Räddningstjänstpersonal i beredskap

Herr talman! Det är tvära kast i kammaren i dag.

Daniel Bäckström har frågat mig vilka konsekvenser jag bedömer att den beskrivna situationen inom räddningstjänsten kan få och vilka åtgärder som jag och regeringen är beredda att vidta med anledning av detta.

Enligt lagen om skydd mot olyckor är det kommunen som ansvarar för förebyggande verksamhet och räddningstjänst inom kommunen. Dessa verksamheter har grundläggande betydelse för människors trygghet och säkerhet och måste kunna bedrivas på ett effektivt och säkert sätt.

Kommunernas verksamhet på detta område är sedan lång tid tillbaka organiserad med hel- och deltidsanställda brandmän. Detta system är ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt att säkerställa att det finns tillräckliga räddningsresurser i hela landet.

Att det finns räddningsresurser som snabbt kan vara på plats och påbörja en hjälpinsats är avgörande för effektiva och säkra insatser. Det är därför allvarligt att många kommuner inte kan upprätthålla sin beslutade beredskap för räddningstjänst. En huvudorsak till detta är att kommunerna av varierande skäl har stora svårigheter med att rekrytera deltidsanställda brandmän.

Mot denna bakgrund avser regeringen att inom kort ge en särskild utredare i uppdrag att analysera situationen och föreslå åtgärder för att i olika avseenden förbättra kommunernas förutsättningar att bedriva en så effektiv och förebyggande verksamhet och räddningstjänst som möjligt. Frågor rörande rekrytering av deltidsanställda brandmän kommer att vara en väsentlig del av uppdraget.

Jag och regeringen kommer även i fortsättningen att noga följa utvecklingen på det aktuella området och vid behov vidta ytterligare åtgärder. Samtidigt är det angeläget att kommunerna intensifierar sina insatser för att säkerställa effektivitet och kvalitet i de aktuella verksamheterna.

Herr talman! Jag tackar minister Ygeman för svaret.

Jag skrev denna interpellation för att den svenska räddningstjänsten är en viktig och grundläggande resurs för trygghet och säkerhet i hela landet. Den har varit det i många år, och den kommer att fortsätta att vara det.

När pågående rapportering från många platser runt om i landet väcker stora frågor om bemanning och beredskapsläge på både kort och lång sikt behöver vi föra dialog i riksdagen om förutsättningarna och den aktuella situationen.

Det här är en verksamhet som förtjänar ett starkt politiskt engagemang såväl lokalt som nationellt, och det kräver ett långsiktigt strategiskt utvecklingstänkande. Det krävs också förutsättningar som gör att fler människor vill ta på sig detta viktiga uppdrag och gå in i arbetsuppgifterna inom räddningstjänsten.

Det är sedan länge en stor utmaning att upprätthålla räddningstjänsten och att rekrytera, inte minst till deltidsbrandkåren. I landsbygdsområden och på mindre orter har befolkningsminskning, omstrukturering, arbetsplatser i förändring och förändringar på den lokala arbetsmarknaden gjort det svårt att få ihop fungerande jourscheman och upprätthålla den beredskap som krävs med inställelsetider och planering. Svårast är det att få ihop det dagtid då många lämnar orten för arbete på andra orter och har för långt för att hinna tillbaka och rycka ut.

Det finns också personer som har väldigt mycket beredskap när de försöker få ihop sina olika arbetsscheman, och det är inte hållbart över tid.

Många deltidskårer har lagts ned under åren. En del har omvandlats till brandvärn, vilket bygger mer på frivillighet än anställning. Det innebär stora utmaningar för landsbygden och för beredskapsläget.

Även tillgången till och avståndet till utbildning har gjort att en del har avstått från att söka, och det behöver vi jobba med.

Det är också en viktig resurs för totalförsvarsberedskapen, inte minst för det civila försvaret. Deltidsbrandkåren anses av många vara ryggraden i svensk räddningstjänst, med starkt engagemang, lokal förankring, mycket god kännedom om de förutsättningar som finns i landet och en bred kompetens från olika erfarenheter på arbetsmarknaden.

