Satsning på jämställda löner inom välfärden

Herr talman! Nadja Awad har bland annat frågat mig om behovet av riktade statliga lönesatsningar för att motverka värdediskriminering i kvinnodominerade välfärdsyrken, om jag anser att nuvarande lönebildningsmodell är tillräcklig för att på rimlig tid åtgärda de strukturella löneskillnaderna mellan kvinnor och män, om jag är beredd att ta initiativ till en jämställdhetspott eller liknande satsning, hur jag avser att säkerställa att välfärdssektorn kan rekrytera och behålla personal givet de relativt låga lönenivåerna i många centrala yrken samt vilka andra åtgärder jag avser att vidta för att minska de strukturella löneskillnaderna mellan kvinnor och män i arbetslivet.

Jag vill inleda med att tacka ledamoten för frågorna och engagemanget. Jag besvarar interpellationen utifrån mitt ansvarsområde i regeringen.

Inledningsvis vill jag fästa uppmärksamheten på att löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat under de två senaste decennierna. Vad gäller lönebildning är dock regeringens utgångspunkt att arbetsmarknadens parter har huvudansvaret för den, något som det finns en bred uppslutning kring i det svenska samhället. Regeringen värnar den svenska lönebildningsmodellen, som innebär att parterna tar sitt ansvar utan politisk inblandning.

För att upprätthålla god kvalitet i välfärden är det viktigt med en effektiv och långsiktig kompetensförsörjning. Frågor om bemanning och kompetensförsörjning är ytterst frågor för kommunerna, regionerna och andra arbetsgivare. Regeringen genomför flera satsningar som syftar till att stärka kompetensförsörjningen så att vård- och omsorgsbehoven möts i hela landet. I diskrimineringslagen (2008:567) finns bestämmelser med bland annat krav på alla arbetsgivare att årligen göra en lönekartläggning i syfte att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Diskrimineringsombudsmannen har tillsyn över att diskrimineringslagen följs.

Frågor om ekonomisk jämlikhet är fortsatt prioriterade av regeringen. Regeringen har under mandatperioden tagit initiativ till en rad olika uppdrag i syfte att främja ekonomisk jämställdhet, bland annat analys av hur de centrala kollektivavtalen har konstruerats för att underlätta de lokala parternas arbete med lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv.

Jag ser fram emot den fortsatta debatten i dessa angelägna frågor.

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans regering har löner som de allra flesta människor bara kan drömma om. Men de vill inte se till att alla arbetare också har bra löner att leva på. De har prioriterat att göra de rikaste rikare.

Ulf Kristersson och hans ministrar har höjt sina egna löner. Jimmie Åkesson och riksdagsledamöter har höjt sina egna löner, men Vänsterpartiet har konsekvent röstat nej till dessa lönehöjningar för ministrar och riksdagsledamöter.

Vd:ar för vård- och omsorgsbolag kan göra om våra skattepengar till gigantiska löner. De kan till och med tjäna mer än vad statsministern gör. Vd:n för vård- och omsorgsbolaget Attendo, Martin Tivéus, tjänar 876 500 kronor. Vd:n för Ambea, Mark Jensen, tjänar 550 000 kronor. Capios vd, Britta Wallgren, tjänade under 2022 cirka 18 miljoner kronor. När Petra Karlsson Ekström, vd:n för ÖBO, det kommunala bostadsbolaget i min hemkommun Örebro, tillträdde fick hon en lön på 192 000 kronor, och på den tiden blev hon till och med bättre betald än Sveriges statsminister. Vd:n för det statliga bolaget Vattenfall, Anna Borg, har en månadslön på cirka 1,6 miljoner kronor. Tågbolaget SJ:s vd, Monica Lingegård, tjänar 551 000 kronor i månaden.

Herr talman! Detta är orimligt höga löner, speciellt för vd:ar för välfärdsbolag, kommunala och statliga bolag, som sticker i ögonen på alla vanliga arbetare. Och framför allt: När vanliga arbetare bevittnar att deras löneutveckling inte följer hyreshöjningarna och prisutvecklingen på mat, kläder och medicin upplevs det som en väldigt stor orättvisa.

