regeringens stöd till ROKS

Interpellationsdebatt 8 juni 2005

Protokoll från debatten

Anföranden: 13

Anf. 158 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Maria Larsson har frågat statsrådet Jens Orback vilka åtgärder han avser att vidta för att bygga upp en verksamhet, liknande den i Kanada och Norge, för att hjälpa män som slår att sluta slå. Vidare har Maria Larsson frågat vilka åtgärder Jens Orback avser att vidta för att avbryta det ekonomiska stödet till det starkt politiserade Roks och i stället låta kommunerna administrera stödet för kvinnojourer till väl fungerande verksamheter runtom i landet. Maria Larsson har också frågat Jens Orback vilka åtgärder han avser att vidta mot bakgrund av regeringstjänstemannen Gunilla Ekbergs agerande. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågorna. Liksom Maria Larsson framhåller finns det goda internationella erfarenheter av att behandla män som utövar våld. Även på ett flertal olika håll i Sverige pågår det verksamheter, ofta i socialtjänstens regi, som har till syfte att hjälpa män att komma till rätta med sin våldsproblematik. Jag är intresserad av de verksamheter som finns och tittar gärna närmare på dem. I dag ges kriscenter för män och andra ideella organisationer som arbetar för att hjälpa män som utövar våld statligt stöd genom Socialstyrelsens administration. Socialstyrelsen administrerar statsbidrag till bland annat kvinnojourernas riksorganisationer med stöd av förordningen om statsbidrag till vissa organisationer inom det sociala området. Bidraget är avsett för ideella organisationer som bedriver frivilligt arbete inom områdena för alkohol och narkotika, utsatta barn och deras familjer samt våld mot kvinnor. Enligt Socialstyrelsens bedömning fördelar Roks statsbidraget till deras lokala kvinnojourer, som utför ett mycket viktigt arbete, på det sätt som regeringen avser. Därför anser regeringen att nuvarande bidragsmodell fungerar bra för att fördela statsbidrag till kvinnojourerna och avser inte att förändra administrationen av bidraget. Regeringen är angelägen om att kommunerna i högre grad ska ge våldsutsatta kvinnor och deras barn det stöd som de behöver, vilket inte utesluter att de kan göra det i samarbete med ideella kvinnojourer. Därför har regeringen nyligen tillkallat en särskild utredare för att göra en översyn av socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Utredaren ska kartlägga och analysera hur kommunernas stöd till våldsutsatta kvinnor och deras barn ser ut. Vidare ska utredaren analysera vad kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen innefattar. Med utgångspunkt i dessa analyser ska utredaren lämna förslag till hur socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor och deras barn bör vara utformat för att det ska motsvara kommunernas ansvar samt till hur stödet kan stärkas och förbättras. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2006. Med anledning av Maria Larssons fråga rörande regeringstjänstemannen Gunilla Ekbergs agerande vill jag hänvisa Maria Larsson till det svar som statsrådet Jens Orback lämnade i riksdagen onsdagen den 25 maj 2005 (fråga 2004/05:1633). Jens Orback meddelade då att det tv-inslag som Gunilla Ekberg medverkat i avsåg frågor som inte har någon anknytning till Regeringskansliets handläggning av jämställdhetsfrågor. Med den information som Jens Orback hade vid det tillfället planerar han inte att vidta några åtgärder. Då Maria Larsson som framställt interpellationen anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Helena Höij i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 159 Helena Höij (Kd)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret samtidigt som jag kan konstatera att det inte är särskilt uttömmande. Men jag hoppas att vi under debatten kan få lite förtydliganden av regeringens ställningstaganden och regeringens politik på detta område. Bakgrunden till Maria Larssons interpellation är som de flesta förstår de två program i Sveriges Television som skildrade hur Roks radikala feminism blivit dominerande som grund eller bas för regeringens jämställdhetspolitik och hur detta bland annat har lett till att regeringen varit tveksam till insatser och behandling som syftar till att få män som misshandlar kvinnor att sluta med det. Låt mig inledningsvis också beklaga det faktum att många kvinnojourer i dag känner sig ifrågasatta. Runtom i Sverige har ideella krafter byggt upp välfungerande kvinnojourer som gör ett ovärderligt arbete till stöd för hotade och misshandlade kvinnor. Dessa ideella organisationer har sett behov och hittat arbetsformer långt innan det offentliga gjorde det. För detta har bland annat Kristdemokraterna i Kalmar delat ut vårt särskilda pris, Vitsippspriset, till kvinnojouren i Kalmar. Många av de kvinnor som är engagerade i kvinnojourerna delar över huvud taget inte Roks analys om den så kallade könsmaktsordningen eller Roks syn på till exempel män som kollektiv. Roks står för en gren av feminismen som bygger upp snarare än river ned motsättningar mellan män och kvinnor. Fokus blir på den så kallade könsmaktsordningen som en ödesbestämd struktur, där den enskildes vilja och ansvar försvinner, och där de attityder som jag själv har och vad jag själv gör inte blir lika viktiga, utan det är strukturen som är det viktigaste. Detta resonemang leder vidare till att man kollektivt kan skuldbelägga män. Herr talman! Jag vill fråga statsrådet Morgan Johansson om han står bakom denna typ av analys och om han tycker att det är bra att den så ensidigt fått utgöra grunden för regeringens politik. Jag vill också gärna att statsrådet utvecklar sin syn på behandling av män som systematiskt misshandlar kvinnor. Statsrådet säger i sitt svar att det pågår verksamheter på ett flertal olika håll i Sverige och att han kan tänka sig att titta närmare på dem. Jag tror mig veta att det är på endast en handfull ställen, men jag vet att erfarenheterna är goda. Det vore nog inte så dumt om statsrådet gjorde en resa. Det finns också internationella erfarenheter att ta vara på. Men frågan i Maria Larssons interpellation var ju om regeringen kan tänka sig att ta initiativ för att bygga upp en lite mer omfattande verksamhet för att hjälpa män att sluta slå. Svaret på den frågan väntar vi fortfarande på. För oss kristdemokrater är det självklart att de män som döms för misshandel bör få behandling. Att inte ta vara på den kunskap som finns om hur man kan hjälpa män att sluta slå är ett svek inte endast mot den enskilde mannen utan kanske i ännu högre grad mot den eller de kvinnor som blir mannens nästa offer.

