Riksrevisionens kritik mot jobb- och utvecklingsgarantin

Herr talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att snabbt komma till rätta med de brister i jobb- och utvecklingsgarantin som Riksrevisionens styrelse redovisar. Utgångspunkten är att deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantin ska erbjudas individuellt utformade insatser. Även om utmaningen för Arbetsförmedlingen blir större när antalet deltagare ökar är utgångspunkten den samma. I budgetpropositionen för 2010 tillfördes Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag 600 miljoner kronor, bland annat just för detta ändamål. Arbetsförmedlingen har påbörjat ett sådant arbete och jag har fullt förtroende för att Arbetsförmedlingen genomför detta på bästa sätt. När jobb- och utvecklingsgarantin infördes i juli 2007 prioriterades ett bra stöd för personer som varit arbetslösa en längre tid. Tanken var att erbjuda insatser till alla långtidsarbetslösa, vilket i någon mening försvårar en utvärdering eftersom utvärderingar kräver adekvata kontrollgrupper och därtill ofta tar lång tid att genomföra. Regeringen följer dock kontinuerligt upp garantin och har till exempel gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att senast den 2 augusti 2010 redovisa en fördjupad analys av jobb- och utvecklingsgarantin. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har dessutom initierat en uppföljning av insatserna inom garantin. De kompletterande aktörernas bidrag till garantin bör ses i ett längre perspektiv. Jag är övertygad om att kompletterande aktörer kan bidra med ett nytänkande som gynnar de arbetssökande. I sammanhanget vill jag lyfta fram att Arbetsförmedlingen kontinuerligt jobbar med att utveckla och förbättra upphandlingen i relation till de behov de sökande har. Slutligen vill jag återigen poängtera att regeringen kontinuerligt och noga följer utvecklingen i jobb- och utvecklingsgarantin. Riksrevisionens granskning är ett välkommet bidrag till denna uppföljning.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Det börjar bli dags att utvärdera den borgerliga arbetsmarknadspolitiken under den här mandatperioden. Vilka prioriteringar har gjorts? Hur har dessa insatser mött verkligheten? I dag är det 100 000 fler arbetslösa. 70 000 fler befinner sig i utanförskap. I den offentliga sektorn har 25 000 välfärdsarbetare blivit av med jobbet bara under det här året. Visst slog finanskrisen till. Det gjorde att den borgerliga regeringens uppgift blev mycket svårare, men man kan inte bara gömma sig bakom den. Det är inte finanskrisens fel att den borgerliga regeringen genomgående har sänkt kvaliteten i de stödinsatser som erbjuds arbetslösa. Det har möjligtvis handlat om att få ihop pengar till de breda skattesänkningarna. Vi ser det genomgående. Vi ser det i Lyftet. Och vi ser det inte minst i jobb- och utvecklingsgarantin, och det är det som Riksrevisionen påtalar. Det är inte heller finanskrisens fel att regeringen inte tar sitt ansvar och vidtar de åtgärder som Riksrevisionen påtalar i sin skarpa kritik av hur jobb- och utvecklingsgarantin implementerats. Vad ser vi? Jo, vi ser att det är för mycket av förvaring som leder till passivitet och för lite av utbildning som skulle kunna leda till jobb. Dessutom finns det inget individuellt bemötande, vilket regeringen säger att man vill uppnå med den här garantin. Detta påtalades i ett läge när garantin inte var så stor som den är i dag. Nu har arbetslösheten ökat, och fler har kommit in i garantin. Då är det inte märkligt att Arbetsförmedlingen får mer resurser, 600 miljoner, som arbetsmarknadsministern säger. Det märkliga är att hälften av de platser vi hade i yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning har avskaffats sedan det förra valet och att regeringen, nu när vi har två garantier med mer än 100 000 människor, accepterar att Arbetsförmedlingen bara har en av fem i aktivt stöd. Jag vill återigen fråga Sven Otto Littorin vilka åtgärder ministern har vidtagit med anledning av Riksrevisionens rekommendationer.

