Säkerheten vid Sis ungdomshem

Fru talman! har frågat mig om jag är beredd att frånta Statens institutionsstyrelse, Sis, ansvaret för unga som begått våldsbrott och andra grova brott. Han frågar vidare om jag anser att de åtgärder som Sis har vidtagit och de anslag som regeringen har tillfört för att höja säkerheten inom Sis är tillräckliga eller om jag avser att ta initiativ till ytterligare åtgärder. Slutligen frågar han om jag ser en risk att den vård och behandling som Sis ska ge till ungdomar enligt lagen om vård av unga försämras eller försvåras av att myndigheten samtidigt ska ansvara för grovt kriminella ungdomar som är dömda till sluten ungdomsvård.

I Sverige har vi en lång tradition av att inte döma personer under 18 år till fängelse. Den slutna ungdomsvården ska förstärkas och förbättras. De anpassade insatser som finns inom Sis verksamhet saknas i dag inom Kriminalvården. Det handlar till exempel om att det på de särskilda ungdomshemmen finns behandlingsmetoder och behandlingsprogram särskilt anpassade för unga, men även om att det finns en välfungerande skolverksamhet.

Samtidigt är det tydligt att säkerheten inom Sis behöver förbättras. Det våldskapital som vi ser i samhället och bland vissa gängkriminella ungdomar i dag hade vi inte i för tio femton år sedan. Regeringen har de senaste åren skjutit till stora resurser för att stärka kvaliteten och säkerheten i verksamheten. Vi har vidare gett myndigheten i uppdrag att vidta säkerhetshöjande insatser vid de avdelningar där dömda högriskungdomar vårdas. Det säkerhetshöjande arbetet på Sis har påbörjats, och vi kommer nogsamt att följa detta arbete.

Ett viktigt steg i den inriktningen togs den 18 januari, då beslut fattades om att ungdomshemmen i Södertälje och i Kalix får högre nivå på säkerheten än vad som tidigare funnits på Sis. Den 18 januari beslutades även att LSU- och LVU-avdelningar ska delas upp inom hela Sis. Ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård ska inte vistas på samma avdelning som andra omhändertagna barn och ungdomar. Att skilja på LVU och LSU ger dessutom ökade möjligheter till en säkerhetsnivå som är anpassad för respektive placeringsgrund och leder till ökad trygghet för både ungdomar och medarbetare.

Regeringen avser att inom kort tillsätta en utredning som ska göra en översyn av regelverket kring den slutna ungdomsvården. Vårdtiderna ska motsvara brottslighetens allvar, och möjligheterna till kraftfulla stöd- och kontrollåtgärder efter frigivningen från ungdomshemmen behöver förstärkas. Återfallsfrekvensen ska minska, och miljön på de särskilda ungdomshemmen ska vara trygg och säker för såväl ungdomar som personal.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret på min interpellation, som jag tycker är oerhört angelägen.

Bakgrunden till interpellationen är en tudelad oro som jag har. Jag är orolig över den mycket bristfälliga säkerheten inom Statens institutionsstyrelse, med väldigt många rymningar av personer som är där under tvångsvård eller är dömda till sluten ungdomsvård. Jag är också orolig över att Sis verksamhet i stort inte håller tillräckligt hög kvalitet, att Sis inte tillräckligt bra lyckas axla och fullfölja sitt uppdrag att ge viktig vård och behandling till inte minst ungdomar som är på glid.

Vi ska komma ihåg, fru talman, att de allra flesta ungdomar som vårdas inom Sis inte är dömda. Lejonparten av ungdomarna är där av andra anledningar. Om de inte får hjälp och stöd kanske de utvecklar en brottslig livsstil. De har ofta missbruksproblem, allvarliga psykosociala problem och utmaningar, men de är inte dömda. En liten minoritet är dömda. Min oro är i mycket att den lilla grupp som vårdas enligt lagen om sluten ungdomsvård stjäl fokus från behovet av att utveckla vården av dem som vårdas enligt LVU.

År 2019 fanns det 663 platser inom Sis för LVU men bara 68 för LSU. Sedan tillkommer dessutom den missbruksvård som Sis bedriver riktat mot vuxna.