Ur ett kommunalekonomiskt perspektiv är detta en anställningsform som innebär en rimlig kostnad för att kunna ha en professionell organisation i alla de kommuner där denna finns.

Det är också viktigt att vi jobbar för att ha ett så förtroligt arbetssätt som möjligt mellan arbetsgivare och arbetstagare och att det finns tydliga krav och mål för verksamheten och ett långsiktigt perspektiv.

Detta är kanske den enskilt största trygghetsskaparen och resursen för trygghet i vårt land. Det är både stora värden som ska skyddas och ett viktigt förebyggande arbete som ska göras.

Det är viktigt att vi kan känna trygghet i vardagen och veta att räddningstjänsten rycker ut när vi behöver det i en nödsituation. Då krävs det personal som är engagerad och motiverad att gå in i uppgifterna, och det krävs hög tillgänglighet. Av 15 500 anställda inom räddningstjänsten är drygt 10 600 deltidsanställda.

Jag har fått bra ett svar från Anders Ygeman, men jag skulle vilja veta mer om tidpunkten för genomförandet av utredningen och vilka saker man vill belysa djupare.

Herr talman! På våra småorter är deltidsbrandmännen en del av ryggraden för att upprätthålla tryggheten och för att det ska finnas hjälp att få vid brand eller till exempel trafikolyckor.

Många deltidsbrandmän har tidigare jobbat på orten, men när små fabriker eller andra små verksamheter ute i landet läggs ned blir det allt svårare att rekrytera personal. Man måste börja tänka i andra banor: Kan någon som jobbar på en skola eller en förskola bli brandman?

Så här har man inte behövt tänka förut, för det har funnits till exempel fabriker där man har kunnat lägga ned verksamheten tillfälligt för att släcka en brand.

Detta gör det enorm skört.

Det finns också en starkt folklig förankring. När jag har träffat deltidsbrandmän på småorterna i mitt hemlän har jag förstått att uppdraget i räddningstjänsten ofta går i arv i familjen, främst från far till son. Man har sett det som ett kall att försvara sin trakt mot olyckor.

Det vore besvärligt om detta försvinner. Om vi väntar på en utredning i två år har man hunnit stänga ned på många orter, och då kan vi inte få tillbaka dessa traditioner. Det är lätt att rasera sådant här men svårt att få det tillbaka. Det är redan i dag skört.

Samtidigt är det inte möjligt att ha heltidsanställda brandmän överallt i landet, utan brandförsvaret bygger mycket på deltidsbrandmän.

Den som ingår ett avtal att vara deltidsbrandman offrar också något. Man måste kanske vara någon annanstans än man vill på midsommarafton och kan inte kan göra vad man vill på kvällarna eftersom man är bunden av sina jourtider. Ofta satsar en hel familj rätt mycket socialt engagemang för att en familjemedlem ska kunna vara med i brandförsvaret.

Det är problematiskt när villkoren försämras i nya avtal. Även om det är ett kommunalt ansvar har vi ett nationellt ansvar för att enskilda kommuner inte får rasera något som är så viktigt för oss.

Vi har sett de skogsbränder som har varit. Behovet av räddningstjänst och räddningstjänstpersonal kommer inte att bli mindre i framtiden, tvärtom. Det kommer att krävas att vi står upp för att de ska finnas på plats.

Jag är bekymrad över att utredningen tar för lång tid. Sedan är detta engagemang och dessa personer borta, och de går inte att hämta hem igen. De kan få andra jobb - det har de redan i dag.

Herr talman! Jag är tacksam för möjligheten att diskutera detta i kammaren och svara på de frågor som ställts.

Jag vill ändå understryka att räddningstjänst är ett kommunalt ansvar. Det innebär att varje kommun är självständigt ansvarig för att rekrytera deltidsbrandmän och att organisera det.

De kommuner som tydligen har varit för små för att klara av uppgiften har i olika mån valt att samarbeta med andra kommuner för att klara av den. Det är inte statens uppgift att sätta löner. Det är inte statens uppgift att rekrytera deltidsbrandmän. Det är ett kommunalt ansvar, och då kan man inte låtsas att det är ett statligt ansvar och att det är statliga åtgärder som kommer att avgöra frågan.

