Regionindelning

Fru talman! Lena Asplund har frågat mig vilka inom sjukvården som har anfört ett önskemål om en annan regionindelning, hur jag ser på att det inte finns en bred folklig förankring för att driva igenom denna stora förändring och vad kvaliteten och patientsäkerheten har med regionförstoring att göra.

Jenny Petersson har frågat mig hur jag motiverar att utredningen kring storregioner inte tar invånarnas åsikter i beaktande, vad jag avser att göra för att förbättra den folkliga förankringen innan beslut kring storregioner fattas och vad jag avser att göra för att säkerställa att de nya regionerna inte förstör fungerande samarbeten.

Jag besvarar dem i ett gemensamt svar.

Av Indelningskommitténs direktiv framgår att förslagen ska vara väl förankrade med berörda parter. Det är av särskild vikt att kommittén för en dialog med och inhämtar synpunkter från bland annat berörda kommuner och landsting. Kommittén har valt ett arbetssätt som medför en bred förankring av arbetet och att goda möjligheter ges för olika regionala och lokala aktörer att föra fram sina synpunkter och perspektiv.

Indelningskommittén har lämnat ett delbetänkande och föreslår bland annat att tre nya län bildas från och med 2018 och att motsvarande landsting bildas från och med 2019. Betänkandet har skickats på remiss till många berörda instanser. Svarstiden går ut i början av oktober. Beredningen av förslagen fortgår, och jag avser därför inte att föregå remissbehandlingen.

Däremot kan följande sägas. Regionfrågan har utretts ett flertal gånger. Dessa utredningar anger tydligt att den nuvarande läns- och landstingsindelningen till stora delar inte längre är ändamålsenlig och att flera av landstingen och länsstyrelserna är för små för att klara av sina uppgifter både på kort och på lång sikt.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har tillsammans med företrädare för enskilda landsting och kommuner, som har god kännedom om verksamheterna och deras behov, tydligt fört fram att det behövs en ny läns- och landstingsindelning.

Vid de kommundialoger som jag genomför i varje län har det också uttryckts behov av att ändra nuvarande länsgränser. Behovet sammanhänger bland annat med befolkningens förändrade rörelsemönster och vikten av att erbjuda en god och jämlik vård i hela landet samt att det skapas jämlika förutsättningar för det regionala utvecklingsarbetet.

De politiska företrädarna i kommuner och landsting är demokratiskt valda. De har tillsammans med staten ett ansvar för att se till att den offentliga förvaltningen är robust och långsiktigt hållbar för att säkerställa att medborgarna erhåller en god service. I detta ligger också att löpande ompröva hur förvaltningen ska organiseras i syfte att finna mer effektiva lösningar. Det är även politikernas ansvar att noga följa de verksamheter de ansvarar för. På så sätt erhåller de en god kunskap om vilka aktuella och framtida utmaningar som verksamheterna står inför och kan utifrån detta bedöma hur förvaltningen klarar av att leva upp till de krav och behov som finns.

Genom remitteringen av Indelningskommitténs delbetänkande kommer regeringen att få in synpunkter från dem som har den största samlade kunskapen om hur förvaltningen fungerar och därmed också har bäst kunskap att bedöma om och hur förvaltningen klarar av utmaningarna och vilka åtgärder som annars behövs.

Jag vill också hänvisa till betänkandet Träning ger färdighet från Utredningen om högspecialiserad vård. Utredningen visar på ett tydligt samband mellan volym och kvalitet och konstaterar att en ny läns- och landstingsindelning kan underlätta nivåstruktureringen i hälso- och sjukvården och ge huvudmännen möjlighet att klara den regionala högspecialiserade vården på egen hand.

När det gäller frågan om hänsyn till fungerande samarbeten vill jag peka på att en av Indelningskommitténs utgångspunkter har varit att utgå från befintliga samverkansmönster. Man får i detta sammanhang inte heller glömma den omfattande samverkan som redan i dag finns genom de sex sjukvårdsregionerna. Indelningskommitténs förslag överensstämmer till mycket stor del med hur denna samverkan är organiserad.

(forts. § 16)

Frågestund

Svar på interpellationer

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Det var ett långt svar, nästan fyra minuter. Det innehöll ungefär 4 000 tecken, alltså två A4-sidor, vilket är väldigt långt för att vara ett interpellationssvar. Men jag saknar svar på mina frågor! Ingenstans fanns svar på det jag frågade.

