Polisinsatsen i samband med Reclaim the Streets så kallade gatufest

Herr talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilken information och beredskap jag hade inför polisinsatsen i Malmö i samband med Reclaim the Streets så kallade gatufest och vilka slutsatser jag drar av den nya strategi som polisen använde. Justitiedepartementet informeras regelmässigt av polisen om de hot- och riskbedömningar som görs i samband med stora konferenser och andra händelser där det finns risk för ordningsstörningar. Därigenom finns en beredskap att agera från regeringens sida om det skulle visa sig nödvändigt. Polisens val av arbetsmetod i det enskilda fallet är alltid en fråga för den ansvariga polismyndigheten. Till stöd för det arbetet tar Rikspolisstyrelsen fram nationella strategier och metoder.

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret även om jag tyvärr tvingas konstatera att det är ett mycket undfallande svar. Det visar kanske på en ovilja att ta tag i frågan och föra ett resonemang om en händelse som uppmärksammats i Malmö och som engagerat många Malmöbor. Bakgrunden är följande: Vi hade en lyckad och framgångsrik konferens i Malmö - European Social Forum. Den samlade upp till 20 000 människor från hela Europa. Bland andra var vår tidigare ärkebiskop K.G. Hammar, Wanja Lundby-Wedin, Attacs grundare och en rad andra internationella gäster där. Det bedrevs diskussioner och samtal på i runda slängar 250 seminarier, och 400 kulturevenemang arrangerades. Man diskuterade miljökris, finanskris, fattigdom och folkrätt. Det är viktiga frågor, inte minst i dessa tider. I skuggan av allt detta passade, som vanligt måste man väl nästan säga, Reclaim the Streets på att arrangera en så kallad gatufest, med betoning på så kallad. Som vanligt vandaliserades privat egendom och polisen utsattes för organiserade angrepp. Det har upprört många Malmöbor och gjort dem arga. Längs den gata där festen hölls var det vandalism, klotter och bankfönster som slogs sönder. Självklart blev många upprörda över det. Det måste vara uttalat att unga ligister som beter sig så måste identifieras, lagföras och straffas om bevis finns. Samtidigt är många poliser upprörda. Upp till 15 procent av de poliser som var i tjänst har anmält själva insatsen men också de boendeförhållanden som polisen hade under insatsen, på P 2 i Hässleholm och P 7 i Revingehed. Inkallade poliser från andra delar av landet fick bo där. Det finns all anledning att resonera lite om den nya strategi som polisen hade. Å ena sidan kan man hävda, som polisledningen gjorde, att det var en ganska framgångsrik strategi, inte minst tack vare dialogpoliserna som förde ett resonemang med de så kallade festande ungdomarna och såg till att det inte blev mer förstörelse och våld. Å andra sidan var det så att polisen ibland tvingades beskåda brott och inte fick ingripa. Då kan man förstå att poliser upprörs och tycker att detta är fel. Jag hade hoppats kunna föra ett samtal kring det här med justitieministern. Är det så att ministern tycker att polisledningen drar rätt slutsatser utifrån det vi såg hända i Malmö, eller backar hon upp enskilda poliser och deras anmälningar? Jag vill också höra ministern reflektera lite kring de boendeförhållanden som kommit till vår kännedom i efterhand i ljuset av insatserna i samband med ligisternas i Reclaim the Streets så kallade gatufest i Malmö.

