Rätten till LSS-insatser

Fru talman! Nils Seye Larsen har sammanfattningsvis frågat mig om jag håller med om att skillnaderna mellan kommuner när det gäller bedömningar och beslut om stöd enligt LSS riskerar att skapa ett välfärdslotteri samt om jag avser att vidta några åtgärder. Nils Seye Larsen har också frågat mig hur jag avser att gå vidare med Riksrevisionens rekommendationer om justeringar och förtydliganden av LSS, om jag bedömer att statens uppföljning och tillsyn är tillräcklig för att säkerställa en mer likvärdig tillämpning av socialtjänstlagen (2005:400) och LSS samt om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min bedömning.

Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en reform som på ett avgörande sätt har förbättrat levnadsvillkoren för många personer med omfattande funktionsnedsättningar. Lagen har möjliggjort ökat självbestämmande och skapat förutsättningar för ett självständigare liv för personer som tillhör lagens personkrets. Antalet personer som har en LSS-insats ökar, men det är såklart viktigt att den enskilde får rätt insats och att insatsen håller god kvalitet.

Socialstyrelsen konstaterade i rapporten Förändringar av ledsagning över tid, som kom 2023, att det finns behov av att öka kunskapen om syftet med insatsen ledsagning men även ett mer generellt behov av stöd avseende utredningar, bedömningar av personkrets och rätt till insatser enligt LSS.

Regeringen har i regleringsbrevet för 2026 gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett sådant stödmaterial, bland annat utifrån LSS intentioner och internationella konventioner. I uppdraget ska särskilt fokus läggas på insatsen ledsagarservice. Socialstyrelsen ska delredovisa uppdraget i juni och senast i december 2026 lämna en slutredovisning av uppdraget. Syftet med uppdraget är att öka likvärdigheten i kommunernas handläggning av LSS.

Regeringen har tagit del av Riksrevisionens rapport LSS – ett kommunalt uppdrag under statens styrning och kontroll. Rapporten bereds för närvarande inom Regeringskansliet, och regeringen kommer att återkomma med en skrivelse till riksdagen.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag är nog en av många som blev väldigt illa berörda av avsnitten i Uppdrag granskning om Gustaf och hans anhöriga och den otroligt svåra situation de befinner sig i, om hur de vid sidan av detta tvingas föra en annan ovärdig kamp – för den rätt till stödinsatser som borde vara självklar – och om vilka konsekvenser det får. Det verkar bero på var man bor.

Här belyses givetvis också de stora utmaningarna med ojämlikt och bristande stöd till personer runt om i Sverige med diagnosen schizofreni. Det är dock en annan fråga, som jag kommer att få ställa till sjukvårdsministern. Det här handlar också om stödinsatser enligt LSS.

Jag uppskattar ministerns hjärta, engagemang och lyhördhet när det gäller dessa frågor och situationen för oss som lever med funktionsnedsättning. Det jag kanske har saknat är den krisinsikt som skulle behövas om LSS-lagstiftningen och hur hotad den faktiskt är samt den handlingskraft som skulle behöva följa krisinsikten.

LSS-lagstiftningen satte en gång i tiden Sverige på kartan och gjorde Sverige till en förebild tack vare insatserna för människor med omfattande psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar och deras möjligheter att leva ett värdigt liv med självbestämmande och delaktighet i samhället. De senaste decennierna har lagstiftningen tyvärr kommit att juridifieras alltmer. Rättspraxis avgör i allt större utsträckning rätten till insatser, och det hela har kommit att spreta något enormt.

Vi har till exempel varit inne på ledsagning och att allt fler personer med synnedsättning inte längre anses ha rätt till LSS-insatser. Vi har talat om ett skrämmande fall, som också berörde mig, med en person som inte längre har möjlighet att få ledsagning för att en gång i veckan ta sig till sina föräldrars grav och lägga blommor där. Jag kan också nämna fall som gäller personlig assistans där skillnaderna var alldeles enorma – jag tror att skillnaden mellan kommuners och Försäkringskassans bedömning av grundläggande behov var 6 000 procent.

Detta är givetvis helt ohållbart, vilket Riksrevisionen, som ministern var inne på, framhöll i sin granskning. Det gläder mig att regeringen kommer att jobba med det här. Det finns verkligen ett behov av att lagstiftningen förtydligas och att det görs en utredning och översyn av LSS-lagstiftningen, så att vi kan återgå till lagens ursprungliga intention och så att den åter blir den rättighetslagstiftning som den en gång var.

