Rovdjurspolitiken

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Lars Beckman har frågat mig hur jag ser på de återkommande rovdjursattackerna på tamboskap, om jag anser att det borde återinföras licensjakt på varg i Sverige, i varje fall i områden med ett högt rovdjurstryck, vilka åtgärder jag vidtar för att säkerställa att rovdjurstrycket är spritt över hela Sverige i enlighet med riksdagens beslut, om jag anser att man ska kunna bo och leva i hela Sverige samt bedriva lantbruk utan att riskera att få sin tamboskap attackerad av varg och slutligen hur regeringen säkerställer att länsstyrelsernas bedömning i fråga om skyddsjakt på varg på grund av socioekonomiska hänsyn inte skiljer sig åt.

I propositionen 2012/13:191 En hållbar rovdjurspolitik, som riksdagen ställt sig bakom, anges att Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammarna samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn ska tas. I propositionen föreslås att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus hos den svenska populationen ska vara 170-270 individer. Referensvärdet för gynnsam bevarandestatus får inte underskridas. Populationen har dock haft en högre inavelsgrad än vad som anses acceptabelt, och den sårbarhetsanalys som låg till grund för referensvärdet kritiserades för att inte beakta genetiska aspekter.

Den dåvarande regeringen uppdrog 2015 åt Naturvårdsverket att utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera analysen och, med den nya analysen som grund, utreda vad som krävs för att populationen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har utifrån analysen bedömt att det behövs minst 300 vargar och att minst en invandrad varg från Finland eller Ryssland reproducerar sig med en skandinavisk varg varje femårsperiod för att populationen ska ha gynnsam bevarandestatus.

I nämnda proposition framkommer även att när ett rovdjursförvaltningsområde har uppnått miniminivån för en art bör delegering av beslut om licensjakt kunna ske till samtliga länsstyrelser som ingår i förvaltningsområdet utan begränsning. Denna ordning gäller fortfarande, det vill säga att licensjakt kan genomföras först när en art har gynnsam bevarandestatus och övriga villkor för sådan jakt har uppfyllts. Det bedöms att vargstammen ligger precis på referensvärdet för gynnsam bevarandestatus - 300 vargar. Detta anges som skäl till att Naturvårdsverket inte delegerat licensjakten kommande vinter till länsstyrelserna, något som regeringen inte kan ha någon synpunkt på. I propositionen anges även att vargens förekomst i renskötselområden och i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada.

Naturvårdsverket har det övergripande nationella ansvaret för att genomföra den beslutade rovdjurspolitiken. Myndigheten har delegerat rätten att besluta om skyddsjakt efter varg och de övriga stora rovdjuren till de länsstyrelser där rovdjuren förekommer. Det är viktigt att dessa beslut fattas regionalt, där man har kunskap om lokala förhållanden. Skyddsjakt är en viktig del i rovdjursförvaltningen. Det är också viktigt att länsstyrelserna får göra egna bedömningar utifrån lokala och regionala förhållanden, också när det gäller socioekonomiska hänsynstaganden.

Under den förra mandatperioden införde regeringen en ordning där alla beslut om jakt efter rovdjur som överklagas prövas av en och samma förvaltningsrätt. Detta innebär att samtliga länsstyrelsers bedömningar av bland annat socioekonomiska hänsynstaganden prövas av samma domstol, vilket torde leda till mer likartade bedömningar. När det gäller rovdjursattackerna på tamboskap visar statistiken att de minskat de senaste åren. Det beror exempelvis på att djurägare har genomfört flera förebyggande åtgärder som att sätta upp rovdjursavvisande stängsel men också på att antalet vargar minskat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Rovdjur flyttar sig över stora områden. I nämnda proposition anges att vargstammens koncentration ska minskas där den är som tätast. Vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller utbredningsområdet ska vara hela Sverige förutom den alpina regionen och Gotlands län. Att uppnå det är en process som tar tid och måste få göra det.