Det är däremot ett statligt ansvar att se till att utbilda personal inom räddningstjänsten. Det är viktigt att formerna för utbildningen är sådana att vi kan ha en god kompetensförsörjning och underlätta rekryteringen.

Det kan vara värt att diskutera på vilka orter i landet som man ska göra detta, hur nära man kan göra det i den framtida tjänstgöringsorten och villkoren för utbildningen men också dess omfattning, det vill säga hur lång sammanhängande tid den ska ha. Ju längre bort från tjänsteorten man finns och ju längre sammanhängande tid det är, desto svårare blir det att kombinera med ett annat arbete.

Det är ingen som behöver vänta på en utredning. Den som är ansvarig för verksamheten kan vidta de åtgärder som de anser nödvändiga nu. De kan ha gjort detta i går, de kan göra det i dag och de kan göra det i morgon. Däremot hoppas jag att utredningen ska underlätta det framtida arbetet för deltidsbrandmän och räddningstjänst.

Det finns en hel del frågor att diskutera. Jag vill avvakta med att diskutera det mer detaljerade innehållet med Daniel Bäckström tills vi har direktiv. Jag har ingenting emot att diskutera direktiven på förhand, om det finns intresse, så att vi kan ha en samsyn om vad som borde utredas.

Vi ska inte stänga dörren för att diskutera i vilken riktning deltidsbrandmannauppgiften ska utvecklas i framtiden, vilka olika utvecklingsspår det finns och vilka saker som vi från samhällets och statens sida kan göra för att underlätta den ena eller den andra utvecklingen.

Lotta Olsson tog upp lönebildningsfrågan. Jag vill återigen säga att i Sverige är detta en fråga för arbetsmarknadens parter. Det är de som organiserar brandmän, och det är de som organiserar arbetsgivare. De förhandlar och kommer fram till olika villkor. Detta är inte något som staten eller statsråd ska blanda sig i, vare sig för att höja eller sänka löner.

Vi har en svensk modell som kanske har varit världens mest framgångsrika lönebildningsmodell. Vi ska inte förstöra den genom att gå in och peta i något som vi optiskt sett kanske tycker är fel. Det vore att göra oss alla en otjänst på sikt. Jag tror att när folk tänker efter ser de olyckan i att politiker ska vara inne och peta i detaljer i lönebildningen. Låt arbetsmarknadens parter göra detta. Vi har av tradition starka parter både på arbetsgivarsidan och på arbetstagarsidan. De är fullt kapabla att hävda sina rättigheter och skyldigheter på marknaden.

Herr talman! Det är viktigt att vi kan föra en konstruktiv dialog om det fortsatta arbetet och inriktningen för det nationella perspektivet i räddningstjänstfrågorna.

De rapporter som kommer dagligen, både via medierna och i direkta kontakter med ansvariga ute i landet, vittnar om att väldigt många nu i dagarna aviserar att de tänker lämna sitt uppdrag som anställd i beredskap. Det är svårt att säga exakta siffror för detta, men i många kommuner runt om i landet finns en stor oro. Några uppger att det kan handla om 500-1 000 personer, men exakta siffror får man följa upp.

Om detta verkställs och de säger upp sig från sina uppdrag som deltidsbrandmän eller i beredskap kommer det, om några månader när vi kommer vi fram till vårperioden, att bli ett läge där många berörda kommuner inte kan upprätthålla beredskapen. Då blir det ett krisläge. Då kan man inte garantera att räddningstjänsten kommer på larm, och man kan heller inte planera en fungerande verksamhet.

I ett läge där det sedan länge redan är svårt att rekrytera personal till deltidskårer och verksamheter riskerar det nu att bli ännu svårare. Då är de signaler som går ut oerhört viktiga.

Det är djupt olyckligt om det svenska samhället tappar en viktig resurs för beredskapsarbetet med mycket lång erfarenhet och engagemang. Man har kanske varit med i räddningstjänsten under hela sitt yrkesverksamma liv och gör stor skillnad när det handlar om att möta människors behov ute i vardagen.