Upprinnelsen till detta var att jag den 21 april lyssnade på frågestunden där statsrådet fick en fråga om regionindelningen. Statsrådet svarade då att "det är viktigt att vi driver igenom denna förändring - inte för att regeringen vill, utan för att det finns önskemål från dem som arbetar i sjukvården och har kunskap om sjukvårdens utmaningar".

Jag ställde då en skriftlig fråga till statsrådet där jag undrade vad som menas med att personalen, de som arbetar inom sjukvården, vill ha nya regionindelningar. Då kom svaret - hör och häpna! - att SKL vill det.

Det finns nog en och annan inom SKL som jobbar inom sjukvården och är fritidspolitiker. SKL består dock av politiker och inte av vanliga människor. Där finns inte undersköterskor, sjuksköterskor eller - som jag - biomedicinska analytiker. Där finns ingen som säger att man vill ha en regionindelning.

Alldeles nyss i frågestunden, när Lotta Finstorp ställde frågan, svarade statsrådet att detta är bra för decentralisering och regionalisering. Då undrar jag: Hur kan en region, från Sveg till Kiruna, innebära en decentralisering? Hur kommer det närmare invånarna? Hur blir sjukvården bättre? Det är ju sjukvården det i huvudsak handlar om. Kollektivtrafiken är viktig, och det finns vissa andra regionala frågor, men det är i huvudsak sjukvård det handlar om. Hur blir sjukvården för fru Andersson i Junsele bättre för att någon i Gällivare sitter och beslutar någonting?

Det blir lite brist på demokrati och man kommer långt ifrån invånarna. Man kommer även väldigt långt bort från politikerna om vi nu ska ha en Region Norrland, som har föreslagits. Det har inte satts någon numerär för hur stort regionparlamentet ska vara, men det pratas om 149 platser. Jag skulle inte tro att alla ställen får närvaro. Och var placerar man ett regionparlament? Hur får man till det hela? Arlanda låter rimligt, för det är väl det enda sättet att ta sig från till exempel Sveg till var nu regionparlamentet hamnar - därom bråkar man ju mellan de olika delarna av Norrland. Sundsvall vill ha det, liksom Härnösand och Umeå. Kanske skulle vi placera det i Sollefteå som ligger i inlandet och skulle behöva lite stöd och hjälp?

Jag frågade också statsrådet om den breda folkliga förankringen, och fick svaret att man varit ute och pratat med kommuner och landsting. Personerna där är visserligen folkvalda, men om man gör en sådan här enorm förändring och ritar om både den politiska och geografiska kartan - som har sett ut så här sedan 1600-talet - borde man fråga folket: Vad tycker ni om det här?

Jag frågar statsrådet: Hur gagnar det invånarna i Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten att bli en enda stor region där besluten fattas väldigt långt ifrån medborgarna?

Herr talman! Regeringen står envist fast vid sin plan att regionalisera Sverige, oavsett vad folket tycker lokalt och i vissa fall på helt felaktiga grunder, vilket har förts fram här under frågestunden och debatten.

Jag frågade hur man tar invånarnas åsikt i beaktande. Region Halland har haft åsikten att man vill hålla Halland helt. Region Halland lät göra en Sifoundersökning och frågade svenska folket vad det tyckte om storregi-oner. I Halland tyckte sex av tio att det var en dålig idé. Mindre än två av tio tyckte att det var en ganska bra idé. Det såg likadant ut i stora delar av landet. De kritiska medborgarna var fler än de positiva i 19 av 21 län.

Hallands näringsliv uttrycker också skarp kritik mot förslaget. Det handlar givetvis om hälso- och sjukvårdens utmaningar - där finns mycket annat vi kan göra - men det handlar även om att regionerna har ett tillväxt-ansvar gentemot sina invånare och företag.

Det råder en politisk enighet bland samtliga partier i Region Halland om att hålla Halland helt. Detsamma gäller kommunerna från norr till söder. Vi i Halland är ödmjuka inför framtidens utmaningar på riksdagsnivå, regional nivå och kommunal nivå, men vi tycker att Halland bidrar bäst till Sveriges utveckling genom att fortsätta vara en region.

Halland har ett fantastiskt och unikt geografiskt läge mellan Västra Götaland, Skåne och Småland, och vi har samarbeten med alla kommunerna och regionerna. Vi anser att det inte finns något samband mellan storlek och resultat, för man ska inte tro att minuslänens organisatoriska förmåga blir betydligt bättre av att man slår ihop dem. Storleken löser så att säga inte allting.

