Presstödet

Fru talman! Bo Bernhardsson har frågat mig om jag är beredd att vidta de mått och steg, och i så fall vilka, som krävs för att återföra frågan om presstödet till det nationella beslutsrummet. Jag skulle vilja börja med att klargöra en sak som verkar ha missförståtts. Ändringarna i driftsstödet som riksdagen beslutade om i juni 2006 skickades inte endast för kännedom till Europeiska kommissionen, utan anmäldes till kommissionen i syfte att få ändringarna godkända i enlighet med EG:s regler om statligt stöd. Den tidigare regeringen angav också i propositionen som föregick riksdagsbeslutet att ändringarna förutsatte ett godkännande av kommissionen. Interpellanten anser att presstödet är en nationell angelägenhet och inte en fråga för EU-systemet. Den verklighetsbilden stämmer inte överens med reglerna i EG-fördraget som Sverige, liksom alla andra EU-medlemmar, måste följa. Presstödet anmäldes först till Efta Surveillance Authority, ESA, och därefter till EU-kommissionen som ett befintligt stöd då Sverige blev medlem i EU år 1995. När det så gäller införande av nya stöd eller ändringar i befintliga stöd, måste medlemsstaterna underrätta kommissionen i så god tid att den kan yttra sig om dessa planer. Om kommissionen bedömer att ändringen i stödet kan vara oförenlig med den gemensamma marknaden har den skyldighet att inleda ett formellt granskningsförfarande. Efter en närmare prövning kan kommissionen fatta ett positivt beslut, ett positivt beslut som är förenat med vissa villkor eller ett negativt beslut. Kommissionen är också skyldig att i samarbete med medlemsstaterna fortlöpande granska alla befintliga stöd och föreslå att de förändras eller upphävs om de inte längre befinns vara förenliga med den gemensamma marknaden. Det råder knappast några tvivel om att presstödet är ett statligt stöd. Varje år betalar staten ut ungefär en halv miljard kronor direkt till svenska tidningsföretag. Vissa av dessa företag agerar dock inte bara på den svenska utan även på den europeiska marknaden, och företrädare för kommissionens konkurrensdirektorat har bland annat mot denna bakgrund framfört att presstödet kan ha en påverkan på handeln och konkurrensen mellan EU:s medlemsstater. Just nu pågår en dialog med konkurrensdirektoratet om det befintliga presstödet. Vi har försett kommissionen med en stor mängd fakta, bland annat en rapport av Karl Erik Gustafsson, som visar att stödet borde ha en begränsad påverkan på den gemensamma marknaden. Detta har kommissionen sannolikt tagit till sig, för behovet av ett stöd som syftar till att främja mediemångfalden på lokal och regional nivå verkar accepteras. Driftsstödet till storstadstidningarna ifrågasätts dock fortfarande, eftersom det anses ha en påverkan på samhandeln. Dialogen syftar till att klargöra vilka ändringar i presstödet som behöver göras för att undanröja tvivlen om dess förenlighet med den gemensamma marknaden. Jag ser framför mig att den genomförandeprocess som sedan tar vid kommer att ske enligt de beredningsrutiner som vi är vana vid i Sverige. I likhet med vad som har varit fallet tidigare kommer det att vara riksdagen som fattar beslut om eventuella förändringar i presstödet. Samtidigt är det dock, precis som vid riksdagsbeslutet 2006, så att ändringarna måste notifieras till kommissionen och att ett godkännande därifrån krävs innan de kan träda i kraft.

