Regeringens hantering av ökande sjukskrivningar

Herr talman! Johan Forssell har frågat mig vad regeringen under sina första sju månader har gjort för att få bukt med ökningen av sjukskrivningarna.

Uppgången i sjukfrånvaron började 2010. Därefter har sjukfrånvaron ökat årligen under hela alliansregeringens senaste mandatperiod. I december 2010 uppgick sjukpenningtalet till 6,0. Fyra år senare, i september 2014 när Alliansen lämnade regeringsmakten, uppgick sjuktalet till 9,1. Detta är en ökning med 51 procent.

Mot bakgrund av detta har jag inlett en analys av orsakerna till den ökande sjukfrånvaron. Med denna som utgångspunkt kommer jag att presentera ett åtgärdspaket för att få bukt med den ökande sjukfrånvaron.

Det är framför allt de psykiatriska diagnoserna som ökar. Den kunskapsöversikt avseende psykisk ohälsa i arbetslivet som Forte har arbetat fram visar tydligt att arbetsplatsen måste vara involverad för att medarbetaren ska komma tillbaka i arbete på ett bra sätt. Därför är samtalen som jag har påbörjat med arbetsmarknadens parter särskilt viktiga. Syftet är att skapa bättre förutsättningar för rehabilitering och omställning.

Det är nödvändigt att alla berörda aktörer bidrar till att bryta den negativa utvecklingen. Förutom parterna gäller detta särskilt Försäkringskassan, de enskilda arbetsplatserna och hälso- och sjukvården. Jag kommer därför att ge Försäkringskassan ett uppdrag att verka för en mobilisering av de olika aktörerna. Därigenom blir det också tydligt att regeringen ger sitt fulla stöd till det initiativ som Försäkringskassan redan har tagit i denna fråga.

Herr talman och ärade ledamöter i denna kammare! Jag beklagar om det blir lite upprepning nu, men det kan bli så ibland. Jag tycker att man ska se det som att det här är viktiga frågor. Oavsett partitillhörighet tror jag att ni kan hålla med om det.

Det är viktigt för statens finanser med tanke på den mycket stora kostnadsexplosion som regeringen nu varnar för. Men det är primärt viktigt för den enskilde, för den som hamnar i utanförskap och sjukskrivning och får uppleva allting som det för med sig: ofta en känsla av otillräcklighet, att man hamnar utanför och inte kommer till sin rätt.

Som jag tror att den här debatten och den tidigare har visat är vi många som är oroliga för att det vi nu bevittnar är en socialdemokratisk regering, eller rättare sagt ännu en socialdemokratisk regering, som är på väg att tappa kontrollen över sjukskrivningarna. Senast jag hade förmånen att debattera det här med socialförsäkringsministern har jag för mig att hon ville "nyansera" vad den tidigare socialdemokratiska regeringen gjorde. Vi hann inte fortsätta prata så mycket om det, men jag har ägnat lite tid åt att se efter vad det egentligen är som ska nyanseras.

Jag vet inte om Annika Strandhäll kommer ihåg att SVT:s Uppdrag granskning i februari 2005 gjorde ett reportage som visade att alla handläggare på Försäkringskassan i Västra Götaland fick en bonus, en ekonomisk gratifikation, varje gång de fattade beslut om förtidspension. Det var alltså så sent som 2005.

I maj samma år fick varje vuxen sjukpenning eller förtidspension i genomsnitt drygt 42 dagar om året. Försäkringskassan inledde då ett arbete med målet att minska det till 37 dagar. När Alliansen lämnade över regeringsmakten 2014 var siffran nere på 27 dagar. Jag tycker att det säger ganska mycket om varifrån vi kommer och vad som har skett.

Mycket av den här debatten handlar om den bortre tidsgränsen. Det är kanske primärt där vi är oeniga. Oavsett vilken uppfattning man har i själva sakfrågan tycker jag att det är viktigt, inte minst med tanke på att det här berör så oerhört många människor, att de beslut vi fattar i den här kammaren inte bara baseras på tyckande eller partipolitik utan att det i grund och botten finns forskning och fakta som man kan utgå från.