Jag saknar också underifrånperspektivet, som jag har pratat om här tidigare. Detta är snabbt utrett, och jag tycker inte att det är färdigutrett och förankrat.

Det största medskicket i min interpellation är: Hur motiverar statsrådet att invånarnas åsikter saknas? Hur tar man del av dem? Och vad gör man för att förbättra förankringen?

Hur gör man, om man gör sammanslagningar till stora regioner, för att inte förstöra fungerande samarbeten som finns i dag i hela Halland, från norr till söder?

Herr talman! Statsrådet Shekarabi har i olika sammanhang nämnt att det här skulle vara en reform för sjukvårdens skull, eller i alla fall delvis för sjukvårdens skull. Men jag tror att han då blandar ihop vad som är bra, nämligen det som nämns i Måns Roséns utredning om stordriftsfördelar inom den högspecialiserade vården, med vilka som är huvudmän och hur de ska organisera sig. Det finns ingen evidens för att stora regioner i Sverige skulle ha en kvalitativt bättre sjukvård än vad de små regionerna har.

En nationell patientenkät genomförs årligen av SKL. Där har varje år de små regionerna bäst resultat. I nästan varje fråga toppar Halland, Jönköping, Kronoberg, Kalmar och Östergötland kvalitetsresultaten. Man har då frågat patienterna hur de upplever vården. De upplever att de får en mer jämlik vård i de här små regionerna än i de stora regionerna.

När det då kommer till den högspecialiserade vården är det inte så att man i Tidaholm får en bättre högspecialiserad vård än vad man får i Åseda, som ju inte ingår i en storregion. Man får inte heller en bättre högspecialiserad vård om man är invånare i Skövde, som ingår i Västra Götaland, än vad man får i Växjö. Så inte heller där blir sjukvården bättre av att regionen har stordriftsform, utan det är snarare den enskilda kliniken som påverkar vilken kvalitet man kan få i vården.

Ytterligare ett område som jag vill nämna är samverkan med kommunerna. I dag är ju inte sjukvården bara någonting som bedrivs av landsting och regioner, utan det bedrivs också mycket sjukvård i kommunerna. I en liten region som Halland eller Kronoberg, där vi har sex eller åtta kommuner att ha dialog med, är det mycket lättare att få en god kvalitet. Vi har i Kronobergs län, mitt hemlän, till exempel landets bästa resultat när det gäller att färdigbehandlade patienter får plats i hemsjukvården.

Slutligen, herr talman, tror jag nog att det här förslaget är välvilligt, men det är i alla fall inte i sjukvården som man uppnår några goda resultat.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för att han tar sig tid att komma till riksdagen.

När regeringen drog igång denna ganska stora och omvälvande process tror jag att intresset hos allmänheten var ganska lågt, men det fanns väl åtminstone en och annan landstingspolitiker som kände sig exalterade. Nu skulle åtminstone frågor om statens organisering och inblandning när det gäller högspecialiserad sjukvård, hur vi bättre underlättar för arbetsmarknad, tillväxt och arbetspendling få ett utrymme, kunna diskuteras och kanske till och med, oavsett partifärg och inställning i frågan, leda till något konstruktivt. Sedan dess har dock processen kantats av en stor mängd problem som regeringen behöver adressera.

Herr talman! När direktiven kom, utredningen tillsattes och Indelningskommittén inledde sitt arbete sas det att funktionella arbetsmarknadsregioner skulle vara vägledande för det förslag man sedan skulle lägga fram. Nu ser vi det förslag som Indelningskommittén har lagt fram som tar noll hänsyn till funktionella arbetsmarknadsregioner. Det funktionella sambandet mellan Idre och Flen är obefintligt.

När man inledde arbetet sa man att man inte skulle köra över något län och tvinga in något län 2019 mot sin vilja, utan 2023 var målplanen man skulle arbeta efter. Men om någon ville gå före skulle det vara möjligt. I den föreslagna Svealandsregionen säger fem län ja och ett län, Sörmland, säger nej. Ändå föreslår Indelningskommittén att man ska tvinga in Sörmland i Svealandsregionen.

Under frågestunden, för mindre än en halvtimme sedan, sa statsrådet att en av huvudpoängerna med detta är att man ska decentralisera mer och se till att makten hamnar ute i regionerna i stället för att staten klåfingrigt lägger sig i saker och ting, exempelvis hur sjukvården ska fungera. Statsrådet Wikström, å andra sidan, meddelar att regeringens agenda för det hela är att begränsa antalet akutsjukhus och stänga ett antal akutsjukhus. Det går inte riktigt ihop.