Det är bråttom. När kan vi räkna med att få en sådan översyn av själva lagen så att rättigheterna för människor med funktionsnedsättning kan förtydligas? Det ska vara likvärdigt; LSS-lagstiftningen ska inte bli något absurt postkodlotteri.

Fru talman! Varmt tack till Nils Seye Larsen för den viktiga interpellationen i ett oerhört viktigt ämne!

Som ledamoten säkert känner till har jag vid ett flertal tillfällen varit väldigt bekymrad och uttalat mig kritiskt om att kommuner som kanske i årtionden har gjort en viss bedömning har ändrat den trots att förutsättningarna eller behoven inte har förändrats. Det här är naturligtvis något som regeringen tar på största allvar. Vi följer detta väldigt noga. Vi bereder också underlag som vi har fått in, däribland Riksrevisionens granskningar, som är otroligt viktiga för att regeringens och myndigheternas arbete ska kunna utvecklas.

Som jag beskrev inledningsvis arbetar Regeringskansliet nu med rapporten och slutsatserna i den. Vi ser fram emot att fördjupa oss i rapporten. Det är dock svårt att säga exakt när vi kommer att bli klara. Jag önskar att jag kunde göra det, men det är närmast omöjligt. När arbetet är klart – när detta har beretts – kommer vi att återkomma med en skrivelse där vi redovisar vår bedömning av de iakttagelser och rekommendationer som Riksrevisionen har gjort i den här rapporten.

Precis som ledamoten beskriver ska insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade främja jämlikhet i levnadsvillkoren. De ska också vara en del i att kunna delta fullt ut i samhällslivet, vilket belystes på ett väldigt fint sätt. Bekymren kring detta belystes också på funkisriksdagen här för ett par dagar sedan, och detta med tillgänglighet är en viktig del.

LSS-insatserna ökar på totalen, men tyvärr ser vi inte det inom alla de tio insatserna. Bland annat gäller det ledsagningen, och nu arbetar vi med den rapport som Socialstyrelsen har lämnat. En viktig del är det uppdrag Socialstyrelsen har fått i regleringsbrevet och som Socialstyrelsen också föreslår ska göras.

Det är väl ingen hemlighet att jag även under åren i opposition var bekymrad över att man kan befinna sig i kommunarrest och inte våga flyta utifall bedömningarna skulle bli sämre i en annan kommun. Detta var ett av skälen bakom det utskottsinitiativ som bland andra jag tog initiativ till. Det här är ytterligare ett exempel på en del av LSS som vi arbetar med att komplettera på olika sätt efter en, hoppas jag, lyhörd dialog med funktionshindersorganisationerna.

Fru talman! Jag är medveten om att ministern har varit illa berörd och oroad över de olika tillämpningarna.

Historiskt har stat, kommun och regioner alltid haft olika nivåer som gett olika insatser. Länge fungerade det väl eftersom varje instans utgick från individen. Men något hände i början av 2000-talet. Då förändrades synen på stödinsatser, framför allt personlig assistans. Det blev en destruktiv spiral där Försäkringskassan började göra mycket striktare bedömningar med ny vägledning och nya direktiv, och fler fick avslag. Många gick då vidare till förvaltningsrätten, och en juridifieringsprocess satte igång.

Jag minns detta för att jag satt som fritidspolitiker i en nämnd i Umeå och sa att man borde hålla lite koll på om kommunens kostnader för assistans skulle öka. Bara under perioden 2010–2014 ökade sedan kommunernas kostnader med nästan 50 miljoner som en konsekvens av att personer knuffades ned från statlig personlig assistans till kommunal assistans.

Detta ledde i sin tur till att kommunerna började fundera på hur de skulle göra bedömningarna. Det satte igång en juridifieringsspiral, och varje kassa ser nu om sitt eget hus. De som drabbas hårdast och faller mellan stolarna är de människor som har omfattande behov av stödinsatser från alla de olika insatserna. Detta kan vara bra att ha med sig, men självklart ska vi jobba framåt.

Jag vill vara tydlig med att vi alla bär ett ansvar här. Miljöpartiet tog i regeringsställning kanske inte heller detta på fullt allvar. Men med detta sagt: Situationen är allvarlig, och vi skulle verkligen behöva gå vidare. Hur kan vi jobba för att göra de ändringar som behöver göras i LSS-lagstiftningen så att personer som är helt beroende av stödinsatser, oavsett om det är ledsagning, daglig verksamhet, kontaktperson eller personlig assistans, ska få sin stödinsats utan att behöva föra en byråkratisk kamp? Och, framför allt, hur kan vi jobba för att göra det mer jämlikt i hela landet så att stödinsatser inte blir ett välfärdslotteri?