Människor ska kunna leva och bedriva näringar där rovdjuren finns. En livskraftig och aktiv landsbygd behövs för en hållbar utveckling och tillväxt i hela landet.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Låt mig vara tydlig: Vi moderater anser att rovdjurspolitiken har så stora brister, inte minst vad gäller nivån på varg i Sverige, att vi menar att riksdagens beslut om den nedre gränsen, 170 vargar, ska hanteras av regeringen i ett regleringsbrev.

Varför har vi kommit fram till detta? Jo, fem år med Miljöpartiet i regeringen har fått stora konsekvenser, inte minst för mitt hemlän Gävleborg. Så sent som i går kväll var det ett möte i Kilafors, och då bekräftade länsstyrelsen att det finns en vargflock på 14 individer. Den som vill kan läsa i helahälsingland.se i dag om att uppgivna personer träffades på mötet och att länsstyrelsens handläggare helt frankt konstaterade att det finns väldigt mycket varg. Han sa till och med: "Det är jävligt många vargar."

Det har varit attacker på fårgårdar i Hälsingland. I Ockelbo har under hösten funnits en helt oskygg varg. På Gefle Dagblads hemsida kan man se en film där en kvinna försöker skrämma iväg en varg som står på hennes gårdsplan. Vi kan läsa att tamdjur har dödats i Ockelbo och att det har varit ännu en vargattack mot får i Bollnäs kommun. På en skola i Kilafors ville rektorn inte släppa ut barnen på skolutflykt på grund av oro för barnens säkerhet. Tänk om en skola i Stockholm inte hade släppt ut barnen på grund av rädsla för varg! Detta är alltså Sverige 2019.

En lantbrukare i Ockelbo frågar sig om det är värt att fortsätta med djurhållning. Han är aktiv i LRF och berättar om sina uppgivna kollegor. SVT Gävleborg berättar om Tobias som filmade vargen mitt i Sandviken. I en artikel kan vi läsa om en varg vid en skola i Hofors.

Så här fortsätter det i artikel efter artikel, och det är bara i min valkrets Gävleborg. Länsstyrelsen sa på mötet i går kväll att man uppskattar att det finns uppemot 90 vargar bara i Gävleborg.

I en tidigare interpellationsdebatt har ansvarigt statsråd sagt att detta ska lösas med skyddsjakt. Läser vi tidningsartiklar om det kan vi konstatera att länsstyrelsen avslår skyddsjakt efter skyddsjakt. I de fall länsstyrelsen har beviljat skyddsjakt upphäver förvaltningsrätten det eftersom det finns två tre mycket aktiva organisationer som ser till att överklaga varje skyddsjakt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Slutsatsen vi moderater drar är enkel: Regeringen har ett ansvar för att man kan bo och leva i hela landet. Regeringen har ett ansvar för att man ska kunna bedriva företagsverksamhet i hela landet och inte riskera att få sina får uppätna. Regeringen har ett ansvar för att instruera sin myndighet att nu får det vara nog och nu ska riksdagens beslut om 170 individer följas eftersom detta inte fungerar längre.

Fru talman! Min kollega Lars Beckman har ställt en bra interpellation, men jag är lite bekymrad över svaret. Det är lätt att gå lite vilse i alla forskningsrapporter som produceras i en strid ström. Några innehåller relevanta fakta medan många består av tyckande och farhågor.

Låt mig ge er lite historik så här på fredag förmiddag. Under sent 70tal konstaterades tre vargar i Värmland och eventuellt ett ytterligare antal på norsk sida, den så kallade Trysilflocken. Sedan dess har ett enormt arbete lagts på bevarande och forskning. Hela tiden tycks mantrat ha varit att vi inte gör nog för att rädda och återställa stammen och att det finns en stor risk att stammen kommer att dö ut. Men i själva verket har detta fåtal vargar blivit över 300 ytterst välmående djur. Historien om vargen är, precis som för många andra viltarter, en framgångssaga. Enligt forskarna bygger dagens vargstam på tre individer.