Regeringen brukar ofta säga att den bortre tidsgränsen inte har fungerat, att den har misslyckats och att sjukskrivningarna har ökat de senaste åren. Det har de gjort, även om det totala kvittot från alliansregeringens tid är en mycket kraftig minskning av sjukskrivningarna. Sverige har gått från att vara en outlier i det här sammanhanget till att bli ett mer normalt europeiskt land, och det har varit en positiv resa. Men den slutsats som regeringen drar, att ökningen de senaste åren enbart skulle bero på den bortre tidsgränsens funktion, tar man som intäkt för att denna har misslyckats. Det tycker jag är en ganska märklig slutsats. Jag tror att det är ett påstående som skulle få underkänt i vilken universitetsuppsats eller kanske till och med gymnasieuppsats eller högstadieuppsats som helst. Det finns ju en mängd parametrar som har påverkat detta.

Jag ska ta tillfället i akt och fråga Annika Strandhäll på vilken forskning hon baserar påståendet att den bortre tidsgränsen är misslyckad och inte har haft någon effekt. Jag antar det finns mycket sådan, och jag vill gärna höra om den.

Herr talman! Vi brukar ofta börja våra debatter i olika historieskrivningar, och regeringen Persson tog faktiskt kraftiga initiativ när sjukskrivningarna steg. Men som jag uttryckte det i den tidigare debatten vidtog man kanske åtgärderna när man stod på berget i stället för nedanför det, vilket vi nu gör. Det var stora sjuktal, och som Johan Forssell säger var det en situation som ingen önskar komma tillbaka till.

Sanningen att säga hade sjuktalen börjat gå ned ganska ordentligt 2006, och det accentuerades ytterligare av de insatser som alliansregeringen gjorde. Jag säger inget emot det.

Ska vi luta oss mot historien måste vi gå lite längre tillbaka än till 90-talet och titta ännu ett par decennier tillbaka. Vi i Sverige har under lång tid haft en rejält instabil situation vad gäller sjukskrivningar. I en internationell jämförelse kan vi se att våra sjukskrivningar har fluktuerat mycket och att kvinnor är starkt överrepresenterade i vår sjukstatistik.

Oavsett vilken regering som sitter och vilken färg den har är det ett bekymmer. Därför är min ingång att det absolut bästa vore att vi, i enlighet med den anda som rådde i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, gemensamt och med stöd av forskning kan hitta ett antal åtgärder som fungerar för att stabilisera sjukskrivningarna på en låg nivå under lång tid.

Då måste vi orka med att göra en analys av hur de svenska sjukskrivningarna ser ut och vad det är som orsakar att kvinnor är överrepresenterade när det gäller ohälsa.

Johan Forssell ställde en konkret fråga till mig, och jag ska försöka svara på vad det är som gör att den bortre tidsgränsen upplevs som så misslyckad.

Låt mig måla upp en bild. Under den tid som den bortre tidsgränsen var i full kraft har 100 000 människor utförsäkrats vid något tillfälle. Två tredjedelar av dem som har utförsäkrats är kvinnor. Samtidigt, om än från låga nivåer, har sjukskrivningarna ökat med närmare 60 procent. När jag tillträdde i höstas hade de ökat med 51 procent.

Jag påstår inte att ökningen bara består av personer som har utförsäkrats på grund av den bortre tidsgränsen. Så var det mycket till en början. Man såg att personer utförsäkrades och kom tillbaka in i försäkringen igen som nya sjukfall. Så är det givetvis fortfarande till en viss del. Men när vi analyserar statistiken ser vi att det är ett antal nya sjukfall som accentuerar denna utveckling och dessutom sjukfall som är betydligt längre.

Det är alltså en komplex bild som man inte ska förenkla eller partipolitisera för mycket.

Herr talman! Jag glömde tacka statsrådet för svaret.

Visst fluktuerar sjukskrivningarna. Det gör de inte bara i Sverige utan i en mängd olika länder. Det innebär dock inte att en regering inte kan göra någonting alls eller att politik är meningslöst och att vi stillasittande måste iaktta när utvecklingen går åt fel håll. Jag tror att politiken kan påverka med de beslut vi fattar i riksdagen, de beslut regeringen fattar och de signaler vi sänder ut.

Jag och en lång rad bedömare hävdar att regeringen Persson tog fel beslut. Det är konstigt att vi ens behöver ha den diskussionen. Den minskning som skedde i sjukskrivningarna berodde till stor del på förtidspensioneringar. Det var ett ohederligt siffertrixande. Man tvingade ut människor till ingenting. Det finns så många exempel på detta. Jag hoppas att vi aldrig mer återkommer till det.

Socialförsäkringsministern säger att man ska orka med att göra en analys. Jag kan bara instämma; jag håller verkligen med. Det är därför jag ställer min fråga. Jag har förstått att regeringen vill avskaffa den bortre tidsgränsen; det har nog ingen missat. Men var är analysen? Var är forskningen? Var är faktabeläggen bakom analysen? Det måste ju finnas där. Annars vore det ingen analys utan bara ett tyckande.

