Rättsstatens principer

Fru talman! Ludvig Aspling har frågat justitie- och migrationsministern hur ministern säkerställer att rättsstatens principer upprätthålls i Åklagarmyndighetens verksamhet. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Åklagarmyndigheten har en framträdande roll i rättsstaten, och det är därför mycket viktigt att förtroendet för myndigheten bibehålls. Åklagarmyndighetens verksamhet styrs, likt verksamheten i andra myndigheter, av lagar och regler. En grundprincip i regeringsformen - den grundlag som utgör fundamentet för vår demokrati - är att myndigheter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Saklighet och opartiskhet är följaktligen grundläggande principer för den offentliga förvaltningen och således också för Åklagarmyndigheten. I linje med detta ska riksåklagaren verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid åklagarnas rättstillämpning.

För alla åklagare gäller även åklagarväsendets etiska riktlinjer. Av dessa framgår att verksamheten i alla delar ska präglas av objektivitet och saklighet samt att åklagare inte får ta hänsyn till ovidkommande förhållanden eller syften. Det framgår även att en åklagare utanför sin yrkesutövning bör uppträda på ett sådant sätt att han eller hon inte riskerar att förtroendet för den enskilde tjänstemannen eller åklagarväsendet skadas.

Jag kan således konstatera att regelverket kring åklagarna svarar mot mycket högt ställda krav på rättsstatliga principer, och jag har stort förtroende för att Åklagarmyndigheten klarar att upprätthålla dessa.

Fru talman! Som ledamot av EU-nämnden går det inte att missa att frågan om rättsstatens principer i andra medlemsländer ligger den här regeringen varmt om hjärtat. Detta är något som vi i grund och botten är överens om. Peer-to-peer-mekanismen för granskning av rättsstatlighet inom unionen och till exempel kopplingen mellan kampen mot korruption och tilldelning av EU-medel är något vi kan tänka oss, så länge mekanismen upprättas på ett objektivt sätt.

Det som gör mig lite fundersam när det gäller den här regeringens kamp för rättsstatens principer är att den verkar gälla i alla EU-länder utom ett, nämligen vårt eget. En grundläggande förutsättning för rättsstatlighet är naturligtvis rättsväsendets oberoende, vilket betyder att åklagare och domstolar ska agera utifrån rättskällor och instruktioner och lämna personliga eller politiska ställningstaganden vid sidan om.

Det är inte alla åklagarkammare som verkar lyckas riktigt med detta. Under ett möte i Varbergs kommunfullmäktige den 19 september i år identifierade sig en fritidspolitiker från Vänsterpartiet som just åklagare och fortsatte att från talarstolen uttala brottsmisstankar mot sina politiska motståndare och hota dessa med fängelse. Hon förklarade sedan att hon konsekvent skulle lägga ned alla anmälningar inom en viss kategori av ärenden och åtala alla anmälare för falsk angivelse. Hon hotade sedan även dessa med fängelse, inte av rättsliga skäl utan endast på grund av eget tycke. Sist men inte minst pekade hon också ut mitt parti Sverigedemokraterna som en särskild måltavla för hennes åklagarkammare.

Fru talman! Hade detta hänt i Polen eller Ungern hade det omnämnts särskilt i UD:s granskningsrapporter om rättsstatens principer. Statsrådens Twitterkonton hade gått varma, och en eller annan ambassadör kanske hade kallats upp för att träffa ett statsråd.

Men nu sker detta i Sverige, och då är regeringen tyst. Chefsåklagaren vid den aktuella åklagarkammaren har inte agerat. Åklagarmyndighetens tillsynsavdelning har inte agerat. Det grövsta övertramp jag någonsin har sett inom svenskt rättsväsende verkar passera denna regering helt obemärkt.

När åklagare offentligt pekar ut sina politiska motståndare som måltavlor för åtal har man passerat en gräns. Den gränsen handlar inte enbart om förtroende för Åklagarmyndigheten som sådan utan om något mycket mer grundläggande.

Jag har släkt och vänner som är både socialdemokrater och vänsterpartister. Även om vi inte håller med varandra politiskt vill jag att vi ska kunna leva i ett land tillsammans. Jag är inte hundra procent säker på att den här regeringen, utifrån hur den har agerat i detta fall, är beredd att göra mig samma artighet.

