Ratificering av ILO-konvention 169

Fru ålderspresident! Mia Sydow Mölleby har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att Sverige ska ratificera ILO:s konvention 169, ILO 169, och när detta i så fall ska ske. Frågan om en ratificering av ILO 169 är en viktig fråga för mig, och därför tackar jag interpellanten för frågan.

Låt mig understryka att Sverige har ratificerat de centrala FN-konventioner som finns till skydd för de mänskliga rättigheterna. Enskilda samer åtnjuter liksom alla andra individer i Sverige ett skydd enligt dessa konventioner.

Som Mia Sydow Mölleby påpekar har dock Sverige genom åren fått motta kritik vad gäller samernas rättigheter som urfolk. Under de senaste åren har därför en rad åtgärder för att stärka det samiska folkets ställning som urfolk vidtagits, däribland förändringen av regeringsformen där samernas status som folk nu slås fast. Detta har också noterats av FN:s olika granskningskommittéer, däribland FN:s rasdiskrimineringskommitté.

Sedan våren 2011 pågår förhandlingar mellan Sverige, Finland och Norge om en nordisk samekonvention. Konventionens ändamål är att stärka det samiska folkets rättigheter så att samerna kan bevara och utveckla sitt språk, sin kultur, sina näringar och sitt samhällsliv med minsta möjliga hinder av landgränserna.

De frågor rörande markrättigheter som aktualiseras vid övervägandet av en ratifikation av ILO:s konvention 169 behandlas också i utkastet till den nordiska samekonventionen.

Det är regeringens förhoppning och målsättning att förhandlingsprocessen kring den nordiska samekonventionen kan driva på utvecklingen med att finna samförståndslösningar i utestående frågor.

Även om tidigare utredningar har kommit fram till att Sverige i stora delar uppfyller konventionens krav finns det vissa utestående frågor. Dessa frågor gäller bland annat rätten till mark och frågan om renskötselrätten är tillräckligt stark för att uppfylla konventionens krav.

Regeringen har i dialogen med FN:s råd för mänskliga rättigheter, inom ramen för den så kallade UPR-processen, åtagit sig att ta ställning till samtliga rekommendationer Sverige har fått, inklusive den om ratificeringen av ILO 169, och ska lämna besked i juni.

Fru ålderspresident! Jag tackar ministern för svaret, även om det tyvärr känns ganska mycket som ett icke-svar. Det är onekligen intressant, för att inte säga anmärkningsvärt, att ministern särskilt påpekar att enskilda samer åtnjuter mänskliga rättigheter. För mig är det självklart att alla människor i Sverige åtnjuter mänskliga rättigheter, men det var inte det jag frågade om.

Ministern påpekar också att det pågår förhandlingar mellan Sverige, Finland och Norge om en nordisk samekonvention för att stärka det samiska folkets rättigheter med minsta möjliga hinder av landgränser. Det är bra, men det var inte heller det jag frågade om.

Min fråga gällde om ministern avser att vidta några åtgärder för att Sverige ska ratificera ILO:s konvention 169 och när det i så fall ska ske.

Jag har lite svårt att begripa vad ministern menar i de sista meningarna i svaret. Jag tolkar det som att ministern ska svara till FN:s råd för mänskliga rättigheter och det svaret ska komma i juni. Jag hade förväntat mig ett svar här i dag.

ILO:s konvention antogs 1989. Samtliga svenska ombud röstade för konventionen. Redan 1990 väcktes motioner i riksdagen om ratificering av ILO 169. Det var enskilda motioner från Folkpartiet och Centerpartiet och kommittémotioner från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. På hösten 1991 behandlades regeringens skrivelse om konventionen och dessa motioner.

Jag kan inte låta bli att läsa upp vad jordbruksutskottet skrev 1991, och det är ju ett tag sedan:

"Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit aktivt i utarbetandet av ILO:s konvention nr 169. Utskottet finner liksom föredragande statsrådet att det är önskvärt att det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen. Med hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger under beredning och till vad som i övrigt anförs i regeringsskrivelsen delar dock utskottet ILO-kommitténs och regeringens mening att Sverige för närvarande inte bör tillträda konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas i samband med beredningen av samerättsutredningens m.fl. förslag så att ett förslag om ratificering kan framläggas i nära anslutning till ett sammanhållet förslag i samefrågorna. Utskottet fäster stor vikt vid att frågekomplexet behandlas skyndsamt. Därmed får motionerna i väsentliga stycken anses tillgodosedda."

