Regionindelningens bevekelsegrunder

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig vad som framkom i analysen inför Indelningskommitténs kartritning, om sex landsting med svag ekonomi per automatik blir en rik storregion och hur det ekonomiska underlaget för den så kallade Svealandsregionen ser ut.

Det kan inledningsvis påpekas att Indelningskommittén ännu inte har lämnat något förslag till ny läns- och landstingsindelning, att något ekonomiskt underlag ännu inte redovisats och att regeringen därmed inte heller har tagit ställning till något förslag. Om kommittén finner att det är möjligt att genomföra en eller flera indelningsändringar som kan träda i kraft den 1 januari 2019 kommer kommittén att lämna ett delbetänkande senast den 30 juni 2016. Kommitténs arbete fortgår alltså, och jag avser därför inte att föregå kommitténs arbete i dessa eller andra frågor.

Regionfrågan har utretts ett flertal gånger. Det är bland annat utifrån dessa utredningar tydligt att den nuvarande läns- och landstingsindelningen till stora delar inte längre är ändamålsenlig. Flera av landstingen och länsstyrelserna är enligt dessa utredningar för små för att klara av sina uppgifter både på kort och på lång sikt.

En viktig utgångspunkt är att alla delar av landet ska ges möjligheter att växa och utvecklas. En del i denna reform är att skapa en god grund för regional utveckling och tillväxt i hela landet och inte bara i storstadsregionerna. I dag kan man med visst fog hävda att vissa regioner, i kraft av sin befolkningsstorlek, är starkare än andra.

När det gäller sjukvården förespråkas färre sjukvårdshuvudmän i det nyligen presenterade betänkandet av Utredningen om högspecialiserad vård. Utredningen ser ett tydligt samband mellan volym och kvalitet. Utredningen konstaterar vidare att Indelningskommitténs förslag kan underlätta nivåstruktureringen i hälso- och sjukvården och ge huvudmännen möjlighet att klara den regionala högspecialiserade vården på egen hand.

Den nationella samordnaren för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården har i sitt slutbetänkande Effektiv vård lyft behovet av en förbättrad nationell koordinering och styrning av hälso- och sjukvården. I betänkandet lämnas förslag som syftar till att få landstingen att agera mer gemensamt och stärka gemensamma strukturer. Dessutom föreslås ett mer strukturerat samrådsförfarande mellan regeringen och landstingen. Utredningarna visar på svårigheterna att klara av uppgifterna inom den nuvarande strukturen.

Det är viktigt att Sverige har en väl fungerande samhällsorganisation som också i ett längre perspektiv kan tillförsäkra medborgarna en god samhällsservice.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Regeringen vill hastigt driva igenom en storregional reform utan folklig förankring. Frågorna är många, liksom de sörmlänningar som följer denna debatt.

Varför vill regeringen driva igenom bland annat den så kallade Svealandsregionen redan till den 1 januari 2019? Varför så bråttom? Det har många av oss undrat, inte minst i denna kammare. Frågan har hittills besvarats med oskarpt snömos. Därför är jag och inte minst många sörmlänningar angelägna om de svar som statsrådet kommer att ge i dagens interpellationsdebatt.

Indelningskommittén, som ritar kartor innehållande sex storregioner, kommer att lämna sitt delbetänkande den 30 juni, det vill säga den här veckan.

En sådan regionreform skulle innebära stora förändringar, bland annat av hur demokrati och medborgarinflytande fungerar på regional nivå. Alliansen vill därför att det ska införas bestämmelser som säkerställer att medborgarnas önskemål och synpunkter blir beaktade i beslutsprocessen om en regionreform.

Nyligen ställde sig riksdagen bakom detta - mot de rödgröna partiernas vilja. Regeringspartierna och Vänsterpartiet är uppenbarligen inte intresserade av befolkningens önskemål och synpunkter. I en reservation säger de att "det inte bör införas särskilda bestämmelser om att beakta befolkningens önskemål och synpunkter vid ändringar i landstingsindelningen". Regeringspartierna och Vänsterpartiet har i stället ett ovanifrånperspektiv och betonar statens och politikernas rätt att ensamma avgöra denna viktiga fråga.