Undersköterskor, vårdbiträden, personliga assistenter, bussförare, barnskötare, elevassistenter, förskollärare – de som arbetar inom vård, skola, omsorg, LSS och kollektivtrafik – har bland de lägsta lönerna i landet. Arbetare i den svenska välfärden har de lägsta lönerna i hela EU. En ensamstående undersköterska är beroende av att anhöriga köper kläder till barnen. Personliga assistenter tvingas lämna yrket för att de inte längre har råd. Förskollärare kan ha arbetat i svensk skola i 30 år men ändå inte ha fått en värdig löneutveckling.

Vi kommer inte att kunna locka unga eller personer som ställer om senare i livet till att vilja arbeta i välfärden när de vet att de kommer att vara i botten på löneligan och fattigpensionärer senare i livet. Människor som arbetar i välfärden och älskar sina jobb tvingas lämna dem för att de ruineras ekonomiskt. Dessutom riskerar de utmattning och sjukskrivningar längs vägen, eftersom arbetsbördan inom välfärden är enorm.

Samtidigt står vi inför en personal- och kompetensförsörjningskris i exempelvis äldreomsorgen. Men runt om i landet där Vänsterpartiet är med och styr har man satsat extra mycket på att höja lönerna för arbetare i välfärden. I Göteborg fryste politikerna sina löner för att i stället satsa extra på att höja undersköterskors löner. I Norrköping gynnas över 2 600 välfärdsarbetare av en extra lönehöjning. I Laxå gör man också en särskild lönesatsning på personliga assistenter och sjuksköterskor.

Sammanfattningsvis, herr talman, krävs det att Vänsterpartiet är med och styr för att lönerna i välfärden ska höjas mer än riktmärket. Det är vad vi vet. Men vad har regeringen och Sverigedemokraterna gjort konkret för att arbetsmarknadens parter inom välfärdsverksamheter i kommuner och regioner ska få förutsättningar att satsa extra mycket på arbetares löner – framför allt kvinnliga arbetares löner, som är mer eftersatta?

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag måste säga att det också illustrerar själva problemet.

När kvinnor i välfärden år efter år halkar efter i löneutvecklingen svarar regeringen återigen att det är parterna som ansvarar för lönebildningen och att regeringen värnar modellen.

Men frågan är ju inte om kollektivavtalen är bra eller dåliga utan varför regeringen passivt accepterar en arbetsmarknad där kvinnors arbete systematiskt värderas lägre. Vi talar om undersköterskor, barnskötare, vårdbiträden, sjuksköterskor och förskollärare – yrken som bokstavligen håller ihop vårt samhälle. Utan deras arbete fungerar inte äldreomsorgen, sjukvården eller förskolan. Ändå är det just dessa yrken som gång på gång får höra att det inte finns utrymme för rejäla lönelyft.

Ministern säger att löneskillnaderna har minskat över tid. Ja, det har de men väldigt långsamt. Samtidigt vet vi att arbetarkvinnor fortfarande tjänar flera tusen kronor mindre i månaden än män i arbetaryrken. Om vi fortsätter i dagens takt kommer det att ta mycket lång tid innan dessa skillnader faktiskt försvinner. Är regeringen verkligen nöjd med det?

Det är också märkligt att regeringen hänvisar till lönekartläggningar och Diskrimineringsombudsmannen, som om problemet vore individuella osakliga löneskillnader. Det här handlar ju om strukturell värdediskriminering. Problemet är inte bara att kvinnor får lägre lön än män på samma arbetsplats utan att hela kvinnodominerade yrken värderas lägre från allra första början. Här räcker inte regeringens passivitet.

Vänsterpartiet föreslår ett kvinnolönelyft i form av en jämställdhetspott på 30 miljarder kronor om året under tio års tid – ett riktat statligt ansvarstagande för att höja lönerna i de kvinnodominerade välfärdsyrken som samhället är beroende av. Vi vill göra detta tillsammans med arbetsmarknadens parter – inte mot dem. Det handlar alltså inte om att avskaffa den svenska modellen utan om att komplettera den på områden där den uppenbart har misslyckats med att lösa en historisk orättvisa.

Vi vet också att det här handlar om kompetensförsörjning. Kommuner och regioner skriker efter personal. Många lämnar välfärdsyrken för att lönen inte motsvarar arbetsbördan, ansvaret och slitaget. Samtidigt står regeringen utan konkreta svar på hur man ska göra dessa yrken mer attraktiva.

