platsbrist i kommunala äldreboenden

Herr talman! Sven Brus har frågat mig dels vilka resultat den uppföljande undersökningen angående ej verkställda beslut inom äldreomsorgen visat på, dels vad jag avser göra åt problemet med platsbrist i kommunernas äldreboenden. Socialstyrelsen ska först i mars 2002 redovisa re- sultatet av de uppföljningar som gjorts tillsammans med landets länsstyrelser avseende ej verkställda beslut inom äldreomsorgen. Jag kan därför inte i dag redogöra för hur situationen har utvecklats sedan Socialstyrelsen och länsstyrelserna år 2000 genom- förde den första kartläggningen av denna företeelse. Sammantaget visade kartläggningen från år 2000 att cirka hälften av landets kommuner inte tillgodosåg det av kommunen bedömda behovet av omsorg om äldre personer, vilket kommunerna enligt social- tjänstlagen är förpliktade att göra. Detta gäller såväl insatser inom det ordinära boendet som insatser i särskilda boendeformer. Kommunerna har också planeringsskyldighet för vissa insatser enligt social- tjänstlagen - däribland insatser i form av särskilt boende. Min förhoppning är naturligtvis att problem med ej verkställda beslut inte längre förekommer i någon av landets kommuner. Preliminära uppgifter tyder dock på att många kommuner fortfarande har pro- blem med att verkställa beslut inom äldreomsorgen och att orsaken i många fall är platsbrist i särskilda boendeformer för äldre personer. Situationen är oro- ande eftersom, som Sven Brus också påpekar, de äldre personer som i dag beviljas plats i särskilt bo- ende ofta har mycket omfattande behov av vård och omsorg. Problemet är också allvarligt med tanke på situationen för anhöriga till äldre personer vars be- dömda behov av omsorg inte tillgodoses. Som jag nämnde i interpellationsdebatten på detta tema i våras så kommer resultatet av Socialstyrelsens och länsstyrelsernas uppföljningar att utgöra ett un- derlag för regeringens vidare ställningstagande i den- na fråga.

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Det kanske finns anledning att säga några ord om upprinnelsen till den här interpellationen. Det var, som sagt, i maj i år som jag väckte frågan här i kammaren om platsbristen i kommunernas äld- reboenden. Utgångspunkten var just Socialstyrelsens och länsstyrelsernas rapport om rättssäkerheten inom äldreomsorgen. Där konstaterades att nästan 5 000 äldre vid en given tidpunkt - det var i början av år 2000 - hade ett konstaterat behov av s.k. särskilt boende, och mer än hälften av dessa hade också fått biståndsbeslut om en sådan plats. Trots behov och trots beslut fanns det dock inga platser för dessa näs- tan 5 000 äldre. Socialstyrelsen och länsstyrelserna säger i den aktuella rapporten att de äldres boendesituation är oacceptabel - det är det ord som man använder. I vår debatt här den 28 maj sade socialministern: Jag anser, liksom Socialstyrelsen, att detta är en oacceptabel situation. I dagens svar sägs att situationen är oroande. Man kanske inte ska märka ord, men jag hoppas att valör- sänkningen när det gäller ordvalet inte uttrycker en minskad ambitionsnivå. När vi förde den här debatten i maj sade Lars Engqvist att regeringen inför 2001 skulle göra en uppföljning av läget. Det intryck som jag då fick var att arbetet redan pågick. Jag frågade därför socialmi- nistern i den allmänpolitiska debatten här i kammaren för några veckor sedan om vad som hade kommit fram i den här uppföljningen. Jag uppmanades då att återkomma med frågan i en ny interpellation, och där är vi nu. Jag förstår av svaret i dag att det dröjer till våren 2002 innan vi vet åt vilket håll utvecklingen har gått för de äldre i kommunerna. Det kommer alltså att ha gått två hela år mellan det att det konstaterades att en situation var oacceptabel - det är socialministerns egna ord - till att frågan följs upp. Svaret både i maj och i dag är dessutom att den aviserade och försenade uppföljningen ska vara underlag för regeringens vida- re ställningstaganden. Det finns inget underlag och inga ställningstagan- den. Situationen är verkligen inte bara oroande utan också oacceptabel. Jag undrar då varför socialminis- tern dröjer så länge med att skaffa sig en bild av läget. Upplevs inte situationen längre som oacceptabel utan bara som oroande?

Herr talman! Först ska jag ta upp något grundläg- gande. Det är ett kommunalt ansvar vi nu talar om. Det är mycket klart beskrivet i den lagstiftning som gäller på detta område. Statens ansvar är att utöva tillsyn och att se till att det också sker en planering för att man ska kunna tillgodose de behov som finns. Socialstyrelsen gjorde tillsammans med länssty- relserna en rapport om läget 2000, och det var den som vi diskuterade. Det är ingen tvekan om att den beskrivning som då gjordes var mycket oroande, eller vad man nu vill använda för formuleringar. Sedan har detta naturligtvis utgjort underlag för mycket diskussion i kommunerna, och förhoppnings- vis har det lett till en förbättrad situation. Dessutom behöver jag väl inte upplysa Sven Brus om att det är valrörelse nästa år. Jag utgår från att varje politiskt ansvarig i varje kommun kommer att betrakta detta som en viktig fråga att diskutera med medborgarna inför 2002 års val. Det händer alltså någonting i kommunerna, eller bör i varje fall hända någonting. Nu har Socialstyrelsen i uppdrag att göra en upp- följning av hur situationen är 2001, dvs. att man ska se vad som har hänt 2000-2001. När vi får den rap- porten får den bli föremål för en ny diskussion. Vi vet inte exakt hur det ser ut förrän vi får rapporten. Jag har dessvärre fått sådana signaler som att den snabba förändring som man borde ha kunnat hoppas på kan- ske inte har skett under detta år. Men det viktigaste är ju att man vet vem som har ansvaret. Det är kommu- nernas ansvar. Staten är tillsynsmyndighet, och det är Sveriges riksdag som fattar beslut. Kommunerna har mycket precisa skyldigheter. Möjligtvis kan man vara en smula hoppfull inför framtiden eftersom vi faktiskt har sett till att kommu- nerna får bättre resurser för att leva upp till sina skyl- digheter. Det gäller inte minst det senaste beskedet om att kommunerna nu får extra stöd för att anställa personal, vilket faktiskt behövs i äldreomsorgen. Det kan lätta på en del av bekymren också när det gäller platserna i särskilt boende. Men exakt vad som har hänt får vi inte veta förrän staten har gjort det den ska göra, nämligen se till att tillsynsverksamheten fungerar. Då får vi ett bra un- derlag för att diskutera hur det ser ut.

