Rätt prioriteringar för minskade väntetider i vården

Fru talman! Karin Sundin har frågat mig på vilka grunder jag och regeringen har beslutat att det är specifikt inom områdena grå starr, höftleder och framfall som det har funnits störst behov av statsbidrag för riktade insatser. Karin Sundin har också frågat mig om jag och regeringen utifrån vår prioritering har bedömt att det finns andra områden där det är mindre angeläget att korta väntetiderna samt om de 1,2 promille av den planerade vården som satsningen täcker ligger i linje med hälso- och sjukvårdslagens (2017:30) behovsprincip.

Att korta köerna till hälso- och sjukvården är och har varit en av regeringens mest prioriterade frågor under mandatperioden. När regeringen tog över makten tog vi också över en vårdkö som då var längre än någonsin och som under lång tid bara fortsatt att öka.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att komma till rätta med situationen, bland annat genom en stärkt styrning av de riktade statsbidragen till sjukvården. Under mandatperioden har regeringen sammanlagt satsat cirka 25 miljarder kronor för detta syfte. En stor del av dessa medel har fördelats genom en ny statsbidragsförordning för den specialiserade vården.

Under 2026 fördelas cirka 5 miljarder kronor genom förordningen. Villkoren är brett formulerade, och regionerna har stora möjligheter att inom ramen för förordningen själva styra över hur medlen ska användas och fördelas inom sin region.

Av totalt 25 miljarder har en miljard kronor 2025 och 750 miljoner kronor 2026, motsvarande cirka 7 procent, använts för en riktad satsning för att korta köerna för vissa ingrepp. Satsningen grundar sig på ett förslag från en statlig utredare, och de aktuella operationerna valdes bland annat mot bakgrund av att de under lång tid präglats av långa väntetider, inte minst för äldre patienter. Ingreppen kräver normalt sett inte heller akutsjukhusens resurser, vilket innebär att befintlig kapacitet från privata vårdgivare kan användas.

Operationer för framfall, höftledsproteser och grå starr utgör enligt Sveriges Kommuner och Regioner endast drygt en promille av den vård som bedrivs. Samtidigt utgör de patienter som väntar på någon av dessa operationer hela 7 procent av alla patienter som väntat längre än 90 dagar på operation. Det är alltså en stor grupp väntande patienter som omfattas och som i dag får vård i tid jämfört med före det att satsningen inleddes.

Om köerna ska kortas och välfärden ska kunna leverera måste vårdens samlade kapacitet nyttjas. Regeringens satsning stärker incitamenten att nyttja den kapacitet som finns och utgör ett komplement till de breda satsningar som regeringen gör på hälso- och sjukvården under mandatperioden.

Under 2026 utökades satsningen dessutom till att omfatta ytterligare tre åtgärder. Regionerna är fria att själva styra över vilken eller vilka av de ingrepp som omfattas som de vill prioritera, beroende på situationen i sin region.

Jag instämmer med Karin Sundin om att vård ska ges efter behov. Regionerna ska i egenskap av huvudmän alltid beakta behovsprincipen i sitt arbete och i de medicinska prioriteringarna. Att avstå från att ge vård till patienter med ett konstaterat vårdbehov, samtidigt som det finns kapacitet hos privata vårdgivare, är inte att prioritera rätt.

Det finns fortsatt utmaningar med tillgänglighet och långa vårdköer också inom andra delar av hälso- och sjukvården. Regeringen arbetar på olika sätt med att korta köerna, och den satsning som diskuteras här utgör en mindre men betydelsefull del.

Sammantaget har regeringens satsning bidragit till betydligt kortare vårdköer än vid mandatperiodens början. För köerna som helhet har vi sett en minskning med mer än 40 procent mellan oktober 2022 och juni 2026. Det om något borde vara bevis nog för att regeringens arbete sträcker sig längre än till ett fåtal operationer.

Fru talman! Har regeringen verkligen gjort rätt prioriteringar för att minska väntetiderna i vården, och har regeringen gjort det på ett sådant sätt att den som har störst behov av vård går först? Detta är mina frågor nu när vi har facit av fyra år med Tidöregeringen. Det har varit år då välfärdens kärnverksamheter, skolan, omsorgen och inte minst sjukvården, har fått stå tillbaka.