Detta var alltså ett yttrande från 1991 då man menade att det borde behandlas skyndsamt. Det var som sagt motioner från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Min fråga till ministern kvarstår: Avser ministern att göra något för att ratificera ILO 169 och i så fall när?

Fru ålderspresident! Jag tackar minister Bah Kuhnke för svaret.

Under århundraden har samerna i Sverige och i Norden känt sig tillbakaträngda. Många samer vittnar om hur expansionen av vattenkraft och skogsnäring, militära övningsområden och gruvor tränger ut dem från deras traditionella områden där de har levt. Särskilt påtagligt är det förstås för de renskötande samerna.

Det finns en konflikt mellan det moderna samhällets expansion och den samiska livsstilen och traditionen.

ILO 169 är till för att skydda urfolkens rättigheter och deras tillgång till sina traditionella marker. Därför är det viktigt för många samer att man ratificerar konventionen. Det är lite av ett test på om de vackra ord som sägs i debatterna om urfolk och värnandet av dessa verkligen motsvaras av handling och innehåll eller om de är förbehållna själva högtidstalen.

Det finns kanske ingen fråga som är så viktig för samepolitiken som ratificeringen av 169, som har varit ganska kontroversiell i Sverige. Nu är frågan: Vad vill regeringen, och vad vill ministern? Det undrar vi, och jag tror att många samer i Sverige undrar det också. Tyvärr svarar minister Bah Kuhnke inte på det.

Men jag skulle verkligen vilja veta. Vad tycker ministern? Är det inte rimligt att ratificera konventionen? Skulle det inte stärka samernas rättigheter? Bör man inte, om man en gång har varit med och beslutat om en konvention, ratificera den?

Det är en sorts åtagande man har gjort att genomföra det i verkligheten, för att man ska leva upp till det man har lovat sin egen befolkning men också för att om vi, som är en välutvecklad demokrati, inte ratificerar och genomför internationella konventioner, hur ska vi då kunna kräva och förvänta oss av andra länder att de ska göra det? Det handlar om trovärdigheten i själva konventionssystemet.

Den kanske mest omstridda frågan i dag i den konfrontation som finns mellan det moderna samhällets expansion och de samiska traditionella markerna är gruvnäringen. Vi känner alla till konflikter som den i Kallak i Jokkmokks kommun, Kiruna Irons planer på stora dagbrott i områden som är känsliga för renskötseln i två samebyar och konflikten i Rönnbäcken i Västerbotten.

Den svenska minerallagen präglas av en obalans där företagen har stora rättigheter och där samerna och lokalbefolkningen ofta känner sig maktlösa inför de kommersiella intressena.

Min fråga till ministern, utöver frågan vad ni tycker, vad ni vill och vad ni kommer att göra, är: Anser ministern att ratificeringen av ILO 169 skulle stärka samernas möjligheter att påverka gruvetableringar i sina egna traditionella områden och i så fall hur? Det är sådana förhoppningar som många knyter till en ratificering av ILO 169.

Vi menar att detta problem är reellt. Det är dags att göra någonting åt obalansen. Ratificering av ILO 169 är ett steg. Ett annat är att vi inte ska ha gruvprospektering och gruvbrytning i naturreservat, Natura 2000-områden eller världsarvsområden. Det är faktiskt tillåtet i Sverige i dag att ha det.

Delar inte en minister som företräder Miljöpartiet åsikten att skyddade naturområden ska undantas från gruvdrift? Till det kommer att man borde höra samebyarna på ett annat sätt vid till exempel ansökningar om undersökningstillstånd.

Jag vill höra lite om hur ministern menar att vi ska nå en bättre balans mellan gruvnäringen och samernas berättigade intressen och tillgång till sina traditionella marker.