Fru talman! Jag ska börja med att tacka statsrådet för svaret. Nu har jag både hört det och läst det. Jag kommer ändå inte ifrån intrycket att det som sker är att statsrådet gömmer sig bakom formella resonemang om EU:s regelverk i stället för att försvara det svenska presstödet, vilket naturligtvis också är en möjlighet. Det kanske inte är så förvånande egentligen. Problemet i det här sammanhanget som i många andra är att EU-samarbetet inte är enbart en juridisk institution där regelverken tolkas mekaniskt, även om det naturligtvis finns och måste finnas regelverk som måste följas. EU är i hög grad en dynamisk politisk process. Om man så vill skulle man kunna säga att det pågår en maktkamp. Vill man inte vara fullt så drastisk kan man säga att det pågår en dragkamp hela tiden om positionerna och förhållandena. Där gäller det ständigt att hävda sina egna intressen för Sveriges del för att inte förlora positioner och bli pressad tillbaka. Det får vi ständigt bevis för. Sverige måste hävda uppnådda positioner för att inte förlora dem. Det förutsätter ett politiskt ledarskap och en politisk vilja att agera, inte bara att hänvisa till formella regelverk, även om jag naturligtvis erkänner att man inte kan bortse från dem. I dag är det de gamla presstödsreglerna som prövas, om jag har förstått det rätt. Det är inte det nya förslaget som skulle ha gått igenom och som riksdagen hade ställt sig bakom. Det spelar egentligen inte så stor roll, men såvitt jag förstår är det de gamla presstödsreglerna som nu prövas, det vill säga att det är samma presstöd som för bara ett par år sedan inte var ifrågasatt. Det är samma presstöd som ända sedan vi gick med i unionen har haft grönt ljus från EU-systemet, om jag har förstått det rätt. Då är naturligtvis den ganska givna frågan: Vad är det som har hänt som har förändrat situationen? Är det att vi har fått en ny regering? Är det rättsläget som har förändrats? Är det presstödet som har förändrats? Storstadspresstödet är ingen nyhet. Det fanns med från början när presstödet en gång i tiden gjordes upp och bland annat socialdemokrater och centerpartister spelade en central roll för uppgörelsen. Det var Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund, om jag inte tar fel. Storstadspresstödet har funnits med från början. Jag skulle gärna vilja veta vilken statsrådets tolkning av detta är. Det kanske inte är en tolkning; det kanske är en klar berättelse. Vad är det som har förändrats som gör att vi i dag har en prövning av storstadspresstödet och presstödet i allmänhet trots att, som jag ser det, ingenting egentligen har inträffat? Jo, vi har fått nya statsråd och en ny regering som jag tror har en helt annan inställning till presstödet och dess överlevnad och till vilken roll det spelar för det demokratiska samhället. Det tror jag har hänt. Men jag är intresserad av statsrådets förklaring. Vad är det som har inträffat?

Fru talman! Det grundläggande problemet i denna diskussion är att regeringen har lämnat alldeles för stort utrymme åt EU-kommissionen att agera. För vad det i slutänden handlar om är politiskt ledarskap. EU är ingen gullig scoutförening där man går omkring och gör goda gärningar. EU är en stenhård förhandlingsorganisation med stenrika lobbyintressen i bakgrunden. Det land som inte håller på sin rätt när olika förhållanden ifrågasätts av EU-kommissionen kommer att bli överkört, så är det bara. Orkar regeringen inte företräda svenska intressen på ett stabilt sätt blir man mulad. Det är det som är på gång att hända. Den socialdemokratiska regeringen anmälde presstödsreformen till EU-kommissionen helt enligt den ordning som gäller. Det är riktigt i det interpellationssvar som Adelsohn Liljeroth har skrivit. Det är inget konstigt med det; det är precis så man ska göra. Men det konstiga inträffade när den nya regeringen tillträtt. När EU-kommissionen började ställa frågor vek sig regeringen direkt. Stegö Chilò, Adelsohn Liljeroths företrädare, beslutade på eget bevåg att stoppa reformen utan att ens prata med övriga regeringen och naturligtvis ännu mindre med de borgerliga representanterna i kammaren och inte alls med den socialdemokratiska sidan. Hon körde över det gamla riksdagsbeslut som fanns och upphävde det. Man började förhandlingen med EU med att lägga sig platt. Och så har det fortsatt när tjänstemännen