Fru talman! Jag har själv upplevt många olika tyckanden i en vargdebatt, men man får inte bete sig hur som helst. Farhågor är en sak och personliga känslor en annan. Men fakta är ändå fakta. Om riksdagen tar ett beslut och regeringen uppdrar åt en myndighet att utreda något måste det väl ändå vara riksdagen som ändrar beslutet. Det kan inte bara försvinna ut i rymden.

För att skapa en acceptans för vargförvaltningen krävs en nystart. Moderaternas uppfattning är att vargstammen måste minskas till 170 stycken i linje med riksdagens nedre mål. Större hänsyn måste tas till dem som bor och verkar i vargområden. När fler rovdjur etablerar sig i områden ökar konflikten med människan. Vi kan se det vargkaos som är i mitt ursprungsland Jämtland, mitt i renbetesland. Jag tänker att om vi en gång har lagt oss i får vi också se till att ta ansvar för både nutid och framtid. Man måste ju kunna bo, leva och verka på landsbygden.

Fru talman! Tänk på de personer som inte vågar låta sina barn gå själva till skolan eller skolbussen eller hem från skolan. Så kan vi inte ha det. Att möta en varg på en skolgård är inte roligt, kan jag berätta. Vi får inte glömma bort att vargen är ett rovdjur.

För oss moderater är det viktigt att minska koncentrationen av vargar där den är som högst men också att bygga acceptansen för Sveriges rovdjursförvaltning. Moderaterna anser att förvaltningen ska utgå från riksdagens beslut.

Fru talman! Varför tar ministern inte detta på allvar?

Fru talman! Vargen väcker känslor och har alltid väckt mycket känslor i Sverige, både när vi har haft mycket varg och när vi har haft lite varg. Den väcker känslor åt båda håll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vargförvaltningen fungerar inte, och då blir missnöjet stort. Det här drabbar inte bara landsbygdsbefolkningen utan till syvende och sist även vargen.

Har vi mycket varg i vissa områden måste det hanteras med jakt, och vi borde kunna ha licensjakt i vissa bestämda områden. En tidigare talare nämnde att det närmar sig 90 vargar i Gävleborgs län, vilket alltså är 30 procent av Sveriges vargar. Det är anmärkningsvärda siffror.

Många värnar om vargen, och då blir detta också olyckligt. Det talas om att det finns en illegal jakt på varg, vilket är olyckligt. Det finns en risk att denna jakt växer, och då blir vargen förloraren.

I går lanserade jag därför ett förslag från Moderaterna om en nystart i vargförvaltningen. Om vi minskar stammen till 170 djur minskar vi koncentrationen där den är som högst och gynnar djurproduktionen och de socioekonomiska effekterna i dessa områden.

Vi kan också få en ny acceptans om vi tar oss en rejäl funderare på hur vi ska ha det med vargen. Naturvårdsverket säger att 300 vargar är en gynnsam bevarandestatus. Jag tror att vi kan ha en livskraftig och stark vargstam med färre vargar. Men då behöver vi kanske göra andra insatser.

Landsbygdsministern brukar också tala sig varm för andra åtgärder, till exempel rovdjursavvisande stängsel. Ja, de fungerar bra i vissa fall. Men pengarna för att betala för dessa stängsel ska ju tas från något. Det blir dessutom en kostnadsökning för djurhållarna att hantera dessa stängsel eftersom det är dyrare än att ha vanliga staket. De pengar till rovdjursavvisande stängsel som fanns för hela mitt hemlän för ett par år sedan räckte inte ens till att stängsla in betesmarkerna på min gård. Vi talar alltså stora pengar om vi ska sådana stängsel överallt.

Jag vet att det här är jättekomplexa frågor. De väcker som sagt känslor på båda håll. Därför vill jag sträcka ut en hand till Socialdemokraterna och landsbygdsministern. Låt oss tillsammans sätta oss ned och ta fram en ny vargförvaltning! Vi behöver en vargförvaltning som väcker acceptans hos både dem som vill ha mer vargar och framför allt de människor som ska leva med vargen varje dag, som ska ha sina barn ute och leka, som ska ha sina barn på skolgården och som också ska kunna bedriva en produktiv och bra livsmedelsproduktion med betesdjur som främjar våra naturbetesmarker på ett väldigt bra sätt, betesmarker som hyser lika många arter som regnskogen gör. Det är oerhört viktigt. Därför sträcker jag ut handen till landsbygdsministern och hoppas och vädjar om att vi ska kunna sätta oss ned och ta ett omtag i rovdjursförvaltningen.

