Radikalisering

Herr talman! Roger Haddad har frågat mig vilket ansvar jag anser att regeringen har i arbetet mot radikalisering. Han har också frågat vilka konkreta förslag som regeringen kommer att lägga fram för att underlätta för muslimska församlingar att intensifiera arbetet mot våldsbejakande islamistisk extremism och rekrytering av radikaliserade unga till terrororganisationer.

Jag vill tydliggöra att regeringen har ansvar för att vidta de nödvändiga åtgärder som värnar demokratin och som stärker det förebyggande arbetet. Därigenom har regeringen också ansvar för att kommunerna har tillgång till kunskap och åtgärder som kan förebygga radikalisering och rekrytering till våldsbejakande extremism.

Regeringen har under året kraftfullt förstärkt det förebyggande arbetet, bland annat för att utveckla myndigheternas förebyggande insatser och metoder. Detta finns redovisat i skrivelsen Åtgärder för att göra samhället mer motståndskraftigt mot våldsbejakande extremism (skr. 2014/15:144).

När det gäller förebyggande insatser är det av central vikt att det finns en samverkan både på nationell och på lokal nivå mellan insatser som värnar demokratin mot våldsbejakande extremism och det brottsförebyggande arbetet.

I Sveriges arbete mot terrorism, som vägleds av den strategi som lades fram i augusti - Förebygga, Förhindra, Försvåra - finns därför ett tydligt fokus på förebyggande åtgärder, för att förebygga radikalisering och rekrytering till extremist- och terroristgrupper.

De 21 åtgärder som pågår för att göra samhället mer motståndskraftigt mot våldsbejakande extremism är grupperade inom fem områden: nationell samordning för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism, åtgärder för att värna demokratin och alla människors lika värde och rättigheter, åtgärder mot identifierade risker, åtgärder för att individer ska lämna våldsbejakande extremistiska rörelser samt stärkt nordiskt och internationellt kunskaps- och erfarenhetsutbyte.

Genom att förstärka resurserna till den nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, har regeringen underlättat för myndigheter, kommuner och organisationer att utveckla sitt arbete. Samordnaren genomför kommunbesök och utbildningar som anpassas till lokala behov. På samordnarens webbplats finns även rekommendationer om hur det lokala förebyggande arbetet kan byggas upp. En av dessa rekommendationer är att kommunerna ska involvera det civila samhällets organisationer i arbetet.

Det civila samhällets organisationer inklusive trossamfunden är mycket viktiga aktörer i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism. Det är dock viktigt att insatser från trossamfund och organisationer kommer till stånd genom deras eget initiativ. Regeringen varken kan eller bör styra det civila samhällets arbete.

Organisationer och trossamfund har sedan 2011 kunnat söka statsbidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, för verksamhet som värnar demokratin. Regeringen har avsatt 8 miljoner kronor för statsbidrag inom detta område under 2016. Även Allmänna arvsfonden ger stöd till insatser som förebygger våldsbejakande extremism och har gett stöd till ett antal sådana projekt som olika organisationer nu driver.

Regeringen har också skapat förutsättningar för trossamfunden att få stöd för att utveckla sitt arbete. Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, har i uppdrag att i dialog med trossamfunden stimulera deras arbete med demokrati och demokratisk medvetenhet med fokus på kvinnor och ungdomar. Myndigheten har också i uppdrag att i dialog med de trossamfund som vill utveckla sitt arbete mot våldsbejakande extremism stimulera dessa samfunds stöd till ungdomar, föräldrar och anhöriga. Dessa uppdrag fortsätter även under 2016.

Regeringen har med dessa uppdrag till MUCF och SST underlättat för de organisationer och trossamfund som vill utveckla sitt arbete med att värna demokratin mot våldsbejakande extremism och i förlängningen mot radikalisering och rekrytering till extremist- och terroristgrupper.