har åkt till Bryssel. Man ser den nästan framför sig, den så kallade förhandlingen. Adelsohn Liljeroths tjänstemän kommer till kommissionen och ska förhandla. De är kusinerna från landet med blicken i golvet, mössan i hand och skrap med foten. De ber: Snälla goa kommissionen, kan vi inte få behålla presstödet? Nej, svarar kommissionen. Men om vi drar ned lite på storstadsstödet, snälla goa kommissionen? Kanske det, svarar kommissionen, återkom med förslag. Å, vad glada vi blir, tack snälla kommissionen! Man går ut från förhandlingsrummet med ett förslag om att sänka stödet till Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet med sammanlagt 100 miljoner kronor per år. Det resulterar i tidningsmonopol i Malmö-Lundregionen och i Stockholmsregionen. Till råga på allt vill man framställa det som att regeringen med denna så kallade förhandling eller dialog har vunnit något. Det är nästan komedi. Om det blir så här när Sverige vinner en förhandling vill jag inte vara med när Sverige förlorar en förhandling. Regeringen borde redan från början ha intagit en mycket tuffare attityd. Presstödet är inte vilket statligt stöd som helst. Det är en del i svensk demokratipolitik, ett sätt att upprätthålla breda ytor för medborgarna att komma till tals för att stärka en levande opinionsbildning och ett demokratiskt samtal. Därför ligger inte presstödet på kulturutskottet utan på konstitutionsutskottet, tillsammans med all annan demokratipolitik, tillsammans med bland annat författningsfrågan. Det presstödet har EU-kommissionen en gång godkänt, precis på det sätt som Bo Bernhardsson har sagt. Vi kan inte acceptera att kommissionen nu så lättvindigt ändrar uppfattning i en så viktig demokratifråga. Det är det budskapet som borde ha gått till EU-kommissionen hösten 2006. Då hade vi inte stått där vi står i dag. Vi borde då ha tagit en stenhård serveretur i stället för regeringens lama svar och skrapande med foten. Då hade vi haft en helt annan situation än den vi har i dag.

Fru talman! Jag får en märklig känsla. Det här är inte första gången som vi debatterar presstödet i riksdagen, och jag vet inte riktigt hur jag ska värja mig mot dessa ständiga anklagelser om att vi mörkar eller att jag gömmer mig eller att jag inte kan göra något åt det här. Bo Bernhardsson vet, eller borde veta, att regeringen har försvarat presstödet trots att vi från början var klart oeniga i regeringen mellan de fyra allianspartierna om inställningen till presstödet. Här finns inget mörkande. Tvärtom får man väl ändå säga att regeringen har varit framgångsrik i diskussionerna med kommissionen och de debatter som har förts. Jag tycker att det närmast är en oförskämdhet när Morgan Johansson talar om de svenska representanter som har varit nere i Bryssel som stående med mössan i hand och blicken riktad ned i marken. Jag tror inte att de skulle känna igen sig i den beskrivningen. Och den är inte sann - det vet jag dessutom. Beträffande kommissionens intresse för det svenska presstödet vet jag inte hur långt tillbaka vi ska gå i historieskrivningen. Morgan Johansson sitter ju också i konstitutionsutskottet, och jag tror att både jag och min statssekreterare Ingrid Eiken vid åtta tillfällen har varit där och redogjort för det hela. Det har också gått en omfattande promemoria, som jag får hänvisa till, för det tar för lång tid att dra den här, daterad den 26 februari i år, tror jag. Frågan är ännu inte utagerad i konstitutionsutskottet, utan den lär återkomma. Risken fanns från början, och jag förstår att jag inte kommer att bli trodd, att hela presstödet ifrågasattes. Vi har valt att försvara presstödet. Vi har gjort det starkt, med underbyggda argument, gång på gång, och flyttat fram positionerna. Redan i den tidigare presstödsutredningen, som Sören Thunell var ansvarig för, skrev man en artikel om detta i Dagens Nyheter den 24 januari 2006, undertecknad av Sören Thunell och även Helene Petersson, som sitter här i kammaren nu. Här är ett kort citat: "Däremot har kommittén konstaterat att den höga stödnivån till storstadstidningar inte är fullt motiverad. Kommittén föreslår därför att stödet riktas om så att samtliga tidningar får ett ökat stöd utom just storstadstidningarna, det vill säga Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet." Det här var känt redan då. Det är ingen som helst nyhet.