Jag vill därför gärna ställa frågan igen till arbetsmarknadsminister Johan Britz: Om regeringen faktiskt anser att det finns en diskriminering av kvinnors löner, varför är man då inte beredd att använda politiska verktyg för att faktiskt förändra den? Om regeringen ser den akuta personalbristen i välfärden, varför avvisar man riktade lönesatsningar som både skulle stärka jämställdheten och förbättra möjligheterna att både rekrytera och behålla personal?

Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag är väldigt tacksam över att Nadja Awad tar upp den viktiga frågan om jämställda löner inom välfärden. Jag vill också tacka Ciczie Weidby för hennes inlägg och engagemang.

Jag tror att vi måste börja med att prata lite mer om den svenska modellen. Den svenska lönebildningsmodellen är inget smörgårdsbord där politiker kan välja att låta parterna hantera vissa delar och sedan vara inne i andra delar. Då kommer modellen inte att hålla över tid.

Regeringen arbetar aktivt för att nå det jämställdhetspolitiska delmålet om ekonomisk jämställdhet – kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor när det gäller betalt arbete, som ska ge ekonomisk självständighet livet ut.

Enligt Medlingsinstitutet är den enskilt viktigaste variabel som förklarar löneskillnaderna mellan kvinnor och män att de arbetar i olika yrken och sektorer, vilket också har påpekats här. Könsfördelningen på arbetsmarknaden kan främst förklaras av att kvinnor och män i hög grad väljer olika utbildning.

Statistiska centralbyråns index för yrkessegregering visar att arbetsmarknaden gradvis sedan 2005 har blivit mindre könssegregerad. Det är positivt att löneskillnaden mellan män och kvinnor har minskat under de två senaste decennierna, även om minskningen har avstannat de senaste åren. År 2024 uppgick den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män till 10,2 procent. Den standardvägda löneskillnaden mellan kvinnor och män med hänsyn till skillnader vad gäller ålder, utbildning, sektor, yrke och arbetstid uppgick 2024 till 4,6 procent.

Åter till den svenska arbetsmarknadsmodellen och synen på den. I enlighet med den modellen är det arbetsmarknadens parter som bär huvudansvaret för lönebildningen. Regeringen värnar denna modell, och vi har väldigt stort förtroende för att parterna tar sitt ansvar för att bidra till att minska löneskillnaden mellan kvinnor och män.

Mina frågor tillbaka till Vänsterpartiet är: Står ni bakom den svenska modellen för lönebildning? På vilket sätt tror ni att den typ av förslag ni lägger fram kommer att påverka den svenska lönebildningsmodellen i grunden? Finns det inte stora risker med att agera på ett sätt som gör att parterna inte känner att de bär det fulla ansvaret för lönebildningen i Sverige? Vad skulle hända den dag de känner att de inte bär det fulla ansvaret? Kommer de då att ta något ansvar över huvud taget?

Herr talman! Regeringen verkar över huvud taget inte respektera den svenska modellen när vi pratar om välfärdsverksamheter. Vårt förslag om ett kvinnolönelyft berör välfärdens arbetare. Det är kvinnor som tjänar 6 000 kronor mindre i månaden än en arbetarman i industrin. Så ser siffrorna ut i dag.

Regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna slår ned just den svenska modellen när man skickar nedskärningsbudgetar till kommuner och regioner så att de som arbetsgivare inte kan satsa extra mycket på att höja undersköterskors eller barnskötares löner. Och det är ju de verksamheterna vi pratar om. Välfärden är skattefinansierade verksamheter som politiken har ansvar för.

Det är inte möjligt för arbetsmarknadsminister Johan Britz och den här högerregeringen att friskriva sig från allt ansvar som en regering faktiskt har. Kommuner och regioner som arbetsgivare är till stor del beroende av finansiering från staten. Det är det hela vårt förslag om ett kvinnolönelyft grundar sig i.

Vi föreslår att staten genom en riktad satsning om totalt 30 miljarder kronor över tio år minskar lönegapet mellan kvinnodominerade välfärdsyrken och mansdominerade yrken. Det handlar inte om att vi lägger oss i den svenska modellen. Det handlar om att vi med statlig finansiering vill stötta den svenska modellen och sluta det diskriminerande, arbetsföraktande lönegapet mellan välfärdskvinnor som sliter ut sina kroppar dag in och dag ut för att ge vård och omsorg i äldreomsorgen eller för att se till att bussen går i tid. Det är den satsningen vi vill att regeringen och Sverigedemokraterna ska genomföra.