Jag vet inte om Annika Strandhäll har sett rapporten från regeringens egen expertmyndighet Inspektionen för socialförsäkringen som kom i förra veckan. Man har primärt tittat på tidsgränser på 90 och 180 dagar men även i stort. Man gör en omfattande litteraturstudie, och det har också förts en stor diskussion där ISF har fått utveckla vad man har funnit.

Låt mig ta tillfället i akt och citera lite ur rapporten: "Är kompensationsgraden hög, kontrollen svag och en bortre tidsgräns saknas kan sjukfrånvaron förväntas vara högre."

Vidare säger en forskare om den bortre tidsgränsen: "Med borttagandet försvinner en viktig drivkraft för alla aktörer i sjukskrivningsprocessen att få tillbaka personen i arbete innan tidsgränsen nås. Sjukskrivningstiderna överlag kan alltså förväntas bli längre och sjukfrånvaron öka."

Låt oss mot bakgrund av detta fundera lite på vad det är för politik som Annika Strandhäll har aviserat. Det är höjda ersättningsnivåer i sjukersättningen och en slopad bortre tidsgräns. Vi ser dessutom tydligt hur Försäkringskassan slarvar med kontrollerna.

Det är anmärkningsvärt att vi i princip kan bocka av punkt för punkt vad expertmyndigheten säger att man inte ska göra.

Detta är ingen hemlighet för regeringen. I den departementsskrivelse som ligger till grund för förslaget att avskaffa tidsgränsen skriver man: "Sammantaget beräknas reformen leda till ca 7 000 fler pågående sjukfall i slutet av 2016."

Min fråga kvarstår: Vad är det för forskningsunderlag som regeringen refererar till när man aviserar att den bortre tidsgränsen ska tas bort? Var är forskningen?

Herr talman! Jag har självklart tagit del av ISF-rapporten. Den ligger på mitt skrivbord. Så sent som i förra veckan svarade jag också på ett antal frågor om den i medierna.

Låt oss titta på ökningen med 7 000 sjukfall under 2016, Johan Forssell. Det motsvarar dem som har utförsäkrats ur försäkringen, går på ALI och nu återförsäkras i försäkringen.

Johan Forssell talade tidigare om siffertrixande. Det siffertrixande vi kommer runt är att de sjukfall som hela tiden har varit långvariga och kontinuerliga sjukfall nu kommer att bli synliga som sådana och inte gå in i statistiken som nya korta sjukfall.

Att man når den bortre tidsgränsen innebär inte med självklarhet att man är frisk. Det är ett av problemen med den bortre tidsgränsen, som har inneburit att enskilda har drabbats hårt av den.

För att kunna göra en analys och stödja sig på forskning och utvärdering har tidsgränsen givetvis utvärderats. Johan Forssell vet likaväl som jag att när ni införde den var ambitionen att ungefär 25 procent skulle återgå till arbete. Så har inte skett, och det vet ju du också. Av dem som utförsäkras för tredje gången kommer ca 80 procent att komma tillbaka in i försäkringen igen. Jag tycker inte att detta är hederligt. Det är framför allt inte hederligt att vi hela tiden resonerar om den del av den reform som ni införde 2008 som fungerar allra sämst.

Låt oss i stället, i ett läge där sjukfallen ökar igen och där vi åter står inför en statsfinansiell problematik - den har vi sett successivt sedan 2010 - resonera om vad vi behöver göra för att möta denna utveckling.

Det är inte den bortre tidsgränsen eller insatser där som är det mest centrala just nu. Det mest centrala är dels att Försäkringskassan fortsätter det arbete man nu har påbörjat för att skärpa upp kontrollen vid de tidigare tidsgränserna, dels att tillförsäkra att det uppdrag som Försäkringskassan har när det gäller att samordna hälso- och sjukvård, arbetsgivare och den enskilde fungerar betydligt bättre än i dag.

Det är de här delarna som ser till att människor får förutsättningar att komma tillbaka till arbetsmarknaden igen. Du vet lika väl som jag, Johan Forssell, att det räcker att komma två månader in i ett sjukfall för att sannolikheten för att man ta sig tillbaka till arbetsmarknaden igen ska minska med 70 procent.