Fru talman! Än en gång tack till Nils Seye Larsen!

Vi delar oron för att olika kommuner gör olika bedömningar. Det får givetvis inte vara så att en sådan här viktig rättighetslagstiftning blir ett lotteri utifrån var man befinner sig. Detta har också varit utgångspunkten för de utskottsinitiativ som riksdagen har lagt fram och som regeringen nu arbetar med.

Olika rapporter har visat att det förekommer begränsade kommunala riktlinjer. Samtidigt är detta ett kommunalt ansvar som kommunerna har accepterat att ta och velat ha som en kommunal lagstiftning. Kommunerna har ett ansvar att tillgodose den enskildes behov, och riktlinjer behövs för att vara ett stöd i handläggningen av rätten till insatser. Man ska dock alltid utgå från den enskildes behov.

Det ska inte vara, som ledamoten säger, en byråkratisk kamp. Låt mig ta en samlad tolktjänst som exempel. Vi vet att personer i behov av tolktjänst har behövt lägga ned väldigt mycket tid och kraft på att vända sig till olika aktörer beroende på var man behöver tolkstöd. Den samling vi nu gör, med intentionen att man ska kunna ha en väg in, handlar just om att det ska vara lätt att få rätt stöd vid rätt tillfälle.

Något annat vi har satsat på och som är väldigt efterfrågat är det kompetenscentrum för intellektuellt funktionshindrade och autism som nu har kommit på plats på Socialstyrelsen. Det här området har varit väldigt eftersatt, och det har också varit mycket stigmatisering och svårigheter att få rätt stöd och hjälp.

På område efter område arbetar vi med att stärka förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar, och Riksrevisionens granskning är ett viktigt bidrag till det arbete som redan pågår i Regeringskansliet.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jo, absolut, men vi behöver även ställa krav på dem som har det nationella ansvaret, till exempel när det gäller Försäkringskassan och dess syn på personlig assistans. Man har blivit mycket striktare över tid, och det har också skett en förskjutning i tolkningarna. Det är viktigt att ha med sig att vi inte bara kan lägga ansvaret för bristerna på kommunerna, utan vi behöver även jobba nationellt.

Jag kollade i Socialstyrelsens rapport, och det är talande att man skriver: ”Vi finner det anmärkningsvärt att det trots införande av riktlinjer inte har skett en större förbättring. Konsekvensen av denna låga grad av boendestöd till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd är att fler i den aktuella gruppen riskerar att inte återhämta sig, inte klara av att bo i egen ordinär bostad och även försämras i sitt tillstånd. Detta innebär inte bara ett lidande för individen själv utan får även negativa konsekvenser för personer i hens omgivning.”

Det är precis detta som fallet med Gustaf illustrerar. En av konsekvenserna när man inte får rätt stödinsatser är att de anhöriga måste bära ett väldigt tungt lass. Därför är det angeläget att vi går vidare.

Kanske går det inte att ge ett svar här och nu, men kan vi räkna med att regeringen återkommer inom kort? Vi väntar ju på både en ny ledsagningslag och en översyn av LSS-lagstiftningen. Är regeringen också beredd att skjuta till finansiering? En av Riksrevisionens rekommendationer är ju att ge kommunerna en stark finansiering så att de kan utöva LSS enligt de förändringar regeringen vill se.

Fru talman! Jag riktar ett varmt tack till Seye Larsen, som är en ledamot som jag hyser den största respekt för och uppskattar att arbeta tillsammans med i socialutskottet.

De frågor som ledamoten lyfter ligger verkligen högt på regeringens agenda, och det är ett av skälen till att vi nu arbetar för ett förstatligande av assistansen. I grunden ligger en djup oro för hur olika det ser ut i Sveriges 290 kommuner, och vi arbetar nu för att föra över de cirka 5 000 assistansbeslut som ligger i kommunerna till en nationell funktion. Det ska nämligen inte vara ett lotteri när det gäller bedömningarna, utan det ska vara mycket tryggare.

Precis som ledamoten säger blir det de anhöriga som får ta den stora smällen. Den lagändring som träder i kraft den 1 juli i år och som gör att avlösarservicen kan användas även utanför hemmet kan vara en del i att göra saker och ting lättare och mer flexibla, men vi bereder just nu den stora assistansreform som har till syfte just att bedömningen ska bli mer jämlik.

Jag kan försäkra ledamoten om att vi inte försöker fördröja någonting. Den skrivelse som kommer med anledning av Riksrevisionens granskning kommer att komma så fort det bara är möjligt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.