Fru talman! Förvaltningen av våra rovdjur är en svår fråga som berör många. Speciellt vargen har alltid väckt mycket känslor, som föregående talare var inne på. Vargen bidrar inte heller liksom annat vilt till klimatsmart kött på våra bord, utan tvärtom. Samtidigt som vargen är en del av vår natur och bidrar till en viktig balans i naturen är den ett stort problem för både rennäringen och tamdjursägare. Jag pratade precis före interpellationsdebatten med en man från Kilafors, som nämndes tidigare, om vargproblematiken hos dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är själv jägare och har två stövare i familjen. Löshundsjakten är den jaktform jag och många jägare med mig uppskattar allra mest. Tack och lov har vi inte drabbats av vargangrepp på våra hundar, men jag lider verkligen med dem som har drabbats. År 2018 minskade antalet vargdödade hundar, men det har tyvärr ökat i år igen.

På ena sidan debatten står vargen. På andra sidan står rennäring, löshundsjakt, fäbodbruk och tamdjursägare. Mitt emellan står vi beslutsfattare på olika nivåer. Vi ska fatta kloka beslut utifrån olika parametrar. Det är viktigt att vi följer utvecklingen och forskningen, men också att vi ser till att ha en juridiskt hållbar rovdjursförvaltning. Vi får hela tiden ny kunskap. Med ny kunskap kan det också behövas nya beslut.

Vi har dock ett ansvar att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus i den svenska rovdjursförvaltningen, där vargen är en del. Samtidigt ska de som lever och verkar på landsbygden kunna jaga och ha djur, och de vargar som tar renar, hundar och tamboskap ska bort. Sedan i onsdags har sammanlagt fem vargar avlivats i Jämtland i samband med skyddsjakt för att värna renskötseln i länet. Tre av vargarna fälldes i närheten av Överturingen, på gränsen mellan Jämtlands län och mitt hemlän Västernorrland. Under förra mandatperioden fattades det beslut om att öka rättssäkerheten vid beslut om skyddsjakt. Det fattades också beslut om att införa ett skyndsamhetskrav och att se över möjligheterna till överklagan.

Fru talman! Utifrån detta har jag en fråga till ministern. Tycker ministern att det med dessa beslut har blivit enklare att bevilja skyddsjakt på varg?

Fru talman! Jag tackar Lars Beckman så mycket för att han har ställt interpellationen. Jag tackar även alla andra som engagerar sig i den här frågan. Det är en fråga som berör, som alla debattörer har tagit upp. Den berör på olika sätt, och den väcker väldigt mycket känslor.

Det som är en stor utmaning i alla typer av debatter som i grunden är känslomässigt drivna är att ha koll på fakta och att fatta faktaavvägda beslut. För mig är det ohyggligt viktigt att vi säkerställer att de beslut vi fattar är tagna på vetenskaplig grund. Jag skulle vilja säga att forskning i Sverige och forskningsrapporter producerade i Sverige inte kan beskrivas som att en del innehåller fakta och andra innehåller tyckande. Det var på det sättet det beskrevs i debatten. Någonstans gör man ju exakt samma sak själv i så fall - man tycker någonting om fakta och väljer de fakta som passar ens eget tyckande. Det där är svårt. I någon mening är det någonting som vi säkert lite till mans gärna hemfaller åt.