Medborgarna i till exempel Sörmland har rätt att bli hörda när det gäller framtidens läns- och landstingsindelning. Nyligen genomförde Novus på uppdrag av Moderaterna i Sörmland en opinionsundersökning. 55 procent av de tillfrågade sörmlänningarna anser att förslaget om storregioner är ett dåligt förslag. Det vill säga att varannan sörmlänning säger nej till storregioner - mycket beroende på att man inte vet vad det innebär. På frågan om man tycker att en folkomröstning om storregioner ska genomföras svarade sju av tio intervjuade att det är en bra idé.

Anser statsrådet att folkviljan är viktig? Varför är regeringen beredd att köra över befolkningen i en avgörande fråga? Varför är det så bråttom?

Det är viktigt att ha ett underifrånperspektiv när man överväger förändringar som samtidigt påverkar vardagsnära verksamheter som sjukvård och kollektivtrafik och formerna för medborgarnas inflytande över politiska beslut. Det kan få stor betydelse för enskilda vilken region de tillhör. Det handlar om hur man som medborgare ska representeras och möjligheterna till politisk delaktighet.

Jag har tagit del av en rapport från SOM-institutet, där docenten i offentlig förvaltning Lennart Nilsson har granskat stödet för storregioner bland politiker och medborgare. Han jämför med förankring och engagemang inför bildandet av Västra Götaland 1998. Den frågan drevs både underifrån och uppifrån genom lokala och regionala aktörer. "Det var partierna i Västsverige som initierade och ägde frågan, inte statsmakten eller partierna på nationell nivå", skriver Lennart Nilsson. Han menar att denna storregionreform inte är en demokratireform.

Vad anser statsrådet avseende den demokratiska aspekten i en storregion? Är det viktigt med folkviljan?

Herr talman! I den här frågan tror jag att det är viktigt att backa lite och se vad som har hänt för att utgå från fakta.

I slutet av 60-talet lades den andra utredningen av länsindelningen fram. I den utredningen konstaterades det att landstingen inte hade tillräckligt stor volym på verksamheten eller tillräckligt stort underlag i befolkningen för att kunna bedriva en effektiv verksamhet som motsvarar behoven och kraven i det moderna samhället.

Detta satte igång förändringsarbetet, och på 70-talet bildades Stockholms läns landsting runt Stockholm. Debatten tog fart under 80- och 90talen och ledde till att vi fick stora regioner runt Göteborg och Malmö - Västra Götaland och Skåne.

Dessa positiva förändringar ledde till att den dåvarande regeringen tillsatte Ansvarskommittén, som fick i uppdrag att titta på regionaliseringen av hela Sverige. Det var en parlamentarisk utredning som 2007 föreslog en regionalisering av hela Sverige, inte bara runt storstäderna.

Flera av allianspartierna som då satt i regeringen drev regionaliseringen av Sverige, men ett av partierna - jag säger inte vilket - blockerade förändringen. Man blockerade inte bara bildandet av storregioner utan faktiskt också regionalisering av det regionala utvecklingsansvaret. Den decentraliseringsreform som landstingen ville ha blockerades i flera län.

Efter maktskiftet 2014, herr talman, uppvaktades denna regering av en enig styrelse i Sveriges Kommuner och Landsting som bad oss att inleda en process och leda processen i samråd med de berörda landstingen och kommunerna. En enig styrelse i Sveriges Kommuner och Landsting gjorde detta för att den såg att den nuvarande strukturen i landstingen inte motsvarar de behov vi kommer att ha i framtiden.

Svaret på utmaningarna är inte bara skattehöjningar, herr talman. Staten, landstingen och kommunerna har ett ansvar att ständigt effektivisera och modernisera. Vi har inte oändligt med resurser. Och tittar vi på utvecklingen inom sjukvården ser vi att gör vi ingenting kommer vi inte att klara av att ge medborgarna den sjukvård som de har rätt till. Då återstår frågan om strukturförändringar, och denna regering har hörsammat den uppmaning vi fick av Sveriges Kommuner och Landsting.