Det är viktigt att ha klart för sig att det bara är en liten del Sis uppdrag som handlar om att ge vård till ungdomar som är dömda. Det är alldeles uppenbart, tycker jag och Moderaterna, att Sis inte klarar av att uppfylla det uppdrag de har att ge dömda ungdomar en vård eftersom så många fritas och avviker.

Fru talman! En förutsättning för en lyckad vård är naturligtvis att de som är där kvarstannar. I fjol var det hela 26 rymningar. Det ska ställas i relation till de 68 platser vi talar om.

Moderaterna har länge drivit att ansvaret för just de ungdomar som har begått grova brott ska flyttas från Statens institutionsstyrelse till en särskild enhet inom Kriminalvården. Moderaterna tycker heller inte att man ska blanda ungdomar med erfarna kåkfarare.

Det är alldeles uppenbart på det viset att Sis inte - som ministern egentligen var inne på i sitt svar - är rustat för att hantera det klientel som nu kommer med väldigt brottsaktiva ungdomar. Dessa har ett omfattande eget våldskapital men också ett våldskapital i ryggen som kommer från andra kriminella nätverk.

Vi har sett fritagningar. Det är oerhört allvarligt. Det är inte bara så att ungdomar har avvikit på en promenad eller liknande. Det är bättre att ge Sis möjlighet att utveckla sin verksamhet att ge vård och behandling till ungdomar som har psykosociala problem och att de kan fokusera på det genom att flytta ansvaret till den myndighet som har kunskap och kompetens när det gäller säkerhet, nämligen Kriminalvården.

Varför vill inte socialministern ta det steget?

Fru talman! Samhällsutvecklingen de senaste åren har gått åt fel håll. Kriminaliteten har eskalerat och gått ned i åldrarna med det tragiska resultatet att vi har 15-åringar som begår kallblodiga mord. De kriminella gängen rekryterar allt yngre personer, och lagstiftningen är inte anpassad för att stävja utvecklingen.

Det är uppenbart att Sis-institutionerna inte är lämpade att hantera ungdomar som begår grova våldsbrott. Våldskapitalet som dessa ungdomar besitter gör att de hör hemma i Kriminalvården. Det faktum att dagens debatt sker med socialministern och inte med inrikesministern är också talande. Det behövs ett paradigmskifte där de grovt kriminella minderåriga får straff som är proportionerliga till de brott som de begår.

Fru talman! I höstas ställde jag en skriftlig fråga till socialminister Lena Hallengren. Den handlade om användningen av mobiler och surfplattor på Sis-hemmen. Jag fick ett oklart svar då. Jag hoppas nu att ministern kommer att kunna förtydliga sig.

I samband med den spektakulära fritagningen av en 18-åring och en 19-åring dömda för mord respektive mordförsök från Råbyhemmet utanför Lund uppdagades att de intagna har obegränsad tillgång till mobiler och surfplattor.

Det är således helt möjligt för dem att hålla kontakt med andra kriminella, att fortsätta med brottslig verksamhet, att beställa droger och till och med att arrangera och planera sin fritagning.

I och med att barnkonventionen började gälla som svensk lag har det tolkats som att personalen på Sis-hemmen inte har rätt att begränsa de intagnas rätt till privatliv och kontakt med anhöriga. Med andra ord: Det går inte att begränsa deras användning av mobiler och surfplattor.

Det är orimligt att dömda för så grova våldsbrott ska ha tillgång till mobiler och annan kommunikationsutrustning medan de är på en institution där de avtjänar straff och ska förhindras att ha kontakt med sitt kriminella nätverk och begå nya brott.

Ministern svarade i sitt svar: "Det ligger i barnets bästa och hela samhällets intresse att förhindra att barn och unga upprätthåller kontakt med kriminella. Säkerheten får inte äventyras, samtidigt som de dömdas rättigheter behöver tillgodoses."