Regeringen pratar också om behovet av en bred förankring i hela den här processen. Ändå tar man inte till sig av de opinionsundersökningar som är genomförda där bland annat en bred majoritet av sörmlänningarna säger nej till förslaget och till tidsplanen. Man tar hela processen under en sommarremissvända. Förslaget läggs fram runt midsommar och remissvaren ska vara inne i oktober, vilket gör att en rad kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige inte får chans att inom tidsramen ens behandla frågan i demokratisk ordning. Och man säger att det här ska användas för att stärka demokratin!

Regionförändringarna har en faktisk påverkan på människors vardag. Sörmland har i dag ett välfungerande sjukvårdssamarbete i en sjulänsregi-on som utöver Svealandsregionen innehåller Värmland. Vi har därutöver ett väl utarbetat kollektivtrafiksamarbete i hela Mälardalen, där även Östergötland ingår, för att se till att det fungerar på ett sätt som gör det rimligt för människor.

När man slår sönder denna struktur för att man vill rita om en karta, när man inte ens följer de direktiv man själv säger sig arbeta efter, då blir det väldigt svårt att som riksdagsledamot arbeta för en förankring av förslaget. Bilden sätts i stället av en regering som vill tvinga igenom den här sammanslagningen över huvudet på människor. Det tycker jag inte är rimligt, och framför allt är det tråkigt.

Förändringar behövs, inte minst av statens organisering. Länsstyrelserna behöver omorganiseras. Varför då inte bromsa i detta läge, där man har lämnat direktiven, folket säger nej och man inte ens verkar vara överens i regeringen om agendan? Varför inte söka en bred överenskommelse? Varför inte diskutera detta? Varför inte vänta med tidsplanen 2019 och försöka se till att vi landar i att låta folkviljan underifrån vara vägledande?

Herr talman! Tack Lena Asplund, Erik Bengtzboe, Jenny Petersson och Roland Gustbée för inläggen om denna viktiga fråga som rör den offentliga sektorns struktur!

Herr talman! När jag lyssnar på riksdagsledamöterna som deltar i denna debatt undrar jag om den moderata riksdagsgruppen har lyckats göra en tidsresa några veckor framåt, för jag har hittills inte tagit emot några remissvar från något av landstingen. Remisstiden går ut den 6 oktober. De flesta landsting och kommuner har fortfarande inte fattat de formella besluten med ställningstaganden.

När remissvaren inkommer till Regeringskansliet kommer vi att studera dem, och vi kommer att utgå från de målsättningar och principer som vi har gett uttryck för i kommittédirektivet till Indelningskommittén. Vi kommer inte att ha någon förhastad process. Vi vet ju att den här frågan har diskuterats länge.

Vi vet att vi har allvarliga utmaningar inom sjukvården, och det kanske oroar mig mest i denna debatt. Det verkar som att det inte finns en vetskap i den moderata riksdagsgruppen om vilka allvarliga utmaningar vi har inom sjukvården, inte minst vad gäller sjukvårdens finansiering.

Jag undrar om det skulle behövas en debatt om SKL:s senaste ekonomirapport, eller om vi skulle behöva studera kostnadsutvecklingen för sjukvården och konstatera att vi behöver diskutera hur vi jobbar med kontinuerliga strukturomvandlingar i den offentliga sektorn.

Svensk offentlig förvaltning är effektiv för att den har haft förmågan att ständigt moderniseras och utvecklas. Svensk offentlig förvaltning är effektiv för att utgångspunkten för organisatoriska beslut har varit att varje krona som slösas bort av stat, kommuner och landsting är en stöld från folket. Då kan vi inte med hänvisning till strukturer som skapades utifrån de behov som fanns på 1600- och 1700-talen stoppa nödvändiga förändringar som har till syfte att säkerställa likvärdigheten i sjukvården.

Herr talman! Jag måste medge att tonen gentemot kommun- och landstingspolitiker oroar mig. Det här är människor som dagligen ansvarar för driften av sjukvården och de sociala tjänsterna i vårt land. Vi lever i ett land som har kommunaliserat stora delar av välfärdsverksamheterna, och det har visat sig vara en effektiv och välfungerande modell - den svenska välfärdsmodellen, den decentraliserade välfärdsmodellen. Jag har i ärlighetens namn aldrig förstått den moderata rädslan för den regionala nivån.