Herr talman! Tack, kultur- och demokratiministern! Liberalerna lämnade in den här interpellationen efter statsrådets medverkan i SVT:s Agenda, där jag konstaterade att statsrådet på frågan om Sverige hade varit naivt i frågan om radikalisering och extremism svarade: Generellt sett nej, vi har inte varit naiva. Dagarna innan hade statsminister Stefan Löfven vid en pressträff i Rosenbad sagt att Sverige hade varit naivt och föreslog också ett antal åtgärder mot terrorism och extremism. Jag vill understryka att jag i den här frågan delar Stefan Löfvens åsikt att vi har varit naiva. Vi är väldigt bekymrade över att Sverige tillhör de länder i norra Europa som har det största antalet ungdomar som rekryteras till extremism. De rekryteras dagligen från svenska städer, inte minst Göteborg, Örebro, Stockholmsområdet och Malmö.

Jag har läst statsrådets svar. Det mesta känner jag igen från den tid då Alliansen satt i regeringsställning och från sådant som den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, har aviserat. Det är inte så mycket nytt.

Frågorna kvarstår. Jag vill gärna få ett förtydligande, inte minst när det gäller hur vi ska intensifiera arbetet mot våldsbejakande extremism i de muslimska församlingarna. Här är statsrådets svar lite undanglidande. Visserligen erkänner kultur- och demokratiministern att detta är ett viktigt arbete och att de har ett viktigt ansvar, men hela tiden återkommer ordet stimulera och att staten och regeringen inte kan agera lite tuffare, vilket jag hade önskat, när det gäller just våldsbejakande extremism.

Vi föreslår inte att man ska gå in och avlyssna församlingar eller tala om exakt vad som ska predikas vid fredagsbönen och så vidare. Men hur kan vi få de viktiga församlingarna, i det här fallet moskéerna, att tuffare och tydligare bidra? Detta försvinner lite grann i statsrådets svar.

Den 22 november uttryckte statsrådet i SVT:s Agenda att regeringen aviserar en översyn när det gäller statsbidragen till trossamfunden. Det finns inte med i ministerns svar. Därför vill jag upprepa min fråga i den delen. Kommer regeringen inom kort - det kanske finns ett besked om datum - att besluta att se över riktlinjer när det gäller bidrag till trossamfund i den meningen att man enklare ska kunna bli av med sitt bidrag om man bryter mot demokratiska värderingar och det regelverk som ligger till grund för bidrag för trossamfund?

Herr talman! Tack, riksdagsledamot Haddad, för frågan!

Jag vet inte i vilken verklighet riksdagsledamoten har befunnit sig de senaste åren. Jag har min examen i statsvetenskap, men jag är uppfostrad i det civila samhället. Har man varit aktiv i det civila samhällets organisationer och har spenderat tid i områden som präglas av stort utanförskap har man också sett vad som har skett under lång tid. Det har pågått radikalisering och rekrytering, och det har funnits oro bland föräldrar, syskon och anhöriga under långa tider. Tyvärr menar jag att den förra regeringen inte gjorde tillräckligt. Riksdagsledamoten säger att han känner igen det mesta. Det förvånar mig också, för vi storsatsar ju.

Visst, vi förstärker de grunder som den förra regeringen har lagt. Vi förstärker den nationella samordnarens insatser kraftigt. Vi stärker kraftigt arbetet för att värna demokratin, och vi stärker också SST:s arbete med trossamfunden. Svaret på riksdagsledamotens sista fråga, om översynen av statsbidragen, är alltså att det kommer att ske. Det kommer med all sannolikhet att ske nu under året. Jag har inget exakt datum, men det kommer att ske. Detta är också något som den förra regeringen talade om och blev uppvaktad om, men det skedde inget. Nu kommer det att ske, och jag ser fram emot att berätta mer när vi vet vilket datum detta aviserade arbete sätts igång.