Det är just den sista meningen som är väldigt otydlig. Det är den inte bara för mig utan också för personalen som jobbar på dessa hem. Fackförbundet ST, som organiserar anställda på Sis-hemmen, önskar inget hellre än en lagändring som är väldigt klar över att de unga inte ska använda kommunikationsutrustning under den tid som de är på hemmen.

Jag undrar om ministern tänker initiera en sådan ändring i lagen och i så fall när.

Fru talman! Jag tror att jag brukar berömma Johan Hultberg. Jag tycker att han är väldigt balanserad i sina inlägg. Det är Johan Hultberg också i dag.

Jag känner precis som Johan Hultberg och jag tror väldigt många andra en stor oro för verksamheten. Klarar Sis-hemmen och institutionerna att ta hand om allt svårare fall och situationer? Det är personalen som går till sitt arbete som ska känna en trygghet i att det inte kan hända vad som helst. Den ska känna sig trygg och säker. Det gäller förstås också för de ungdomar som är där. De varierar sinsemellan väldigt mycket i sina behov.

För att svara lite grann på Boriana Åbergs fråga om elektroniska kommunikationsmedel finns det möjlighet att se till att begränsa dem. Man kan väl inte vara personlig som socialminister, men jag tycker verkligen att de ska använda sig av den möjlighet som de har på Sis-hemmen.

Jag vet att den uppfattningen delas av generaldirektören som är väldigt tydlig mot medarbetarna och säger att det inte är någonting som säger att man har rätt att använda kommunikationsmedel obegränsat. Det finns tvärtom möjligheter att ta bort dem.

Det ska göras i tvåveckorsperioder. Man kan tycka att det är administrativt ansträngande att igen behöva motivera två nya veckor. Men det måste man naturligtvis göra när man anser att det finns skäl för det.

Det som är viktigt att säga i sammanhanget är att det inte är så att Kriminalvården i dag har kompetensen att ta emot dessa unga personer. Den har egentligen inte behandlingsprogram, vårdprogram eller skolverksamhet som är anpassade för rätt unga människor, som man ändå får säga att de som är upp till 18 år är. Det är någonting som Sis har.

Sedan har Kriminalvården ett säkerhetstänk som Sis behöver lära av. Det är också bland annat skälet till att det är just Elisabet Åbjörnsson Hollmark som är generaldirektör. Hon kommer från Kriminalvården och tar med sig väldigt mycket av det säkerhetstänket. Jag vet att det finns en pågående dialog däremellan med en säkerhetsdirektör som är utsedd.

Det jag egentligen vill komma till är att de två anstalter som finns i Södertälje och Kalix och som ska ha en högre säkerhetsklass än den som man i dag har ska vara just för LSU-ungdomarna. Man ska klara att ha säkerhetsåtgärder som är i proportion både till de straff som personerna avtjänar och det faktum att Sis bara är låst verksamhet. Det är därför de befinner sig där.

Dessvärre är såväl rymningar som fritagningar något som inte bara gäller LSU-ungdomar. Det gäller tyvärr ibland även ungdomar som vårdas enligt LVU. Oaktat hur man ställer sig till om LSU-ungdomar ska avtjäna sin påföljd på Sis eller i Kriminalvården måste Sis-institutionerna förbättra sitt säkerhetstänkande och höja det.

Därför kommer de två institutionerna i Södertälje och Kalix att vara välbehövliga just för LSU-ungdomar. Sedan ska man i övrigt dela upp så att personer som är där enligt LVU och LSU inte befinner sig på samma avdelning.

Det är väldigt nyligen - och kanske är det lite bakgrunden till interpellationen, vad vet jag - som justitieministern uttalat sig i frågan om att se över regelverket för den slutna ungdomsvården. Han har sagt att inom kort kommer både utredning och direktiv att presenteras för att se över själva påföljden.

Det ska inte bara vara en fråga om var man avtjänar sitt straff utan vad straffet ska vara och hur det ska vara avskräckande. Ska vi ha en del i detta som motsvarar villkorlig frigivning? Så ser det inte ut i dag. Ska det gälla också för unga människor?