Fru talman! Regeringen har försvarat presstödet, säger statsrådet. Regeringen har varit framgångsrik. Jag vet inte. Om det är en framgång vill jag inte se motgångarna. Det här är, som jag har försökt säga, samma presstöd som tidigare. Jag ställde upprepade gånger frågan: Vad är det som har hänt som över huvud taget motiverar striden om presstödet, där ni nu anser att ni försvarar presstödet framgångsrikt? Vad är det som har hänt? Är det presstödet som har förändrats? Nej. Är det rättsläget som har förändrats? Vad är det som har förändrats som gör att kommissionen eller EU-systemet kan gå till angrepp? Jag vet inte vad det skulle vara om det inte är att de har sett en blotta i den svenska försvarslinjen. Sedan har statsrådet lite otur, tycker jag, som tar upp artikeln av Helene Petersson och Sören Thunell i Dagens Nyheter, därför att det råkar vara så att jag också satt i presstödskommittén. Jag vet vilka resonemang vi förde där. Jag försäkrar statsrådet att det var en alldeles självständig svensk bedömning i utredningen som låg till grund för att vi diskuterade storleken på storstadspresstödet och föreslog en minskning av det med 4 ½ miljon, om jag minns rätt, vilket är relativt blygsamt. Det var inte så att vi var influerade av diskussioner i EU-systemet eller signaler från kommissionen, utan det var en alldeles egen bedömning av vad som borde göras. Sedan var det några turer kring detta, och så förändrades det. Men det är ju detta som är det viktiga. Det är det vi diskuterar. Enligt min uppfattning, enligt vår uppfattning, måste vi slå vakt om att presstödssystemet är en svensk angelägenhet. Det är inte en marknadsfråga, vilken som helst, utan det handlar om demokratins förutsättningar, förutsättningar för mångfald, förutsättningarna för ett vettigt politiskt samtal och för en allsidig nyhetsförmedling. Det är därför som Morgan Johansson har sagt: Det ligger hos konstitutionsutskottet. Det är det vi ska slå vakt om. Men blanda inte in presstödskommitténs artikel, för den var från helt andra utgångspunkter. Däremot, om jag ska göra en bedömning av läget i presstödskommittén eller presskommittén, var det en icke-fråga där huruvida detta var förenligt med EU:s regelverk. Det ansågs nämligen alldeles självklart att det var det. En partikollega till statsrådet som ville avskaffa presstödet tog däremot upp frågan i alla fall. I ett par pm granskade man detta och kom ganska enkelt, utan större procedurer, fram till att det var glasklart att presstödet var förenligt med EU:s regelverk. Det hade prövats tidigare, och man tittade på det igen. Men det var inga långa pm, och det kom aldrig att tas upp i slutbetänkandet från presstödskommittén. Vad det här handlar om är precis detta. Vad är det som har förändrats som gör att vi plötsligt ska behöva utkämpa en strid för presstödet? Är det de rättsliga förutsättningarna? Är det något annat?

Fru talman! Statsrådet är upprörd över hur jag beskrev förhandlingarna. Jag kan bara beskriva hur man ser det utifrån därför att det är precis så det har blivit. Det första man gör i förhandlingen är att man viker sig. Man drar tillbaka den reform som fanns utan att fråga någon i riksdagen. Man frågade knappt någon annan i regeringen. Detta gjorde Adelsohn Liljeroths företrädare. Man öppnar förhandlingen med att lägga sig platt för EU-kommissionen. Jag har trots allt varit statsråd i fyra år och suttit i EU:s ministerråd i fyra år. Jag hade ansvar för ett politikområde, alkoholpolitiken, som ständigt var utsatt för likartade attacker från just EU-kommissionen, från just det konkurrensdirektorat som Adelsohn Liljeroth talar om. Jag vet hur de argumenterar. Jag vet också hur man ska besvara det. Man ska aldrig besvara det med att vika tillbaka och slå blicken i marken. Man måste göra precis tvärtom, hålla huvudet högt och försvara svenska intressen. Men det har inte den borgerliga regeringen brytt sig om att göra. Det är klart att man då undrar: Varför? Beror det på att ni inte riktigt behärskar regeringsansvaret, att det brister i politiskt ledarskap? Det är naturligtvis en förklaring. Men det kan också vara det att det finns en dold dagordning, att ni i själva verket inte vill ha presstödet och att ni använder EU-kommissionen eller rättare sagt det lama sättet att svara gentemot EU-kommissionen för att uppnå det som egentligen är Moderaternas syfte, det vill säga att försvaga presstödet. Är det inte det som det här i själva verket handlar om, att det finns en dold dagordning? Adelsohn Liljeroth säger igen att vi har varit framgångsrika. Vi har inte sett förslaget, men om det vi har fått redovisat i konstitutionsutskottet blir resultatet med tidningsmonopol i både Stockholm, Malmö och Lund vill jag med en sådan framgång inte se motgångarna.

