Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

politikens anseende

Interpellationsdebatt 5 maj 2003
poster
Hoppa över anförandelistan
  • Bädda in video
  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Göran Persson (S)

Anf. 23 Göran Persson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Som vanligt i dessa sammanhang är jag inte helt nöjd. Men jag tror att vi ska kunna nå varandra en bit på vägen under diskussionen. En förändrad omvärld har inneburit att hotbilden har förändrats. Det svenska försvaret genomgår en omställningsprocess från ett traditionellt invasions- försvar till ett modernt och flexibelt nätverksförsvar. Det ställer stora krav på samverkansförmåga med andra länders system och avsevärd utveckling av teknik och materiel. Sverige ligger långt framme vad gäller samver- kan, och denna utveckling ska fortgå. Detsamma måste också gälla den svenska vapenindustrin. Så långt tror jag att vi är överens. Försvarsindustrin utvecklar och producerar mate- rial som Försvarsmakten efterfrågar, och när det gäll- er de svenska företag som är verksamma i vapenindu- strin - för att tala i klartext - så är naturligtvis Saab outstanding i de här insatserna, som är viktiga för landets säkerhet. Vår gemensamma ambition är säkert att de ska stödjas. Jag frågade ministern i min interpellation vilka åt- gärder man skulle kunna vidta för att stärka den svenska försvarsindustrins internationella konkur- renskraft och förmåga att möta Försvarsmaktens behov. Jag får till svar en mängd information som vi också är medvetna om. Det finns vissa samarbets- projekt som genomförs redan i dag. Det är bra. Det finns saker som kan genomföras och som kan bli bättre, om jag tolkar ministerns svar rätt, men som man i dag kanske inte kan påstå att man har gjort så mycket åt. Det som bekymrar mig rätt rejält är det strategiar- bete som ministern hänvisar till, som ska presenteras för riksdagen hösten 2004. Det är klart att det behöver genomföras, men vi kan inte vänta så länge. Vi får bekymmer. Vad är det vi har i dag? Jo, vi bygger upp ett gemensamt försvar i Europa. Vi har dessutom en ny plattform för vårt agerande när det gäller att salu- föra svensk försvarsindustri. Vi har hela den europe- iska marknaden, där vi mycket väl skulle kunna tänka oss att finnas med i de avtal som skrivs på olika nivå- er inom EU om gemensamt försvar. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att man avtalar om att svensk försvarsindustri fick spela en viktig roll när det gäller det materiel som behövs. Man har mycket väl och tydligt talat om att vi be- höver det här materielet. Jag förstår av talartiden här att jag får återkomma till det. FMV har fått ett tydligt direktiv om att man ska utveckla strategier för den tekniska utvecklingen. Frågan är: Varför görs då inget? Varför har vi det vakuum som finns i dag?
Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 24 Lars Leijonborg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Hela det svenska försvaret står, precis som Yvonne Andersson säger, under en stor föränd- ring och omställning. Då är det klart att det ibland uppstår diskussioner om hur mycket vi ska satsa i de olika materielsystemen i förhållande till den föränd- ringsprocess som pågår. På den punkten har försvars- besluten varit tydliga. Man har sagt att vi nu visserli- gen inte ska ha lika stort omfång i vårt försvar, men att vi ska se till att det har den bästa utbildningen och tillgången till god materiel. För den delen avsätter Sverige betydande resurser i försvarsmateriel. Det finns också krav på nyutveckling och förändring, och projekten kommer fram stegvis. Men i likhet med det som händer hemma hos oss i Sverige pågår också den här typen av förändringsdis- kussioner ute i Europa, i andra länder. Det gör att alla företag som finns på marknaden hamnar i en stark konkurrenssituation gentemot varandra. Det är bland annat för att stärka den svenska industrins konkur- rensförmåga som vi har gett oss in i sexnationssamar- betet. Så kan vi också se till att vi kan lyfta fram möjligheter att gemensamt utveckla framtida för- svarsmateriel, där vi kanske inte tar fram hela pro- dukter men där nischer av kompetens är det som blir våra bidrag till utvecklingsarbetena. Det är inte så att hela Försvarsmakten och FMV nu sitter och väntar på att det ska komma något ytter- ligare försvarspolitiskt ställningstagande med en strategi. Vi tar i stället in underlag för att se igenom erfarenheterna under perioden och tittar efter vilken typ av strategiska beslut som kan behövas framåt. Det finns fullt upp med projekt och aktiviteter som både Försvarsmakten och FMV tillsammans med industrin har möjlighet att utveckla i dag.
Göran Persson (S)