Det är otroligt viktigt att se till att ha den vård, den behandling och den verksamhet som krävs för att unga människor ska ha bästa möjliga förutsättningar, även om det är otroligt utmanande för dem att inte gå tillbaka till ett kriminellt leverne. Vi kan dock naturligtvis inte välja det på bekostnad av en hög säkerhet. Därför måste säkerhetsarbetet på Sis fortsätta. Jag tycker att man är på väldigt god väg. Om sedan de här två institutionerna ska ses som anstalter eller som just institutioner är nog en smaksak, skulle jag säga. Frågan är vilket innehåll som erbjuds.

Fru talman! Den här interpellationen skrev jag och lämnade in precis när statsrådet hade haft den presskonferens tillsammans med generaldirektören för Sis där de redogjorde för just det som socialministern nu redovisade, nämligen att man tar flera steg för att förbättra säkerheten inom Sis och också att man har fattat beslut om att differentiera vården av dem som är under LSU respektive LVU. Man ska inte blanda dessa ungdomar på avdelningarna, utan man ska ha renodlade avdelningar för ungdomar som vårdas inom ramen för LSU.

Detta tycker jag är bra. Moderaterna har länge krävt att man ska skilja LVU-ungdomar från dem som faktiskt är dömda. Nu gör man det inom Sis. Vi tycker dock att det hade varit mer rimligt att ta steget att flytta ansvaret till Kriminalvården, som ju har kunskap, erfarenhet och kompetens att bedriva en verksamhet som är säker och där inte närapå hälften av de dömda avviker.

När jag följde presskonferensen med socialministern och gd Åbjörnsson Hollmark tyckte jag mig bli styrkt i min uppfattning att vi behöver göra denna flytt. Generaldirektören presenterade ett väldigt omfattande paket av åtgärder som skulle vidtas för att höja säkerheten till en acceptabel nivå. Hon nämnde att det hade inrättats en ny säkerhetsavdelning som leds av en säkerhetsdirektör, att man nu rekryterar säkerhetsspecialister och underrättelseoperatörer och att detta är helt nya befattningar inom Sis. Man påbörjar också rekrytering av lokala säkerhetssamordnare. Man har infört personlarm för samtliga anställda som vistas i utomhusmiljöer. Man har tagit bort fria vikter, infört säkerhetshusgeråd och mycket annat.

Problemet är, fru talman, att man börjar från en väldigt låg nivå. Hade man flyttat ansvaret till Kriminalvården hade man börjat med en god säkerhetsnivå och kunnat flytta erfarenheterna från Sis när det gäller vård och behandling till Kriminalvården.

Jag är också bekymrad över hur vårdkvaliteten kommer att påverkas för de ungdomar som inte är dömda, det stora flertal som vårdas enligt LVU, när man går i den här mycket mer repressiva riktningen med högre staket och ökade fysiska skydd. Det gynnar inte nödvändigtvis vården för de andra ungdomarna.

Jag delar dock uppfattningen att säkerhetsarbetet inom hela myndigheten behöver bli bättre. Det är också riktigt, som socialministern sa, att vi även ser många personer som vårdas enligt LVU som avviker.

Jag tycker därför att socialministern borde prata med inrikesministern och komplettera direktiven till den utredning som nu är aviserad med att utreda om man inte ska ta detta steg och flytta ansvaret för de grovt kriminella ungdomarna till Kriminalvården. Detta är också riksdagens mening, fru talman. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande redan i mars i fjol om just detta. Det minsta man kan begära är därför att regeringen låter utreda detta i den utredning som nu är aviserad. Jag hoppas att regeringen kommer att presentera sådana utredningsdirektiv enligt riksdagsmajoritetens vilja.

Fru talman! Att göra en omprövning varannan eller varje tredje vecka kommer att ta administrativa resurser i anspråk. Med tanke på att dessa institutioner inte direkt är överbemannade med personal vore det bättre med en justering i lagstiftningen som gör att sådana säkerhetsrisker som tillgång till mobiler eller surfplattor utan någon som helst kontroll elimineras. Alla rymningar och fritagningar är talande bevis på att det inte är bra för säkerheten att ha tillgång till sådana kommunikationsmedel.