Men om jag försöker hålla mig till det som jag uppfattar som tydliga fakta i den här frågan kan jag konstatera att vi har en proposition som lades fram av den förrförra regeringen, alltså av alliansregeringen, under deras andra mandatperiod, om jag kommer ihåg rätt. Den slår fast att vi ska ha gynnsam bevarandestatus. Den slår också fast ett antal, 170-270. Det har sedan på vetenskaplig grund ifrågasatts om detta antal är tillräckligt för att ha gynnsam bevarandestatus. Man har också sagt att man ska ta hänsyn till tamboskap och socioekonomiska konsekvenser och att man ska verka för en spridning över hela landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alla de sakerna ligger fast. De är också formulerade utifrån att vi faktiskt inte har egen nationell kompetens i den här frågan, Det här är en fråga som är strikt reglerad via EU-rätten, unionsrätten. Det som är tydligt är att den kräver att man har gynnsam bevarandestatus. Detta framgår också av allt det som jag räknade upp och som vi har fattat beslut om i Sveriges riksdag.

Vi har också ett latent liggande överträdelseärende mot Sverige. I händelse av att vi skulle göra någonting som får EU-kommissionen att tycka att vi uppenbart går ifrån gynnsam bevarandestatus är en kvalificerad gissning - det är klart att man alltid bara kan gissa - att vi riskerar att få ett överträdelseärende som aktiveras gentemot oss. Det skulle jag personligen tycka var olyckligt, för det skulle begränsa våra möjligheter att arbeta inom ramen för det beslut som finns.

Givet det välkomnar jag John Widegrens konstruktiva ingång i diskussionen. Jag tror att det är svårt att landa i att man skulle säga att man kan ha 170 vargar. En siffra skulle indikera att antalet är viktigare än att de mår väl och är friska och så vidare. Men vad gäller alla de andra delarna handlar det om att bygga legitimitet kopplat till den här frågan. Lars Beckman talar om olika medier i sitt anförande, men man kan hitta andra medier som tycker motsatsen. Det som till syvende och sist händer är att man undergräver legitimiteten, så att befolkningen förlorar tilltron till att man har kontroll på en fråga och gör det som är rimligt och nödvändigt för att uppnå olika målsättningar. Jag välkomnar absolut att vi har en diskussion om vad som är rimligt att göra. Det är bra om vi kan hitta några gemensamma nämnare som syftar till att leverera det som jag tror ligger i vårt gemensamma intresse.

Fru talman! Problemet här är inte medier. Problemet är verkligheten. Verkligheten är, enligt länsstyrelsens tjänsteman på mötet i går kväll i Kilafors, att det finns uppemot 90 vargar i Gävleborg. Det är en helt ohållbar situation. En rektor på en skola säger: "Vi hade tänkt att barnen skulle gå till skolskogen i dag, men vi sätter säkerheten i första hand och barnen får därför hålla sig inne på skolgården." Det är en helt oacceptabel situation. Här har regeringen ett oavkortat ansvar att styra sina myndigheter.

Jag skulle väl inte bli så väldigt förvånad om det möjligtvis visade sig finnas en inneboende konflikt mellan de två regeringspartierna. När man lyssnar till riksdagsledamoten från Sundsvall är det uppenbart att Socialdemokraterna har en linje i den här frågan och Miljöpartiet en annan. Det är bara att titta på vilka det är som överklagar skyddsjakterna. Det är miljöpartisterna själva eller Miljöpartiet närstående organisationer som gör det.

Vill man på allvar att det ska gå att bedriva lantbruk även i Ockelbo har staten ett ansvar att se till att det kan ske. Vill vi på allvar att man ska kunna bedriva lantbruk i Alfta, Järvsö, Kilafors eller Bollnäs kan vi inte ha en situation där det är vargattack efter vargattack efter vargattack efter vargattack.

Sedan kan jag inte ens föreställa mig, eftersom jag inte är jägare själv, den känsla som skulle uppstå om min hund blev uppäten av en varg. Alla vi som har husdjur vet att ett husdjur är en livskamrat. Tänk dig då att din livskamrat blir uppäten av en varg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alla vet och följer vad som sker. Det är inte så att människor är oinsatta i det här riksdagsbeslutet. Det var en väldigt ambitiöst framtagen rovdjursproposition där riksdagen fastställde till exempel att det ska vara ett rovdjurstryck över hela Sverige, utom i de områden som statsrådet läste upp.

