Reservofficerare i internationella insatser

Fru talman! Allan Widman har frågat mig om vilka steg jag är beredd att vidta för att göra deltagande i internationella insatser till en förutsättning för utbildning och anställning av reservofficerare i Försvarsmakten. Reservofficerare deltar redan i dag i stor utsträckning i internationell tjänst. Under 2004 tjänstgjorde drygt 200 reservofficerare i någon av Sveriges fredsfrämjande missioner. Det innebar en viss ökning jämfört med 2003. Regeringen har vid upprepade tillfällen redovisat för riksdagen att reservofficerarna fyller en viktig funktion i personalförsörjningssystemet. Reservofficerarna är en betydelsefull resurs eftersom de kombinerar militär och civil kompetens på ett sätt som gynnar Försvarsmaktens verksamhet. Regeringens intention är att nyttjandet av reservofficerare bör öka, inte minst vid bemanning av internationella insatser. Regeringen har understrukit denna inriktning i budgetpropositionen för 2006 (prop. 2005/06:1, utg.omr. 6). Under 2004 infördes ett obligatoriskt tjänstgöringsår för nyutexaminerade reservofficerare, fänriksåret, som det kallas. Det är en del av reservofficersprogrammet och syftar till att kompetensutveckla och merutnyttja reservofficeren i grundorganisationen eller vid internationella insatser. Här erbjuder således Försvarsmakten en möjlighet för reservofficerarna att delta i olika delar av kärnverksamheten, bland annat i form av internationell tjänst. Frågan om en generell skyldighet för reservofficerare att delta i internationella insatser är komplicerad. Det finns både arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska aspekter som måste beaktas. En rimlighetsbedömning behöver göras om i vilken utsträckning Försvarsmaktens verksamhet ska ha företräde gentemot en ordinarie arbetsgivares rätt att disponera personal. Det föreligger i dag inte några svårigheter att rekrytera reservofficerare till utlandsverksamheten. Man bör därför ställa sig frågan om en generell skyldighet att delta i internationell tjänst behövs i nuläget. Det är viktigt att det även i framtiden ska vara attraktivt att vara reservofficer. En generell skyldighet att delta i internationell verksamhet får inte innebära hinder för rekrytering av reservofficerare eftersom de också behövs i annan kärnverksamhet. Försvarsmaktens personalförsörjningssystem genomgår nu en omfattande reformering. En del i detta är det fortsatta behovet och utnyttjandet av reservofficerare. Det är i första hand Försvarsmakten som ansvarar för att våra internationella insatser får full bemanning och att bemanningen är ändamålsenlig. Myndigheten har vidtagit åtgärder för att få fler reservofficerare att tjänstgöra internationellt, exempelvis genom att erbjuda reservofficerare att delta i internationell tjänst under fänriksåret. Jag tror att Allan Widman och jag är överens om att det är viktigt att få så många reservofficerare som möjligt att delta i den internationella verksamheten. Om det i framtiden skulle visa sig att det behövs fler åtgärder än de som för närvarande vidtas, och de som tidigare har vidtagits, är jag beredd att ta ett nytt initiativ i frågan.