Vi hörde sjukvårdsministern tala om de miljarder som regeringen har gett till sjukvården. Det låter mycket bättre än vad det är. Som finansministern brukar påpeka räcker inte skattepengarna till allt. Regeringen har i fyra år prioriterat sänkta skatter före pengar till sjukvården. Man har inte räknat upp statsbidragen i takt med inflationen eller kostnadsökningarna och inte i takt med den ökande andelen äldre. Värdet av statens miljarder till sjukvården har alltså i själva verket minskat under de här fyra åren.

Det finns dock några områden som regeringen tycker är särskilt viktiga att satsa på, och det är kortare köer till operationer för framfall, höftledsproteser och gråstarr. Vi hörde också ministern säga att 7 procent av statsbidragen har öronmärkts för dessa ingrepp: 1 miljard 2025 och 750 miljoner 2026.

7 procent av pengarna går alltså till ingrepp som utgör 1,2 promille av den totala vårdproduktionen inom den planerade vården. Det är en stor satsning, och det är bra när patienternas väntan på vård är så kort som möjligt. Det minskar tiden för lidande och oro, och det förbättrar sannolikt patienternas livskvalitet. Så kort väntetid som möjligt ska gälla för alla patienter, inte bara för dem som har en diagnos som råkar vara av särskilt intresse för regeringen. Det bör också gälla för de patienter som har störst behov av vård.

Sjukvårdsministern säger att hon delar min uppfattning om att vård ska ges efter behov. Det är dock inget ansvar som hon själv vill ta. Vård efter behov är regionernas ansvar, inte regeringens. Det handlar alltså om de regioner som har fått se statsbidragens värde urholkas i fyra år och som nu ser hur regeringen med sina statsbidrag prioriterar åtgärder utifrån var det är lättast att snabbt få resultat i form av kortare väntetider till operation och inte utifrån allvarlighetsgrad eller behov.

Fru talman! Jag har en uppmaning till alla som lyssnar: Nästa gång du hör Elisabet Lann eller någon annan från regeringen slå sig för bröstet för att ha kortat sjukvårdsköerna ska du spetsa öronen. Du kommer troligen att få höra exemplet med höftleder eller kanske gråstarr. Regeringen har öronmärkt 1 miljard och 750 miljoner kronor för att kunna använda just dessa exempel. Du kommer troligen inte att få höra Elisabet Lann säga någonting om sitt ansvar för de långa väntetiderna för vård på något annat område.

Jag konstaterar i alla fall att jag saknar svar på min fråga: Har regeringen använt de statsbidrag som man riktar till regionerna på ett sätt som säkerställer att den som har störst behov av vård också får företräde till vården?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar sjukvårdsministern för svaret.

Det här är otroligt viktiga frågor, för de allra flesta av oss är någon gång i behov av sjukvård. Det är också väljarnas viktigaste fråga. Då är det väldigt bra att min kollega, Karin Sundin, har ställt frågan om vårdköerna och vad som egentligen ligger bakom, eftersom det inte är så himla lätt för väljarna att se igenom.

I sjukvårdsministerns svar blir det ganska tydligt om man skrapar lite bakom. Sjukvårdsministern sa att när regeringen tog över makten tog den också över en vårdkö som då var längre än någonsin och som under lång tid bara fortsatt att öka. Sjukvårdsministern sa alltså att vårdköerna är betydligt kortare än vid mandatperiodens början.

Det låter ju bra. Wow, tänker man. Så fantastiskt mycket de har presterat. Trots att de har haft mindre resurser, eftersom regionerna har haft större utlägg med tanke på inflationen och så där, har de klarat av att korta vårdköerna. Min kollega, Karin Sundin, tog upp att 7 procent av satsningarna går till 1,2 promille av det som sjukvården ägnar sig åt. Det är ganska mycket pengar för att korta vårdköerna på specifika delar.

Jag vill ta upp en sak när det gäller vårdköerna som jag inte tycker att sjukvårdsministern eller någon i den här regeringen har tagit upp. Vilket år är det man mäter ifrån?

Sjukvårdsministern var inte sjukvårdsminister då. Jag tror att Elisabet Lann var kommunpolitiker i Göteborg under den här tiden, men vi hade en pandemi. Alla kanske inte minns det, men vi hade en pandemi mellan 2019 och 2022, och in i 2023. Vi var alla medvetna om situationen inom sjukvården. Alla visste att det skulle bli en utmaning att komma till rätta med den vård som hade fått anstå med tanke på den stora tyngd som det innebar för sjukvården att klara av alla dem som behövde akut sjukvård i och med pandemin. Det visste vi alla.

