Reformeringen av processen i de allmänna domstolarna

Fru talman! Thomas Bodström har frågat mig när jag avser att ta initiativ till en utvärdering av reformen En modernare rättegång. En modernare rättegång är en mycket omfattande reformering av de processuella reglerna i allmän domstol. Det övergripande syftet med reformen är att skapa en modernare rättegång som uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Min förhoppning är att förändringarna kommer att leda till att handläggningstiderna förkortas, att risken för inställda förhandlingar minskar och att pressen på dem som deltar i rättegångar minskar. Lagstiftningen har nyligen börjat tillämpas i domstolarna. På vilket sätt de nya processuella verktygen närmare kommer att tillämpas kommer att visa sig vartefter en praxis utvecklas. Departementet följer denna utveckling noga. Såväl dåvarande regering som riksdag har uttalat att reformen bör utvärderas när den har varit i kraft en tid. Jag anser att en utvärdering är en viktig del i arbetet med att förbättra det processrättsliga regelverket för domstolarna, och en sådan kommer också att genomföras. Den bör omfatta de effekter och konsekvenser som förändringarna har fått såväl för enskilda som för det allmänna. Förändringarna har varit i kraft i endast drygt fyra månader. Det är rimligt att ha åtminstone två års erfarenhet av reformen innan en allmän översyn sker.

Fru talman! Det sägs ibland att vi politiker har svårt att erkänna fel. Det stämmer säkert, men i det här fallet vill jag i alla fall säga att det var jag som hade huvudansvaret. Den kritik jag nu för fram är alltså egentligen riktad mot mig själv. Visst hade vi en bred enighet, men det var jag som skrev under propositionen. Det handlar alltså om den nya hovrättsprocessen. Tanken var utomordentligt god. Låt mig redan från början säga att här är det värdefullt att arbeta i praktiken, för då ser man verkligen när teori och praktik krockar. Vi var helt eniga om, och det var hela vår tanke, att det behövdes en förbättring och effektivisering av arbetet i hovrätten. Varför skulle vittnen behöva komma igen? Varför dra ut rättegångarna så att de blev lika långa som i tingsrätten? Varför inte göra arbetet med effektivt? Det var grundtanken. Det är klart att vittnen minns bättre under förhandlingen i tingsrätten än kanske ett år senare i hovrätten. Det var bra, och det har fungerat bra, vill jag också säga. Man behöver inte göra en reform av hela lagen. Det här har varit i kraft sedan den 1 november, men det har naturligtvis redan varit en massa rättegångar. Varje dag, varje timme mellan 9 och 17 pågår det rättegångar i våra sex hovrätter. Man har ganska tydligt kunnat konstatera att det när det gäller allt från videoförhör som spelas upp till vanliga vittnesförhör är jättebra. Med de ändringar som har gjorts av tilltrosreglerna har det blivit effektivare och man sparar mycket tid, vilket jag tror att vi är överens om. Det finns dock ett problem som redan har visat sig. Det gäller den tilltalade. Jag vet hur diskussionerna var; jag kommer ihåg dem väl. Vi tyckte att vi kunde vrida ett varv till och göra det ännu mer effektivt och också ta med de tilltalade. Vi hade många diskussioner om det. Tanken var att detta inte skulle vara någon försämring för den tilltalade. Jag som arbetar som advokat vet att det många gånger kan vara så att man tycker att förhöret i tingsrätten gick bra. Man har ingen önskan om att det ska behöva tas om, utan man är nöjd med förhöret. Det var en bra tanke, men praxis av detta har visat sig inte alls vara bra. I rättegång efter rättegång sitter en frustrerad tilltalad, kanske dömd till flera års fängelse, och har inte möjlighet att själv svara på frågor. Den frustrationen innebär också ett minskat förtroende för rättsväsendet och domstolarna. Vi får en situation som är mycket problematisk. Både justitieministern och jag vet att man inte är inne och petar i alla texter i en proposition. Men jag har läst ännu noggrannare efter det att kritiken har kommit, och jag kan bara konstatera att det inte blev som vi hade tänkt oss. Jag tycker att skrivningen är ganska bra, men den praxis som har blivit har inte gett det resultat vi ville. Det var inte meningen att inskränka rättssäkerheten. Det var inte meningen att få en situation där den tilltalade känner frustration vid ett överklagande. Det kan komma in nya vittnen som man vill höra, men det är inte säkert att man får göra det. Det kan komma in nya advokater, men inte ens då får man ställa nya frågor till den tilltalade. Detta är närmast en lapsus som bör rättas till. Det behövs inte någon ny och omfattande utvärdering. Jag vill inte på något sätt lägga på en massa arbete på det som alla verkar nöjda med. Det handlar om denna enda situation, nämligen möjligheten för den tilltalade som har överklagat att få en möjlighet att i större utsträckning kunna välja om det ska vara omförhör, uppspelning av band eller om man själv ska få höras om i hovrätten. Det är det här jag vill ska rättas till. Jag bjuder gärna på att det var jag som hade ansvaret för det. Jag har inget emot att den nya regeringen korrigerar den tidigare regeringens misstag.