Anf. 160 Inger René (M)

Herr talman! Vart man än kommer på jordklotet finns det en fråga som är gemensam för alla kvinnor, och det är sorgligt nog mäns våld mot kvinnor. På de allra flesta håll betraktar man fortfarande detta som mer eller mindre naturligt. Omvårdnaden av den misshandlade sker ofta i lönndom, och straffet för misshandel är ringa om ens något. Så var det också i Sverige för inte så väldigt länge sedan - 50-100 år sedan. Det var inte förrän under 70- och 80-talen som kvinnomisshandel kom på agendan och började uppmärksammas på riktigt. Då växte kvinnojourerna fram. Jag liksom säkert flera av oss som sitter här var med från starten i min hemkommun och blev imponerad över det myckna och hängivna arbete som medlemmarna i den då nybildade kvinnojouren på ett alldeles frivilligt sätt ägnade misshandlade kvinnor. Vi vet alla att denna verksamhet vuxit och också är mer professionell i dag än tidigare. Man har lärt sig. Men fortfarande är fundamentet enskilda kvinnors stora arbetsinsatser för andra kvinnor och andra kvinnors barn. Det är oftast kvinnor som lever långt från den kvinno- eller manssyn som nu kommit till uttryck från centralt Rokshåll. När liknande tongångar hördes för sju eller åtta år sedan, tror jag, var det många, inklusive jag själv, som gick ur kvinnojouren hemma. Och det var ett antal kvinnojourer som också gick ur Roks därför att de inte sympatiserade med den, vågar jag säga, egendomliga syn på män och mansvåldet som Roks gav uttryck för. Nu är det dags igen, som vi hört i och med Maria Larssons interpellation och de tv-program som varit. Det allvarligaste med den radikala feminism som nu visats av Roks företrädare är, enligt mitt förmenande, dels den starka påverkan som detta faktiskt har och har haft på regeringens politik, dels den påverkan som den här debatten dessvärre har på alla dem som dagligen arbetar med utsatta och förtvivlade kvinnor. Därför är min fråga: Vad vill statsrådet göra för att återupprätta tilltron till det mycket viktiga arbete som kvinnojourerna gör i enskilda kommuner?