Om regeringen och Sverigedemokraterna inte vill satsa statliga medel hos kommunerna och regionerna kan de ju säga det i stället för att attackera Vänsterpartiet för att vilja slå ned den svenska modellen. Det tycker jag är ett fördummande av debatten, herr talman, för ingenstans har vare sig jag, Ciczie Weidby eller Vänsterpartiet konstaterat att vi vill slå ned den svenska modellen. Vi vill bara stärka den.

Kommuner och regioner behöver ges förutsättningar att satsa extra mycket på att höja lönerna, till och med över riktmärket, för de välfärdsyrken som är extra eftersatta. Frågan kvarstår fortfarande: Vad vill ministern, regeringen och Sverigedemokraterna göra? Vill man göra en sådan statlig satsning eller inte? Det är ju bara att tala om det nu för våra väljare som följer den här debatten.

Detta kommer vi att fortsätta trycka på under hela valrörelsen, för det är en valfråga för oss i Vänsterpartiet. Vi garanterar att när Vänsterpartiet är med och styr, så som vi styr i Göteborg, Norrköping och Laxå, höjs undersköterskors och personliga assistenters löner. Vi ska se till att göra det jämlikt över hela landet.

Ministern kanske vill göra ett litet avslöjande om att man tänker göra någon liknande satsning från staten med finansiella medel? Då är det bara att säga det, klart och tydligt. Ja eller nej?

Herr talman! Johan Britz vet mycket väl att det här i grunden handlar om vilket samhälle vi vill ha och hur vi faktiskt värderar yrken. I decennier har kvinnor i välfärden fått höra att deras arbete är ovärderligt. Men när lönen ska sättas, då är det inte värt särskilt mycket alls. Det handlar om undersköterskan som springer mellan äldre på ett underbemannat boende, förskolläraren som tar ansvar för våra barn varje dag och vårdpersonalen som håller sjukvården igång trots stress och nedskärningar.

Alla dessa kvinnor som bär upp samhället får fortfarande betala priset för en strukturell undervärdering av kvinnodominerade yrken. Då fungerar det inte att regeringen och Johan Britz lutar sig tillbaka och säger att den svenska modellen kommer att ta hand om detta och att det kommer att funka jättebra. Det gör ju inte det, herr talman!

När marknaden och dagens lönebildning reproducerar ojämställdhet år efter år måste politiken våga kliva fram. Det har politiken gjort tidigare. Det gjorde man när industrin skulle ställas om. Det gör man när banker eller företag behöver stöd. Men när arbetarkvinnor i välfärden kräver rättvisa löner säger regeringen att deras händer är bakbundna. Det är givetvis ett politiskt val. Vänsterpartiet tänker inte acceptera att kvinnor i välfärden ska fortsätta att bära hela samhället på sina axlar samtidigt som de halkar efter ekonomiskt.

Till alla kvinnor som tittar på detta och är trötta på applåder men fortfarande väntar på att få rättvisa löner vill jag säga att Vänsterpartiet i varje fall kommer att fortsätta ta striden för rättvisa kvinnolöner.

(Applåder)

Herr talman! Låt oss börja med ekonomin i kommuner och regioner. Det påstods – det var oklart vilket ord som användes – någonting om en nedskärningsbudget eller någonting sådant. Problemet den här regeringen mötte för fyra år sedan var ju en kraftig inflation, som urgröpte kommunernas och regionernas ekonomiska situation. Med kollektivavtalade pensionslösningar kopplade till inflationen innebar det att ekonomin blev väldigt ansträngd för många kommuner och regioner. Det viktigaste vi kunde göra då för att trygga välfärden och trygga medarbetarna i välfärden var att bekämpa inflationen, vilket vi också har gjort.

Därefter har vi även gjort stora ekonomiska tillskott till kommunsektorn, till både kommuner och regioner, plus att ekonomin i kommunsektorn nu ser betydligt bättre ut än när vi tog över ansvaret för Sverige.

Jag kommer tillbaka till att Vänsterpartiet säger sig vilja stötta den svenska modellen. Då måste man ju fråga sig om parterna har bett om den stöttningen. Man kan också kalla det en inblandning i den svenska modellen från politiskt håll.