Fru talman! För mig som är drygt 50 år är det intressant att höra de här krokodiltårarna som nu Socialdemokraterna fäller för mångfaldens betydelse. Jag kommer väldigt väl ihåg när vi hade ett monopolistiskt etermedium som den dåvarande borgerliga oppositionen på varje sätt försökte bryta upp. Dåvarande statsrådet, Maj-Britt Theorin, sade att man kanske skulle fundera på att införa en störsändare för att hindra svenska folket från att ta del av mångfalden i den här typen av medium. Att då plötsligt i dag lyfta fram en slags mångfaldsfråga som något som gör att man skulle bekräfta subsidiaritetsprincipen in absurdum blir ganska förvånande när det gäller presstödsdebatten med anledning av den här interpellationen. Jag tycker att svaret från kulturministern är väldigt tydliggörande. Det skiljer sig från den ganska reaktionära hållning som Socialdemokraterna har presenterat i debatten, där man hela tiden talar om att Sverige vet bäst och därmed basta. Sedan för man över det till att ifrågasätta ett politiskt ledarskap bara just för att man måste markera sina positioner. Här handlar det inte om att lyssna på några andra människor i Europa som vet någonting som inte alla svenskar vet i all sin upphöjdhet av visdom. Det kan faktiskt vara värt att lyssna på det som också skrivs i svaret av statsrådet: Om kommissionen bedömer att en ändring i stödet kan vara oförenlig med den gemensamma marknaden har den en skyldighet att inleda ett formellt granskningsförfarande. Det är väl inte så konstigt. Vi kan väl vara ödmjuka och säga att ibland kanske det är så att en del frågor i en europeisk union förtjänar att lyssnas till så att man tar del av synpunkter innan man hårdnackat säger att det här bara handlar om att hävda uppnådda positioner. Här ska man inte lyssna. Man ska sätta ned foten. Man ska inte vara inkännande för andra behov som kanske resten av vår gemenskap behöver ha ventilerade. Jag tycker också att det är ganska tråkigt att man raljerar över detta i debatten genom att säga att det här handlar om att just det politiska ledarskapet inte skulle vara starkt nog. Det handlar om att ha ett politiskt ledarskap som följer omvärlden, att vi har ett ökat beroende av våra nära grannländer, även våra europeiska gemenskapsländer. Det handlar om att vi faktiskt lyssnar, kanske delvis anpassar vår argumentation till detta för att också kunna modernisera vårt land. Naturligtvis finns det punkter där vi behöver lyfta fram vår position, men jag är inte alls säker på att man alltid når det genom att komma direkt och säga att vi har rätt, att stenhård förhandling gäller. Det finns stenhård lobbying. Det gör det säkert. Men det finns, som jag sade, även lobbying som är stenhård av en del skäl som kanske inte den här regeringen som är vald av folket fullt ut delar med den tidigare regeringen. Konkurrensneutralitetsprincipen är en väsentlig princip för EU. Den måste också försvaras lika mycket som man försvarar delar av subsidiaritetsprincipen. Sammanfattningsvis kan man tycka att det kan ses beklagligt om man skulle förlora ett presstöd till Svenska Dagbladet, Skånska Dagbladet, varför inte Småländska Dagbladet, Östgöta Dagbladet, Gotlands Dagblad, Värmlands Dagblad. Ja, hur många dagblad ska vi ha för att den här ekvationen ska gå ihop? Den mångfald som finns ska vi naturligtvis värna på olika sätt, men det får också finnas gränser, tycker jag, för hur vi förhåller oss till den europeiska gemenskapens synpunkter. Precis som skrevs i svaret från statsrådet har regeringen hanterat den här frågan på ett ansvarsfullt sätt. Det förtjänar snarare uppskattning än den här typen av raljanta utfall från de två tidigare debattörerna.