Anf. 161 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Man kan förledas att tro att företeelsen är ny, att det här är någonting som vi fick vetskap om för några veckor sedan när vi tittade på tv. Tyvärr är det inte riktigt på det viset. I min hand har jag en insändare som jag skrev 1994. Den handlar om ett möte som organisationen Roks hade i min hemkommun, Jönköping. På den tiden var jag ordförande i Socialnämnden i Jönköping. Jag var en av de kvinnor i kommunen som var vidtalade att sitta som ordförande på deras årsmöte - man hade riksårsmöte. Jag var väldigt glad och stolt över detta och tyckte att det var spännande och roligt. Men resultatet av detta årsmöte var så förskräckande att jag såg mig föranlåten att skriva en insändare om det. Vid det här sammanträffandet fanns det kvinnor som sade: Det är sunt och naturligt att kvinnor använder hat i motprocessen mot män. Det gäller att alla kvinnor ska ta över makten över alla män. Kvinnor ska vara legitimerade feminister. Man var rasande. Det var en sådan aggressivitet, ett sådant hat och en så obehaglig känsla där gentemot hälften av Sveriges befolkning att jag själv hade en väldigt konstig känsla i magen. På kvällen sjöng styrelsen sånger - det var festkväll. Men när man sjunger en sång om att "vi ska koka dem" och "vi ska bränna dem" och det handlar om män tar i alla fall jag avstånd. Det var anledningen till att jag skrev om detta och uttalade min oro men också min glädje över att jouren i min kommun efter detta valde att lämna Roks. Många gjorde det då, och Roks ändrade ganska mycket sin attityd efter det - det upplevde nog många - och normaliserades på något sätt. Men nu är det där liksom tillbaka igen. Socialstyrelsen handhar de pengar som sedan går till Roks, som i sin tur delar ut pengar till kvinnojourer runtom i landet. Vad har de jourer för budskap som för att markera sitt oberoende och sin annorlunda attityd tycker att det är viktigare att hjälpa misshandlade kvinnor än att ägna sig åt sådana här verbala krig mellan könen och som väljer att lämna Roks? Det är alltså Roks som på Socialstyrelsens uppdrag delar ut pengarna. Men det finns, kan jag berätta för ministern, en oro ute i landet. Man är tveksam - man vet ju att man varje år får 30 000 kr från Roks - och tänker: Det är klart att vi är en frivilligorganisation som jobbar. Kan vi vara av med dessa eller inte? Kanske måste vi fortsätta att vara anslutna fastän vi egentligen inte vill det. Vilket är ministerns budskap till de jourer som skulle vilja lämna Roks men som vill fortsätta att vara jourer och fortsätta med att hjälpa de kvinnor som behöver hjälp?

Anf. 162 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag såg också båda programmen. Det är klart att man ställer sig väldigt frågande till en del av inslagen. Allihop är vi politiker och vet hur journalister klipper och så - visst är det på det viset. Men det är nog mycket som man över huvud taget ställer sig frågande till. Naturligtvis tänker jag då på Ireen von Wachenfeldts uttalande men också på Eva Lundgrens fantasier kring satanistiska ritualmord och sådant. Mycket kändes fullständigt "koko" i den delen - i alla fall så som det framställdes. Samtidigt vet vi, som några har varit inne på, att den här "politiska spänningen" egentligen inte är någon nyhet. Det kom ju till en splittring av kvinnojoursrörelsen för några år sedan när en rad jourer lämnade Roks, bland annat på de grunder som nu har redovisats. I stället bildades SKR - som faktiskt har en socialdemokratisk riksdagsledamot som ordförande, nämligen Carina Ohlsson - så när ni automatiskt försöker ställa regeringsmakten på Roks sida haltar det hela lite grann därför att vi har väldigt goda kontakter också med SKR, som är den andra stora organisationen. Men det är klart att man ställer sig frågande. Å andra sidan har också jag ganska mycket kontakt med lokala kvinnojourer, både Roksjourer och SKR-jourer. Faktum är att den kvinnojour i Kalmar som fått Kristdemokraternas pris besökte jag bara en vecka efter de program som varit. Där träffade jag kvinnor som var oroade. Dels hade de en helt annan syn på män än vad som speglats i programmen. Dels var de väldigt oroade över den skada som det här kanske har inneburit för kvinnojoursrörelsen generellt sett. Det gäller då två saker. Den ena saken är ryktet. Risken finns att hela kvinnojoursrörelsen dras med negativt. Den andra saken är just att kvinnor kanske inte vågar komma, kanske inte vågar söka sig dit. Jag tycker - och det är detta som vi nu har att hantera - att det handlar om att kunna klara ut situationen och återupprätta kvinnojoursrörelsens förtroende generellt. Men det handlar också om att se till att aldrig sända ut signaler om att kvinnor inte ska våga söka hjälp. I stället gäller det att säga att på de allra flesta håll - det är åtminstone min bild - fungerar både Roksjourerna och SKR-jourerna på ett oerhört bra sätt. Jag tycker att det också är tråkigt med partipolitiseringen. Knappt hade programmen i fråga sänts förrän moderater ute i kommunerna rusade ut och sade: Nu ska vi dra in pengarna. Ett moderat kommunalråd i Höganäs gjorde det. I fråga om Kalmarjouren sade moderaterna i Emmaboda att pengarna till Kalmarjouren ska dras in. Jag vill gärna fråga Magdalena Andersson och Inger René: Ställer ni upp på det? Tycker ni att det var ett bra sätt att reagera från era moderata partikolleger ute i landet, alltså att bara utifrån ett tv-program säga att stödet till de lokala jourerna ska dras in - detta utan att ens fundera på hur den lokala jouren därhemma fungerar? Jag tycker inte det, utan jag tycker att ni borde ta avstånd från detta. En sak vill jag säga: Jag tycker inte att vi ska låta våldsutsatta kvinnor betala för att en ordförande i riksorganisationen uttalar sig stolligt, utan för vår del handlar det faktiskt om att hjälpa till med att återupprätta förtroendet. Det tror jag att vi kan göra, bland annat genom att se till att stödet till våldsutsatta kvinnor blir en naturlig del av välfärdsstaten. Det är bland annat det som vi jobbar med i nu sittande utredning - Helén Fritzons utredning. Jag hoppas att den leder fram till en kvinnoskyddslag där det blir lagstadgat vilka åtaganden kommunerna har när det gäller att ta hand om våldsutsatta kvinnor och barn.