Fru talman! Det ligger i sakens natur när man gör en stor förändring att man inte förutser alla delar. Det har jag stor förståelse för. Det är en omfattande modernisering och förändring av processerna som vi har anledning att följa mycket noggrant. Poängen i mitt svar är att det är rimligt att se hur praxis och regler utvecklas innan man gör en rejäl utvärdering. Den kritik som har kommit gäller precis det som Thomas Bodström tog upp. Några var snabba med att komma med den kritiken innan det ens hade påbörjats. Det finns möjlighet för den tilltalade att kräva att en huvudförhandling hålls och att man får argumentera för sin sak även om bevisningen ligger som den ligger. Men att tillåta att den tilltalade hörs i hovrätten skulle omedelbart ställa krav på det motsatta. Då är vi lätt tillbaka i det gamla. Det är därför man kan hesitera lite inför kravet. Jag har ingen förutfattad mening om hur det ska vara, men jag tycker ändå att man rimligen bör ha ungefär två år så att man använder detta ordentligt och har ett underlag för utvärderingen av reformen. Det finns en otrolig ambition från alla parter att få detta nya moderna att fungera väl. Jag tror att alla är angelägna om att rättssäkerheten inte på något sätt får naggas i kanten genom de nya reglerna. Det är centralt. Jag är inte beredd att säga att vi ska tillsätta en utvärdering omedelbart, utan jag tycker att man får vänta något. Vi är dock helt överens om saken. När besluten togs om reformeringen var jag snabb med att kräva en utvärdering och en skyndsam sådan. Det är en uppfattning som jag inte har ändrat. Jag har dock gjort en bedömning av vad som kan vara rimligt för att göra en bra utvärdering. Det är som sagt mycket intressant att följa förnyelsen och förändringen som riksdagen fattade beslut om. Jag tror att den i nästan alla delar kommer att motsvara de förväntningar som vi har haft. Möjligheter att göra sin röst hörd finns som sagt, men de är begränsade. Det får man noga studera.

Fru talman! Om man får göra sin röst hörd eller inte beror på vilken hovrätt man är i. Så illa har det blivit. Och återigen: Det är vi politiker som har ansvaret. Nej, det var inte så många kritiska röster. Inte ens Advokatsamfundet hade invändningar mot detta. Jag har talat med dem efteråt om att det handlar om tolkningen. Nu har vi en situation där Svea hovrätt tolkar det mycket restriktivt, medan Hovrätten för Övre Norrland har en helt annan inställning. Så illa har det alltså blivit att man har en mycket bättre situation om man överklagar ett mål i Hovrätten för Övre Norrland än om det görs i Svea hovrätt. Så får det inte vara. Att vänta två år med att starta en utvärdering är alldeles för länge. Människor döms varje dag. Tusentals människor kan dömas under denna tid. Det blir ingen skillnad om man har målsägande och tilltalade - det är klart att det kan vara fler målsägande - för det luckrar inte upp det. Det är framför allt detta med vittnena med mera som har gjort det så mycket bättre och mer effektivt. Det här handlar om den enskildes rättssäkerhet. Då får det inte vara så att det blir olika tolkningar. Jag tror att vi är överens om att det här inte var tanken. Detta är mer ett misstag i lagstiftningen, en tolkning som man inte kan veta tidigare, som jag sade förut. Jag vill egentligen inte kritisera hovrätterna. Det kan vara förarbetena som inte är tillräckligt tydliga så att man kommer fram till den här tolkningen. Bara det faktum att två hovrätter kommer fram till olika tolkningar visar att det inte är riktigt bra. Därför anser jag att man visst ska göra den här utvärderingen om två år och göra det här arbetet - det behövs en ordentlig utvärdering - men vänta inte när det gäller den enskilde. Det kan man göra separat. Det behövs ingen stor utvärdering. Vi har ju redan en utredning på detta. Det räcker med en kompetent tjänsteman på Justitiedepartementet som följer upp detta. Det kan man göra väldigt snabbt och det vidgar möjligheterna för den tilltalade. Det skulle inte innebära någon försämring av effektiviteten. Det handlar om att en person ska höras i förhör i stället för att man spelar upp förhöret. Det kommer inte ens att vara mer tidskrävande i de flesta fall. Det handlar bara om den enskildes rättssäkerhet. Det står i förarbetena - det kanske inte var den bästa formulering som gjorts - att detta inte "torde" strida mot Europakonventionen, eller att det "får antas" att det inte strider mot Europakonventionen. Det har redan hörts röster om att det är precis vad det gör. Man får alltså inte den prövning som man har rätt till. Det handlar om en bedömning från hovrätten om det är särskilda skäl. Jag påstår inte att det är det - det kan ingen veta i förväg - men jag menar att läget är så allvarligt att vi inte ska riskera att i en sådan viktig fråga där en person som har dömts i domstol skulle gå till Europadomstolen och få rätt. Låt oss bespara oss den situationen och i stället rätta till det misstag som gjordes av den socialdemokratiska regeringen med stöd av en enig riksdag, om jag kommer ihåg rätt, så att vi får de effektiviseringar och förbättringar vi vill ha men inte de försämringar av rättssäkerheten som det här har inneburit.