Om en regering inte hade klarat av att korta köerna efter det mätåret hade det varit skandal. Det är klart att man gör det. Det ligger alltså i sakens natur att det faktiskt gör skillnad vilket mätår man mäter ifrån.

Regeringen har också hela tiden gett otillräckliga resurser till sjukvården. Det är min och socialdemokratins bestämda mening. Det är också därför vi i våra budgetar har riktat mer resurser till sjukvården under hela mandatperioden.

Men det handlar också om långsiktighet. Det SD-regeringen har ägnat sig åt under hela den här tiden är riktade statsbidrag, som är väldigt svåra för alla kommuner och regioner att hantera. Man ska alltid parera. Man vet inte hur mycket pengar man kommer att få nästa år eller hur det kommer att se ut. Därför är ett av våra viktigaste vallöften, som jag är väldigt stolt över, att vi ska ha statsbidrag som också tar hänsyn till inflationen så att man vet och kan räkna på sina långsiktiga förutsättningar för finansieringen.

(Applåder)

Fru talman! Sjukvården är en av de viktigaste samhällsinstitutioner vi har. Under Kristdemokraternas år på stolen som sjukvårdsminister saknas det över 20 miljarder. Jag ska förklara.

Man märker att sjukvården är en av de viktigaste samhällsinstitutionerna inte minst genom att väljarna nästan alltid rankar den som den allra viktigaste politiska frågan. Finansierad efter förmåga och fördelad efter behov skapar den jämlikhet, det vill säga minskar skillnaden i livsförutsättningar mellan fattig och rik.

En sjukvård man kan lita på skapar trygghet. Men en sjukvård man kan lita på kostar också pengar, pengar som den nu ansvariga regeringen har underlåtit att skjuta till.

Bidrag till regioner och kommuner är statens största enskilda utgift, ibland kallad generella statsbidrag. De är en viktig finansieringskälla för sjukvården. Därför har vi socialdemokrater bestämt att vi ska betrakta dem som en bottenplatta för välfärden och för sjukvården.

Men för att botten inte ska gå ur måste den värdesäkras, räknas upp, indexeras – kalla det vad du vill. Poängen är att de generella statsbidragen ska räcka till lika många prylar och lika mycket personal detta år som de gjorde i fjol. Det är tyvärr en princip som den här regeringen inte har efterlevt.

Jag och mina kamrater på Norrbottensbänken har beställt en utredning av riksdagens utredningstjänst för att få en bild av vad som skulle krävas för att de generella statsbidragen skulle ha samma värde som de hade vårt sista regeringsår, 2022. Det innebär att man ska kunna anställa och köpa lika mycket för dem som man kunde 2022.

Och håll i er nu: De generella statsbidragen till regionerna är bara i år värda 5,9 miljarder mindre än de var 2022. För att ta ett exempel betyder det att undersköterskorna på våra sjukhus och vårdcentraler runt om i landet kan sakna upp till 10 000 kollegor jämfört med vad de hade 2022. Det är liksom inte en spottstyver det handlar om. Den som jagar vårdköer borde börja med att leta där.

Om man aggregerar detta för mandatperiodens fyra år, det vill säga lägger ihop vad som saknats i värdesäkring för 2023, 2024, 2025 och 2026, landar man på 20,2 miljarder kronor som den här regeringen har blåst sjukvården på under mandatperioden.

Som sagt: Om man vill korta vårdköer skulle man kunna börja där.

(Applåder)

Fru talman! Det är väldigt roligt att så många vill diskutera sjukvård eftersom det är väljarnas viktigaste fråga. Jag tycker också att det är den viktigaste frågan för ett gott samhälle och en trygg välfärd.

Jag blir också lite imponerad över att man vågar ta i så självgott när man representerar ett parti, fru talman, som har ett ganska bristfälligt track record i frågan.

Jag tittade så sent som i går på partiledarutfrågningen inför valet 2022 med dåvarande statsminister Magdalena Andersson. Det var ganska underhållande att se just avsnittet om sjukvården, där de visade en stadig kurva över hur köerna under åtta år bara hade ökat och ökat. I denna passage på sju minuter återkom Magdalena Andersson två gånger till: Ja, köerna ökade redan före pandemin.

Detta är väl känt, men jag förstår att det finns en vilja att glömma bort det.