Det är denna situation på kort sikt som jag oroar mig över. Jag är fullt medveten om att detta är en avtalsfråga mellan de aktuella parterna, men vi har en situation som vi måste följa upp i praktiken - hur det kommer att se ut under sommaren. Det får vi kanske anledning att återkomma till även här i kammaren. Jag vill fråga hur ministern ser på det kortsiktiga perspektivet utifrån det som just nu rapporteras runt om i landet.

När det handlar om utredningen är det viktigt att få veta när denna förväntas bli klar, för att kunna gå vidare med de praktiska förslag som kommer in till regeringen och hantera och administrera en god politisk fortsättning och en dialog med de ansvariga kommunpolitikerna inom ramen för SKL och andra.

Vi måste verka för att beredskapen kan upprätthållas och att man har en långsiktig förutsättning att planera sin verksamhet. Vi får inte hamna i ett läge där vi får en ny situation för den svenska beredskapen, där vi nu ska öka takten för att få en så bra totalförsvarsplanering som möjligt och öka fokuset på dessa frågor de närmaste åren.

Att ersätta en tidigare anställd kommer att kräva mycket resurser och engagemang, även utbildningsresurser. Då måste man som statligt ansvarig vara beredd att fundera igenom vad som kommer att krävas när det handlar om utbildningsplatser i ett läge där folk har lämnat sina uppdrag. Om rapporterna stämmer kan det vara åtskilliga som kommer att genomföra detta.

Jag hör även exempel där man funderar på att ta bort rökdykarkompetens för att sänka kraven ute i landet. Detta påverkar direkt möjligheterna för det beredskapsarbete och de räddningsinsatser som ska göras.

Herr talman! Precis som ministern säger är brandförsvar och att man har tillräckligt många utbildade ett kommunalt ansvar, men så är det också med skolan.

Verksamheten har blivit rätt styvmoderligt behandlad, tycker jag. Det är inte ett nytt fenomen, men det har funkat och rullat på. I och med detta har man inte behövt bekymra sig om att utbildningsorterna är väldigt få. Det kan vara svårt för småbarnsföräldrar att ta sig till de två orter som finns i dag. Kursverksamheten har bara bedrivits på två orter.

Det finns ett statligt ansvar för att kommunerna ska klara sitt uppdrag. Annars skulle vi inte ha en skoldebatt över huvud taget. De flesta frågor sköts egentligen av våra kommuner och landsting, men vi måste på strukturell nivå titta på hur det faktiskt fungerar.

Det är enormt olika beroende på om det handlar om en liten kommun med behov av deltidsbrandmän eller en storstadskommun med heltidsanställda brandmän. En storstad kan ha resurser på ett helt annat sätt.

Jag måste säga att ministern inte kan ducka helt och hållet i de här frågorna. Han måste på något vis se till att kommunerna har en bra dialog och jobbar med frågorna på ett bra sätt.

Självklart är inte lönenivåerna något som vi ska diskutera här. Det ska skötas av andra. Men när man signalerar massuppsägningar och att det kan bli ett samhällsproblem att man inte har vissa funktioner tillsatta när det blir sommar och varmt och när det kan brinna tycker jag att ministern har ett ansvar.

Herr talman! Det finns ett statligt ansvar för räddningstjänsten. Vi ska ta detta ansvar, och vi har också tagit det. Vi tillsätter utredningen om rekryteringen av deltidsbrandmän, och vi ser över hur utbildningen kan göras så effektiv som möjligt för att underlätta kommunernas rekrytering av deltidsbrandmän.

Men vi lägger oss inte i lönebildningen. Även om det inte låter så i den här kammaren är bakgrunden att man har skrivit ett avtal där många har fått höjd lön och en del har fått sänkt lön eftersom det tidigare har varit stora skillnader mellan kommunerna. Det är det som har hänt. Ansvaret för detta avtal ligger på dem som har tecknat det, nämligen den fackliga organisation som organiserar brandmän och deltidsbrandmän runt om i Sverige. Det är de som har önskat detta avtal. Ansvaret ligger också på arbetsgivarna och de som organiserar kommunerna runt om i Sverige. Om det skulle vara så att det finns saker i avtalet som inte fungerar i mötet med verkligheten är det de parter som har ingått avtalet som måste justera det. Det är också de som har ansvaret för verksamheten. Det är viktigt att veta vad vi talar om: Det är de ansvariga som har tecknat avtalet, och de är också ansvariga för rekryteringen av brandmän. De måste lösa denna uppgift.