Anf. 163 Helena Höij (Kd)

Herr talman! Det känns bra - eller hur jag nu ska uttrycka det - att statsrådet ställer sig frågande till mycket av det som kom fram i de här programmen och att han ger uttryck för att han är oroad av den skada som sända program kan förorsaka kvinnojourerna. Där tror jag att vi allihop är överens. I mitt första inlägg här försökte jag vara tydlig kring den oro som också jag känner för att kvinnojourernas verksamhet kommer att bli lidande av detta. Då måste statsrådet ta konsekvenserna av den oro som han ger uttryck för här. Statsrådet talar om att vi måste återupprätta förtroendet för kvinnojourernas verksamhet. Handlar det också om att återupprätta förtroendet för de analyser som Roks har gett uttryck för? Statsrådet Morgan Johansson gav mig inga svar på eller hints om han delar de här analyserna. De har fått ju utgöra en dominerande bas i regeringens politik. Jag skulle vilja att statsrådet kommenterade det. Det var en av de två frågor som kom fram i programmet. Jag skulle också vilja tjata om det här med behandling av män som misshandlar systematiskt och om sveket mot de kvinnor som blir de här männens nästa offer. Vi vet ju att en man som blir dömd och som inte får behandling den dag han släpps - ifall han dömts till fängelse - inleder en ny relation. Det är säkert som amen i kyrkan att han kommer att misshandla igen. Det ses som ett svek mot de här kvinnorna. Jag upprepar mina frågor, och jag uppskattar att statsrådet vill återupprätta förtroendet för kvinnojourernas verksamhet och fortsätta att stödja dem. Men jag efterlyser vilka konsekvenser regeringen drar av det som framkom i programmet. Magdalena Andersson visade här förtjänstfullt att det inte är några nyheter och att regeringen borde ha kunnat vidta åtgärder för länge sedan. Låt mig också nämna någonting om resurserna. Vi kristdemokrater har under flera år föreslagit ökade resurser till kvinnojourernas arbete. Vi är glada att regeringen i den senaste budgeten ökade anslagen med 100 miljoner kronor. Men som framgår av interpellationen är vi kritiska till att de här pengarna lämnas till Roks. Jag kan instämma med mina meddebattörer i det avseendet. Vi menar att man i stället bör överväga att låta kommunerna stödja de lokala organisationerna. Låt mig för säkerhets skull förklara att jag inte förespråkar att kommunerna ska ta över kvinnojourernas verksamhet. Det finns ett stort värde i fristående kvinnojourer som fortsätter att utveckla sin verksamhet efter de behov som de ser och skapar gemenskap, nätverk och tar ansvar. Den här typen av ideell verksamhet måste dock få ett mycket större stöd än vad den många gånger får i dag. Det gäller inte endast ekonomiskt stöd, utan det kan också gälla stöd i form av samarbete med polis och socialtjänst. I en intervju i Sveriges Television efter det här programmet gav statsrådet Morgan Johansson uttryck för att han kunde tänka sig att överväga att de här 100 nya miljonerna skulle fördelas via kommunerna. Några sådana antydningar fick vi inte i svaret i dag. Jag frågar mig naturligtvis varför. Var det bara en reaktion på programmet, eller ligger det någonting mer bakom kommentarerna i Sveriges Television?