Herr talman! Låt mig först säga att det alltid är bra med utvärderingar. Förutom Riksrevisionens rapport har regeringen, som jag nämnde i mitt första inlägg, gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att redovisa en fördjupad analys i början av augusti i år. IFAU har också initierat en egen uppföljning som jag ser fram emot att läsa. Samtidigt är det svårt att utvärdera en reform där det i princip saknas kontrollgrupper eftersom näst intill alla som har varit arbetslösa i mer än 300 dagar omfattas. Man ska komma ihåg att Riksrevisionens rapport inte är en effektutvärdering, utan den bygger på intervjuer och en genomgång av litteratur och annat. Den är naturligtvis ett väldigt bra tillskott, och vi får anledning att reflektera över den framöver. Det man kan notera i rapporten är att drygt 60 procent av de intervjuade handläggarna anser att jobb- och utvecklingsgarantin i hög eller viss grad har stärkt deltagarnas ställning på arbetsmarknaden. Det är naturligtvis någonting att glädja sig åt. Dessutom kan man konstatera, som Arbetsförmedlingen gjorde i ett pressmeddelande för några dagar sedan, att de som har fått hjälp via externa coacher eller kompletterande aktörer till övervägande del är mycket nöjda med stödet, och 24 procent har fått arbete 14 dagar efter avslutad jobbcoachning. Sedan måste jag ge Luciano Astudillo rätt i en del. I år har antalet personer i utbildning eller aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser ökat med 180 500. Vi kommer att gå ifrån ett läge där 125 000 personer har omfattats av en aktiv arbetsmarknadspolitik till i stort sett det dubbla, ungefär en kvarts miljon svenskar. Det motsvarar 5 procent av arbetskraften, det vill säga mer än i något annat industrialiserat land. Med en så kraftig utbyggnad av den aktiva politiken är jag, och jag tror ganska många med mig, ändå rätt orolig för kvaliteten i en del av de insatser som kommer till. Det erkänner jag gärna. Det är huvudfokus för mig under det här året att se till att vi så långt det någonsin går fyller insatserna med så aktivt och bra innehåll som möjligt. Samtidigt är det så att när man fördubblar insatserna finns risken att man inte motsvarar förväntningarna hos mig eller hos de enskilda personer, vilket är ännu viktigare, som omfattas och får det här stödet och den här hjälpen. Luciano Astudillo säger att det bara är en av fem som får aktivt stöd. Jobb- och utvecklingsgarantin är konstruerad så att man i fas ett ska få en första genomgång av vilket behov man har. Sedan har Arbetsförmedlingen i uppdrag att göra en plan tillsammans med den arbetssökande för vilken typ av insatser som snabbast kommer att kunna leda till ett arbete. Syftet med reformen är just att göra den här enskilda bedömningen. Vi har försökt se till att de utbildningsinsatser som sker inom ramen för arbetsmarknadspolitiken framför allt är de korta insatserna. De lite längre insatserna ligger numera i huvudsak inom utbildningssystemet. Därför tycker jag att man in det här sammanhanget måste titta både på arbetsmarknadspolitiken och på utbildningspolitiken för att få den samlade bilden. Skälet till det är egentligen tvåfalt. Det ena är att vi vet att utbildningsinsatser inom ramen för arbetsmarknadspolitiken generellt sett är minst dubbelt så dyra som de är inom utbildningspolitikens område. Dessutom menar vi att utbildningsväsendet är bättre rustat för de längre utbildningarna än man är inom arbetsmarknadspolitikens område. Det är ett sätt att försöka lägga ansvaret där ansvaret hör hemma och på det sättet ge en bättre kvalitet till de enskilda personer som genomgår den här typen av utbildningar eller insatser. Slutsatsen är att det är bra med utvärderingar. Vi läser detta, tar till oss kritiken och ser fram emot att vidareutveckla kvaliteten i våra insatser.