Jag tycker att det är tråkigt att statsrådet negligerar denna historia, som är väldigt grov, och det avslöjar också att det finns ett visst hyckleri i pratet om rättsstatens principer, som denna regering ofta lyfter fram.

Fru talman! Det var ett viktigt påpekande från fru talmannen. Som statsråd kan jag inte uttala mig i enskilda ärenden. Det vore olämpligt, och det skulle dessutom riskera att skada tilltron till just rättsstatens principer.

Här uppfattar jag att jag och interpellanten har olika uppfattningar, och det är lite märkligt. Jag tyckte att jag ägnade hela mitt interpellationssvar åt att beskriva de principer som den svenska rättsstaten vilar på och de principer och lagar som reglerar åklagarens verksamhet.

Om en enskild åklagare i sin tjänst eller på annat sätt har gjort något fel är det en fråga för Åklagarmyndigheten och inte för den svenska regeringen. När det gäller Åklagarmyndigheten och rättsväsendet i stort bygger de rättsstatliga principerna på att politiker inte ska styra hur enskilda åklagare agerar eller fattar beslut.

Att tvinga mig till en diskussion och en värdering av vad enskilda åklagare gör runt om i Sverige undergräver i sig rättsstatens principer. Det är allvarligt, för jag vill inte gripa in i detta. Jag förväntar mig att riksåklagaren tar ansvar för sin myndighet.

Om man känner att något har blivit fel och att något måste granskas, alltså om man blir felaktigt behandlad av en myndighet eller av en tjänsteman, är det JO eller JK som ska granska det. Det är inte regeringen som man ska vända sig till. Och om man har blivit utsatt för något brottsligt ska man göra en polisanmälan. Det är så det går till i ett rättssamhälle. Det är därför jag är så formell i mitt svar.

Mitt svar utgick helt och hållet från att alla människor är lika inför lagen och att alla ska behandlas på exakt samma sätt. Det var min utgångspunkt. Men börjar man tala om hyckleri när man syftar på att jag inte vill gå in i enskilda ärenden och värdera vad enskilda åklagare gör eller inte är man inne på en farlig väg. Då vill man sätta standarden att den svenska regeringen ska ha synpunkter på enskilda åklagares agerande runt om i Sverige. Jag tror att det är en farlig väg att gå. Jag tror att det skulle undergräva rättsstatens principer. Det är därför Sverige har starka lagar och regler som reglerar hur sådant här ska gå till.

Fru talman! Jag vill också understryka att jag är helt enig med de synpunkter som fru talmannen anförde tidigare. Jag ska också säga att jag var väldigt tveksam om jag över huvud taget skulle lyfta upp detta till en interpellationsdebatt i riksdagen. För jag håller helt med om att vi inte ska behöva lyfta den här typen av ärenden här. Det är inte heller ett enskilt ärende som jag bjuder in statsrådet att diskutera, utan det är vad regeringen på en övergripande nivå kan göra för att den här typen av saker inte ska inträffa igen.

Det finns också olika sätt att utforma interpellationssvar. Jag förstår naturligtvis att man inte kan gå in i det enskilda ärendet och göra uttalanden, och jag håller helt med om att man inte heller ska det, men det går att formulera interpellationssvar på ett sätt som gör det tydligt att regeringen förstår hur grov den här historien är och hur allvarligt det är när åklagare känner att de har friheten att agera på det här sättet.

Precis som statsrådet anför finns det ett regelverk, men frågan här gäller inte regelverket utan vad som händer när regelverket inte följs. Precis som statsrådet anför ligger ansvaret i det här fallet på Åklagarmyndighetens tillsynsavdelning, men den avdelningen har ju inte agerat. Den har inte gjort någonting i det här fallet, och det betyder att det brister någonstans i kedjan.

Det som gör mig så bedrövad i just det här ärendet är att den här personen inför en tv-kamera känner sig trygg med att kunna bryta mot i princip samtliga de regler som statsrådet hänvisar till. Man gör inte så om man inte vet att man har sin chef eller kanske till och med sin regering i ryggen. Om man tvivlar på att man får göra så här ställer man sig inte framför en tv-kamera och säger sådant. Det är uppenbart.

Det är detta som gör att det antingen är så att det övergripande regelverk som statsrådet hänvisar till i svaret inte fungerar eller att den som har ansvar för att utkräva ansvar inte gör sitt jobb. Det räcker alltså inte.