Anf. 164 Inger René (M)

Herr talman! Jag ska börja med att svara på statsrådets fråga. Det är så klart naturligt att också kvinnojourernas verksamhet revideras, men jag tycker inte att det är naturligt att bara på grund av ett tv-program säga att man ska dra in bidragen till kvinnojourerna. Det var väl ett klart svar. Jag hinner inte gå in på alla ytterligheter i de tillmälen när det gäller män som Roks företrädare har torgfört. Man talar om att alla män är maktlystna och våldsamma och att alla män slår kvinnor därför att de vill ha makt och att alla män vill känna sig starka och överlägsna. Det inbegriper statsrådet Morgan Johansson och till och med riksdagens talman Björn von Sydow. Hur har ni kunnat tro på sådana tokigheter? Det är inte en nyhet att Roks dömer alla över en kam. Det får konsekvenser. Konsekvensen av det här synsättet är att man menar att det inte finns bot - dessa män är för evigt förtappade. En sådan oförsonlighet möter vi mycket sällan i samhället i dag. Sanningen är att det finns behandlingsmetoder i såväl Kanada som Norge. Det finns också exempel i Umeå i Sverige. För barnens skull - också barn är brottsoffer i misshandelsfamiljer - för kvinnornas skull och naturligtvis också för den misshandlande mannens skull är det behandlingens väg som jag menar att vi måste gå. Vi måste behandla dessa män. Då undrar jag: Vilken väg vill statsrådet gå? Är det Roks väg som säger nej till vård och har ett evigt fördömande när det gäller dessa män eller det civila samhällets naturliga väg, att alla är värda vård? Jag vill passa på att önska en glad sommar, för det här är åtminstone min sista interpellationsdebatt.

Anf. 165 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Jag ingår i riksdagens tvärpolitiska barngrupp. För en tid sedan gjorde vi ett studiebesök som var väldigt omskakande, ett besök som tog mig väldigt hårt och även de andra, har jag förstått. Vi var på Norrtäljeanstalten, på avdelningen för sexualbrottslingar. Där har man pedofiler och personer som har begått andra sexualbrott. Vi mötte några av dem, och det var omtumlande och omskakande. Samtidigt träffade vi personal. På Norrtäljeanstalten får man behandling med terapi för att skapa ett medvetande och för att bryta dåliga mönster hos de här männen. Om man bekänner sig till Roks teori att det inte går att behandla misshandlande män borde logiken säga att det inte heller går att behandla män som begår dessa grova förbrytelser. Då blir man fullständigt nedslagen. Ska det inte vara möjligt över huvud taget? Jag tror att det är möjligt. Jag tror att det finns chanser att få människor att komma till insikt och börja leva ett annat liv. Vi är alla väldigt spända på att få höra: Vad anser ministern? Delar ministern Roks uppfattning att om detta är omöjligt är det lika bra att lägga ned Norrtäljeanstalten också? Till sist: Jag fick inget svar på min fråga. Vad är ministerns budskap till de jourer som överväger att lämna Roks? Kommer de att klara sig ekonomiskt ändå?

Anf. 166 Helena Bargholtz (Fp)

Herr talman! Även jag blev väldigt bekymrad när jag såg programmet om Roks och könsmakten. Vad som gjorde mig extra bekymrad var det intryck jag fick av att Roks har spelat en väldigt stor roll för regeringens inställning i de här frågorna. Jag tycker att det framgick väldigt tydligt av intervjun med Margareta Winberg att hon solidariserade sig med Roks. Jag skulle jag vilja höra hur statsrådet ser på att det finns väldigt täta band mellan Roks och regeringen. Det tycker jag är mycket allvarligt. Jag undrar också om statsrådet tänker ta upp en diskussion med Roks. Vi har yttrandefrihet och allt sådant i Sverige, men ibland kan man tycka att organisationer som får statsbidrag ändå ska dela de demokratiska mänskliga värderingarna. Jag känner till Roks sedan tidigare och har varit mycket tveksam till mycket av det jag har hört av Roks. Kommer man att ta upp en diskussion med Roks om hur de kommer att arbeta vidare och om de kommer att sprida det här fortsatt väldigt hårda budskapet att män är hopplösa och att de inte är behandlingsbara? Jag tror att det här inte bara skadar de befintliga kvinnojourerna utan också gör att de kvinnor som överväger att arbeta i kvinnojourer kan känna att de inte vill det. De tror att alla kvinnojourer är som Roks och att man måste dela Roks värderingar om man ska arbeta i kvinnojourer. Det har jag faktiskt hört från kvinnojourare som har sagt det. De har känt att för att vara med i Roks och arbeta på det sättet måste man dela värderingarna. Fördelningen av bidrag ska Socialstyrelsen tydligen titta på. Enligt vad jag har hört - och där vill jag höra hur det verkligen ligger till - behåller Roks väldigt mycket av pengarna till sin egen övergripande administration och delar ut förhållandevis lite till de lokala kvinnojourerna. Jag undrar om man har tittat ordentligt på hur fördelningen mellan Roks centralt och kvinnojourerna är. Vi vet under vilka enormt tuffa ekonomiska villkor som kvinnojourerna arbetar. De arbetar helt oavlönat, och de får i stort sett själva stå för kostnaderna för det här arbetet. När det gäller hur man ska fördela pengarna är jag inte så förtjust i tanken att de ska gå till kommunerna. Jag skulle hellre se att man kunde fördela dem till länsstyrelserna och att de lokala kvinnojourerna får möjlighet att söka pengar via länsstyrelserna. Det är en konkurrens, har jag märkt, mellan kommunerna och de lokala kvinnojourerna. Kommunerna tycker att det är jättebra med kvinnojourer, men då ska de ställa upp på kvällar och helger när det är riktigt tufft. För många kvinnor är det väldigt viktigt att känna att de inte går till kommunerna när de har problem. De vill gå någon annanstans. Därför skulle jag vilja att man övervägde att lokala kvinnojourer i stället skulle få söka bidrag från en mer neutral organisation.