Det är då orimligt att en tredjedel av Sveriges vargpopulation eller ännu mer finns just i Gävleborg. Då har regeringen en skyldighet att agera. Jag tycker att Socialdemokraterna ska ta Moderaternas utsträckta hand. I den här frågan har vi sannolikt samsyn.

Ska man kunna bo norr om Dalälven, ska man kunna bo utanför våra storstäder, måste vi ha en relevant rovdjurspolitik. Det är nu rimligt att de två stora partierna sätter ned foten och säger 170 individer.

Om vi vill röra oss med siffror skulle man kunna gå tillbaka och säga att man skulle kunna ha 35-45 djur i Norden, sedan ökar man det till 100, och sedan ökar man det till 170. Man gjorde det tre gånger när vi höll på med rovdjurspropositionen.

Oaktat det är det nu en helt orimlig och omöjlig situation för dem som bor i Gävleborg och andra vargtäta områden. Regeringen har alla möjligheter att styra sina myndigheter via regleringsbrev.

Något initiativ måste naturligtvis regeringen ta för att hjälpa dem som bor i de mest vargtäta områdena. Det är en helt orimlig situation för de boende utanför Stockholm.

Fru talman! Det är på många ställen i landet som det här är ett stort problem. Människor vågar inte låta sina barn gå till skolan själva, och rektorer vågar inte ha barnen på utflykt.

Senast i oktober, tror jag det var, hade vi i södra Stockholm en eller flera vargar som attackerade och hade ihjäl sju tackor och en bagge. Det handlar väldigt ofta om småföretagare som vill bedriva en verksamhet i landsbygden men som inte kan göra det.

Det behövs en starkare lokal förankring vid beslut om jakt. Det behövs också att den framtida förvaltningen bättre harmoniseras med de människor och lokala näringar som påverkas av vargen.

Jag kommer tillbaka till att riksdagen har fattat ett beslut. Regeringen uppdrar åt en myndighet att utreda något, och den gör det. Den kommer fram till något annat, och sedan bestämmer den sig för att det är vad som gäller. Det verkar som att Naturvårdsverket anser sig ha tolkningsrätt före regering och riksdag. Det tycker jag är lite märkligt, fru talman.

Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna och ministern nu tar Moderaternas utsträckta hand för att komma till rätta med Sveriges rovdjurspolitik.

Fru talman! Som vi märker av debattens låga väcker det här känslor. Även om medierna rapporterar på ett sätt eller ett annat är det väldigt många exempel som läggs fram på bordet här, exempel från medierapporter om vargen och vad den leder till.

Det är ytterligare en sak som gör att man känner att vi behöver ta ett omtag. Vi har nu en snöboll som rullar, och jag tror att den rullar ganska fort. Det missgynnar både landsbygdens människor och vargen.

Vi har nu varg i Östergötland. Vi har den sydligaste familjegruppen som finns i Sverige i Östergötland. Vi har inte haft det särskilt långvarigt. Men jag blir fullständigt nedringd hela tiden, och jag får så mycket mejl. Jag träffar de här människorna. Det är precis samma historier som jag hör som de från Gävleborg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är en oro som finns. Hur ska vi hantera det? Hur ska vi ta hand om våra betesdjur? Finns det pengar till rovdjursavvisande stängsel? Finns det möjlighet till skyddsjakt? I nästa mening tänker de: Vi vågar inte ens ansökan om skyddsjakt, eftersom det finns en hotsituation från vissa grupper så fort vi gör en ansökan. Det väcker känslor.

Fru talman! Jag sträcker därför återigen ut handen till landsbygdsministern och hoppas att vi kan ta en sittning om det här. Landsbygdsministern säger att vi inte ska tala om siffror. Anledningen till att jag talade om en siffra är att vi genom att göra den sänkningen kommer att minska koncentrationen där den är som högst, och då kan man göra en nystart där.