Riksdagsledamoten oroar sig för att muslimska församlingar inte gör tillräckligt, och han vill se att regeringen i större utsträckning styr det civila samhället. Här är det en grannlaga uppgift att inte gå fel. Den politik för det civila samhället som är antagen av den här kammaren tydliggör vikten av att politiken - regeringen och riksdagen - inte ska lägga sig i och styra det civila samhällets organisationer med särart. Det är en balansgång att både ge stöd och också bevaka och främja det civila samhällets organisationers röst.

Den dagen vi börjar styra det civila samhället utifrån egenintressen är vi riktigt illa ute, inte minst med tanke på vad som sker i vår omvärld, till exempel när det gäller mediepolitiken i Polen men också i Ungern och många andra europeiska länder, där politiken vill lägga sig i med sina långa armar och verkar ha glömt vad det armslånga avståndet innebär. Däremot behöver vi samverka med och stimulera det civila samhället i möjligaste mån. Men jag vill betona vikten av att inte styra det civila samhällets organisationer. De har stadgar, kongresser och årsmöten och ska verka utifrån dem, precis som våra politiska partier, som också är en del av det civila samhället.

Samtidigt vill jag betona statsbidragen. Det är skattepengar som går till det civila samhällets organisationer. Vi ska vara stolta i Sverige, som har ett fantastiskt väl utbyggt statsbidragssystem. Det vet jag inte minst för att jag var generaldirektör för MUCF fram till för ett och ett halvt år sedan. Där har sedan länge funnits möjligheter att ta tillbaka pengar och kräva återbetalning om det visar sig att en organisation inte lever upp till de krav som ställs. Kraven är tydliga. Detta är en av de saker vi ska titta på nu när vi ser över hur stöden och förordningarna är utformade.

Herr talman! Alliansregeringen med Folkpartiet, som vi hette då, som hade ansvar för demokratiministerposten, bidrog till att Mona Sahlin tillsattes som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Det var inte något miljöpartistiskt beslut. Vi gav uppdrag till dåvarande Kriminalvården som handlade om radikalisering - det förlängs just nu. Vi beslutade om en strategi mot terrorism 2012, som just nu revideras. Vi har gett uppdrag till Statens medieråd, Forum för levande historia med flera. Kom inte och säg att jag inte har följt de här frågorna, statsrådet! Påstå inte att alliansregeringen inte gjorde någonting! Det är felaktigt.

Min fråga gällde översyn av statsbidrag till organisationer, i det här fallet trossamfunden. Då säger statsrådet: Ja, den möjligheten finns redan. Vad är då syftet med den här regeringens översyn? Vad är det du vill åstadkomma? Det är det jag vill få reda på.

När det gäller arbetet mot radikalisering och våldsbejakande extremism var det vår alliansregering och våra statsråd som beställde Säpos rapport 2010 om våldsbejakande islamistisk extremism. Det är snart sex år sedan. Är det inte hög tid att uppdatera det dokumentet? Där står det att ungefär 200 i Sverige stöder våldsbejakande islamistisk extremism. Det finns ett mörkertal. Och man räknade då, 2010, med att kanske 30-40 personer reste till terrororganisationer som Islamiska staten - då kallade vi dem al-Qaida eller al-Shabab.

Herr talman! Det har ju hänt saker, fru statsråd. 300 ungdomar från Sverige har rest till de här områdena de senaste två och ett halvt åren. 126-130 har kommit tillbaka. 40 har avlidit. Alla dessa siffror känner du och regeringen till. Det är därför vi är angelägna om detta.

Jag har inte sagt att man ska styra trossamfunden. Det är statsrådet som i sitt svar säger att vi inte ska styra trossamfunden. Jag har inte föreslagit det, utan jag vill höra hur man kan intensifiera arbetet.

Man kan höra i den här debatten att staten ska samverka. Vi ska ha dialog, och vi ska vara försiktiga. Det här är det civila samhället. Men jag har suttit i Rikspolisstyrelsens styrelse i fyra år. Säkerhetspolisen kommer till oss varje år och säger: Varför är det vi, säkerhetspolis och svensk underrättelsetjänst, som har kontakt med moskéerna? Vi ska ju inte ens behöva komma i kontakt med dem. Men det är faktiskt de som har varit i kontakt med moskéerna. Det är de som har haft så kallade samtal när svenska ungdomar åkt till Syrien och Irak eller kommit tillbaka till Syrien och Irak. Man har då inte haft ytterligare lagstiftningsmandat att agera. Det är därför vi välkomnar lagen om terrorismresor, som riksdagen ska behandla inom kort.