Herr talman! Jag fick aldrig något svar på vilka åtgärder som har vidtagits till följd av de rekommendationer som Riksrevisionen gav regeringen i samband med att man ska göra något nu när antalet personer i garantin växer och de problem som var stora redan när antalet var litet nu väntas bli mycket större. Jag har inte fått svar angående de fyra rekommendationer som regeringen fick. Riksrevisionen har både utvärderat styrningen av Arbetsförmedlingen och förverkligandet av jobb- och utvecklingsgarantin men också utvärderat Arbetsförmedlingens verkställande av den. Både myndigheten och regeringen har fått rekommendationer. Jag hade hoppats på att Littorin kunde svara på vilka åtgärder i relation till de här fyra viktiga rekommendationerna som han har vidtagit. Jag tror att det faktiskt är viktigt att ge ett svar på den frågan. I övrigt vill jag, när det gäller det som Littorin säger att här har den borgerliga regeringen gjort ett vägval, påstå att det är ett ideologiskt vägval. Man har valt att dra ned på kvaliteten i resurserna för att öka mängden. Det känns igen från våra sämsta tider när vi regerade, faktiskt. Det blev för mycket mängd och för lite kvalitet. Det ledde till mer inlåsning och mindre utbildning. Vi har gjort vår hemläxa där, och förutom att vi sätter jobbpolitiken främst vill vi se en mycket starkare arbetslinje och en mycket mer aktiv arbetsmarknadspolitik där vi höjer kvaliteten i de insatser som människor kan få och ger mer av utbildningsinsatser - för vi vet att utbildning ger möjligheter till jobb - och jobbar individuellt och professionellt med människor så att de kan få det stöd som de behöver utifrån sina individuella behov som kan vara väldigt olika nu när jobbkrisen slår så brett som den gör. Åter till frågan: Riksrevisionen har lämnat fyra rekommendationer till regeringen, inte till Arbetsförmedlingen. Vilka åtgärder har Littorin vidtagit för att komma till rätta med de här problemen så att jobbgarantin inte låser in människor i passiva insatser?

Herr talman! Låt mig redogöra för de fyra rekommendationerna. Det första som Riksrevisionen uppmanade regeringen att göra var att förtydliga hur mycket tid som deltagare ska ägna åt jobbsökande i tredje fasen av jobb- och utvecklingsgarantin. Det är någonting som vi tittar närmare på inom Regeringskansliet och hoppas kunna återkomma till inom kort. Vi bereder detta, och vi pratar naturligtvis löpande med Arbetsförmedlingen om detta. Den andra rekommendationen var att klargöra vilken roll de kompletterande aktörerna har inom garantin. Det kan man naturligtvis tänka sig att man också återkommer till, och därför är det välkommet att vi även får Arbetsförmedlingens utvärdering av de kompletterande aktörerna och garantierna för att på så sätt klargöra hur det skulle kunna göras. Jag är inte alls främmande för det. Det sker i så fall genom löpande beredning tillsammans med Arbetsförmedlingen, och resultatet av det kommer förmodligen tillbaka i en regleringsbrevsändring. Den tredje rekommendationen var att ställa tydligare krav på Arbetsförmedlingen om uppföljningen av garantin. Den bedömningen delar vi med Riksrevisionen. Vi styr och gör en kontinuerlig uppföljning, i stora delar informellt, bland annat genom olika typer av samtal och diskussioner med Arbetsförmedlingen. Det har naturligtvis inte Riksrevisionen tagit hänsyn till i sin rapport, men jag är inte alls främmande för att ge tydligare uppdrag till Arbetsförmedlingen för att analysera garantin. Nu kommer vi ju, som sagt, att få en rapport den 2 augusti, men finns det skäl att återkomma är jag inte alls främmande för det. Den fjärde rekommendationen var att lämna riktlinjer till Arbetsförmedlingen om deltagarvolymer per handläggare. Det har hittills inte varit aktuellt att göra det eftersom jag bedömer att det är svårt för oss att göra bedömningen vilken nivå som är helt optimal. Nu överlåts bedömningen till Arbetsförmedlingen. När vi får en ordentlig effektutvärdering från Arbetsförmedlingen kan det finnas skäl att också se över det. Jag är inte alls främmande för det, men vi måste först ha ett bättre underlag från Arbetsförmedlingen.