Utöver detta, herr talman, har vi haft en stor och omfattande reform i den statliga sektorn. Medborgarna i Sörmland och i Uppsala län har aldrig fått ge sina synpunkter på strukturförändringarna i staten, där samtliga statliga myndigheter har sina egna unika regionala indelningar. Arbetsförmedlingen har en regional indelning, polisen en annan, Migrationsverket en tredje och Försäkringskassan en fjärde.

Dessa myndigheter ska då samordnas med kommuner och landsting i Sveriges decentraliserade förvaltningsmodell. Staten har blockerat förändringar. Därmed har vi fått den asymmetri som vi nu har i den statliga organisationen.

Om vi menar allvar med att koordinera den offentliga sektorn i syfte att effektivisera resursanvändningen och i syfte att skapa god tillväxtmöjlighet i hela landet, inte bara i storstadsregionerna, måste vi ta tag i denna fråga. Sedan är det massor av svåra frågor som måste hanteras. Det är därför vi har förhandlingspersoner och en utredning.

Det handlar om den allmänna opinionen och om de synpunkter som finns hos de berörda landstingen och kommunerna. Men regionaliseringen är inte ett hot mot demokratin i Sverige. Det är snarare tvärtom. Regionalisering och decentralisering av vår välfärdsmodell är styrkan i det svenska välfärdssamhället. Den bör bejakas, och jag är glad över att det finns fler partier som utgår från en regionalisering.

Herr talman! Jag instämmer helt med statsrådet i att det är många svåra frågor som måste hanteras. Därför är det väldigt förvånande att man redan till valet 2018 ska ha detta på plats - eller rättare sagt den 1 januari 2019, men det är i princip detsamma som valet 2018.

Statsrådet tar själv upp myndigheternas indelningar och regionaliseringar. Ska man förändra till exempel det som polisen nu går igenom? Det är ju ett svårt dilemma för många i polisorganisationen. Ska man för-ändra detta när det lagom har kommit på plats?

Jag vill återkomma till demokratiaspekten. Den är säkert också något som regeringen bör titta på. Om vi tittar på den mandatfördelning som i dag finns i landstinget i Sörmland kan vi se att det finns partier och kommuner som inte kommer att få någon representation i Svealandsregionen. Jag skulle gärna vilja att statsrådet nämnde något om hur han ser på detta.

Landstinget Sörmland har inte sagt ja till någon ny storregion från 2019. Det finns däremot ett stöd för att försöka få till en förändring till 2023. Hur tänker statsrådet när det gäller detta? Ska man liksom köra över regionerna, eller hur ska det gå till?

Vilka analyser har föregått kartritandet? Vilka blir vinsterna för befolkningen i respektive län i de storregioner som föreslås till 2019? Är öppenhet och transparens viktigt för regeringen, och hur ska det gå till, enligt statsrådet?

I statsrådets svar står att läsa att en del i denna reform är att skapa en god grund för regional utveckling och tillväxt i hela landet och inte bara i storstadsregionerna. Jag delar helt statsrådets åsikt i detta avseende, och därför är det mycket märkligt att den karta som presenteras enbart handlar om att slå ihop sjukvårdsregioner. Tidigare utredningar har utgått från funktionella samband. Det har också ingått i direktiven att man ska titta på arbetsmarknad, regional tillväxt och infrastruktur. Men här är fokus enbart på hälso- och sjukvård. Varför är inte arbetsmarknad och regional tillväxt i fokus i detta kartritande?

Vi vet att Sveriges stora utmaningar inte minst handlar om integration och att nyanlända ska få jobb. Då gäller det att man har en regering som har svar och att man har fokus på arbetsmarknad och tillväxt även i regionfrågan.