Apropå att använda 2022 och pandemiåren som referensår är det lite lustigt att titta på de höga statsbidrag som skulle kompensera regionerna för påfrestningarna från pandemin och ha detta som utgångspunkt. Det gav ju regionerna enorma överskott över hela Sverige, pengar som inte gick att göra åt men som också möjliggör för regionerna att klara ekonomin under lite svårare tider eftersom man kan använda resultatutjämningsreserven. Detta stärkte alltså regionernas ekonomi.

Den här regeringen fortsatte sedan att kompensera för stigande inflation och pensionskostnader, som ställde till det för regionerna. Men under föregående år, 2025, gick faktiskt regionerna med plus, över 8 miljarder plus.

Den här idén om att indexera statsbidragen skulle bara ge mer överskott till Region Stockholm, som gör överskott på 5 miljarder. Det kommer inte åt den ojämlika vården och de ojämlika väntetiderna i landet. Det kan skilja hundratals dagar, beroende på vilken region man bor i, om man får vård i tid – apropå behovsstyrd vård.

I dag får man inte vård utifrån behov. I dag får man vård utifrån vilken region man bor i. Om två personer bor en kilometer ifrån varandra kan det skilja många veckor eller månader hur snabbt man kan få vård.

Den marginella satsning den här regeringen har gjort på några utvalda diagnoser är en liten satsning på områden som har stått för 7 procent av väntetiderna. Där har nämligen köerna byggts på. Trots att det finns ledig kapacitet i andra regioner har regionerna med långa köer inte nyttjat den möjligheten. De har hellre sett att deras invånare har fått vänta, trots att möjligheten finns att köpa vården i en annan region. Då har den här regeringen gjort bedömningen att det är vettigt att nyttja den kapacitet som finns, som ändå inte kan användas för andra åkommor men just för den här typen av engångsinsatser som inte tar vårdplatser i anspråk. Detta har bidragit till att minska köerna.

Faktum är dock att köerna jämfört med 2022, inte specifikt för de här tre ingreppen utan på totalen, har minskat med 40 procent. Vi har betat av pandemiköerna. Och vet ni vad – vi har också börjat beta av sosseköerna! Vi är nu nere på samma nivå som sommaren 2015. Är inte det bra?

Fru talman! Sjukvårdsministern kallar mig för självgod och mina partikamrater för självgoda. Jag är inte den enda som är skeptisk till om regeringen verkligen gör rätt prioriteringar med sina satsningar för att korta vissa vårdköer.

Den förra borgerliga regeringen, alliansregeringen, gjorde också sådana satsningar, men utvärderingarna av de så kallade kömiljarderna som fanns mellan åren 2009 och 2014 visar inte på särskilt goda resultat. Exempelvis konstaterar Riksrevisionen i sin utvärdering att miljarderna bara hade en kortvarig effekt på väntetiderna. Det är oklart om effekten berodde på en verklig ökning av vården eller om det var administrativa åtgärder som låg bakom, och det är dessutom oklart om prestationsersättningar som styrmedel över huvud taget hade någon effekt på sikt. Ändå är det det Tidöregeringen har satsat den största summan pengar i sin vårdbudget på – fast det var en snävare satsning än alliansregeringens. Det som inte är framfall, höftleder och grå starr är regionernas ansvar. Det tar regeringen inte något ansvar för.

Vi ser resultatet. Efter fyra år med Tidöregeringen saknar sjukvården en hållbar långsiktig finansiering. Vi har under de fyra åren sett stora besparingar, varsel och massuppsägningar, samtidigt som personalbristen är stor på många områden. Det är stora skillnader i tillgången till vård över landet. Patienter från både norr och söder får åka allt längre för att få den vård de borde ha fått i sin hemmaregion. Vad ska regeringen göra åt detta?

Vi ser också hur mer eller mindre seriösa aktörer, eller oseriösa aktörer, tjänar grova pengar på en vårdmarknad som inte fungerar. Och vi har sett hur gängkriminella satsar på att driva vårdcentraler.

Vi socialdemokrater har ett vårdlöfte till hela Sverige. Vi vill ta ett gemensamt politiskt ansvar i kommuner, i regioner, i riksdagen och i en framtida regering för att vården ska fungera i hela Sverige. En socialdemokratisk regering kommer inte att slingra sig undan sitt ansvar eller skylla ifrån sig på en enskild region eller någon annan. Vi lovar att vi ska sätta välfärden först, före skattesänkningar för dem som har mest att tjäna på skattesänkningar.