Men låt oss hålla oss till arbetet mot radikalisering och det förebyggande, som är temat för Liberalernas interpellation! Hur kan regeringen göra ännu mer med sina instrument eller indirekt genom att stötta kommunerna? Vi vet att bara en tredjedel av kommunerna har en handlingsplan mot radikalisering. Så sent som i slutet av november hade varken Göteborg eller Malmö en konkret handlingsplan. I december aviserade man så kallade riktlinjer. Man sa: Vi återkommer med en handlingsplan. Två av Sveriges tre storstäder hade så sent som i december ingen konkret handlingsplan mot våldsbejakande extremism.

Herr talman! Mona Sahlin sa i ett uttalande: I förlängningen kan det här inte hanteras som ett projektarbete av regeringen. Mer måste göras. Jag vill höra vad statsrådet tycker.

Herr talman! Tack, riksdagsledamot Haddad, för den fortsatta diskussionen!

Den nationella samordnaren, Mona Sahlin, kommer att lämna sin utredning under året. I den utredningen kommer hon också att lämna förslag på hur vi ska ta arbetet vidare. Då är det oerhört viktigt att vi har en diskussion i Sveriges riksdag, för detta är i ordens rätta bemärkelse ett långsiktigt, grundläggande och oerhört viktigt arbete för Sverige.

Så sent som den 10 december, om jag inte har fel, slöts en överenskommelse om åtgärder mot terrorism. Det var en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Där betonas flera olika punkter. Det är skärpt och tidigarelagd kriminalisering av terrorkrigsresor. Det är snabbare stopp för missbruk av svenska pass. Men det handlar också om att tydliggöra kommunernas ansvar. Man betonar vikten av att kommunerna arbetar med det förebyggande och har handlingsplaner.

Den nationella samordnaren har åkt land och rike runt med just det budskapet. Och vi arbetar genom den nationella samordnaren fram verktyg. Jag betonade detta inledningsvis. Det var ett gott grundarbete. Regeringen har förstärkt den nationella samordnarens möjligheter, resurser och kansli och hela utredningsarbetet för att vi ska få effekt. Vi måste nämligen få med alla kommuner och städer på tåget.

Kommunerna och det civila samhällets organisationer, inklusive trossamfunden, är centrala i det här arbetet. Det handlar om att fånga upp unga människor som är i en radikaliseringsprocess eller att till och med fånga upp dem innan de kommer in i en radikaliseringsprocess och innan de rekryteras och blir resande och eventuellt begår brott mot mänskligheten. Då behöver man kunna identifiera dessa unga människor tidigt. Det görs bäst i kommunen, lokalt och väldigt nära.

Vi kommer att fortsätta att arbeta på det sättet med att uppvakta kommunerna. Jag hoppas att Sveriges alla kommuner förstår allvaret och inleder ett tydligt arbete för att värna demokratin men också för att arbeta mot radikalisering och att man i det arbetet samarbetar.

Jag vill använda ordet samarbete. Jag har nämligen under det senaste året rest runt i vårt land. Jag har besökt många moskéer och träffat många muslimska företrädare och imamer som verkligen betonar vikten av att arbeta just med den här frågan. Det är en av de frågor som engagerar allra mest. Jag har också mött förtvivlan i många företrädares ögon och hjärtan när de lägger fram texten kring sorgen i att förlora en ung människa och arbetet med denna unga människas familj.