Herr talman! Nej, jag är inte rädd för att diskutera de här frågorna, men det tar lite tid att få fram fakta i målet. Jag förstår Malmöbor som blir upprörda över ligister som lever rövare och ställer till det. Jag tror inte att man ska säga att det inte fanns någon planering bakom detta, därför att de underrättelser som man hade var att det fanns ett medvetet agerande där man skulle provocera och bråka med polisen, vilket tyvärr har varit vanligt i samband med mer än en Reclaim the Streets-aktivitet. När polisen arbetar väljer man arbetsmetod själv. Det tycker jag är en viktig ordning. Det är ändå professionella människor som måste kunna välja hur man vill lägga upp sitt arbete. Det är inte en politisk fråga. Det finns flera olika modeller, och jag tänker inte sätta betyg på dem. En modell som har utvecklats - den finns i flera varianter - handlar om att jobba mer med dialog, det vill säga att man har som ambition att inte gå till konfrontation mot ungdomar och demonstranter med sköldar och allt vad det nu kan vara, utan man försöker möta dem med att ingripa i form av spaning, dokumentation och enskilda gripanden av nyckelpersoner. Man ägnar sig också mycket åt dialog och att prata med ungdomar för att försöka lugna stämningar och så. Jag tycker att det är en bra hållning, och den har också generellt varit framgångsrik. Vi har fått färre anmälningar mot polisen vid flera viktiga insatser. Samtidigt är det här hela tiden en bedömningsfråga, och utvärderingen är naturligtvis oerhört central när det gäller vad som har hänt i Malmö. När det gäller anmälningar till Riksenheten för polismål finns det sju sådana efter den här händelsen. Det handlar bland annat om underlåtenhet att omedelbart ingripa mot skadegörelse, och det handlar om misshandel. Två anmälningar avser omhändertagande. Det är som sagt sju stycken, eller var det i alla fall fram till den 8 oktober. Det kan ju ha hänt något sedan dess. När det gäller antalet anmälningar från poliser, som interpellanten tar upp, finns det 186 sådana. 6 av de 186 avser arbetsskador. Det handlar huvudsakligen om ryggont på grund av dåliga sängar, trånga arbetsfordon och liknande. Vidare har man anmält skador på grund av kastade stenar och mynt, och 37 anmälningar finns där den taktiska ledningen ifrågasätts. Det är också så att vi av medier och säkert i andra sammanhang hört talas om att polispersonal beordrades att ta av sig hjälmen under stenkastning, och det har upprört väldigt många. När man läste detta tyckte man ju att det inte verkade klokt. Detta härrör från en polisavdelning, och alla som var med där har naturligtvis anmält det hela. Den här ordern har tagits emot via radio, och i efterhand har man konstaterat att den inte har getts över anvisad orderkanal. Den troliga förklaringen - det här håller man på och undersöker - är att någon annan gruppchef, som egentligen ska ge order till en annan grupp och i ett annat sammanhang, har gett en order som har uppfattats av den här gruppen, som då egentligen har fått en missvisande sådan. Det är naturligtvis alldeles förfärligt om det är så. Men det pågår en utredning av just den här händelsen. Jag tycker det är viktigt. Sammanfattningsvis är det så här: Jag förstår upprördheten. Jag tycker att det är viktigt i sådana här stora ärenden att man har en ordentlig planering och jobbar medvetet. Jag tycker att polisen ska bestämma arbetsmetod, och jag tycker att man ska följa upp vad som har hänt och lära av det. Det är min syn på den här typen av insatser. Sedan måste varje ärende prövas ordentligt noga, och det tar ju alltid lite tid, men jag tror att sakta men säkert blir polisen då också bättre på att värna yttrandefriheten, att ge oss utrymme för festligheter men också att ingripa mot brott och störningar.