Fru talman! Med all respekt för den sena timmen och personalens arbetssituation kan jag ändå inte låta bli att lägga mig i en mycket spännande debatt. Jag tycker att Bo Bernhardsson har lyft upp en viktig fråga. Finn Bengtssons inlägg var väldigt klargörande. Han förstärker verkligen de misstankar som finns, nämligen att man vill överlåta vissa saker till EU att vara med och bestämma över sådant som vi tycker är viktigt att ha kvar här i Sverige. Han har tydliggjort vilken ideologi som ligger bakom vissa frågor, och med hänvisning till det som har hänt när det gäller kollektivavtalen och Lavaldomen och situationen nu med presstödet är det svårt att inte bli konspiratorisk. Av just den anledningen är det viktigt att kulturministern faktiskt försöker svara på den egentliga fråga som Bo Bernhardsson har återkommit till flera gånger, nämligen: Vad är det för förändring som har skett så att EU-kommissionen helt plötsligt anser sig vilja se över de regler som man tydligen uppfattar har förändrats väldigt kraftigt? I Örebro län där jag bor har vi en stor borgerlig tidning - Nerikes Allehanda. Presstödet är naturligtvis en förutsättning för att Örebro ETC nu ska kunna etablera sig. Om man börjar nagga på presstödet och gör de förändringar som nu tydligen är föreslagna är risken naturligtvis att man börjar diskutera om man ska ha ett presstöd över huvud taget. Det är små steg som leder i en viss riktning, och det är klart att om man tidigare har haft moderata ledamöter som har uttalat att de är emot presstöd och kollektivavtal är det inte heller så svårt att inse varför man driver vissa frågor i EU. Den politik man driver på EU-nivå, i EU-parlamentet, skiljer sig ganska radikalt från det sättet man formulerar sig här i Sveriges riksdag med mera, förutom det Finn Bengtsson har sagt. Jag tycker att han har varit tydlig med vad han avser. Jag skulle, fru talman, i alla fall vilja be kulturministern att ändå förtydliga vad det är som har skett och varför man är så otydlig med det här med presstödet. Vad är det för förändring som har skett?

Fru talman! Man kan tycka att det här är en svensk fråga, men det är inte riktigt så enkelt längre. Ett skäl är bland annat att en del svenska tidningar har utländska ägare, bland annat Svenska Dagbladet, men det handlar också om att annonsmarknaden i hög grad är internationell. För att jag inte ska bli missförstådd eller missa något viktigt ska jag ta och läsa högt ur den promemoria som har gått till konstitutionsutskottet, eftersom Bo Bernhardsson och Eva-Lena Jansson frågar vad det egentligen är som har hänt. Då är vi inne på det anslutningsfördrag som gällde när Sverige blev medlem i EU den 1 januari 1995 när alla statliga stödordningar som hade registrerats av Efta automatiskt betraktades som befintliga stöd, som det heter. Presstödet var därmed implicit godkänt, och Sverige hade ingen skyldighet då att notifiera det här stödet till kommissionen. Det vill säga, presstödet har inte granskats tidigare. Men sedan har ju en hel del hänt, och precis som Bo Bernhardsson också sade i sitt första inlägg är medlemskapet en process. Det förändras hela tiden, och det innebär också att man fortlöpande granskar befintliga program i samarbete med medlemsstaterna. Den här gången väcktes kommissionens intresse för det svenska presstödet när den tidigare regeringen anmälde de ändringar som beslutades av riksdagen i juni 2006. Då kom ett uttalande från kommissionens talesperson i konkurrensfrågor i november 2006. Det kom också en propå till departementet redan den 20 september, vill jag minnas, dagen efter valet då man knappast hade någon anledning att veta vad som sedan skulle ske. Men av det här uttalandet i november 2006 framgår att de notifierade förändringarna inte kunde särskiljas från den befintliga presstödsordningen. Därför behövde denna granskas i sin helhet, säger man. Jag håller med om att det är en rätt tråkig byråkratsvenska, men det är lika bra att vara korrekt. I det här uttalandet nämndes också att ärendet hade komplicerats därför att Sverige sedan man blev medlem i EU hade gjort ett antal, jag tror att det är fyra stycken, ändringar i presstödet utan att anmäla det. Det ansågs ändå att förändringarna inte var så pass starka att det betydde att man skulle behöva betala tillbaka höjningarna av presstödet. Inte desto mindre beslöt man att granska det nya presstödet. Det är detta som har skett. Det var det som Bo Bernhardsson också sade i sin inledning. Det är det gamla presstödet som nu granskas. Jag kan bara upprepa det jag har sagt tidigare, att regeringens uppfattning är att vi vill försvara och värna presstödet därför att det bidrar till en mångfald på mediemarknaden, inte minst på de små och medelstora tidningarna. Men man har från kommissionens sida ifrågasatt storstadsstödet, det vill säga de två tidningar vi tidigare har talat om i debatten.