Anf. 25 Göran Persson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Där kom en del av de funderingar som jag har. De har möjligheter att utveckla i dag, säger försvarsministern. I FMV:s rapport den 20 november 2002 säger myndigheten så här: Försvars- materielföretagen har i liten utsträckning fått utveck- lingsuppdrag som är inriktade på det nya försvaret och ett ökat internationellt samarbete. Riksdagens angivna inriktning har inte omsatts i beställningar till företagen. Jag menar att ambitionerna möjligtvis är goda, men vi har hamnat i ett läge där försvarsindustrin befinner sig i ett vakuum under tiden som försvaret långsamt ställs om. I stället för det som ministern säger är det ytterst få studie- och utvecklingsuppdrag som har lagts ut på den svenska försvarsindustrin under den tvåårsperiod som vi nu har bakom oss. Mycket talar för att situationen kommer att bestå fram till nästa försvarsbeslut, alltså 2004. Det är i väntan på det nya försvarsbeslutet som vi borde fatta nöd- vändiga beslut om strategier. För många delar av försvarsindustrin börjar läget bli kritiskt. Saab varslade i februari 100 personer i Motala. Ytterligare varsel är att vänta från Saab i Järfälla och i Linköping, som jag själv kommer ifrån. Mycket talar för att fler varsel kommer att läggas senare. Det är i det läge vi har nu som vi behöver hitta möjligheter, till exempel att regeringen ger FMV i uppdrag att tillse att myndigheten inom ramen för materialbudgeten får lägga ut studieuppdrag i svensk industri så att kompetens inte försvinner innan man har bestämt sig för utformningen av det framtida försvaret. Det är ju möjligt med tanke på det underut- nyttjande som materialbudgeten faktiskt har drabbats av i ett antal år. Vi behöver alltså inte belasta stats- budgeten ytterligare. Det är viktigt att se helhetsbilden. Nu har vi ett EU-samarbete. Vi går in i en valrörelse i höst där vi inför svenska folket ska tala för vikten av att Sverige går med i EMU. Men det är ju inte bara att vara med i gemenskapen och finnas där, utan det gäller också att ta vara på den för landets räkning. Vår industri behö- ver få en spjutspets. Vi behöver kunna sälja den. Jag tror att det är viktigt att vi samarbetar och jobbar för export, för olika typer av internationalisering och partnerskap. På det viset kan vi samarbeta med USA och med andra länder. Det är viktigt att Sverige är framme och med på arenan nu. Vi får absolut inte vänta till hösten 2004, då projektredovisning ska ske. Det är nu vi måste vara alerta, komma ut på arenan och finnas med i förhandlingar i olika sammanhang inom EU. Vi måste kunna förvänta oss att Sveriges representanter i olika beslutande organ lyfter fram svensk försvarsin- dustri.
Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 26 Lars Leijonborg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! När man lyssnar på det här inlägget får man ett intryck av att ingenting görs. Vår industri har konkurrenskraft. Vi har tagit fram moderna va- pensystem, och det är resultatet av det strategiarbete som bedrivs. Det är naturligt att den typen av arbete fortsätter. Den strategi som ska komma när det gäller forskning, utveckling och samarbete på försvarsmate- rielområdet i kommande försvarsbeslut blir en sum- mering av erfarenheterna och ett betraktande av vad som händer i omvärlden för att se om man behöver ändra den inriktning som riksdagen har antagit. Det pågår beställningar. Dessutom förs det en dis- kussion om att det finns ett överskott inom mate- rielanslaget, men det finns inget sådant överskott. Till viss del handlar det om att leveranser av beställd materiel är senarelagda. I så fall uppkommer ju kost- naderna när de här systemen kommer. Man kan inte använda pengar som inte har gått åt ett år för att be- tala lite nya grejer som verkar intressanta och spännande, utan man måste se till att det finns pengar kvar till räkningarna när leveranserna kommer. För att man ska kunna göra ordentliga beställ- ningar krävs det också att man har ett underlag och erfarenheter av förändringen i olika delar av försva- ret. Det är viktigt att de erfarenheterna kommer till- baka så att vi verkligen lägger ut beställningar precis på de områden där vi vet att vårt försvar framgent kommer att behöva förmåga. Det är precis det som ska ske. Det ska matchas med den kompetens som svensk försvarsindustri besitter. Jag kan lova att det europeiska samarbetet på det här området inte har präglats av att regeringen är motståndare till ett för- svarsmaterielsamarbete - tvärtom. Vi har en klar inriktning också från riksdagen om att försvarsmate- rielsamarbete är betydelsefullt också för vår egen säkerhet. Det är den politiken som fullföljs. Det är självklart att vi också tar till vara de möjligheterna inom den framtida EU-strukturen.
Göran Persson (S)