Herr talman! Nu vill jag tacka justitieministern för ett bättre svar och för en dialog, en diskussion och ett resonemang kring svåra och komplicerade frågor. Jag tycker ändå att det är så man skulle kunna ha skrivit i första svaret också. Så mycket information hade ministern ändå att hon kunde ha lagt in det i svaret. Men det är ju bättre att ta upp det sedan också. Jag tolkar ministern så att hon ändå backar upp polisledningen i Malmö och Skåne i det här fallet, och jag tror att hon gör en riktig bedömning. Även om det är en svår situation, och även om enskildheter kan ha gått fel, tror jag att det är bra att vi kan ha polis som ibland också beväpnas med filmkameror och inte bara batonger, och att man med filmbevis kan identifiera, lagföra och straffa dem som begår de här brotten. Jag tror att det är en svår balans, precis som ministern säger, men att detta är ett nytt verktyg som kan användas. Av vad jag har läst mig till, hört och tagit reda på om de förberedelser som polisen gjorde inför det här förstår jag att de har varit oerhört positiva och professionella. Man skickade brev till polisen i de länder där ESF hade haft konferenser tidigare. Man tog lärdom av Storbritannien, där dialogpoliserna har varit oerhört framgångsrika. De internationella kontakterna och samarbetet har alltså fungerat väl också. Någonstans tror jag gränsen ändå måste gå, och det är just det som justitieministern tar upp, där det finns uppgifter om att polis tvingats ta av sig hjälmen i en situation där risk för skador, när det kastats flaskor och gatstenar mot dem, funnits. Är det så har man på något sätt passerat det acceptabla, och då har man utsatt polis för onödig fara. Det tycker jag är viktigt att slå fast. Sedan vill jag ändå prata om den andra delen, som ministern inte alls berörde i sitt svar, om planeringen över huvud taget och boendeförhållandena vid den här insatsen. I efterhand har det varit oerhört starka reaktioner, inte minst på boendet. Det har fått polisens nationella huvudskyddsombud att prata i termer som ovärdigt, skandal, beklämd och inte acceptabelt. Man trängde in många poliser i kaserner. De hade väldigt lite privat yta. Justitieministern brukar i andra sammanhang säga att vi aldrig har haft så mycket resurser till polisen. Då kan man väl hoppas att planeringen ska finnas hela vägen när så här viktiga insatser planeras, så att säga, så att man också får ett värdigt boende värt en svensk polis. Jag hoppas att ministern i sitt andra inlägg kan resonera kring de anmälningar som gjorts om boendet och kringarrangemanget kring insatserna.

Herr talman! Det är bra att vi är överens om att förberedelsearbetet är viktigt och att åtminstone intrycket är att polisen i Malmö gjorde ett väldigt gott arbete i den delen. Jag tittade här som hastigast över vad man hade för krav när man sökte logi och annat och vad det skulle uppfyllas. Man sökte helpension, man ville ha en samlad personalresurs, man tittade på säkerhetsfrågorna, man krävde uppställningsplats för fordon och servicemöjlighet för dem, möjligheter till fysisk träning och rekreation i lugn miljö, samvaro för personalen i syfte att främja gruppdynamik och så vidare. Det är en lång lista med väldigt höga ambitioner. I takt med att man närmade sig det här evenemanget minskade också antalet möjliga placeringar och annat, men jag vågar nog säga att man har gjort sitt yttersta för att tillgodose viktiga krav för att personalen skulle ha bra arbetsförutsättningar. Sedan kan man inte heller undgå att fundera över vilket ansvar även arrangörer av denna typ av evenemang har. Tyvärr är det inte första gången som Reclaim varit med när det blivit mycket bråk, våld och annat. Man kan inte komma ifrån att också där finns ett ansvar. Man måste fundera över vad som kan göras från båda hållen. Nu tror jag att ambitionen är att ha trevliga aktiviteter och skapa en fest, men i många sammanhang låter man sig utnyttjas alldeles för enkelt, vilket är illa. Min slutsats av händelserna i Malmö, bland annat det jag kunnat läsa mig till, är, som jag försökt säga, att man måste gå till botten med ett antal av de frågor som ligger till grund för anmälningar från personal och medborgare. Jag nämnde att det verkar som om ordern att i ett mycket märkligt sammanhang ta av sig hjälmen visserligen var rätt men riktad till fel personer samt att det handlade om radiotrassel. Vi vet ännu inte hur det var, men om det var så är det naturligtvis illa. Dock ska sägas att ingen av poliserna tog av sig hjälmen, vad jag har förstått, men de kände att ordern som de hörde i radion var fel och var upprörda över att det kunde bli så. Det förstår jag. Det andra man måste fundera över är om man hade kunnat göra mer i form av förebyggande insatser. Jag tror att det är svårt att se att så skulle ha varit fallet, för om man tittar på vad som tagits hem var det, som interpellanten också säger, många aktiviteter och mycket folk. Man omhändertog också ganska många personer. Jag tror att man faktiskt klarade av att ringa in många av dem som organiserar bråk. Nu återstår att se om man har tillräckligt på fötterna för att vi ska kunna lagföra dem på rätt sätt. Den typen av insatser är, som sagt, besvärliga. De kräver ofta stor samordning med personal från kanske flera polismyndigheter. Därför är det bra att Rikspolisstyrelsen arbetar med metodik, utvecklar olika typer av taktiska koncept och även utbildar poliser. I insatsen deltog över tusen poliser. Ungefär 500 av dem var från Stockholm och Västra Götaland. Poliserna var i huvudsak särskilt utbildade för att arbeta enligt den modell som man hade bestämt sig för skulle vara den bästa. Det tror jag var bra.