Herr talman! Jag har stor respekt för företrädarna för Sveriges Kommuner och Landsting. Jag har stor respekt för dem som sliter i verksamheterna i landstingen varje dag. Jag har också stor respekt för dem som fattar besluten i Landstingssverige. Därför avser jag att invänta och studera remissvaren, inte bara från företrädarna för Sveriges Kommuner och Landsting utan också från professionsorganisationerna. Låt oss studera hur professionerna inom sjukvården resonerar kring detta förslag innan vi avfärdar det!

Och låt oss vara ärliga gentemot medborgarna! Om ni är mot den regionala nivån, erkänn det! Berätta om detta för medborgarna! Men berätta också att denna fråga har diskuterats sedan slutet av 60-talet!

Herr talman! Jag tackar statsrådet Shekarabi. Men jag saknar fortfarande svaren på mina frågor.

Statsrådet säger att han inte gillar tonen vi har mot landstings- och kommunpolitiker. Men det handlar inte om det. Det handlar inte om landstings- och kommunpolitiker. När vi frågar om folklig förankring svarar statsrådet att man har varit ute och pratat med kommun- och landstingspolitiker. Det har ingenting med någon ton att göra, utan det handlar om den folkliga förankringen.

Vi hörde Jenny Petersson berätta om en Sifoundersökning och säga att det var sex av tio i hennes region som tyckte att storregioner är en dålig idé. I samma Sifoundersökning var 60 procent av de tillfrågade i norra Sverige emot ett Stornorrland. Det är det här jag menar när jag pratar om folklig förankring. Det har ingenting med kommun- och landstingspolitikerna att göra, speciellt inte kommunpolitikerna, utan det har med fru Andersson i Junsele att göra. Det har att göra med människors osäkerhet och rädsla för att få väldigt långt till vården. Det är, som statsrådet Wikström säger, kanske så att det blir lättare att stänga små akutsjukhus, för då kan man sitta någon helt annanstans och ta beslutet och gömma det på storregionnivån.

Och det handlar inte om att vi skulle vara rädda för regioner. Det handlar om att vi är rädda för enormt stora regioner.

Där jag och mina väljare bor handlar det om en region som till ytan skulle bestå av halva Sverige. Man kan undra hur någonting blir bättre av det.

I det svar jag fick på min skriftliga fråga om regioner skrev statsrådet att det här är bra för kvalitet och patientsäkerhet. Då undrar jag: Vad har det med regionförstoringen att göra? Vi har redan våra universitetssjukhus. Uppe hos oss i Norrland är det Umeå universitetssjukhus. Det blir ingen förändring av det bara för att man klumpar ihop politiken till en stor region där besluten kommer mycket längre från medborgarna.

Uppe i mitt län, och speciellt i min hemkommun Sollefteå, pågår nu en stor debatt om akutsjukhusets vara eller icke vara. Det vet nog de flesta, för det har tagits upp i riksmedierna. I somras stängde man den akuta kirurgin och ortopedin. Under sex veckor har det varit stängt, och under tiden har det kommit 25-30 avvikelserapporter. Det har varit väldigt mycket ambulanstransporter. Man har fått hyra in flera ambulanser. Är det så det ska fungera med vår vård framöver?

Jag tror på nära vård där människorna bor och är. Det handlar om trygghet för fru Andersson i Junsele, herr Pettersson i Burträsk eller någon annan. Det handlar om att man är så nära som möjligt. Då har vårdcentralen absolut en viktig funktion. Men det handlar inte om högspecialiserad vård, för den finns redan i dag på våra universitetssjukhus. Frågan är om inte riktigt högspecialiserad vård kanske borde finnas på ännu färre ställen, för den ska nog inte utföras på alltför många ställen. Den vården kräver man ju inte speciellt ofta som vanlig medborgare. Med tur kommer man aldrig att behöva den vården, men en del människor behöver den emellanåt, och då kanske man kan resa till exempelvis Uppsala eller Lund.

Det här handlar dels om nära folklig förankring, dels om trygghet. Det är säkert så som statsrådet Wikström säger, att det handlar om att stänga akutsjukhus. Jag tycker inte att det går ihop med Socialdemokraternas tal om solidaritet, för då brister solidariteten med vissa delar av landet.

Herr talman! Jag tror att Ardalan Shekarabi missuppfattade mig. Jag är för en regionalisering av Sverige. Jag tycker absolut att fler län borde bli regioner och att fler borde ansöka om det. Men de ska göra det själva, i stället för att regeringen lägger in ett län i någon region. Jag är absolut för regionalisering. Det är någonting positivt.