Fru ålderspresident! Samerna är ett urfolk. De är inte bara Sveriges utan Europas enda urfolk. Samerna är med andra ord unika, och den samiska kulturen är något alldeles särskilt.

Behandlingen och bemötandet av samerna är däremot inget unikt utan uppfyller på alltför många sätt den utsatthet som flertalet urfolk världen över har fått utstå av majoritetssamhället.

Samerna har genom århundradena blivit bestulna på sitt språk, sin kultur, sina liv och sina mänskliga rättigheter. Lyckligtvis har den samiska kulturen trots allt överlevt, om än med nöd och näppe, och lyckligtvis har det förtryck som samerna utsatts för inte gått obemärkt förbi.

Kritiken mot Sveriges sätt att leva upp till, eller inte leva upp till, de mänskliga rättigheterna generellt och samernas rättigheter specifikt har under åren varit kraftig och kommit från flera håll. FN är en av kritikerna, men där finns också många intresseorganisationer, däribland Svenska kyrkan och inte minst samiska organisationer och företrädare. De har löpande höjt sina röster för dessa berättigade rättigheter.

Kritiken berör inte enbart ILO 169 utan också den på många sätt avgörande språkfrågan, för om ett språk dör så dör väldigt mycket.

Interpellanten har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att Sverige ska ratificera ILO-konvention 169 och i så fall när. Jag vill berätta för interpellanten och för alla att under de dryga sex månader som jag har varit statsråd i Sveriges nya regering har aktiviteten och arbetet för kampen för de mänskliga rättigheterna varit hög inom Regeringskansliet, högre än på många, långa år. Den ambitionsnivån kommer inte att sjunka.

Jag är helt inställd på att när jag som miljöpartist och när vi som regering går till val 2018 ska vi stolt visa på hur vi konkret gjorde skillnad och stärkte de mänskliga rättigheterna och samernas rättigheter.

Men interpellanten nöjer sig förstås inte med det utan vill ha svar och veta exakt vad och när. Men det kommer interpellanten inte att få, inte nu, dels därför att det just nu pågår ett arbete, dels därför att politik - om man ska vara framgångsrik - också handlar om att spela sina kort rätt och i rätt ordning. Det vore därför dumt av mig att hoppa över pågående processer. Flera processer pågår nämligen för de mänskliga rättigheter som behöver stärkas i vårt land.

I juni förväntas Sverige ge svar till FN om hur vi tänker hantera den rekommendation vi fått att ratificera ILO 169.

Fru ålderspresident! Jag tackar ministern, som på ett bra sätt beskrev den historia vi har där många övergrepp har begåtts. Mycket behöver åtgärdas och göras.

Samtidigt riskerar vi att fastna ännu mer i svårlösta frågor ju längre tiden går. Konflikterna cementeras, och de löser sig inte av sig själva utan kräver aktiva insatser.

Rennäringen är, som ministern påpekade, central och avgörande för den samiska kulturen. Frågan om tillgången till mark och vatten måste lösas. Under tiden diskussionerna och tankearbetet pågår trängs samerna och renskötseln från många olika håll.

Jonas Sjöstedt och jag var på besök i Kiruna i november. Då träffade vi den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra, Sametinget, Svenska samernas riksförbund och flera samebyar. Alla var oroliga för framtiden, och den yngre generationen var tveksam till om man över huvud taget skulle kunna bedriva renskötsel i framtiden.

Gruvbrytningen, som Jonas Sjöstedt lyfte fram, gör stora, irreversibla intrång och skador i renbetesmark. Transportvägar för både gruvnäring och skogsbruk förstör vattnet och skär rakt igenom marker och områden där renarna passerar. Vi pratar till exempel om en Natoövning i norra delen av landet under renkalvningsperioden. Det är klart att allt sådant påverkar möjligheten att bedriva rennäring.

Järnvägsspåren skär igenom, och mängder med renar blir överkörda. Man sprider salt på vägarna, och renarna går dit och slickar i sig och blir överkörda.