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern även för det svaret. Det gjordes också andra insatser under dessa dagar. En del ungdomar greps utanför en vapenaffär, ungdomar som var på gång och skulle störa. Det var riktigt att gripa dem. Det är viktigt att hålla isär Reclaim the Streets och European Social Forum, den stora och framgångsrika kongress som hölls i Malmö och som samlade så mycket människor från hela Europa. Dessa människor har en dröm om en annan värld än den vi i dag lever i där vi i ljuset av finanskris och miljökris ser att klyftorna och orättvisorna växer inte bara i övriga världen utan också i vårt eget land. Att man under den viktiga devisen "En annan värld är möjlig" kunde föra mängder av samtal och diskussioner, trots att man ibland tyckte olika, var en oerhörd framgång. Vi ska vara glada över att vi kan arrangera sådana aktiviteter i Sverige och dra till oss den typen av konferenser och forum. Det är viktigt att slå fast att en del av det som inträffade kring planeringen av polisens insatser inte var bra. Där vill jag peka på det som rörde boendeförhållandena. Det är helt orimligt att polisen i Sverige i dag inte, när de är i tjänst, har möjlighet till ett privatliv och har förvaringsmöjligheter för sina personliga tillhörigheter. Det gällde exempelvis uniformerna som fick hänga fritt. Sådant måste kunna sägas. Jag konstaterar, precis som polisens nationella huvudskyddsombud, att det inte är acceptabelt. Sist, men inte minst, är det viktigt att nu följa upp det som hände så att de ansvariga ungdomar, ligister, som begått brotten identifieras, lagförs och straffas för dessa brott.

Herr talman! Naturligtvis är Reclaim the Streets och European Social Forum olika verksamheter, men de är ofta tillsammans och dessvärre blir det ofta bråk och stökigheter i anslutning till deras aktiviteter. Det innebär att några även på den sidan lite grann bör fundera över sitt ansvar. Det kan givetvis vid varje stor insats finnas problem och sådant som kan göras bättre. Däremot vill jag, beträffande allvarliga synpunkter på boendet, säga att om vi har den typen av stora insatser måste vi också ha personal som ibland får stå ut med att ha en standard motsvarande den som värnpliktiga är vana vid att ha. Som en förberedande åtgärd fick huvudskyddsombudet i Skåne tillsammans med en polis utifrån i uppdrag att inspektera förläggningen vid P 2. Man hade tidigare inspekterat och kommenterat städningen. Det vidtogs en rad olika åtgärder för att poliserna skulle få mörka gardiner, klädförvaring och medicinförråd. Man gjorde väl sitt bästa. Ingen vore gladare än jag om varje polisman alltid kunde sova gott om natten i sin egen säng, äta frukost med fru och barn och hela släkten och fick massor av underbara upplevelser och ett privatliv. Men vid denna typ av stora kommenderingar och insatser tvingas vi ibland förlägga folk på en lite enklare nivå. Om delar av Sveriges regering kan bo på vandrarhem i Varberg vore det väl märkligt om inte poliser, som ska bevaka ett evenemang i Malmö, kunde bo på ett logement. Någonstans får gränsen dras för hur fin i kanten man får vara. Jag tycker inte att det är ett stort problem. Vi gör så gott vi kan, och polisen gör så gott den kan för att det ska vara anständigt. Några dagar står man alltid ut. Däremot ska personalen inte utsättas för faror i onödan. Vi ska ha bra planering, bra utrustning och utvärdera varje gång så att vi hela tiden blir bättre på huvuduppgiften.