Herr talman! Jag är glad att Littorin ger svar på frågorna. Förvisso hade jag hoppats höra andra svar mitt i den här massarbetslöshetssituationen som vi har med 100 000 fler arbetslösa och ett utanförskap som har ökat med 70 000. I den viktiga välfärdssektorn är det dessutom 25 000 fler som blivit av med jobbet bara det här året. Då säger Littorin att han vill titta närmare på det. Han talar om löpande beredning och att han kan överväga förändringar i regleringsbrevet. Han säger att han inte är främmande för förändringar men att det hittills inte har varit aktuellt. Jag tycker inte att det känns tryggt i den situation som Sverige befinner sig i. Jag menar, och vi socialdemokrater menar, att den här regeringen har gjort ett aktivt, ideologiskt ställningstagande. Detta drar ned kvaliteten i insatserna. Man har kanske ökat mängden nu i jobbkrisen, men den insats och det stöd som varje enskild arbetslös kan få har mycket sämre kvalitet än tidigare. Det har lett till att den kanske viktigaste insatsen som den här regeringen nu har att erbjuda arbetslösa leder till passivitet och en mindre mängd aktiva insatser. Det är inte jag utan Arbetsförmedlingen som säger att bara en av fem av dem som befinner sig i de två garantierna har ett aktivt stöd. Och det är inte jag utan Sven Otto Littorin som har lovat att det högst ska vara 20 arbetslösa per handläggare. Han har stått här och sagt att det är hans ambition; han har sagt det tidigare också. Jag tycker att det är allvarligt med tanke på den situation som vi befinner oss i. Långtidsarbetslösheten ökar. Antalet personer i garantin växer. Det är för lite av utbildning och för mycket av inlåsning. Jag hoppas på en snabb ändring av det.

Herr talman! Tack för en bra debatt, Luciano Astudillo! Jag tror att det alltid är viktigt att följa upp och utvärdera de insatser som görs. I grunden är vi, tror jag åtminstone, överens om en sak, och det är att kvaliteten är viktig. Det är viktigt att följa upp, och när man ökar insatserna så kraftfullt som vi gör måste man ställa sig frågan: Kan man klara av en kvalitet som är på den nivå som vi förväntar oss och som den enskilde personen förväntar sig? Jag är orolig för det. Sedan blir ju inte en sak mer rätt för att man upprepar den. Vi hör stup i kvarten socialdemokrater säga att utanförskapet har ökat med 70 000 personer. Sanningen är att om vi mäter på samma sätt som vi har gjort under hela tiden som vi har suttit i regering och dessförinnan har den siffran från januari 2007 till januari 2010 i princip varit oförändrad trots att vi har en så kraftig ökning av arbetslösheten i finanskrisens spår. För att återgå till frågan: De fyra rekommendationer som Riksrevisionen lämnade i sin rapport tar vi naturligtvis till oss, och vi kommer i normal ordning att överväga hur vi ska gå vidare med dem. Men det viktiga, tycker jag, i den här rapporten är att drygt 60 procent av handläggarna - eftersom detta inte är en effektstudie utan i hög grad bygger på intervjuer - ändå säger att jobb- och utvecklingsgarantin i hög eller i viss grad har stärkt deltagarnas ställning på arbetsmarknaden. Det är en bra siffra. Då har vi nått en bra bit på vägen, även om det för att vi ska nå ända fram krävs någonting mer. Det krävs företag som vågar anställa de personer som är arbetslösa. Tack för en bra debatt!