Samråd och samverkan fungerar inte. Det är tydligt att det kan bli väldigt fel trots att det ibland finns goda avsikter.

Vi fick se ett enormt belysande exempel på det. Renarna passerar Kiruna, och då behöver de ta sig över järnvägen. Man har stängslat in järnvägen. Det är bra. Man har också byggt en ekodukt, en bro, som renarna kan kliva över spåren på. Det är väldigt smart. Det är bara det att efter det anlägger man en ny bangård alldeles bredvid ekodukten så att renarna backar tillbaka och inte vågar gå över järnvägen. Det är oljud, starka lampor och stor aktivitet som förstås skrämmer renarna. Helhetsbilden saknas, och rennäringen blir alltmer trängd.

På flygplatsen i Kiruna vill man förlänga landningsbanan. Då riskerar man att köra upp landningsbanan alldeles för nära järnvägen, och det blir ännu trängre för renarna att passera. Det blir helt enkelt snart omöjligt att driva rennäring uppe i Kiruna. Det är många intressenter som inkräktar på marken, och det är klart att mycket behöver göras.

Jag har inte ställt frågan om exakt vad ministern avser att vidta för åtgärder, exakt i vilken ordning, när och så vidare. Jag har bara frågat om ministern avser att vidta åtgärder för att Sverige ska ratificera ILO-konventionen 169 och i så fall när. Jag får, vad jag förstår, svaret att ministern inte kommer att tala om det i riksdagen, utan att hon kommer att meddela FN detta i juni. Jag tycker inte att det riktigt duger. Jag tror nog att det vore bra om ministern funderade på att kanske ändå återkomma till riksdagen med informationen här.

Fru ålderspresident! Jag tackar minister Bah Kuhnke. Riksdagen är folkvald. Vi är valda för att stifta lagar och för att välja en regering. Jag tycker att det är rimligt att regeringen svarar på frågor från riksdagen och berättar om sin politik i riksdagen. Därför beklagar jag att ministern inte kan eller vill ge ett svar på frågan om ILO 169, som i grunden är en väldigt politisk fråga. Det handlar om att ta ställning i det här fallet.

Jag vet att Miljöpartiet tidigare har varit för en ratificering av ILO 169. Om ni är oeniga i regeringen hoppas jag att ni står på er och att ni kämpar för att leva upp till det som många har upplevt som ett löfte om att man ska ratificera konventionen.

Ni ska veta att vi i Vänsterpartiet kommer att stödja alla sådana förslag. Vi kommer att hälsa dem med glädje om de kommer, och vi kommer att rösta för dem här i riksdagen. Jag tycker att det är viktigt att man vågar ta detta steg, för politik är också att vara tydlig och att stå för sina värderingar. Men man behöver göra mer för att få en bättre balans mellan samernas intressen och rennäringen som en del av det - även om långt ifrån alla samer är renskötande - och den expansiva gruvnäringen i Norrbotten och Västerbotten. I dag är det en obalans.

Vi tycker att man ska ratificera ILO 169. Vi tycker att skyddade naturområden ska vara skyddade naturområden och därmed undantas från både prospektering och gruvbrytning. Vi tycker att om det finns ett val mellan olika riksintressen, vilket det gör ibland i de här konflikterna, är det rimligt att de viktigaste områdena för renskötseln - renskötselns kärnområden - har företräde framför andra intressen.

I slutändan är det detta politiken handlar om: att vilja någonting och att vilja förändra. Därför skulle jag vilja uppmana minister Bah Kuhnke att kämpa för en ratificering av ILO 169 och att lägga fram ett sådant förslag.

Fru ålderspresident! Man kan inte ge svar som inte finns. Detta är pågående processer, och det är också en del av att ta ansvar i en regering. I juni ska Sverige ge FN svar på rekommendationer vi har fått om att ratificera ILO 169. Arbetet med den processen är vi just nu i.

Möjligheterna till samernas rättigheter får dock inte stå och falla med ILO 169, och de står och faller inte med ILO 169. Den politik som just nu äntligen arbetas fram behöver vara mångfasetterad och spela på flera strängar. Det behövs mycket politik för att samernas rättigheter ska uppfyllas.