Fru talman! Jag vill tacka försvarsministern för det svar hon gett. Svaret är alls inte helt igenom nedslående utan tvärtom ganska tillmötesgående, åtminstone i dess anda. Reservofficerarna i Sverige är en strategisk tillgång för Försvarsmakten. Precis som försvarsministern framhållit kombinerar de både en militär och en civil kompetens. Det är en tydlig trend när det gäller internationella insatser att samverkan mellan civila uppgifter och militära uppgifter ökar. Detta gör att reservofficerarna är särskilt viktiga. En annan egenskap hos reservofficerarna är att de är mycket kostnadseffektiva. I princip betalar staten som arbetsgivare lön för reservofficeren enbart när han eller hon används för det ändamål som personen är utbildad för. Det ger stor flexibilitet, och också handlingsfrihet, för Försvarsmakten som arbetsgivare när de anställer reservofficerare. I en alltmer värnpliktsgles Försvarsmakt representerar reservofficerarna också i ökad utsträckning det som vi brukar kalla folkförankring. Det är alldeles korrekt som ministern påpekar att det är många reservofficerare som för närvarande tjänstgör i utlandsstyrkan. Problemet är emellertid att enbart rännilar av dem som tjänstgör i utlandsstyrkan utbildats under de senaste åren. Om man tittar på utexamineringen från officershögskolan kan man konstatera att det åren 2003-2005 utexamineras 36 gånger fler yrkesofficerare än reservofficerare. Det innebär att det rikhaltiga arv som vi i dag lever på är på väg att skingras. Att införa en skyldighet för reservofficerare att delta i internationella insatser är en viktig signal; det är en signal till hela Försvarsmakten om vilken väg vi nu ska välja - vägen mot det insatta insatsförsvaret. Det sätter fokus på att de resurser som vi betalar för ska kunna användas här och nu. Det ökar, som jag sade tidigare, handlingsfriheten och stärker också reservofficerarnas konkurrensförmåga som personalkategori inom Försvarsmakten. Just därför hade jag varit tacksam om försvarsministern visat en större bestämdhet i viljan att överväga möjligheten att göra skyldigheten att tjänstgöra i utlandsstyrkan generell också för reservofficerarna - precis som det är för yrkesofficerarna. Jag tänkte avsluta mitt inlägg med att upprepa en fråga. Ministern säger att det är Försvarsmaktens uppgift att bemanna utlandsstyrkan, vilket är alldeles korrekt. Vi har under de senaste åren några gånger hört överbefälhavaren säga att han inte är beredd att ens grundutbilda värnpliktiga som inte är villiga att delta i internationella insatser. Min fråga till försvarsministern är därför: Varför skulle denne myndighetschef, denne överbefälhavare, vilja anställa en reservofficer som inte garanterat kan användas för Försvarsmaktens huvuduppgift?

Fru talman! Det är mycket enkelt att svara på den frågan. Vi kan i dag rekrytera reservofficerare till internationella insatser på frivillig väg. Varför ska vi införa bindande regler som innebär att de ska göra vissa saker när de är intresserade av att göra dem alldeles frivilligt? Det handlar om en frivillig verksamhet. Människor har andra arbetsgivare, och det kan vara svårt att förena uppgiften som reservofficerare med ett civilt arbete. Det i sin tur kan medföra att viktig kompetens hos reservofficerarna, som man skulle behöva komma åt i andra delar av Försvarsmakten, helt enkelt faller bort eftersom de inte tycker att de kan ställa upp i verksamheten på sådana villkor. Det är bakgrunden. Om det finns ett stort intresse bland reservofficerarna är frågan varför man ska börja införa tvingande bestämmelser i en verksamhet som är frivillig. Allan Widman kan naturligtvis titta på statistiken mellan 2003 och 2005, men den gruppen yrkesofficerare blev inte anställda eftersom vi krymper volymen i Försvarsmakten dramatiskt. Därför har flera av dem, merparten, i stället valt att låta sig engageras som reservofficerare. Det är ett sätt att ta till vara den kompetens som utbildats när vi befinner oss i ett läge då vi måste krympa antalet anställda i Försvarsmakten. Slutligen tar Allan Widman upp en helt annan fråga, nämligen hur överbefälhavaren skulle ställa sig till att ha reservofficerare rekryterade som inte vill delta i internationell tjänst. Jag tror att det är en fråga som överbefälhavaren ska svara på. När det gäller utbildningen inom Försvarsmakten är vi helt överens om att basen för rekrytering är en värnpliktsrekrytering. Detta anser vi eftersom vi sett effekterna av att man gått över till professionella system i andra länder. Länder med betydligt större befolkningar har stora rekryteringsproblem, att få tag på den som är bäst lämpad för uppgiften. I själva basfrågan är överbefälhavaren och jag helt överens, nämligen att vi ska ha ett försvar grundat på värnplikt och på den rekryteringen. Men jag föreslår att Allan Widman frågar honom hur han ser på reservofficerare.