Fru talman! Det är nog riktigt som Thomas Bodström påstår att det i remissammanhang inte var några invändningar på väsentliga punkter i den här delen. Däremot har jag i medierna noterat att en del advokater har haft synpunkter. De kan naturligtvis vara nog så berättigade. Problemet är om man låter den tilltalade tala i bevisningen. Vi kan inte ha en sida live och en på video. Det är stor risk att poängen med reformen förfelas. En ambition med reformen, som jag uppfattar det, är att vi ska lägga tyngden i första instans. Det här är en ganska omfattande omställningsprocess för alla inblandade. Vi har ju haft en situation där man ofta har haft tingsrätten som ett slags transportsträcka eftersom man ändå ska köra ett varv till. Det var det man skulle undvika. Vi är helt överens om att vi måste följa detta noga, att det ska utvärderas på ett sakligt sätt och att man måste vara beredd att göra justeringar i ett sådant här viktigt regelverk i de fall där det är uppenbart att det inte fungerar. Det kommer vi att göra, men bedömningen är att man måste ha mer än fyra månaders underlag för att se resultaten. Det är naturligtvis också, som Thomas Bodström säger, illa om vi får väldigt olika bedömningar från olika håll. En viktig sak i rättssäkerheten är naturligtvis att lagen gäller lika för alla och att reglerna är likvärdiga. Det är ju intressant att ta reda på och analysera orsakerna till att man hamnar på olika nivåer och olika bedömningar. Det får man ta reda på i en sådan här utvärdering. Men, som sagt, jag kommer inte omedelbart att göra en utvärdering av detta men följer det hela noga. Rättssäkerheten är otroligt central. Vi kommer också att tillsätta en stor utredning om olika åtgärder för att titta på rättssäkerheten i delar som inte har hanterats på länge. Det gäller både förundersökningarna och möjligheterna till resning och annat. Vi kommer att arbeta med rättssäkerhetsfrågor ganska ingående framöver. Det är oerhört viktigt. Jag tror inte att det är en fråga där vi skiljer oss åt politiskt. Det handlar om bedömningar. Som sagt, ingen omedelbar utredning. Men den får inte dröja för länge, för detta är centralt när det gäller domstolsverksamheten.

Fru talman! Det blir ingen obalans. Man har målsäganden på ena sidan och den tilltalade på den andra. Om det bara var de i en process skulle det vara enkelt. Det är det ibland. Då klarar man av det på ett par tre timmar. Men det handlar om de stora processerna med en massa vittnen. När man omförhör med målsägande och tilltalade blir det balans om man spelar upp vittnena, åklagarvittnena och försvararens vittnen. På så sätt får man en balans. Det är vi politiker som får ta ansvaret. Det här handlar ju om ytterst kompetenta personer, om några av Sveriges högsta jurister. Vid Svea hovrätt är det Fredrik Wersäll, och i övre Norrland är det Sten Andersson. Båda är synnerligen kompetenta jurister. De tolkar på det sätt som förarbeten och lag stipulerar. Då blir det på det här sättet. Om de båda kompetenta juristerna har kommit fram till olika slutsatser är det ett problem. Jag vill också säga att det inte bara är advokater som har påpekat detta utan också domare. Det finns en situation som man inte kan förhindra, nämligen att den person som är dömd säger några sista ord efter förhandlingen. Det kan man inte inskränka. Det gör att vi kommer att få fler och fler fall där personer som känner frustration över att inte ha fått höras i ett nytt förhör säger några saker i slutet av rättegången. Då måste man göra om hela rättegången. Man kan ha suttit i hovrätten i nio dagar och så måste det hela göras om därför att det kommer fram så många uppgifter i de sista ord som man har rätt att säga. Det finns ingen begränsning i det. Det varnar domarna för. Se till att vi inte hamnar i en sådan situation. Det är ganska stor enighet om detta. Jag har faktiskt inte hört en enda som har försvarat just den här delen. Däremot är många överens om att det här är en stor förbättring. Men det här anser jag inte vara något annat än ett misstag. Vi behöver inte utvärdera det. Det är jättebra att man utvärderar andra saker och gör förbättringar. Detta är ingenting annat än ett misstag som bör rättas till. Det menar jag att man kan göra väldigt enkelt i största samförstånd.