Som patient har man rätt att få vård i tid, oavsett vilken sjukdom eller vilket besvär man har drabbats av och oavsett var i landet man bor. Vi säger att det behövs en nationell plan för att minska väntetiderna i cancervården. De minskar inte. I dag får bara hälften av cancerpatienterna vård i tid, sett till de nationella målen. Där behövs ett större fokus så att Sverige kan leva upp till hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om att den som har störst behov av vård ska gå först.

Vi ska sätta stopp för dagens system med dolda nedskärningar i vården. Vi lovar att se till att statsbidragen räknas upp i takt med inflationen och kostnadsökningarna. Vi vet att en stabil finansiering från ett år till ett annat är en förutsättning för att kommuner och regioner ska kunna göra sitt jobb på ett bra sätt för alla patienter, oavsett var de bor och oavsett vilken sjukdom de har drabbats av.

(Applåder)

Fru talman! Det är alltid intressant att beroende på vilken stol man sitter på benämner man också saker på ett annat sätt. När det är en Sledd regering är det sossekör, men när man själv sitter i regering är det regionernas kör.

Låt mig ta ett exempel där samma partier styr i regionen som i Sveriges regering – jag tänker att man ändå måste ta någon typ av ansvar – nämligen mitt eget län Östergötland.

I Östergötland jobbar nu 660 personer färre än när den här mandatperioden startade. Syns det? Ja, det gör det – framför allt inom psykiatrin. När vi under mandatperioden har knackat dörr har vi mött förtvivlade föräldrar. De har väntat inte bara i månader utan i år på en tid i barn- och ungdomspsykiatrin – därför att neddragningarna har varit så stora.

Det här är en verklighet som människor möter. Därför blir jag ändå förvånad över det som sjukvårdsministern anklagar oss socialdemokrater för, nämligen att hålla en självgod ton. Är sjukvårdsministern nöjd med situationen i sjukvården? Vi socialdemokrater anser att vi behöver satsa ordentligt på sjukvården. Pengarna ska gå till vård efter behov, inte rinna ut till kriminella aktörer. Jag ser fram emot att få genomföra detta efter höstens val.

(Applåder)

Fru talman! Vi har all anledning att vara kaxiga och ha lite självförtroende. Inte nog med att sjukvården är väljarnas viktigaste fråga; väljarna brukar också ge oss sakägarskap. De flesta väljare brukar tycka att vi har den bästa sjukvårdspolitiken. Det tror jag att sjukvårdsministern vet. Ändå står sjukvårdsministern här och säger i princip att sjukvården har de resurser den behöver. Det finns ingen anledning att räkna upp statsbidragen, säger hon. Regionerna har så mycket pengar.

Vi socialdemokrater håller inte med. Tror sjukvårdsministern verkligen att regionpolitiker, sjukvårdspersonal och väljare delar hennes världsbild om att regionerna har så mycket pengar?

Fru talman! Detta är en fråga om prioriteringar. Vi socialdemokrater har med samma budgetram som regeringen indexerat statsbidragen varje år hela mandatperioden. Dessutom har vi lagt fram förslag för starkare statsfinanser än regeringen. Skillnaden är att regeringen har prioriterat att sänka skatten, riktat mest till den som tjänar mest. Politik är prioriteringar, och vi prioriterar vård för alla. Ni prioriterar skattesänkningar för de rika.

Med detta sagt, om inte något mycket oväntat inträffar är detta mitt sista anförande i kammaren. Jag vill därför passa på att tacka talmanspresidiet, förvaltningen och kollegorna för de gångna åren. För vad jag förmodar är sista gången tackar jag för ordet!

(Applåder)

Fru talman! Jag riktar ett särskilt tack till Linus Sköld, som väljer att diskutera sjukvård under sin sista debatt. Det tycker jag var ett bra och klokt val. Tack för det!

Påståendena om att den stora delen av satsningen den här mandatperioden är snävare stämmer inte. Den stora delen av satsningen är fri för regionerna att använda. De måste använda den till sjukvård. Det kravet ställer vi från regeringens sida. Det kan hända att det bekymrar en del regionpolitiker.

Det är bara 7 procent av de 25 miljarderna för att korta köer som är öronmärkta för, numera, sex olika ingrepp där det är långa köer och behoven är stora. Jag skulle vilja att någon av ledamöterna ser dessa personer i ögonen och förklarar varför de inte ska få vård i tid. Det gör skillnad för personer att kapacitet nyttjas som annars inte hade använts. Det är fråga om ledig kapacitet som köps av andra utförare eller av andra regioner.