Anf. 27 Göran Persson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag är ute efter långsiktigheten. Vi står inför en omställning, men på två år har mycket få utvecklingsprojekt startats. Vi står inför att kunna använda EU-marknaden, och vi ska ha ett gemensamt försvar. Men mina erfarenheter tyder inte på att man har använt och försökt lyfta fram svensk försvarsin- dustri i de förhandlingar som har förts. Jag efterlyser ett större ansvarstagande. Med de nedskärningar som finns inom försvaret i vårt land räcker inte den marknaden för svensk försvarsindu- stri. Vi måste bli stora internationellt. Vi har inte så många stora livskraftiga företag i det här landet att vi har råd att förlora något enda av dem som finns i dag. Vi måste tvärtom lägga alla resurser på att försöka värna om de stora företag som finns kvar i vårt land, och det gäller naturligtvis de små också. Då menar jag att långsiktigheten måste bli tydlig. Vi måste starta projekt som är hållbara i framtiden. Det är dit jag vill komma. Jag känner inte att det som ministern gav som svar, nämligen att man har vidtagit relevanta åtgärder för att stärka svensk försvarsindustris internationella konkurrenskraft, stämmer med verkligheten, och jag har försökt att djuploda i den här frågan. Tvärtom efterlyses många konkretioner inom det här området. Jag önskar att ministern tar till sig detta och värnar om det i det framtida arbetet, och det får gärna ske omgående.
Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 28 Lars Leijonborg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Vi är fullständigt överens om att de svenska företagen inom försvarsmaterielområdet behöver en breddad marknad för att kunna stärka sin egen förmåga och få egna medel för en fortsatt ut- veckling och tillväxt. Det är därför som det interna- tionella samarbetet blir en viktig motor. Det är också därför som vi utvecklar nischförmågor inom olika delar av försvaret för att kunna tillhandahålla detta internationellt. Jag delar den synen. Men om vi ska kunna få fram bra produkter måste utvecklingsbeställningarna utgå ifrån Försvarsmak- tens behov av insatsförmåga och den långsiktiga utveckling av försvaret som man bedömer. Riksdagen och regeringen kan inte hitta på projekt som industrin ska arbeta med. Den processen kan inte ske fristående från hur Försvarsmakten bedömer insatsförmåga och långsiktig utveckling. Det finns ett försvarsbeslut som man nu arbetar för att genomföra. Det resulterar i krav på utveckling av demonstratorer och av något fler projekt på den kanten. Våra myndigheter och Regeringskansliet samar- betar kontinuerligt med den inhemska försvarsindu- strin för att ta till vara alla möjligheter för stärka och vidmakthålla den förmåga som vi bedömer strategisk och betydelsefull. Det här är en viktig fråga. Den behöver därför ses över i samband med varje för- svarsbeslut. Fram till dess menar jag att både För- svarsmakten och FMV har tillräckligt underlag för kunna arbeta vidare.
Göran Persson (S)