Det här är ett samarbete, och vi kan bli lyckosamma om vi lyckas göra det här tillsammans. Det är avgörande för framtiden. Det gäller det lokala samarbetet mellan kommunens olika förvaltningar, skolan och socialtjänsten men också samarbetet mellan våra institutioner, Kriminalvården och Sis och samarbetet här i Sveriges riksdag. Det handlar om att det här ska bli ett långsiktigt arbete som håller över tid.

Herr talman! Jag hade under hösten möjlighet att som representant för Liberalerna vara med i förhandlingarna med regeringen. Och jag var med när vi presenterade överenskommelsen om terrorism. Men fokus i den här interpellationsdebatten handlar om radikalisering och det förebyggande. Det kan vara förebyggande på sociala medier. Det kan vara förebyggande i skolan. Det kan vara förebyggande genom att vi drar in pengar till organisationer och trossamfund som ägnar sig åt hatpredikningar och åt att uppmana ungdomar att resa till Irak och Syrien. Det kan också vara direkta samarbeten genom kommunerna eller statens myndigheter gentemot moskéer.

Vi får inte underskatta moskéernas och församlingarnas viktiga roll. I anslutning till dem eller direkt utanför dem förekommer det tyvärr fortfarande rekrytering eller uppmuntran. Ungdomar uppmuntras att resa i terroristsyfte. Självklart har församlingar och moskéer och inte minst imamerna, som starka ledare för sina församlingar, en viktig funktion.

Jag har varit i Göteborg. Jag har varit i Örebro. Jag har varit i Eskilstuna. Jag kan nämna att man inte alltid är välkommen hos de muslimska församlingarna. Jag har också besökt Gefle Dagblad, som har rapporterat om en lokal moské där man har haft problem med aktiviteter kring radikalisering och rekrytering.

Generellt må det fungera. Men vi måste ändå erkänna att vi har problem i Sverige, oavsett om det handlar om segregerade områden, kommuner som inte gör tillräckligt eller att alla moskéer och imamer faktiskt inte tar avstånd från radikalisering och våldsbejakande extremism. Det är det vi ska motarbeta, inte fredliga församlingar eller kyrkor eller vad det nu är, utan våldsbejakande islamistisk extremism.

Vi vill gärna ha en översyn av statsbidragen. Vi vill gärna ha en ny rapport om den våldsbejakande extremismen i Sverige.

Herr talman! Jag tackar riksdagsledamot Haddad för diskussionen. Jag vill börja med att betona och kanske tydliggöra gränsdragningen mellan inrikesministerns ansvarsområde när det gäller att förebygga och bekämpa terrorismen och mitt ansvarsområde som demokratiminister när det gäller att värna om vår demokrati och skydda vår demokrati mot våldsbejakande extremism. Dessa två möts nämligen, och vi har haft ett tätt samarbete när det gäller de två olika åtgärdsprogram och handlingsplaner som vi har lagt fram. Terrorism är nämligen en extrem form och kan bli konsekvensen av våldsbejakande extremism. Därför är just detta samarbete så viktigt. Det går inte att ha några vattentäta väggar emellan om arbetet ska bli effektivt.

Jag vill därför betona att mycket av den radikalisering som vi nu ser när det gäller de tre olika formerna av våldsbejakande extremism också sker på nätet. Därför är det glädjande att se att i det arbete och i den överenskommelse som riksdagsledamot Haddad var en del av och representerade Liberalerna betonade man också vikten av att arbeta mot rekrytering på internet. Detta ansvar ligger hos mig som kultur- och demokratiminister och myndigheten Statens medieråds arbete med No hate speech movement. Jag tror att det är ett av de områden som vi kommer att behöva utveckla över åren, eftersom vi där tyvärr är tvåa på bollen när det gäller de sluga, metodiska och ytterst polariserade budskap som olika grupperingar av våldsbejakande extremistiska rörelser använder sig av.

Återigen: Här måste vi samarbeta. Det går inte att göra sakpolitik eller partipolitik i denna fråga. Detta görs bara med ett långsiktigt samarbete och tydlighet. Jag uppskattar att riksdagsledamoten för fram det.

Överläggningen var härmed avslutad.