Här uttrycktes också att patienter inte ska behöva resa. Jag vill återigen rekommendera att man går tillbaka och ser partiledarutfrågningen från 2022. När dåvarande statsminister Magdalena Andersson fick frågan om vad mer man kunde ha gjort för att vända den olyckliga trenden, som fick löpa på under åtta år och redan före pandemin, uttryckte hon just att vi behöver bli bättre på att se till att patienter kan få vård i en annan region. Men när den här regeringen möjliggör för det får vi kritik från samma parti för att vi gör just det, för att fler patienter ska få vård i tid och slippa vänta.

När det gäller specifikt Östergötland är det 1 808 färre patienter som behöver vänta olagligt länge i köer där i dag jämfört med 2022. Är inte det bra?

Visst kan man ha självförtroende när man har sakägarskap i en fråga. Men det borde ändå bekymra ett parti som tycker att sjukvården är den viktigaste frågan att inte ens alla som väljer att rösta på partiet tycker att partiet har den bästa sjukvårdspolitiken. Där borde det finnas mer potential.

Med det tror jag att jag svarat på det mesta.

Fru talman! Jag ska så här i de sista skälvande minuterna av mandatperioden tacka sjukvårdsministern för de debatter vi har haft här i kammaren. Men jag ska också säga att det inte har varit alldeles enkelt att debattera med en minister som egentligen inte vill ha det ansvar hon har.

Den viktigaste frågan för Kristdemokraterna och Elisabet Lann är att sjukvården ska förstatligas. Så ska alla problem lösas. Och hon frånsäger sig ansvaret för vården som den är organiserad i dag. Varje gång regeringen får kritik eller får en svår fråga skyller hon nämligen på regionerna – den ena eller den andra regionen eller alla samtidigt – på den tidigare socialdemokratiska regeringen eller på mig.

Min poäng är inte att patienter med ett visst antal utpekade diagnoser inte ska få vård i tid. Det har jag aldrig påstått. Det jag har sagt är att alla patienter har rätt att få vård i tid.

Jag säger att det är dags att ta sjukvården på allvar. Det är dags att sluta räkna pinnar. Det är dags att sluta skylla på regionerna.

Det är dags att sjukvården får resurser nog för att klara sitt uppdrag och därmed förutsättningar för att kunna prioritera efter behov. Det är dags att statsbidragen räknas upp utifrån inflationen och inte utifrån det som råkar bli kvar efter att man har sänkt skatterna för höginkomsttagarna. Det är dags för vård efter behov och inte vård efter plånbok.

Det är dags för ett bättre samarbete mellan kommunal, regional och statlig nivå så att sjukvården kan fungera på alla nivåer, i hela Sverige och för alla patienters behov.

Det är helt enkelt dags för en socialdemokratisk regering.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för interpellationen och för en viktig debatt om vårdköerna.

Jag hoppas verkligen att vi slipper gå tillbaka till växande köer igen. Vi har ett antal gånger sett trenden där Kristdemokraterna går in på Socialdepartementet och gör riktade satsningar för att angripa den otillgängliga vården och de växande köerna. Men långsiktigt blir det ett lappande och ett lagande i ett system som i grunden inte har förutsättningar för jämlik vård.

Jag delar ambitionen att vården ska vara jämlik och att vård ska ges utifrån behov. Dagens system omöjliggör för det. Man kan som sagt bo en kilometer ifrån varandra och ha helt olika väntetider framför sig, oavsett behov. Det beror helt på vilken region det handlar om.

Vård utifrån behov och inte utifrån plånbok, sägs det här. Men vård utifrån vilken region man bor i i stället för vård utifrån behov tycks vara helt okej. Enligt Socialdemokraterna, som gör anspråk på att återigen ta över ansvaret för sjukvården i regeringsställning, ska vi nämligen ha kvar nuvarande system och ska inte behöva resa för att få vård där det finns ledig kapacitet.

Jag tycker att det vore väldigt olyckligt att gå tillbaka den vägen och hänvisa patienter med svår smärta och stora vårdbehov till att nöjt förlita sig på den egna regionens kapacitet när det är så ojämlikt i Sverige.

Återigen: Indexerade statsbidrag hjälper inte de regioner som har det ekonomiskt svårt. Orättvisan ligger i att man har ojämlika förutsättningar i grunden. Det ger mer till Region Stockholm, som kan lägga mer än 5 miljarder på hög, samtidigt som de regioner som har ett omöjligt uppdrag inte kommer att lösa det ändå.

Jag tackar för en viktig debatt och för de övriga debatter vi har haft i den här kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.