Anf. 167 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag tar upp frågan om pengarna först. Det är ett missförstånd när Helena Höij säger att pengarna ska gå till Roks. Jag tyckte att det lät som om ni var kritiska mot att de ytterligare 100 miljonerna skulle gå till Roks. Så är det ju inte. Vi har satt av pengar i statsbudgeten för att förbättra stödet till våldsutsatta kvinnor. Det har vi sagt hittills. Sedan kommer fördelningen av pengarna i en ny förhandlingsrunda med budgetpropositionen i höst. Precis som jag sade i det tv-inslag som Helena Höij refererade till tycker jag nog att det rimliga är att man öronmärker ett statsbidrag till kommunerna. Så följer man det också med en lagstiftning där man ökar åtagandet för kommunerna. Oavsett var man bor i landet måste man ha rätt att få skydd, hjälp och stöd om man blir slagen. Då måste kommunerna se till att ha byggt upp en sådan verksamhet, antingen själva, som vi till exempel har gjort i det socialdemokratiska Malmö sedan lång tid tillbaka - det är en väldigt god kommunal verksamhet där man tar hand om våldsutsatta, både kvinnor och barn - eller genom att de tecknar avtal med ideella organisationer, med någon kvinnojour. Då får man också mycket bättre tillsyn av verksamheten och mycket bättre stadga. Med en sådan lag i botten kan jag ställa krav på kvalitet. Jag kan också ställa krav på att man tar hand om kvinnor som har särskilda problem. Jag vet att vi i dag till exempel inte når kvinnor som har missbruksproblem och blir utsatta för våld, vilket är ett mycket stort bekymmer. Det är egentligen ett klassiskt välfärdsstatsbygge att göra. Vi förstärker lagstiftningen om vilka åtaganden välfärdsstaten har gentemot medborgarna. Samtidigt skickar vi med pengar. Det är den variant som jag skulle vilja gå på. Det återstår naturligtvis en förhandling om detta till hösten. Men det är den ingång som jag skulle vilja ha. Jag får frågor om Roks analyser. Om man vill diskutera radikalfeminismens vara eller inte vara tycker jag nästan att man får ordna en debatt mot Roks. Jag står inte för en radikalfeministisk hållning. De som gör det får naturligtvis försvara sina uppfattningar, men det är inte regeringens hållning. Det är inte heller min hållning. Men jag kan inte heller använda statsmakten för att slå ned på dem som har den uppfattningen. Då får de väl ha den, och så får man bryta de argumenten i en öppen debatt. Försök inte klistra på den etiketten på regeringen! Det tycker jag är fel. Jag har också fått frågan om behandling av män. Det följer nästan på vad jag nyss sade. Jag har en väldigt öppen syn på det. Jag tycker att det är bra med det stöd som Socialstyrelsen nu ger till att bygga upp olika verksamheter. I det här skedet av utvecklingen handlar det nog om att försöka ta fram projekt och delar där man provar sig fram för att se vad som fungerar. Men det finns många delar nu som fungerar bra. Jag fick uppmaningen att ge mig ut och resa. Jag var i Uppsala och tittade på den verksamhet som sker där bara för någon månad sedan. Jag vet att man har en bra verksamhet i Norrköping. Det finns något som heter Utväg Skaraborg som också är en sådan uppbyggd verksamhet. Jag utesluter inte alls att när vi ser resultatet av det kan vi gå vidare med ett utökat stöd till den typen av behandling. Men det blir naturligtvis också en fråga att återkomma till i budgetförhandlingar framöver. Det finns inga ideologiska låsningar. Jag har också en bakgrund i den här kammaren som ledamot av riksdagens justitieutskott, där vi har kriminalvården. Detta är ju en typ av kriminalvård där man får se till att förebygga så att människor inte går tillbaka i ett destruktivt beteende.