Anf. 29 Göran Persson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Camilla Sköld Jansson har frågat om jag avser att ta initiativ till att anpassa inträdesvillko- ret i arbetslöshetsförsäkringen till dagens arbetsmark- nad och ta bort det diskriminerande inslaget i försäk- ringen. Camilla Sköld Jansson hänvisar till ett öppet brev från LO, SACO och TCO till regeringen i vilket de kräver att inträdesvillkoret i lagen om arbetslöshets- kassor från 1998 ska avskaffas. Hon frågar om jag avser att ge ett positivt svar på brevet. De fackliga organisationerna menar att ett avskaf- fande av inträdesvillkoret skulle ge en rättvisare och tydligare arbetslöshetsförsäkring. De menar också att en förenkling av inträdesvillkoret skulle öka förut- sättningarna för fler att ta del av försäkringsskyddet och stärka arbetslöshetsförsäkringens legitimitet. Camilla Sköld Jansson anser att dagens inträdes- villkor skapar en strukturell diskriminering av utsatta grupper, i första hand korttidsanställda kvinnor och invandrare. Inträdesvillkoret medför också en dyr administrativ hantering för arbetslöshetskassorna. Jag avser att bjuda in de fackliga organisationerna till ett möte i dessa frågor. Jag hoppas att ett sådant möte kan komma till stånd nu under maj månad. Det kan finnas skäl att överväga ändringar vad gäller inträdet i en arbetslöshetskassa. Men det är viktigt att i detta sammanhang betona de grund- läggande principerna för inträde i en kassa och där- med tillgång till den inkomstrelaterade ersättningen. En sådan princip är att anställda och företagare går med i kassan och försäkrar sig mot arbetslöshet under tiden medan man arbetar och har en viss etablering på arbetsmarknaden oavsett om man senare eventuellt skulle bli arbetslös eller ej.

Dokument

den 3 april

Interpellation 2002/03:270

 av Lars Leijonborg (fp) till statsminister Göran Persson om politikens anseende

Inledning

I olika framträdanden på senare tid, bland annat i Örebro den 29 mars, har statsministern diskuterat vilka av socialdemokratins vallöften som kommer att hållas och vilka som tills vidare kommer att svikas. En tankegång som förekommit är att socialdemokratins löfte att värna sysselsättning och sunda statsfinanser är av övergripande karaktär och att det tar över andra löften om konflikt uppstår.

Partiernas hantering av sina vallöften är av central betydelse för demokratins funktionssätt. Folkpartiet liberalerna valde mitt under valrörelsen 2002 att ta till den mycket ovanliga åtgärden att ta tillbaka vallöften för 11 miljarder kronor. Regeringen offentliggjorde i går en budgetöverenskommelse med samarbetspartierna om en besparingslista på 11 miljarder kronor som nästan uteslutande består av poster som står i strid med givna vallöften.

För väljarna blir detta mycket frustrerande. Å ena sidan delar de flesta uppfattningen att pengar som inte finns inte kan spenderas. Å andra sidan har flera väljare deklarerat i medier och på annat sätt att löften om reformer, inte minst takhöjningen i föräldraförsäkringen, blev avgörande för deras partival. Också för oppositionen innebär detta dilemma. Det är nämligen ekonomiskt rätt men moraliskt fel att bryta ett antal kostnadskrävande socialdemokratiska vallöften. Det påminner om en tidningsrubrik från en tidigare valrörelse: Kan vi lita på att socialdemokratin inte håller sina vallöften?

Jag tycker det skulle vara av intresse om statsministern inför riksdagen ville utveckla sina tankar om dessa problem. Jag antar att statsministern delar uppfattningen att det inte är bra att bryta vallöften, men att statsministern rättfärdigar löftesbrott med att effekterna på politikerföraktet skulle bli ännu större om politikerna stod handfallna inför ett försämrat ekonomiskt läge.

