2005/06:273 av Lars Ohly (v) till statsrådet Ibrahim Baylan (s)
Satsningar på feministiskt självförsvar i skolorna
Vi vet att den farligaste platsen att vistas på för kvinnor är i det egna hemmet. Vi vet att år 2004 anmäldes närmare 23 000 fall av kvinnomisshandel, drygt 2 000 fall av grov kvinnofridskränkning, nästan 18 000 fall av olaga hot och drygt 15 000 fall av ofredande mot kvinnor över 18 år. Samma år anmäldes dessutom 2 631 våldtäkter, 2 009 fall av sexuellt tvång och 4 313 fall av sexuellt ofredande.
Flera undersökningar visar också att unga tjejer utsätts för sexuella trakasserier i skolan av såväl jämnåriga pojkar som lärare. Det hör till vanligheterna att bli kallad för nedsättande omdömen grundade på kön.
Det är dokumenterat att flickor och kvinnor upplever rädsla för pojkars och mäns närmanden, trakasserier, övergrepp och våld i sin vardag och därför anpassar sitt liv på olika sätt. Det kallas vardagsrädsla och det handlar om att inte känna sig trygg. Det handlar om att analysera sin omgivning och att vara på sin vakt.
Vardagsrädsla är att vara orolig, att försöka vara osynlig eller att ta en omväg i skolans korridorer. Vardagsrädsla är att låta bli att ta en promenad eller joggingtur för att det är för mörkt, eller att göra det men tänka ut vilken runda som känns minst hotfull. Det är att vänta en halvtimme på en fest, ett möte eller på vägen hem från skolan för att få sällskap, det är att vara beredd att springa, att ha nycklarna mellan fingrarna eller mobiltelefonen nära till hands.
Flickor och kvinnor agerar utifrån en förståelse om våldsnärvaro och har, medvetet eller omedvetet, olika strategier för detta. Vardagsrädslan är en vana, det är något som ignoreras, det är ibland att vara rädd utan att veta om det.
Vi måste motverka skeva debatter om mäns våld mot kvinnor där fokus läggs på krav om fler poliser, där moralistiska diskussioner fokuserar på hur tjejer och kvinnor borde begränsa sina liv ännu mer genom att inte röra sig fritt eller där tjejer och kvinnor skuldbeläggs för att de måste bli mer jag-starka och måste lära sig att sätta gränser. Problemet är inte tjejers och kvinnors bristande gränssättning utan mäns och pojkars sexualiserade våld.
Det är oacceptabelt att rädslan för trakasserier och övergrepp är något som unga kvinnor måste förhålla sig till runtom i landets skolor. Vi måste aktivt bryta den ojämlika maktordningen, vi måste ifrågasätta pojkars och mäns sexualiserade våld och ge tjejer styrka och beredskap att försvara sig. Vänsterpartiet vill att alla tjejer på högstadiet och gymnasiet, som själva önskar det, ska erbjudas möjlighet att träna feministiskt självförsvar.
Feministiskt självförsvar är en specifik form av träning som handlar om att försvara sig mot patriarkalt våld. Det är alltså inte i första hand en vanlig kampsportsteknik och det handlar inte om att lära sig att slåss i allmänhet. Feministiskt självförsvar är grundat av kvinnor, är för kvinnor och utvecklas ständigt genom att kvinnor samlas och delar erfarenheter och utarbetar nya strategier. Det handlar om att kvinnor och tjejer tillsammans omvandlar rädsla till styrka, det handlar om att ge enkla verktyg för att försvara sig och skapa forum för att diskutera. Det är ett sätt att säga: Jag vet att jag är värd att försvara. Självförsvaret utgörs av tre delar: mentalt, som bland annat handlar om självkänsla och självbild; verbalt, att med ord och kroppsspråk signalera var gränsen går, och som en sista utväg fysiskt självförsvar, att med sparkar och effektiva slag ta sig ur en hotfull situation.
Genom ett uppdrag till Skolverket avsatte regeringen 5 miljoner kronor under en treårsperiod för insatser att stärka flickors självförtroende, bl.a. genom möjligheter till självförsvarsträning. Att under en så kort tid som tre år utveckla kunskap och bedriva projekt i syfte att få till stånd förändringar i skolans vardag för att minska det sexualiserade våldet låter sig knappast göras. Över huvud taget är frågor om pojkars och mäns våld mot flickor och kvinnor en fråga som inte kan överlåtas till kortsiktiga projekt.
Vänsterpartiet anser att det behövs större och mer långsiktiga satsningar på feministiskt självförsvar i skolorna.
Med anledning av följande vill jag fråga statsrådet:
1. Vad avser statsrådet att göra för att ge unga kvinnor utrymme att utbyta erfarenheter och få kunskap att försvara sig själva i hotfulla situationer?
2. Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att ta för att få till stånd mer långsiktiga projekt för feministiskt självförsvar?