Vi vet i dag att det förebyggande arbetet fungerar för dåligt. Den arbetsplatsnära rehabiliteringen på många arbetsplatser, inte minst i den offentliga sektorn, fungerar dåligt; därav de partssamtal jag har nu. Dessa har fokus på den arbetsplatsnära rehabiliteringen och det förebyggande arbetet.

Därför satsar regeringen redan i vårbudgeten en hel del pengar på att förstärka resurserna till Arbetsmiljöverket men också till forskningen om kvinnors arbetsmiljö. Det är där vi har ett bekymmer.

Om vi ska få ned sjukfrånvaron till en låg och stabil nivå på lång sikt måste vi titta på de arbetsplatser där det finns mycket kvinnor, på de förutsättningar man har där och på den situation man har för att få ihop sitt livspussel.

Herr talman! Jag är enig med Annika Strandhäll om en sak, och det är att människor drabbas väldigt hårt av sjukskrivningarna. De känner ofta att de inte kommer till sin rätt och att de inte behövs.

Problemet är att den politik som Annika Strandhäll nu presenterar är en politik som hennes egen expertmyndighet varnar för kommer att öka sjukskrivningarna, förvärra problemen och innebära en risk för att vi får en återgång till det som var tidigare, nämligen långa, passiva sjukskrivningar.

Jag tror att tidsgränsen har en funktion, inte minst som en blåslampa för att se till att vi kommer bort från passiviteten och från sjukskrivningar som bara löper på. Jag tror att den behövs.

Nu ser vi hur Försäkringskassan varnar för att kostnaderna för sjukskrivningarna kommer att skena de kommande åren. Det har regeringen kvitterat.

Jag uppskattar att Annika Strandhäll har inlett samtal och att hon vill lyssna och ha en dialog. Men jag kan också konstatera att under de månader som har gått sedan valet har det konkret hänt väldigt lite.

Vi har under våren i socialförsäkringsutskottet tvingats ställa in närmare hälften av alla möten. Det kommer ingen politik från regeringen. Propositioner som aviserats dras till och med tillbaka. Det har nu gått nästan sex månader sedan Försäkringskassans ordinarie generaldirektör slutade, och fortfarande har ingen permanent rekryterats.

När det väl kommer förslag är det förslag som regeringens egen expertmyndighet varnar för kommer att få en negativ effekt.

Jag har vid två tillfällen under denna diskussion ställt frågan vilken forskning som socialförsäkringsministern baserar sin politik på. Vad finns det? Jag hoppas att det finns något, för det kan väl inte vara så att ni gör politik bara på tyckande, Annika Strandhäll? Det vore beklagligt.

Herr talman! Jag tycker att jag har varit väldigt tydlig vid flera tillfällen, Johan Forssell, med vad vi grundar en del av våra analyser på. Det är bland annat vår egen expertmyndighet ISF, där vi uppenbarligen gör skilda tolkningar av vad de säger.

Det är också den dialog vi har med Arbetsförmedlingen, som talar om vad som faktiskt sker när de människor du pratar om kommer dit och vilket resultat det ger.

Man kan grunda sin politik på faktum, nämligen det faktum att vi ser resultatet av den politik som ni har fört och av utförsäkringarna, som inte har lett åt det håll som ni önskade. I stället har ni sett till att 80 procent av dem som utförsäkras snurrar runt i försäkringen. Det kan du väl inte säga är ett bra resultat, Johan Forssell.

När det gäller vad regeringen har åstadkommit under de här månaderna övertog jag i höstas ett läge där sjukskrivningarna hade stigit med 51 procent sedan 2010. Vi sitter fortfarande och regerar med en budget som inte innehöll ett enda förslag för att åtgärda detta.

Under den här tiden har vi samtidigt remitterat ut en av de största utredningarna i modern tid, den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Den ska vi naturligtvis inte föregripa, som din partikamrat sa här tidigare, Johan Forssell. Vi ska avvakta de remissvar som kommer därifrån för att kunna lägga fram kloka förslag i höst.

Samtidigt pågår samtal med arbetsmarknadens parter om hur vi ska stärka omställningen och rehabiliteringen, även den arbetsplatsnära rehabiliteringen, som spelar roll.

Vi kan konstatera att vi gör satsningar i vårbudgeten på bland annat arbetsmiljöfrågorna, som är helt avgörande också när det gäller att stärka bemanningen inom äldreomsorgen, vars kvinnodominerade arbetsplatser är väldigt drabbade av sjukfall.

Regeringen gör en hel del saker och kommer att presentera ett komplett åtgärdspaket i höst.

Överläggningen var härmed avslutad.