När det gäller de intagnas rättigheter att hålla kontakt med sin familj och andra går det säkert utmärkt att upprätthålla dessa med fast telefon i ett speciellt telefonrum där personal finns på behörigt avstånd. Så har skett i decennier, och det har fungerat bra. Vi ska inte glömma att dessa rymningar startade på senare tid.

Man skulle absolut kunna begränsa denna användning för att öka säkerheten men också som en signal till dem som begår brott: Begår man mord, mordförsök eller grova rån får man faktiskt finna sig i att få sin frihet och sina rättigheter inskränkta. Det är precis det som är meningen med ett straff.

Fru talman! När det gäller den utredning som justitieministern aviserat får mer ingående frågor om denna och om direktiven ställas till justitieministern. Det jag kan säga är att tillgången till mobiltelefon och elektroniska kommunikationer är en del i detta. Det är klart att det är väldigt angeläget. Jag säger inte emot Boriana Åberg på den punkten. Vad jag säger är att möjligheten finns redan i dag.

Jag tycker inte att det får användas som en ursäkt att det är jobbigt att behöva ompröva varannan vecka. Då får man göra sig det besväret. Om man inte ska ha tillgång till mobiltelefon och andra kommunikationshjälpmedel ska man inte ha det. Den bedömningen gör personalen. Det kan handla om att den enskilde skulle kunna använda telefonen till att underhålla kriminella kontakter eller att man på annat sätt är orolig för vad det skulle kunna leda till. Det kan också vara så, som det ibland har beskrivits, att någon som kanske inte själv använder telefonen på det sättet blir utsatt för påtryckningar och lånar ut den till andra. Det kan också vara ett skäl till att säga att här får det inte vara någon mobiltelefon.

Denna möjlighet måste användas i väntan på att lagstiftningen kan ändras. När det gäller huruvida den bör ändras tror jag att vi har samma uppfattning: Vi måste gå i den riktningen. Vi ska bara få ett lagstöd för det.

15-17-åringar i fängelse är ingen enkel fråga. Det är ett ganska stort brott mot hur vi ser på barn och unga. Sedan kan jag inte annat än hålla med alla som tittar på den här debatten och tänker: Har man inte i princip satt sig där själv, så att säga, om man nu begår så grova brott som vi här har talat om i talarstolen?

Det är inte meningen att man inte ska avtjäna ett straff. Tvärtom gör man det, men man gör det på en Sis-institution. Kriminalvården menar själva att det krävs väldigt många och omfattande anpassningar för att kunna ta om hand unga på ett sätt som gör att de inte ytterligare kan underbygga sina kriminella kontakter.

När det gäller de säkerhetsförändringar som generaldirektören på regeringens uppdrag har aviserat är jag säker på att de kommer att ge effekt, men jag tycker också att vi ska låta dem gå igenom och faktiskt få verka ett tag.

Två institutioner där det bara finns LSU-ungdomar kommer nu att ha en helt annan och mycket högre säkerhetsnivå. Man kan diskutera om de då i princip ska kallas ungdomsfängelser, vilket jag tror är det uttryck som Moderaterna har använt, eller Sis-institutioner med väldigt hög säkerhet. Det är nog egentligen en smaksak. Men det vi vet är att Sis är bättre än Kriminalvården på att möta ungdomar när det handlar om behandlingsmetoder, skolverksamhet och personal som är van att jobba med ungdomar. Kriminalvården skulle behöva bygga upp den verksamheten, vilket tar ganska lång tid.

Sedan vill jag också säga, vilket jag tror att Johan Hultberg var inne på, att också LVU:ade ungdomar blir eller ser till att bli fritagna, rymmer och utsätter personalen för våld. Det finns skäl till att de är på Sis-hem och att de måste vara på låsta avdelningar.

Det säkerhetshöjande arbetet på Sis har inte bara att göra med de LSU:ade ungdomarna - det är viktigt att säga - utan det måste ske genomgående. Däremot ska vi se till att LSU:ade och LVU:ade ungdomar inte är på samma avdelning. De ska inte ha ett utbyte där.