Den nystarten ska inte bara handla om antalet individer och vilken typ av skyddsjakt eller licensjakt vi ska använda. Det ska handla om hela det beslut som fattades genom propositionen. Det ska kontras mot det viktiga beslutet vi har tagit för landsbygden om livsmedelsstrategin.

Det är först när vi får de två bitarna att prata med varandra som vi får en förvaltning som människor kan leva och verka kring.

Fru talman! Tack, ministern! Jag kan konstatera att den socialdemokratiska regeringen förra mandatperioden fattade beslut som gav en snabbare, effektivare och mer likvärdig beslutsprocess. Det har vi också sett resultat av i de inventeringar som genomförs varje år.

Det senaste inventeringsresultatet från 2018/19 visar att det fanns 300 vargar i Sverige. Det är att jämföra med 305 vargar 2017/18, 355 vargar 2016/17 och 415 vargar år 2015/16. Alltså har antalet vargar minskat fyra år i rad efter att den socialdemokratiska regeringen tagit tag i det på allvar.

Ingen tjänar på en infekterad vargdebatt. Det är bättre att försöka minska konflikterna kring alla rovdjur och få till en fortsatt hållbar licensjakt på rovdjur och också snabba skyddsjaktsbeslut som håller för domstolsprövningar. Att skyddsjaktsbeslut dessutom fattas regionalt är oerhört viktigt. Det ska vara nära dem som är berörda och känner sin egen bygd och dess förutsättningar.

Det handlar inte heller bara om antalet vargar utan framför allt om åtgärder. Vi måste fortsätta med åtgärder som gör skillnad och har betydelse samtidigt som vi har ordning och reda i den svenska rovdjursförvaltningen.

Fru talman! Det här är en fråga som berör. Det finns all anledning för alla människor som är seriöst intresserade av frågan att följa den och diskutera den i konstruktiv anda. Jag talar givetvis gärna med Moderaterna och andra som har konstruktiva tankar och idéer om hur man skapar större legitimitet och lever upp till det som vi gemensamt någonstans ändå vill. Det handlar om att vi ska ha en ordnad rovdjursförvaltning med respekt för de olika storheter som ska balanseras mot varandra i detta.

Givet att alla debattörerna i interpellationsdebatten i någon mening är på samma sida i debatten och beskriver en problembild vill jag ändå nyansera bilden lite grann. Det är ohyggligt viktigt att vi eftersträvar att ge en så korrekt och sammanfattande bild som det bara är möjligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här kommer en del påståenden som inte är möjliga i debatten. Exempelvis är det självklart så att regeringen styr sina myndigheter. Det är inte tu tal om det. Men Sverige är också medlem i Europeiska unionen. Vi styr inte över direktiv som är fattade inom den ramen, utan vi har förbundit oss att leva upp till det.

Ett sådant väldigt tydligt direktiv som finns är art- och habitatdirektivet som har ett strikt skyddande ingångsvärde för rovdjur. Det kan inte vi välja om vi vill uppfylla eller inte uppfylla, utan vi måste leverera enligt detta.

Malin Larsson redogjorde förtjänstfullt för det som jag hade skrivit upp och egentligen hade tänkt ta i debatten, nämligen hur utvecklingen ser ut. Det låter i debatten som att det finns ett skenande problem, alltså någonting som har blivit värre och värre och som kan skyllas på att Miljöpartiet finns med i regeringen och har drivit på. Det var inte ens underförstått, utan tydligt uttalat av interpellanten.

Verkligheten är att de senaste fyra åren har antalet vargar minskat från 415 till 300 vid den sista mätningen. Vi har inte fått slutavräkning på året, men det finns indikationer på att det möjligen har minskat ytterligare.

Samtidigt påstås det att man inte kan ha licensjakt. Vi har licensjakt i Sverige; det är fullt möjligt, och det medges när man gör bedömningen att det kan ske utan att skada gynnsam bevarandestatus. Senast vi hade licensjakt var 2018. Då beviljades licensjakt för 22 vargar i de län som hade störst problem. Till detta har vi skyddsjakt. Hittills i år kan jag konstatera att 13 vargar har fällts med anledning av att det har beviljats skyddsjakt.