Samernas eget folkvalda organ, Sametinget, är kanalen för det samiska självbestämmandet. Just därför arbetar vi med Sametinget och med Norge och Finland i framtagandet av och arbetet med den nordiska samekonventionen. Den blir förhoppningsvis ett av flera verktyg som behövs för att det samiska självbestämmandet ska komma till sin rätt.

Det som är den nordiska samekonventionens särprägel och kanske den största vinsten, som tål att betonas, är att den är direkt utformad och anpassad till samernas unika situation. På det sättet skiljer den sig från ILO 169, som har vissa mer allmänna formuleringar om urfolks rättigheter.

En annan viktig poäng med den nordiska samekonventionen är att den just tar hänsyn till och försöker hantera samernas rättigheter över landgränserna, vilket är en av flera utmaningar som vi har i dag.

Det är min förhoppning och målsättning att arbetet med och resultatet av den nordiska samekonventionen kan bidra till utvecklingen med att finna lösningar på flera av de utestående frågor som finns i dag och vara ett av flera viktiga politiska verktyg för det samiska folkets rättigheter och för allas våra mänskliga rättigheter.

Fru ålderspresident! Jag tackar kultur- och demokratiminister Bah Kuhnke. Nordiska samekonventionen är ingenting som vi motsätter oss på något sätt. Jag instämmer fullt i det som Jonas Sjöstedt sa tidigare: Vi kommer att välkomna alla steg på vägen för att se till att vi verkligen får en ordning där samernas möjligheter att leva som eget kulturfolk och som urfolk tillgodoses. Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Vi har lämnat flera olika förslag i den motion som vi väckte i höstas och under en lång tid. Under förra mandatperioden skrev jag en motion 2011, bland annat om ILO 169. Konstitutionsutskottet röstade förstås ned den, men jag och konstitutionsutskottets ordförande, före detta språkröret Peter Eriksson, reserverade oss tillsammans. Likadant var det hösten 2013, när Miljöpartiet motionerade i samma ärende.

Det är klart att detta gjorde att man ändå fick en del förhoppningar om att det skulle hända något mer nu. Men i år har Miljöpartiet i riksdagen röstat emot saker som ni tidigare har röstat för och saker som ni har uttalat att ni är för. Då är det klart att man börjar undra.

Jag hoppas verkligen att detta betyder att det blir åtgärder och att vi kan komma vidare. Jag håller absolut med om att det behövs fler saker, förstås. Språkfrågan är viktig. Möjligheten vad gäller skolorna och språken där är absolut avgörande. Men även om ni inte kan säga exakt vad ni ska göra och om ni ska svara till FN är jag fortfarande nyfiken på ambitionen. Har ni en vilja att verkligen se till att ratificera ILO 169?

Fru ålderspresident! ILO 169 är en viktig konvention, för den skriver fram och handlar om urfolks alldeles särskilda rättigheter. ILO 169 finns för att erkänna och stärka urfolkens rätt och behov av att utveckla sina identiteter, språk och kulturer.

ILO 169 är dock inget magiskt trollspö. Vi lurar oss själva om vi tror att en ratificering av ILO 169 i ett slag förändrar allt till det bättre. Ett förtryck som har pågått i hundratals år har hundratals konsekvenser, minst. ILO 169 är ett verktyg för att lindra konsekvenserna, men det behövs många fler verktyg och mycket mer förändrad politik.

Det låter på debattörerna här som om förtrycket gentemot samerna uppstod för sex månader sedan, när regeringen och jag tillträdde.

Jag vill upplysa om och upprepa att det är ett flerhundraårigt förtryck av det samiska folket och den samiska kulturen som fortfarande har konsekvenser för det samiska folket. Det kommer med andra ord att ta väldigt mycket längre tid än sex månader att förändra verkligheten till det bättre. Och det kommer att krävas oerhört mycket arbete, oerhört mycket vilja och oerhört mycket kamp. Men det kommer att gå. Just nu arbetas det för fullt.

Jag vill tacka för interpellationen.

Överläggningen var härmed avslutad.