Jag hoppas att statsrådet kan ta den här historien med sig. Jag vet inte hur det fungerar på insidan, men det skulle vara lämpligt med någon form av samtal mellan berörda individer, så att detta inte händer igen. Det gjorde mig verkligen jätteledsen när jag såg detta.

Jag har spenderat många år på juristhögskola, och det finns väldigt många där som pratar om rättsväsendet, de principer som vi ska upprätthålla och hur Sverige är ett föregångsland för andra länder. Det är vi kanske på många sätt, men i det här fallet har det brustit. Jag vill verkligen att någon gör någonting för att åtgärda det här.

Fru talman! Jag är den förste att understryka att även om vi har lagar och regler i Sverige kan det hända att lagarna bryts. Enskilda tjänstemän eller myndighetspersoner kan göra fel, och det kan till och med vara lagbrott. Det kan förekomma.

Det jag försökte säga i interpellationssvaret och anledningen till att det var ganska torrt är att jag inte ska ge mig in och döma i detta. Då blir det nämligen lite som interpellanten sa, att åklagaren såg det som att han hade "sin regering i ryggen". Åklagaren har ingen regering i ryggen. Men åklagaren har lagen i ryggen och ska prövas utifrån de lagar och regler som gäller i Sverige, ingenting annat - inte på uppdrag av någon regering, vare sig den nuvarande eller någon kommande regering.

Myndigheterna har ett ansvar för att regelverket följs. Jag är noga med att framhålla det i den här interpellationsdebatten. Känner man som enskild att så inte har skett kan man vända sig till JO eller JK för att se om de vill pröva frågan om myndigheten har brutit mot regelverket. Om man tycker att det har varit så grovt att det har skett ett lagbrott ska man gärna göra en polisanmälan. Så ska det nämligen gå till i en rättsstat.

Hade det varit en interpellationsdebatt som handlade om att regelverket var felaktigt och att någon av principerna brister hade vi kunnat föra en diskussion om det, och jag hade känt ansvar för att i så fall förändra regelverket. Jag tycker att regelverket är tydligt. Jag tycker att det är viktigt att Sverige har ett robust system. Men jag kan inte säga om regelverket alltid följs. Följs det inte har myndigheten ett ansvar och ytterst JO och JK, men man ska också göra en polisanmälan. Jag hoppas att människor som känner sig felaktigt bedömda eller drabbade av myndigheter utnyttjar sin rätt i systemet att anmäla det, för då får det prövas som det ska i stället för att det ska ske i en interpellationsdebatt där jag som regeringsföreträdare ska säga om det har gått rätt till eller inte. Det överlåter jag gärna åt andra rättsvårdande myndigheter.

Fru talman! Att hänvisa till JO och JK när Åklagarmyndighetens egen tillsynsavdelning har avfärdat det är inte riktigt meningsfullt. Tillsynsavdelningen har ju kraftfulla verktyg att sätta in när en åklagare begår ett tjänstefel eller gör något som är väldigt illa. JO och JK kan skicka ett argt brev - eller JO kan åtminstone göra det - men det kommer inte att leda till något i praktiken.

Jag inser att vi har lite olika synpunkter här om var gränsen går för vad man bör diskutera i talarstolen. Men jag vill understryka att jag håller med om de svårigheter som finns när det gäller den här typen av fall. Jag var, som jag sa, inte helt säker på om jag skulle ta upp detta över huvud taget, men jag kände att det var så angeläget att jag verkligen ville att någon som är högt ansvarig skulle höra vad som hade hänt.

Fru talman! Jag vill bara avsluta med att konstatera att Åklagarmyndigheten har en väldigt framträdande roll i vår rättsstat och att det är viktigt att förtroendet för myndigheten bibehålls. Jag vill också klargöra att Åklagarmyndighetens verksamhet styrs av lagar och regler, och en grundprincip i regeringsformen - den grundlag som utgör fundamentet i vår demokrati - är att myndigheter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen och iaktta både saklighet och opartiskhet.

Jag förväntar mig att myndigheter följer de lagar och regler som gäller i Sverige. Och känner man sig som enskild illa behandlad av en myndighet eller till och med utsatt för något brottsligt hoppas jag att man följer de rutiner som finns och vänder sig till exempelvis JO och JK eller gör en polisanmälan, för det är så vi kan upprätthålla dagens starka svenska system av rättssäkerhet som jag gärna vill behålla.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.