Om man tittar på utvecklingen av licensjakt över tid - återigen kopplat till att andra regeringar eller andra konstellationer skulle ha gjort det här bättre än den nuvarande regeringen med dess samarbetspartner - kan jag konstatera att under denna mandatperiod har 88 vargar fällts med anledning av licensjakt. Den sista mandatperiod som det parti som Lars Beckman och John Widegren representerar satt i regeringen var motsvarande siffra 47.

Någonstans handlar det om att alla partier när man väl sitter i regeringsställning har att förhålla sig till det som är fakta på bordet.

Fru talman! Det finns lika lite varg på Södermalm som det finns miljöpartister norr om Dalälven.

Det är klart att verkligheten slår landsbygdsministerns retorik, som jag skulle vilja påstå att det är. Länsstyrelsens tjänsteman sa på ett möte i Kilafors i går klart och tydligt: Det finns uppemot 90 individer varg i Gävleborg. Nio noll, 90, och detta i ett av de 21 länen!

Jag har själv varit med och antagit propositionen i riksdagen, som har sagt att det ska finnas en spridning över hela landet. Man kan inte ens med den bästa välvilja i världen säga att 90 individer av 270 eller 300 som befinner sig i Gävleborg skulle vara god spridning över hela landet.

Jag skulle önska att jag fick ett klart och tydligt besked från landsbygdsministern när det gäller följande. För det första: Det är inte acceptabelt att det finns så många djur koncentrerat på samma yta. För det andra: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Precis som min kollega John Widegren säger här är det så att om människor känner en stor uppgivenhet inför att vi inte har en rovdjurspolitik som fungerar finns det risk för att vargen kommer att försvinna på andra sätt. Det är en utveckling som ingen över huvud taget vill se.

Jag är ingen hundägare, och jag är ingen jägare, utan jag förhåller mig strikt till hur människor upplever situationen. Det gäller till exempel när man träffar en förskola i Ljusdal där personalen berättar att de inte törs släppa ut barnen på gården. Det är deras verklighet. Det handlar om hur de upplever situationen. Det är naturligtvis inte något problem att medierna skriver om det, utan problemet är att statsmakten och regeringen inte agerar för att lösa situationen för alla dem som bor utanför Stockholm.

Jag tycker verkligen att ministern borde ta den utsträckta handen från Moderaterna.

Fru talman! Det blir lite problematiskt att ha en konstruktiv debatt. Jag rabblar upp hur den faktiska utvecklingen ser ut och talar om hur någonting är: att vargantalet faktiskt har minskat och att både skyddsjakten och licensjakten har ökat. Jag säger också att det har fattats beslut om skyndsamhetskrav som har inneburit att man inte får de långa överklagandeprocesserna och att man har samlat överklagandena till en domstol för att fatta mer rättssäkra beslut.

Då blir svaret: Problemet är inte verkligheten utan retoriken! Jag vet inte; det är knappt lönt att ens bemöta något sådant.

Bortsett från det: Jag är seriöst kopplad till att det är ohyggligt viktigt att man på alla politikområden, så också detta, har en legitimitet för att saker och ting fungerar. Det blir extra viktigt i alla frågor som är starkt känslomässigt styrda, och jag skulle vilja påstå att det här är ett typiskt politikområde som rymmer väldigt många starka känslor.

Därför kommer jag gärna, trots den något raljanta tonen från Lars Beckman i interpellationsdebatten, att tala med Moderaterna om hur vi bygger legitimitet i de här frågorna inom ramen för det som är givet, att vi exempelvis är styrda av EU-direktiv.

Här finns frågor där jag kan se att vi behöver utveckla det hela och ta nya steg. Det har vi inte pratat om i debatten så här långt, men det kan exempelvis handla om inventeringsmetodiken. Det är ibland ifrågasatt om den är tillräckligt bra och vetenskapligt grundad. Man skulle kunna driva den i riktning där man exempelvis använder DNA.

Som ni märker finns det absolut frågor att tala om, men min talartid här räcker inte till.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.