Jag tycker att vi har gått väldigt långt i en riktning för att se till att LSU:ade ungdomar avtjänar sin påföljd på institutioner med en väldigt hög säkerhet och med en verksamhet och en inriktning som förhoppningsvis är bättre anpassad för ungdomar än vad Kriminalvården i dag mäktar med.

Fru talman! Som jag var inne på i mitt första inlägg, tror jag att det var, är ett problem att den verksamhet som Sis bedriver inte bara håller usel säkerhet utan också är av otillräcklig kvalitet. Statskontoret gjorde en genomlysning av Sis som man presenterade för regeringen för ett knappt år sedan. I den framkommer, vilket jag tycker är rätt häpnadsväckande, att inte ens hälften av personalen inom Sis bedömer att vistelsen på institutionen skapar förutsättningar för förändring. Sis motto är: Plats för förändring. Men inte ens hälften av medarbetarna tror alltså att vistelse för en ung person på ett Sis-boende skapar förutsättningar för förändring.

Jag tycker att det är viktigt att man har med sig perspektivet att Sis inte bara kan arbeta med att höja säkerheten, även om vi är rungande överens om att det behövs. Oavsett om vi flyttar ansvaret för de dömda ungdomarna till en särskild enhet inom Kriminalvården, som Moderaterna vill och som det också finns en majoritet för i Sveriges riksdag, finns också ett jättestort behov av att förbättra kvaliteten inom Sis.

Jag tror att de här frågorna hänger ihop. Jag tror att det vore bra för kvaliteten och verksamhetsutvecklingen inom Sis om man befriade Sis från ansvaret för de dömda ungdomarna. Av dem är de allra flesta faktiskt inte 15 år, utan de är betydligt äldre än så. De är i övre tonåren. Under hösten var 45 av de 67 som då var placerade enligt LSU över 18 år.

Jag tycker att det finns all anledning att följa riksdagens tillkännagivande och säkerställa att den utredning som nu ska tillsättas utreder hur ansvaret för ungdomar som är dömda till sluten ungdomsvård kan flyttas till Kriminalvården.

Fru talman! Jag vill förtydliga att utredaren som ska titta på påföljden sluten ungdomsvård också ska titta på förutsättningarna som finns att personer som har fyllt 18 år när de får sin dom men kanske inte var 18 år när de utförde själva handlingen ändå skulle kunna dömas till fängelse. Det är någonting som utredaren ska titta på. Också delen med villkorlig frigivning är ett sätt att se om det går att få större likheter med hur det ser ut inom Kriminalvården.

Jag vill gärna säga någonting om kvaliteten. Det är klart att det handlar om säkerhet och kvalitet. Jag tror att den kombinationen är väldigt viktig om vi ska ha några ambitioner och någon förväntansbild på de unga människor som väldigt tidigt är inne i tung kriminalitet och begår svåra brott. Om de ska ha några möjligheter att vända och slå sig in på en annan bana är det klart att säkerhetshöjande insatser behövs.

Som sagt har mycket hänt under det senaste året på Statens institutionsstyrelse. Det är inte av en slump som det finns såväl en säkerhetsdirektör och två nya anstalter med högre säkerhetsklassning som att genomgående säkerhetsarbete bedrivs, utan det ser ut så bland annat med hänvisning till den rapport som Johan Hultberg nämnde.

Generaldirektören är väldigt väl medveten om situationen, och det handlar om att förändra kanske både kulturen och strukturen på en hel myndighet.

Regeringen har också tillskjutit 110 miljoner kronor till Statens institutionsstyrelse och också stora resurser kommande år inte bara för att se till att klara av det säkerhetshöjande arbetet utan också för att det handlar om kompetensen hos personalen och att man kanske kan hitta en likvärdig utbildning. Så gör Kriminalvården - man får chans till utbildning inom Kriminalvården, så man behöver inte vara färdigutbildad när man kommer dit.

Det finns många ambitioner som generaldirektören har på sin lista på sådant som nu ska sättas i verket. Jag tror att det är viktigt, och det kommer att vara viktigt för personalen som arbetar där och för de ungdomar som är placerade där, oavsett om de är placerade där med LVU eller LSU.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.