Hälso- och sjukvården brottas med stora problem i Sverige. I Sörmland är vårdköerna längst i landet, överbeläggningarna är störst, och vårdpersonalen flyr. Menar statsrådet att den sörmländska vårdkrisen kommer att lösa sig när sex ekonomiskt ansträngda landsting ska bli en storregion? Hur då? Anser statsrådet att hälso- och sjukvårdens problem löses med att sex landsting blir ett stort landsting?

I direktivet talas det om att förslaget ska utgå från arbetsmarknadsregionerna eller de funktionella regionerna. Ska ett regionalt inflytande över högspecialiserad sjukhusvård ses som viktigare än ett inflytande över kompetensförsörjning och pendlingsmöjligheter till de funktionella arbetsmarknaderna?

Det finns mycket när det gäller den högspecialiserade vården som jag tycker inte riktigt stämmer med hur den faktiskt hanteras i de landsting som inte har egna universitetssjukhus. Min erfarenhet är att man köper högspecvård - högsta kvalitet till rimlig kostnad - för att sätta patienten i fokus. Bör landets högspecialiserade vård bli statlig, kanske?

Herr talman! Interpellanten ställer flera relevanta frågor som avser betänkandet från utredningen. Jag har inte tagit emot betänkandet. Den 30 juni presenteras betänkandet, och då diskuterar jag gärna. Inte minst har vi att se fram emot de remissvar som kommer att inkomma till regeringen i och med remissbehandlingen. Det är viktigt att vi har en gedigen process här.

Tidsplanen har varit minst sagt lång. Sedan 1957 har denna fråga hanterats av regeringen i någon form. Att säga att detta skulle vara en snabb process är inte riktigt förenligt med verkligheten när det gäller frågan om regionaliseringen av Sverige.

Varför är då fokus på sjukvård? Sjukvården är ju ändå den största delen av landstingens verksamhet och den största delen av landstingens utgifter, och vi har allvarliga utmaningar inom sjukvården. Hittills har vi inte i tillräckligt stor utsträckning tagit tag i de strukturella frågorna. Den fråga som medborgarna har rätt att ställa är: Klarar politikerna i detta land av att fatta svåra, stora, strukturella beslut som handlar om en effektiv resursanvändning och om att säkerställa likabehandlingen i landet? Eller har vi en tendens att, som den förra regeringen, skjuta upp de strukturella frågor som rör sjukvården och låta skattebetalarna eller i värsta fall brukarna ta smällen då likvärdigheten brister?

Det är viktigt att vi är ärliga gentemot medborgarna. Resurserna är inte oändliga. Vi måste samordna resursanvändningen inom sjukvården. Det är viktigt att vara ärlig gentemot medborgarna och säga att oavsett vad man tycker om regionfrågan har vi mycket positiva erfarenheter av regionaliseringen av Skåne och Västra Götaland just när man ser till arbetsmarknadsregionförstoring och kommunikationer. Vi ser fram emot en sådan process i Mälardalen.

Landstingen i Mälardalen är ju otroligt engagerade i att samordna kommunikation och kollektivtrafik i syfte att göra denna arbetsmarknadsregion ännu större, att underlätta pendlingen och att säkerställa att näringslivet får ännu bättre förutsättningar för kompetensförsörjning. Detta möter ibland administrativa gränser som sätter hinder i människors vardag. De administrativa hindren måste rivas av regering och riksdag. Det innebär att vi kontinuerligt måste jobba med modernisering av strukturen för den offentliga sektorn.

Är det ett hot mot demokratin att jobba med strukturförändringar? Nej, inte om man har en gedigen process, och det är precis vad vi har haft i den här frågan. Det har varit flera utredningar, samtal, samråd, dialog och involverande av de berörda aktörerna. Men då måste vi också komma till skott någon gång. Det väntar sig också medborgarna.

När vi har förslagen på vårt bord kommer vi också att kunna föra en saklig debatt. Kom ihåg att alternativet att låta landstingen själva i den nuvarande formen sköta den högspecialiserade sjukvården på sikt inte är realistiskt. Lösningen blir avtalsbaserad, och avtalsbaserade lösningar har också demokratibrister. Vi kan ta del av den forskning som handlar om hur indirekta, avtalsbaserade lösningar påverkar medborgarinflytandet och ansvarsutkrävandet. Låt oss vara ärliga gentemot medborgarna.