Anf. 168 Helena Höij (Kd)

Herr talman! Jag satt här några sekunder och funderade på hur jag skulle tolka de sista meningarna från statsrådet när han säger att detta inte är regeringens hållning. På något sätt måste man ändå förhålla sig till stödet och regeringens engagemang för att bygga upp verksamheter och få in det inom kriminalvården, verksamheter som hjälper män att sluta slå, som behandlar män som systematiskt misshandlar kvinnor. När det gäller att det inte har kommit längre än det har kommit måste man någonstans dra konsekvenserna av sina tidigare ställningstaganden. Vi får ta statsrådet på orden. Jag vill bara uppmana till lite snabbare takt än det som statsrådet sade inledningsvis i sitt svar om att man kunde titta närmare på det. Det är ändå en väldigt blygsam omfattning på den här typen av verksamhet i Sverige jämfört med det som till exempel nämns i Maria Larssons interpellation om Kanada och det som syntes från Norge i ett av tv-programmen. Det finns väl rätt mycket att göra här, och jag vill uppmana till det. Statsrådet delar inte Roks analyser. Där måste man också ta konsekvenserna. När jag tittar på stödet till kvinnojourerna vill jag instämma i Magdalena Anderssons fråga. Hon har inga fler inlägg, men jag kan påminna om den så att statsrådet inte glömmer den i sitt sista inlägg. Det är fortfarande så att merparten av statsbidragen till kvinnojourerna går till och via Roks - det kanske jag borde ha förtydligat i mitt förra inlägg. När det gäller de nya 100 miljonerna får jag väl vänta till i höst. Jag vill bara avsluta, herr talman, med att säga att jag tycker att det är oerhört viktigt att vi inte slätar över det som har framkommit och den oro som de här programmen har skapat, även om många som har engagerat sig i de här frågorna har känt till de här förhållandena förut. Det är viktigt att vi inte slätar över det utan tar det på allvar och att regeringen tar konsekvenserna av detta i sitt arbete med stödet till kvinnojourerna.

Anf. 169 Helena Bargholtz (Fp)

Herr talman! Jag vill återkomma till den väldigt viktiga diskussionen om vad Roks står för. Jag skulle vilja att statsrådet, som talade om att vi skulle ha offentliga debatter om det här, kanske tillsammans med Jens Orback startade någon debatt där man bjöd in Roks och kanske några andra som jobbar med kvinnojourer för att visa att det här är en väldigt tung och viktig fråga. Jag är orolig för att många kommer att tro att alla kvinnojourer är meningslösa. Det är det vi måste motverka. Jag vill också säga att vi från Folkpartiets sida vill anslå ytterligare lite pengar till kvinnojourerna i vårt senaste budgetförslag. Vi är många som vill jobba för kvinnojourerna.

Anf. 170 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Först vill jag återkomma till Magdalena Anderssons fråga när det gäller stödet för de jourer som kanske lämnar Roks. Helena Höij var inne på det också i sitt slutinlägg. Pengarna går ut i två delar. En del av pengarna går till SKR som har ett trettiotal jourer. Den andra delen går till Roks som har ungefär 130 jourer. Det är fördelat däremellan. Det är klart att om vi skulle få ett strömhopp av jourer från den ena organisationen till den andra - vilket man inte kan utesluta; jag vet att det pågår en sådan diskussion nu - måste man naturligtvis se över fördelningen så att man får med sig den andelen av pengarna över till den andra organisationen. Det hoppas jag är svar nog på Magdalena Anderssons fråga, för det är så man måste lösa det. Det finns alltid en spänning mellan lokalorganisationerna å ena sidan och centralorganisationerna å andra sidan. Där ska man akta sig för att vara alltför detaljstyrande. Man måste trots allt utgå från att det finns en demokratisk organisation i botten. Om de lokala organisationerna vill ha en större del av kakan är det i så fall inom organisationerna man ska mobilisera sig. Avslutningsvis tycker jag att det är en poäng med att vi inte medverkar till att ytterligare försämra situationen för de lokala jourerna. Kalmarjouren är en Roksjour. Helena Höij säger nu att de har gått ur. Det var en Roksjour när jag besökte dem. Det var då en diskussion om de skulle gå ur. De har i alla fall sin bakgrund i Roks. Man kände sig naturligtvis inte alls hemma i den argumentation som man såg från centralt håll. Man gjorde däremot ett oerhört viktigt och nyttigt jobb på lokalplanet. De allra flesta av de här jourerna känner säkert ungefär så. Det gäller att vi ser till att vi inte medverkar till att kvinnor inte vågar söka den här hjälpen och att vi inte försämrar ryktet för kvinnojoursrörelsen generellt. Vi bör tvärtom medverka till att stärka det igen. I slutändan handlar det om att se till att denna verksamhet kommer in i välfärdsstaten som alla andra i den meningen att vi måste se till att det finns ett grundligt åtagande från kommunerna att hjälpa människor som blir utsatta för våld, alldeles oavsett var i landet de bor.