Det lät som att Ardalan Shekarabi menade att vi moderater inte skulle förstå att svensk hälso- och sjukvård står inför flera utmaningar. Själv sitter jag i socialutskottet och kan absolut bekräfta att sjukvården står inför stora utmaningar. Men man ska hålla två tankar i huvudet samtidigt. Svensk hälso- och sjukvård ligger i topp när man jämför kvalitet och kostnadseffektivitet. Det visar SKL, som statsrådet hänvisat till flera gånger, i sin jämförelse av sjukvården i EU-15 exklusive Grekland plus Norge och USA. Detta visar att vi ändå ligger i topp, men har stora utmaningar.

Ansvarskommittén, som Ardalan Shekarabi hänvisar till, menar att varje region bör ha ett regionsjukhus eller en institutionaliserad samverkan med en region som har det. Den idén tycker jag har passerat bästföredatum. Vårdens mest kostsamma och komplicerade åtgärder koncentreras redan i dag till ett fåtal sjukhus, och även de största regionerna och landstingen behöver i dag samarbeta över gränserna.

Roland Gustbée var inne på jämförelser som visar att det är Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Östergötland och Halland som ligger i topp i olika mätningar, inte storregionerna. Om det är så som statsrådet anser borde ju de storregioner som vi har i dag ligga i topp, men så är inte fallet. Det finns inga belägg för att vårdkvalitet, patientsäkerhet eller effektivitetskrav skulle öka för att man får stora landsting eller regioner.

Däremot tror jag som hallänning definitivt att det fortfarande krävs samarbete, både norrut med Västra Götaland och söderut med Skåne samt även internationellt.

Det är patientunderlaget och patientsäkerhet som ska styra. Det finns kanske inte tillräckligt med underlag för vissa operationer ens i Sverige. Där behöver vi samarbeta i Norden och med övriga länder. Att säga att jag som moderat är emot regionalisering är fel. Jag är positiv till det. Att säga att jag inte förstår hälso- och sjukvårdsutmaningarna är också direkt felaktigt.

Jag har ställt en fråga. Jag förstår att du väntar på remissvaren. Men under tiden undrar jag: Vad gör ministern för att, som Lena Asplund var inne på, förbättra den folkliga förankringen innan beslut om storregioner fattas? Vad kommer du att göra? Det var en av mina frågor.

Herr talman! Jag är väl medveten om sjukvårdens ekonomi. Det är en utmaning i många regioner. Men det finns ingenting som pekar på att den skulle vara lättare i de stora regionerna, åtminstone inte i den landsända, södra Sverige, som jag verkar i. Region Skåne har tampats med stora ekonomiska problem liksom andra mindre. Vi ligger ändå i dag i den bättre halvan av kostnaderna för sjukvården i landet.

Jag har inga problem med att ha förtroende för landstingspolitiker. Det är första gången vi träffas. I söndags lämnade jag uppdraget som vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden i Kronobergs län. Jag är ganska mycket i själen en landstingspolitiker, och jag har förtroende för mina kollegor där.

Att remissvaren inte har kommit in kan jag förstå. I förrgår fattade vår region sitt beslut. Det var nästan enhälligt. Det var sju av åtta partier som avvisade en större region. Det var ett parti som ville hålla en liten dörr öppen, och det var Miljöpartiet. Även ministerns eget parti var emot i detta fall.

Herr talman! Utmaningarna är otvivelaktigt stora. Det gäller inte minst att möta behoven av en högspecialiserad vård. Det är därför som vi har regional samverkan och samarbetar över olika länsgränser. Det är också därför vi har nationella kompetenscenter och universitetssjukhus. Det är någonting vi ska fortsätta att utveckla. Om vi tittar på de stora regionerna som redan är sammanslagna är det kanske inte direkt effektivitetsvinster och en extremt välfungerande högspecialiserad vård som utmärker dem som en följd av det.

Länsstyrelserna behöver också en ökad specialisering, och där finns behov av att göra förändringar. Det är därför det är så synd att den här processen är så förhastad. Ministern står och säger att det inte är någon förhastad process. Samtidigt har vi en situation där flertalet landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige som inte ens hinner sammanträda innan remisstiden går ut.