Fru talman! Nu får jag någon sorts antydan till förklaring av vad det skulle handla om, att man har utländska ägare. Det gäller en av tidningarna, Svenska Dagbladet. Det skulle kunna vara en utgångspunkt för de förändringar som har väckt intresset hos kommissionen och tjänstemännen i Bryssel. Nu är det så att till sommaren är det tio år sedan exakt som Schibsted gick in i Svenska Dagbladet, om jag inte minns fel, och det gör jag inte. Så det är inte alldeles nytt det heller. Då återstår fortfarande frågan: Varför? Sedan kanske det har skett en del mindre förändringar i presstödet, men i allt väsentligt, och framför allt när det gäller storstadspresstödet, ser det ut som tidigare. Fortfarande återstår frågan: Vad är det som har väckt kommissionens intresse? Eller man kanske ska uttrycka det så: Vad är det som har väckt kommissionens lust att nu pröva frågan? Jag kan naturligtvis inte bevisa det jag säger nu. Men det är mycket i politiken man inte kan bevisa. Jag är övertygad om att om vi hade haft kvar den socialdemokratiska regeringen hade den här frågan icke varit uppe på dagordningen som den är nu. Den hade aldrig fått det utrymme och det allvar som den har fått. Jag tror alltså att den borgerliga regeringen och den så kallade alliansen hade kunnat vara väldigt tydlig från början med hur man såg på presstödet och att man betraktade det som en demokratisk fråga i stället för som vilken inremarknadsfråga som helst. Hade man från början varit tydlig tror jag att vi hade sluppit den här diskussionen.

Fru talman! En fråga om demokrati var det. Det är svårt att inte bli misstänksam, säger de tre socialdemokratiska debattörerna. Vad är det som har hänt? Det kan jag tala om. Efter tolv års socialdemokratiskt styre ville vi i Sverige ha en annan regering, en annan regering som också har en möjlighet att möta EU på ett annat sätt. Man kan tycka att misstänksamhet är någonting som är lite missklädsamt, att ifrågasätta bara för att det har blivit en förändring i riksdagsmajoriteten och därmed i regeringen. Men låt mig då också ge lite uttryck för min misstänksamhet. Socialdemokratiska regeringar har i alla tider, enligt mitt sätt att se det, försökt att minimera möjligheterna till mångfald i etern, som jag precis nämnde i mitt förra inlägg i diskussionen. Det tror jag bottnar i att man inte kan kontrollera den här typen av medier. Därför försöker man krampaktigt att göra det så svårt som möjligt för oberoende etermedier som man på något sätt inte kan styra att komma in. När vi går över till pressen kan vi fråga oss varför man kramar presstödet extra hårt utan att vilja ta den dialog med EU och kommissionen som är nödvändig, precis enligt ministerns svar på interpellationen. Det kanske är så att det huvudsakligen drabbar socialdemokratisk press som inte lyckats sköta sin ekonomi, och därmed blir utrymmet för den socialdemokratiska apparaten att kommunicera sitt budskap sämre. Det är kanske helt enkelt så att en del av den socialdemokratiska pressen måste lära sig att klara av sin ekonomi och klara av att sköta sina tidningar på ett professionellt sätt. Det är kanske där skon klämmer.