den 23 maj

Interpellation 2004/05:648

av Maria Larsson (kd) till statsrådet Jens Orback om regeringens stöd till ROKS

Sveriges Television har i två program, Dokument inifrån den 15 och den 22 maj, skildrat hur den radikala feminism som förespråkas av ledarna för Riksorganisationen för kvinnojourer (ROKS) har blivit den dominerande i den svenska politiska debatten. Utmärkande för ROKS radikalfeminism är fokuseringen på könskrig och ett vurmande för Valerie Solanas SCUM-manifest som proklamerar att män är en biologisk olycka och att det goda samhället uppnås först när de utrotats.

ROKS syn på arbetet för jämställdhet har uppnått sin unika position i samhällsdebatten på grund av regeringens, och framför allt förra jämställdhetsministern Margareta Winbergs, stöd. ROKS ledning har haft en unik position i det nationella rådet för kvinnofrid och organisationen får årligen många miljoner kronor i stöd av regeringen.

Trots att ROKS inte är den enda organisationen för kvinnojourer i Sverige och trots att många lokala kvinnojourer inte stöder ROKS politiska uppfattning, har regeringen gett ROKS och dess ledning en position av språkrör för Sveriges kvinnor.

Varför har ROKS fortsatt den starka position i jämställdhetsarbetet som de har och varför fortsätter miljonstödet till denna politiserade centralorganisation år efter år? Vore det inte bättre att ge pengarna till kommunerna så att de bättre kan stödja de lokala organisationer som dagligen gör en fantastisk insats i arbetet för att hjälpa misshandlade kvinnor?

SVT:s program skildrar utförligt hur ROKS och sedermera regeringen intagit en avvisande hållning till insatser för att hjälpa män som slår att sluta slå. Detta trots att Socialstyrelsen visat att internationella erfarenheter från bland annat Kanada pekar på att en majoritet av de män som får hjälp slutar att slå. Dokument inifrån berättade även om liknande erfarenheter från Norge.

Även i Sverige finns positiva erfarenheter av olika påverkansprogram som till exempel Fredman i Malmö. Fredman är en gruppverksamhet som syftar till att medvetandegöra mäns ansvar, attityder och värderingar samt att hjälpa män som slår att hitta alternativ till våldet. Programmet innefattar ett två timmars gruppmöte per vecka under ett år. Under perioden 1995 till våren 2002 hade Fredman kontakt med 111 män. Ungefär 70 % av dessa fullföljde programmet.

Den brist på agerande från regeringens sida som har blivit resultatet av det nära samarbetet med ROKS leder alltså till att många kvinnor i dag utsätts för våld som hade kunnat undvikas om regeringen haft en mer nyanserad bild av verkligheten.

I det första avsnittet av dokumentären, den 15 maj, medverkade bland andra regeringens expert på kvinnohandel och prostitution Gunilla Ekberg. Hon fick i inslaget frågor rörande en incident då en kvinnojour sägs ha tvingat med sig två unga flickor på en resa mot deras vilja. Gunilla Ekberg vägrade svara på frågorna, och valde i stället, då hon uppfattade att kameran var avstängd, att hota den kvinnliga journalisten. Regeringens tjänsteman påpekade att journalisten "inte skulle räkna med någon hjälp från kvinnojourerna" för det fall hon skulle misshandlas av en man, eftersom "det blir så när man sviker". "Sveket" bestod i att kritiskt granska kvinnojourerna och deras verksamhet.

Gunilla Ekbergs agerande passerar gränsen för vad som är acceptabelt för en statlig tjänsteman i en demokrati. Med hänsyn till Gunilla Ekbergs position och uppdrag är hennes villkorande av hjälp från kvinnojourer sällsynt allvarligt. Det antyder att regeringens jämställdhetsarbete är avhängigt lojalitet gentemot ROKS och att ifrågasättande av den radikalfeministiska normen kan komma att bestraffas.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga jämställdhetsministern:

  • Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bygga upp en verksamhet, liknande den i Kanada och Norge, för att hjälpa män som slår att sluta slå?
  • Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att avbryta det ekonomiska stödet till det starkt politiserade ROKS och i stället låta kommunerna administrera stödet för kvinnojourer till väl fungerande verksamheter runtom i landet?
  • Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta mot bakgrund av Gunilla Ekbergs agerande?