Jag träffar landstings- och kommunpolitiker som känner sig överkörda och som uppgivet säger: Det är ingen som lyssnar på oss. Vi får likväl ta den frågan i riksdagen. Det är ändå ni som bestämmer. Det spelar ingen roll vad vi tycker. Är det den typen av signaler man vill skicka till sina egna partivänner runt om i landet? Är det vad man tycker är en välförankrad process som inte är förhastad där väljarna inte känner sig åsidosatta eller överkörda?

Den här frågan har, såsom ministern påpekar, mycket väl diskuterats länge. Men det är först nu det finns ett konkret förslag där man ska gå från ord till handling och göra förändringar. Det är först nu det finns ett konkret förslag man kan analysera och se vilka konsekvenser det kommer att få.

Indelningskommitténs förslag har allvarliga brister inte minst när det gäller demokratiaspekten. Det finns ingen analys av hur det stora avståndet mellan väljare och förtroendevald kommer att påverka regionerna. Lena Asplund redogjorde förtjänstfullt för att region Norrland kommer att utgöra halva Sverige i yta.

Hur leder det till en decentralisering och närhet? Hur ska det vara möjligt för människor att över huvud taget vara fritidspolitiker i den organisationen? Det finns en risk att det totalt eroderar den lokala demokratin. Det vägrar man att se och analysera. Det är förhastat.

Herr talman! Tack för alla inlägg från riksdagsledamöterna.

Herr talman! När Sveriges regering och riksdag började diskutera en decentralisering av välfärden i slutet av 60-talet var det uppenbart att man för att kunna decentralisera välfärdsverksamheter var tvungen att skapa bärkraftigare och robustare kommuner. Det ledde till kommunreformen. Det kan låta paradoxalt, men det var kommunreformen som möjliggjorde en decentralisering av välfärden.

Utan bärkraftiga och robusta kommuner kunde inte beslut och verksamheter flyttas från den statliga nivån till den kommunala nivån. Redan då utgick makthavarna från att man för att kunna skapa kommunala enheter som kunde bedriva en effektiv och likvärdig välfärdsverksamhet behövde ha ett visst brukarunderlag i kommunerna. Målsättningen var att kommunerna skulle ha minst 8 000 i invånarantal utifrån de förutsättningar och det kommunala åtagande som då fanns.

När det gäller landstingen genomfördes aldrig en landstingsreform i Sverige trots att sjukvården har byggts ut under de senaste decennierna och det offentliga åtagandet på detta område har utvidgats. Dessutom har också kollektivtrafiken och de regionala utvecklingsprocesserna regionaliserats och därmed flyttats till den landstingskommunala nivån.

Till skillnad från resten av landet har dock storstäderna och områden runt storstäderna fått möjlighet att skapa större regioner. Med ett större brukarunderlag får man förutsättningar att kunna jobba med en effektiv sjukvård som håller hög kvalitet. Vi kan stå och diskutera detta och tycka olika saker. Men den här frågan är välutredd.

I flera olika statliga utredningar ser vi att det finns fakta som visar att vi behöver ett visst brukarunderlag också inom sjukvården för att kunna garantera en hög kvalitet och en likvärdighet i hela landet. Det brukarunderlaget har inte dagens landsting. Det är en av anledningarna till varför vi anser att vi behöver jobba med en regionreform och en regionalisering för att på sikt kunna säkra kvaliteten och likvärdigheten inom sjukvården.

Under processen har också erfarenheterna från jämförbara länder studerats. Vi har tagit del av de danska erfarenheterna med den danska regionreformen. Vi har tagit del av erfarenheterna från Norge med sjukvårdsregionerna i Norge. Vi har nära kontakt med våra vänner i Finland som just nu genomför en regionreform där ansvaret för sjukvården och socialtjänsten flyttas från kommunerna till en ny regional nivå.

Erfarenheterna från jämförbara länder visar att ett större brukarunderlag innebär att enheter som ansvarar för sjukvården har bättre förutsättningar att jobba med effektivitet och att höja kvaliteten. Det betyder inte att en regionreform i Sverige kommer att lösa alla de utmaningar vi har inom sjukvården, verkligen inte. Det vill jag understryka. Vi måste jobba med många olika strukturella reformer inom den offentliga sektorn.

Framför allt måste vi jobba med att ge professionerna inom sjukvården rätt förutsättningar. Det är därför arbetet i tillitsreformen en viktig del av arbetet med att skapa en organisation och en styrning som gör sjukvården likvärdig och högkvalitativ i framtiden. Det är bakgrunden till regionreformen. De specifika frågorna får vi återkomma till efter remissbehandlingen.