Fru talman! Det är säkert bekant för försvarsministern att organisationer som genomgår stora förändringar - förändringar som innebär att människor sägs upp från sina arbeten, att enheter inom organisationer läggs ned - tenderar att först och främst se till den dominerande yrkeskategorins intressen. Att man 2003-2005 utexaminerade 465 yrkesofficerare och under motsvarande tid 13 reservofficerare talar sitt tydliga språk. Det är också politikernas uppgift att se till att de intentioner som står i våra försvarsbeslut faktiskt genomförs. Det är på den punkten, alldeles oavsett vilka regeringar som har suttit, som jag tycker att vi fortfarande har de största utmaningarna kvar. Därför är den retoriska fråga som jag ställer en puck till försvarsministern. Jag inser naturligtvis att det rent formellt är överbefälhavaren som ska svara på den. Försvarsministern säger: Vi kan fortfarande rekrytera reservofficerare. Det är alldeles riktigt, men om vi fortsätter att utbilda 13, 14 eller 15 årligen kommer denna möjlighet inte att finnas kvar. När jag och försvarsministern brukar diskutera materielförsörjningen inom Försvarsmakten och Sveriges engagemang för utveckling av försvarsmateriel brukar hon måna om det som hon kallar för arvet. Jag hoppas också att vi ska bli överens om att måna om det personella arv som reservofficerarna i dag utgör. Hon tar också upp svårigheterna när det gäller vilken arbetsgivare som ska ha företräde om det för reservofficerare blir en skyldighet att tjänstgöra internationellt. Ja, det här har aldrig varit något större bekymmer historiskt. Det har ju varit så även tidigare. Reservofficerare som tjänstgjorde i det gamla insatsförsvaret fick helt enkelt tjänstledighet med stöd av lag när de behövde detta för att genomföra reputbildning eller vad det nu kunde vara. Så jag tror inte att svårigheterna är särskilt stora, särskilt som man dessutom har det här fänriksåret till sitt förfogande. Jag blir också lite undrande över den formulering som finns i försvarsministerns svar som lyder ungefär så här: En generell skyldighet att tjänstgöra internationellt skulle kunna bli ett hinder för rekrytering. Men är det försvarsministerns mening att vi ska utbilda människor till en kostnad av kanske miljoner kronor styck utan att kunna garantera oss om att de människorna kan användas för försvarets huvuduppgift? Det är ju en orimlighet. Och i övrigt finns det i dag inte så många arbetsuppgifter för reservofficerare. Jag är medveten om att de förändringar som nu sker inom grundorganisationen i Försvarsmakten har lett till personalbrist som till viss del har täckts med reservofficerare, men detta ser jag som en övergående period. I övrigt genomför Sverige inte längre några repetitionsutbildningar, som var det huvudsakliga tjänstgöringstillfället för äldre tiders reservofficerare. Återigen: Om de inte ska tjänstgöra i Försvarsmaktens huvuduppgift, den internationella insatsen, kommer de med all sannolikhet och enligt min bedömning inte att få tjänstgöra alls.

Fru talman! Jag vill nu tillrättavisa Allan Widman. Försvarsmaktens huvuduppgift handlar om förmågan till väpnad strid, och den ska man operativt kunna använda för att nationellt hävda Sveriges integritet och suveränitet, och man ska kunna använda den i internationella insatser. Så Försvarsmaktens uppgift är inte så enkel som Allan Widman har sagt. Man kan ju fundera ibland. När man ska bygga ett försvar på den militära alliansfrihetens grund, som vi socialdemokrater gör, måste man också sörja för att man har en egen förmåga. Allan Widman har släppt detta och tycker att vi ska gå med i försvarsallianser och kan naturligtvis vara lite lättsinnigare när det gäller den nationella uppgiften, men den uppfattningen delar inte regeringen. Sedan gäller det frågan om att utbilda officerare. Man kan alltid diskutera hur stor volym officerare som ska utbildas framöver. Jag utgår från att jag kommer att få nya underlag som jag också ska presentera för riksdagen så småningom om vilket behov vi har framöver. Men om man nu har 13 reservofficerare under utbildning undrar jag hur många fler Allan Widman tror skulle välja att skaffa sig den utbildningen och kompetensen om man lade ytterligare krav på dem som ska välja det yrket. Jag nöjer mig faktiskt med att de frivilligt ställer upp och deltar i internationella insatser. Men jag har också sagt: Skulle det förändras får vi titta på saken. Jag tycker att det är någon sorts ny modell från Folkpartiet. Och jag tycker att Allan Widman ska sluta att säga att mer tvång ska lösa problem. Jag tycker inte att det är ett problem att rekrytera reservofficerare för internationella insatser, och jag är väldigt säker på att mer tvång inte skulle underlätta.