Som jag sa för jag gärna en diskussion med oppositionen om formerna för direktiven, men jag tror att i det stora hela avspeglar de direktiv som kommer den diskussion vi har haft och de krav och önskemål som har funnits.

Daniel frågade om den preliminära tidpunkten. Det är i juni 2018 som utredningen ska vara klar, enligt den preliminära tidsplanen. Jag återkommer gärna och diskuterar detta i andra former än i riksdagens kammare.

Herr talman! De flesta räddningstjänster står inför ungefär samma utmaningar. Det är komplexa utmaningar med förändrad byggnation, stadsmiljöer, social oro och eventuella hotbilder som ska hanteras. Det skiljer sig från stad till landsbygd med demografi, avstånd och närhet. Detta är en jättestor fråga, och det är viktigt att vi har fokus på hur vi tillsammans kan ge de bästa förutsättningarna i riket för att det här ska fungera så bra som möjligt. Det ska också vara en så bra tydlighet som möjligt i de här frågorna i ett invånarperspektiv.

Jag tycker att det är mycket positivt att regeringen nu avser att tillsätta en utredning för att få till ett bra underlag för den fortsatta diskussionen och arbetet med dessa frågor. Jag välkomnar det. Det är också viktigt att vi får fortsätta att resonera om hur det ska drivas. Det gäller även villkoren för återrapportering på olika sätt.

Jag utgår från att ministern kommer att följa upp hur den praktiska situationen ser ut i landets kommuner det närmaste halvåret utifrån de aviseringar som nu annonseras offentligt när det handlar om räddningstjänsten. Vi har också ett tillsynsansvar utifrån vårt statliga ansvar att se till att det finns en beredskap i hela landet och att man har förutsättningar att utveckla verksamheten. Det handlar även om att kommunerna kan ta det fulla ansvaret, vilket också ministern upplyser om.

Som tidigare kommunpolitiker med ansvar för räddningstjänstfrågorna är jag medveten om betydelsen av att ha en nära dialog för att kunna utveckla arbetet och arbeta tillsammans med befolkningen i de här viktiga grundläggande frågorna. Tack för debatten!

Herr talman! Jag vill tacka Daniel Bäckström och Lotta Olsson för att de har fört fram de här viktiga frågorna, och jag tackar för en konstruktiv diskussion i kammaren.

Jag hoppas naturligtvis att de kommunala huvudmännen reder ut situationen, och vi kommer att följa den noga dels från politisk nivå, dels utifrån det tillsynsansvar som nu ligger på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Diskussionen om utredningsdirektiv kommer framöver, och vi kommer att tillsätta utredningen. Vi har också den tidigare översynen av utbildningsorterna, och förhoppningsvis kan detta leda till att vi får en bättre rekrytering av deltidsbrandmän och en effektivare räddningstjänst i landet.

Jag ska inte vara filosofisk, men låt mig ändå göra en liten utblick så här i slutet av interpellationsdebatten. Jag tror att vi framöver, när vi ser hur arbetsmarknaden och räddningstjänsten utvecklas, bör ta en bredare diskussion om hur räddningstjänsten ser ut i hela vårt land 10, 20 eller 30 år framåt och om vilka saker vi kan behöva göra för att förändra den. Även om deltidsbrandmännen har varit otroligt framgångsrika hittills kanske det inte är exakt denna verksamhetsform som kommer att vara allena saliggörande i hela landet framöver. Det kan finnas andra förändringar vi behöver göra för att säkerställa att hela landet har ett fullgott skydd av räddningstjänst och brandkår. Då måste vi vara beredda att också föra den debatten.

Jag ser fram emot framtida interpellationsdebatter med både Lotta Olsson och Daniel Bäckström.

Överläggningen var härmed avslutad.