Herr talman! Jag ger upp. Jag kommer inte att få något svar på mina frågor. Statsrådet Shekarabi säger "brukarunderlag". Det är ett ord som jag inte gillar. För mig är det människor av kött och blod, sådana som oss som står här. Det är inte något "brukarunderlag". Att säga det är byråkrati. Det är människor det handlar om.

Det handlar också om människor när vi talar om dem som arbetar i vår sjukvård. Det är sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och biomedicinska analytiker. Jag har jobbar i över 20 år inom vården som biomedicinsk analytiker varav väldigt många år på Laboratoriemedicin i Sollefteå.

Aldrig någonsin frågade vi oss och sa: Det blir nog bättre för oss om de som bestämmer kommer längre från oss. Då hette det inte SKL, utan då var det renodlat för landstinget. Om man hade frågat mina arbetskamrater vad de gör hade de ryckt på axlarna och undrat.

Det man ville var i stället att besluten ska komma närmare så att man kan vara med och påverka sin arbetssituation ordentligt. Det är samma sak med demokratiaspekten, som Erik Bengtzboe så väl talade om. Hur blir det bättre för fritidspolitiker? Det blir inte bättre. Det kommer att vara mycket svårare att vara fritidspolitiker i den här regionen om man bor i Sveg och ska åka till det ställe man nu hamnar i, Umeå eller någon annanstans.

Statsrådet tar upp Danmarks erfarenhet. Om vi lägger Danmark på Norrlands yta kommer det att vara en liten plutt. Avstånden är för stora. Jag skulle inte ha stått här och diskuterat frågan om vi hade talat om en region som hade bestått av Västernorrland och Jämtland. Då hade det varit rimliga avstånd. Men ett Stornorrland gagnar ingen - inte någon alls.

Herr talman! Ardalan Shekarabi talar om 60-talet och vad som ledde fram till kommunreformen. Det får kanske bli en annan fråga i framtiden från mitt håll: Varför såg man inte över kommunerna och började i ett annat perspektiv?

Jag har som sagt stor respekt för att ni väntar på remissvaren innan ni tar ställning. Jag tycker att det är bra med förankring. Jag kan bara upprepa vad Halland tycker om detta: Sex av tio i Halland tycker att det här är ett dåligt förslag. Färre än två av tio tycker att det är ett mindre bra förslag. Det ser ungefär likadant ut över stora delar av landet.

Det gör mig orolig att man inte tar det hela på stort allvar när man har kritiska medborgare; i fler än 19 av 21 län är antalet kritiska större. Jag tycker att det är oroande, och jag har aldrig tyckt om när man kommer med ett von-oben-perspektiv.

Jag ser fram mot ert uttalande efter det att remisstiden har gått ut. Vi kommer att fortsätta att mötas här i kammaren.

Herr talman! Tack, alla riksdagsledamöter som har deltagit i denna debatt! Jag har stor respekt för era åsikter i frågan. Det här är ingen lätt fråga. Men det råder ingen tvekan om att vi måste vidta strukturella åtgärder för att säkra en likvärdig sjukvård av hög kvalitet i hela landet. Man kan ha olika inriktningar på reformarbetet, men vi är övertygade om att en regionalisering av Sverige inte bara gynnar sjukvården utan också bidrar till en hållbar och likvärdig utveckling i hela vårt land på andra områden.

Jag ska erkänna att jag inte heller efter denna debatt förstår den moderata rädslan för regionalisering och den decentraliserade välfärdsmodellen. Vi får nog anledning att fortsätta denna diskussion. Men det är viktigt att komma ihåg en sak när det gäller de människor av kött och blod som Lena Asplund talar om och som vi båda vill ska ha rätt till god sjukvård: Deras sjukvård blir inte bättre av att vi förnekar att vi har begränsade resurser och att vi har en skyldighet som politiker att fatta beslut som innebär att vi anpassar den offentliga sektorns organisation och struktur till de behov som finns i dagens samhälle så att vi kan använda resurserna så effektivt som möjligt.

Om vi misslyckas med detta, och om vi får en utveckling där den offentliga sektorn blir ineffektiv kommer inte heller medborgarna att få den sjukvård av hög kvalitet som de bör ha rätt till. Därför kräver en likvärdig sjukvård som är nära människorna och som finns närvarande med hög tillgänglighet i hela landet ständiga moderniseringar och strukturförändringar. Detta får vi fortsätta att diskutera.

Överläggningen var härmed avslutad.