Herr talman! Det är en viktig debatt vi har här i dag. Många utanför det här huset undrar vad som kommer att hända. Det korta tidsperspektivet gör också att förankringsprocessen blir oerhört svår att hinna med. Min vädjan är att om detta ska ske bör det ske 2023.

Statsrådet säger att frågan har hanterats sedan 1957. Absolut, men fokus har helat tiden legat på arbetsmarknad, pendling, kommunikationer och infrastruktur.

Regeringen har helt och hållet bytt fokus. Nu handlar det om hälso- och sjukvården. Jag tror att många med mig, och medborgare som inte är politiskt aktiva, inte riktigt förstår varför det är så bråttom. Det är ju ett helt annat fokus än vad Ansvarskommittén till exempel hade i sitt slutbetänkande.

Pendlingen i Mälardalen är jätteviktig. Det är en stor tillväxtregion. År 2017 får vi till stånd ett väldigt bra system när det handlar om pendling runt hela Mälardalen. Men vi kan titta på den tilltänkta Svealandsregionen, som förmodligen kommer att ha sex valdistrikt, om det är ett för varje landsting. Det är 64 kommuner och 1,7 miljoner invånare. De stora geografiska avstånden kommer att bestå trots att vi säger att vi är en Svealandsregion. Stavsjö i Nyköpings kommun och Kårböle i Ljusdals kommun kommer alltid att ha 51 mil mellan sig, eller 5 timmar och 15 minuter om man kör snabbaste vägen.

Man kan också mäta avstånden i den föreslagna Norrlandsregionen. 51 mil är rena pendlingsavståndet jämfört med sträckan Sveg-Kiruna, som är 100 mil. Även de geografiska avstånden är oerhört viktiga när det gäller att känna att man tillhör en och samma region.

Herr talman! Tack, Lotta Finstorp, för denna interpellation! Det är alltid bra när de viktiga strukturella frågorna i offentlig sektor diskuteras. Det är också väldigt bra när vi påminner oss själva om att det är vi som bär ansvaret. De administrativa gränserna är effekter av vårt beslut. Strukturerna för sjukvården är effekter av vårt beslut. Vi måste därför ta ansvar och ständigt modernisera.

Interpellanten ställer frågan, herr talman, om den här reformen är lösningen på alla utmaningar inom sjukvården. Svaret är: absolut inte. Vi måste jobba på bred front med frågor som handlar om modernisering av offentlig sektor. Det här är en av pusselbitarna.

En kanske ännu viktigare reform är tillitsreformen, som regeringen sjösatt. Den handlar om att ta till vara den kompetens som finns hos professionerna i offentlig sektor. Det handlar om att ge rätt förutsättningar till läkarna, till undersköterskorna, till poliserna - till alla de olika professioner som finns i den offentliga välfärden. Det handlar om att minska den administrativa bördan och om att ta till vara professionernas kompetens. Det är också en pusselbit som handlar om effektiv resursanvändning.

Sedan har vi alla de åtgärder som regeringen har presenterat inom de olika välfärdsområdena. Det handlar inte minst om de utredningar som nu nämndes på sjukvårdens område och som handlar om strukturförändringar specifikt inom sjukvården. Det handlar om hur vi styr den högspecialiserade sjukvården, hur vi jobbar nationellt med styrningen och hur vi säkerställer att vi har en bra dialog mellan den nationella nivån och den regionala nivån.

Ska man landa rätt i de här frågorna - jag hoppas att Moderaterna också landar rätt i de här frågorna - tror jag att man måste släppa de ideologiska skygglapparna, som är kvarlevor från förra seklet och som handlar om den regionala nivåns vara eller icke vara. Man måste se på de praktiska utmaningar som vi har. Inte minst måste man läsa SKL:s senaste ekonomirapport och erkänna att vi har enorma ekonomiska utmaningar i den offentliga sektorn som kräver effektivisering.

Överläggningen var härmed avslutad.