Men det resonemanget leder till följdfrågor: Kan konflikten mellan löften av olika dignitet undvikas? Har det faktum att vissa löften var villkorade framförts tillräckligt tydligt? Hur ska man se på specialfallet med taken i sjuk- och föräldraförsäkringen, som var villkorat, men där vallöftet innehöll beskedet att villkoret nu var uppfyllt? Och är, i det konkreta fallet, förutsättningarna i april 2003 egentligen så mycket annorlunda än i september 2002?

Låt mig teckna bakgrunden som jag ser den. Jag börjar med en genomgång av läget när det gäller väljarnas förtroende för politikerkåren. Jag övergår sedan till min bild av regeringens löftessvek. Jag är nämligen helt övertygad om att det finns ett mycket tydligt samband mellan dessa båda fenomen.

Förtroendet för politiker

Förtroendet för politiker sjunker. Partiernas förmåga att rekrytera medlemmar sjunker. Valdeltagandet sjunker. Det är tre fenomen som, enligt min uppfattning, hänger samman med den utbredda uppfattningen att politiker inte håller sina löften.

Valdeltagandet i riksdagsvalen har haft en sjunkande trend det senaste kvartsseklet. 2002 avstod var femte väljare från att utnyttja sin rösträtt i riksdagsvalet. I kommunal- och landstingsvalen är deltagandet ännu sämre @ 22,6 % av de röstberättigade skolkade från landstingsvalet .

Valdeltagandet i riksdagsvalet var:

År 1976 91,8 %,

År 1979 90,7 %

År 1982 91,4 %

År 1985 89,9 %

År 1988 86,0 %

År 1991 86,7 %

År 1994 86,8 %

År 1998 81,4 %

År 2002 80,1 %

Häromveckan kunde Kommun Aktuellt berätta att de politiska partierna förra året ökade i medlemstal för första gången på tio år. Vid årsskiftet hade de, preliminärt, 346 000 medlemmar, en ökning med 3 000 jämfört med 2001.

Kommun Aktuellt skriver:

"Totalt hade partierna vid årsskiftet ca 346 000 medlemmar. För s och v är siffrorna ännu preliminära.

S ökar med omkring 1 000 (till drygt 153 000).

M står oförändrat på 69 700.

C minskar med 2 200 (till 54 125).

Kd ökar med 1 250 (till 25 861).

Fp ökar med 1 100 (till 20 912).

V ökar med mellan 500 och 1 000 (till knappt 14 500).

Mp ökar med 1 300 (till 8 011)."

346 000 medlemmar är bara obetydligt mer än det sammanlagda medlemstal partierna skulle ha år 2002, enligt den uppmärksammade prognos SNS demokratiråd gjorde år 2000. De skrev då fram partiernas medlemsutveckling 1991@1999 (från 631 000 till 409 000 medlemmar) och förutspådde att de skulle vara utplånade år 2013.

Men det finns mycket som tyder på att detta knappast är något trendbrott. Det var valår, det ökar intresset för politik @ och i synnerhet ökar det intresset för de partier som går framåt, som Folkpartiet gjorde.

Terrorattackerna den 11 september 2001, och kanske också kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg tidigare samma sommar har fått människor att lita mer på partierna och politiken.

Den långsiktiga trenden är dyster. Årets ökning skjuter upp det scenario SNS demokratiråd förutspådde i sin rapport för år 2000, att partierna skulle sakna medlemmar år 2013, men det förändrar det knappast.

Förtroendet för politiken och partierna har sjunkit under lång tid. Det syns till exempel i de långtidsstudier som Forskningsgruppen för Samhälls- och informationsstudier, FSI, bedriver. År 1973 instämde 35 % i påståendet "politikerna har tappat kontakten med dem de regerar och styr över". Under 1990-talet har motsvarande siffra ofta legat uppemot 70 %. Förtroendet för politiken stiger i valrörelser och vid kriser, som efter mordet på Olof Palme och efter den 11 september.

Medlemskrisen är inget isolerat fenomen. Flera studier pekar på att medlemsraset bara är den mest framträdande aspekten av ett mångfasetterat problemkomplex, som kommer till uttryck på många sätt. Minskande valdeltagande och avtagande förtroende för politiker är två kända exempel. Kända är också partiernas svårigheter att uppfylla sina mest grundläggande demokratiska funktioner, som att föra fram medborgarnas krav och önskemål och få fram lämpliga personer till förtroendeuppdrag. I förlängningen hotar en allmän legitimitetskris för vårt demokratiska system.