Fru talman! Nej, det var just det som var min poäng. Så länge Sverige faktiskt har ca 15 000, tror jag att det är, reservofficerare är det klart att det kommer att vara ganska lätt. Deras beredvillighet att medverka är ju mycket stor. Men problemet är att vi nu talar om att de här 15 000 ersätts med 15 nyutbildade i snitt vart och vartannat år. Då förstår vi alla hur lätt det kommer att bli i framtiden att rekrytera. Ja, jag säger att den internationella uppgiften är Försvarsmaktens huvuduppgift. Jag vet att försvarsbeslutet uttrycker att det handlar om att Försvarsmaktens främsta uppgift ska vara den väpnade striden. Men väpnad strid för mig, fru talman, är ett medel och inte ett mål. Jag har lite svårt att uppfatta det som ett mål, och det tror jag inte heller att försvarsministern egentligen gör. Detta lämnar oss då återigen med en nationell och en internationell uppgift. Och trots att mitt parti är en varm anhängare av tanken på att vi ska lösa vår försvarsförmåga i samverkan med andra demokratier är vi naturligtvis också, med den situation som finns säkerhetspolitiskt i Sverige med alliansfriheten, beredda att verka för att den nationella försvarsförmågan ska finnas kvar. Där finns det ingen skillnad oss emellan. Nu rusar tiden iväg, men jag ska ta upp en sak till sist. Försvarsministern återkommer gång efter annan till att ett tvång att medverka i internationella insatser kan bli ett hinder för rekrytering. Men vad var det då som gjorde att försvarsministern och Socialdemokraterna sekunderade ett sådant tvång som skulle gälla för yrkesofficerare? Är ni inte rädda för att man ska få motsvarande fanflykt inom den personalkategorin i så fall? Faktum är att Sveriges reservofficerare inte känner sig över hövan tvingade att delta i aktiviteter. De efterlyser fler och fler möjligheter att få göra detta. Och om de är skyldiga att delta är jag helt övertygad om att de ser detta som en förutsättning för överlevnad på längre sikt.

Fru talman! Får jag bara säga till Allan Widman att vi båda är måna om att vi ska utnyttja reservofficerare och att det är viktigt att vi kan göra det. Om man bestämmer sig för att bli yrkesofficer och ta anställning i Försvarsmakten är det ganska självklart att uppgiften att delta i internationella insatser står i fokus. Det är inga problem, utan det valet gör man när man blir yrkesofficer. Men när det gäller reservofficerarna handlar det många gånger om kombinationen av reservofficersutbildningen och den civila kompetensen. Det är klart att regler som försvårar för människor att kunna vandra mellan det civila jobbet och Försvarsmakten när så behövs inte är något som underlättar att vi får den bästa kompetensförsörjningen. Jag har väldigt svårt att förstå att man, när man ska möta behovet av att rekrytera fler, säger som Allan Widman: Ja, det ska vi göra med hjälp av mer tvång. Det gäller en grupp som hittills har dokumenterat sitt intresse. Det är främmande för mig att gå den vägen. Jag behöver tvärtom officerare, reservofficerare, som kan kombinera civil yrkesverksamhet med militära uppgifter. Jag tror att det är bra i internationella insatser, och jag tror att de klarar av att göra den avvägningen själva. Skulle det inte gälla har jag sagt att jag är beredd att överväga andra åtgärder.