Detta är inte den enda inblandning i den svenska modellen som Vänsterpartiet förespråkar, utan Vänsterpartiet föreslår också att man via lag ska gå fram med en arbetstidsförkortning, vilket är ett centralt område; arbetstiden är ett centralt område för den svenska modellen.

Arbetstid, lön och andra villkor är de centrala pelare som bär upp den svenska modellen. Ger man sig in på att via lag och riksdag ha synpunkter som handlar om att en viss grupp behöver ha mer i lön ruckar man på den svenska modellen. Om man går in och säger att vi i Sveriges riksdag ska bestämma hur lång arbetstid olika yrken ska ha har man fullständigt skjutit den svenska modellen i sank.

Därtill skulle en arbetstidsförkortning innebära att många av dem som i dag upplever stress och press i det svenska arbetslivet skulle uppleva ännu mer stress och press när mer ska göras på ännu kortare tid.

Jag tror att vi har ett problem med strukturella löneskillnader mellan män och kvinnor. En del beror på livsval, och en del beror på saker som vi inte kan förklara, som sannolikt handlar om kön. Det behöver vi göra någonting åt. Steg för steg tar vi oss också närmare en situation där vi når jämställda löner mellan män och kvinnor. Och det gör vi genom evolution, inte revolution.

Herr talman! Tack, ministern, för den här debatten!

Jag vill kontra när det gäller ministerns påstående om att man har stöttat kommuner och regioner med budgetar. Jag skulle nog inte kalla nedskärningsbudgetar för att stötta. Man har sänkt skatten med 120 miljarder kronor under den här mandatperioden, vilket i princip bara har gynnat de allra rikaste, och därmed levererat nedskärningsbudgetar som har lett till att minst 130 kommuner runt om i landet blöder.

Det är äldreomsorgen som har fått ta mest stryk. Det är våra undersköterskor och vårdbiträden som helt enkelt får springa fortare mellan omsorgstagare för en sämre lön och en lägre pension att leva på senare. Liberalerna vill i stället se fler miljardärer.

Vänsterpartiet vill att alla välfärdens arbetare ska få en arbetstidsförkortning så att de har ork och möjlighet att arbeta ett helt yrkesliv, och vi vill att de ska ha löner att kunna leva på. Det är inte bara ministrar, politiker och vd:ar som ska få den möjligheten utan också välfärdens arbetare.

Detta är faktiskt vad hela debatten i grund och botten har handlat om: finansiering. Vill regeringen ta ett statligt ansvar för att säkerställa att våra välfärdsarbetare, framför allt kvinnor, får löner att leva på? Vi har fått svar i dag. Det är inte prioriterat av den här regeringen. De, speciellt Liberalerna, har ett vallöfte: De vill se fler miljardärer och färre arbetare som har råd att leva.

(Applåder)

Herr talman! Låt mig än en gång framhålla hur mycket jag uppskattar den här debatten och diskussionen. De här frågorna är mycket viktiga.

Vi ska också vara noga med vad som är korrekt och inte. De skattesänkningar som den här regeringen har gjort har framför allt gått till låg- och medelinkomsttagare i Sverige. De personerna har fått mer i plånboken, vilket har skapat ekonomisk frihet för individer och familjer. Jag vet att Vänsterpartiet har en delvis annan syn på detta. Det viktiga är att staten tar in så mycket pengar som möjligt och sedan portionerar ut utifrån vad vänsterpartister i ledande positioner önskar, men det är inte den här regeringens politik.

Vad gäller arbetet med ekonomisk jämställdhet är det betydelsefullt att det finns verktyg som synliggör de här osakliga löneskillnaderna. Det sker bland annat genom lönekartläggningar, som jag nämnde tidigare. I diskrimineringslagen finns bestämmelser med bland annat krav på arbetsgivare att årligen göra en lönekartläggning som syftar till att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor.

De senaste åren har regeringen tagit initiativ till en lång rad olika uppdrag i syfte att främja ekonomisk jämställdhet. Det handlar om alltifrån kvinnors etablering på arbetsmarknaden, distansarbete och hur distansarbete och jämställdhet hänger ihop till analyser av livsinkomster.

Regeringen har även gett i uppdrag till Tillväxtverket att, bland annat tillsammans med Jämställdhetsmyndigheten, genomföra insatser i syfte att förbättra förutsättningarna för kvinnors entreprenörskap, ägande och företagande. Osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor ska vi successivt, steg för steg, utrota.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.