Svikna löften

Socialdemokraterna gav före valet ett bestämt intryck av att biståndet skulle höjas, sjuk- och föräldraförsäkringen förbättras och stödet till de arbetslösa byggas ut.

I går kväll, den första april, meddelade regeringen att politiken på dessa områden kommer att gå i motsatt riktning. Det blir besparingar på biståndet, enprocentsmålet skjuts på framtiden. Sjukförsäkringen förbättras inte utan försämras. Det blir ingen höjning av taket i föräldraförsäkringen.

Frågan om takhöjningen är av särskilt intresse. Den 15 augusti skrev finansministern i ett pressmeddelande att det skulle finnas pengar till att höja taken i sjuk- och föräldraförsäkringen från den 1 juli i år: "Jag har tidigare sagt att höjningen av taket i sjuk- och föräldraförsäkringen från 7,5 till 10 basbelopp ska göras om det statsfinansiella läget så tillåter. Jag kan nu konstatera att det finns ett sådant utrymme. Om vi socialdemokrater får det svenska folkets förtroende avser vi att höja taken den 1 juli 2003."

Av löftet att höja sjukpenningen för många blev alltså intet. I stället sänks ersättningen för ännu fler.

Följande exempel illustrerar effekterna. En familj där hon är universitetslärare med 32 000 kr i månadslön och han är gymnasielärare med 24 000 i månaden märks löftessveket högst påtagligt. Hon lovades höjd sjukpenning från 19 300 kr per månad till 25 600 @ en förbättring med 6 300 kr. Av det blir intet. Han, som har haft en normal löneutveckling som lärare, får sänkt ersättning från 19 200 kr till 18 700, en sänkning med 500 kr per månad. Familjen som lovades en förbättring med 6 300 kr får i stället en försämring med 500.

Jag delar som bekant bedömningen att det ekonomiska läget är allvarligt, och att det krävs kraftfulla åtgärder. Men dessa åtgärder hade inte behövt vara löftesbrott. Det hade varit möjligt att låta väljarna ta ställning till realistiska alternativ redan i valrörelsen. Konjunkturinstitutet varnade redan då för att utgiftstaket för 2003 skulle komma att spräckas med 20 miljarder kronor. Ekonomistyrningsverket varnade några dagar senare för att utgiftstaket skulle spräckas med 18,5 miljarder. De ansvariga tjänstemännen på Bosse Ringholms eget finansdepartement menade att det riskerade att spräckas med 16 miljarder.

Folkpartiet valde då att dra tillbaka några av våra vallöften @ inte för att vi ändrat uppfattning om de förslagen, men för att vi inte ansåg oss ha råd med dem. Men den socialdemokratiska valretoriken låg fast.

Vi har sett det förut. 1988 års överbudsval följdes av ett mer eller mindre fritt fall i statsfinanser, tillväxt, välfärd och sysselsättning. I efterhand har Kjell-Olof Feldt beskrivit socialdemokraternas agerande i valrörelsen 1988 som "valfeber". I valrörelsen därpå, 1991, präntade dåvarande finansministern Allan Larsson in budskapet att "alla kurvor vänder". Det var i och för sig sant, men de vände ju inte uppåt som han ville göra gällande, utan brant nedåt. Även 1998 skönmålades det ekonomiska läget. Det var förvisso mitt i IT-boomens högkonjunktur, men i stället för att utnyttja de goda tiderna till strukturella reformer talade Göran Persson om "sju feta år" och Leif Pagrotsky om en "kommande guldålder".

Jag menar att det finns ett betydande samband mellan dessa händelser, och det minskande förtroendet för politiken. Löftesbrotten har ett pris, som inte betalas av dem som brutit löftena, utan av hela den svenska demokratin.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsministern:

Hur avser statsministern motverka den utbredda uppfattningen att politiker sviker sina vallöften?