Herr talman! Det är förvisso ett kommunalt an- svar. Jag kan försäkra Lars Engqvist om att jag kän- ner till det mycket väl. Jag har varit äldreomsorgs- ansvarigt kommunalråd i Norrköpings kommun. Jag har brottats med det här problemet på det lokala pla- net. Men man måste ändå fundera över vad själva grundorsaken är till att vi befinner oss i den här situa- tionen, där nästan 5 000 äldre står utan den vårdplats som de så väl behöver och som de också har fått ett beslut om. Beror det på otydlighet i det kommunala uppdraget? Nej, knappast. Kommunerna är, precis som statsrådet säger, enligt lag förpliktade att inrätta särskilda boendeformer för äldre. Kommunerna har också planeringsskyldighet enligt socialtjänstlagen när det gäller det särskilda boendet. Så det beror inte på otydlighet. Beror det på bristande kunskap om behoven? Nej, knappast. Jag tror att våra kommunpolitiker har en mycket klar bild av läget i den egna kommunen. Och när det gäller situationen i landet i stort har vi ju fått en både tydlig och skrämmande bild genom den un- dersökning som vi här relaterar till. Beror det då på bristande vilja? Nej, det tror jag verkligen inte. Varje ansvarsfull kommunpolitiker vill naturligtvis skapa ett gott liv för kommuninvånarna i allmänhet och, tror jag, för de äldre i synnerhet. Vad beror det då på att situationen är så dyster som den är på det här området? Det finns naturligtvis ett orsakssammanhang. Man kan se två orsaker. Den ena handlar om bristen på helhetssyn mellan de två stora huvudmännen för äldres vård och omsorg, näm- ligen kommunerna och landstingen. Vi har sett hur antalet vårdplatser i landstingsvården mer än halve- rats på ett drygt årtionde. Det är en neddragning som inte har motsvarats av en platsutbyggnad och större vårdansvar och kapacitet i kommunerna. Just våra äldre kommer ofta i kläm mellan de två huvudmän- nen. Som medicinskt färdigbehandlad lämnas man över från landstingets klinik till en kommunal vård och omsorg som varken har tillräckligt antal platser eller tillräcklig vårdkompetens. Den andra orsaken är naturligtvis bristen på eko- nomiska resurser. 90-talets neddragningar i all kom- munal verksamhet har slagit hårdast mot barn och gamla. När regeringen nu berömmer sig av att ha sanerat statens ekonomi är det lätt att se vilka som har fått betala notan. Det är bl.a. de 5 000 äldre som inte får plats i särskilt boende i kommunerna. Jag undrar om socialministern delar den här väl- digt snabbt gjorda orsaksbeskrivningen. Om det är så här är det ju inte några nya upptäckter som vi gör här i kammaren i dag. De här orsakerna känner vi till, och de lever vi med. Då tycker jag att jag ändå kan sätta ett frågetecken när det gäller detta. Regeringen tar del av en kartläggning av en allvarlig situation och säger att detta är oacceptabelt. Man säger att man ska följa upp och att uppföljningen ska ligga till grund för vidare ställningstaganden - det är socialministerns egna ord. Då kan jag inte tycka annat än att det är märkligt att det är två år mellan ett konstaterande och en ny uppföljning och ställningstaganden.

Herr talman! Jag kan berätta något om vad som faktiskt har skett under det här året när det gäller länsstyrelsernas roll. Här i Stockholm inbjöd landshövdingen Ulf Adel- sohn samtliga kommuner till en genomgång, kommun för kommun, om hur deras planeringssituation ser ut mot bakgrund av den rapport som Socialstyrelsen lämnade. Varje kommun har redovisat vilka åtgärder de vidtar, vilket behov de bedömer att det finns och också vilken möjlighet det finns att faktiskt klara sin ekonomi med de högre krav som vi ställer när det gäller äldreomsorgen. Jag antar att motsvarande dis- kussion har skett i de flesta län. Länsstyrelserna lever upp till sin roll som till- synsmyndighet och som ansvarig för att också se till att underlätta eller stimulera kommunernas planering. Det händer alltså faktiskt någonting runtom i lan- det kring detta. Vilka effekter det får, hur snabbt man åtgärdar problemen och hur många som nu väntar på särskilt boende vet vi inte, men det får vi kunskap om. Det är viktigt att vi hela tiden följer detta och att vi utnyttjar de instrument vi har. Jag tror alltså att situationen håller på att förbätt- ras, även om jag inte är optimistisk nog att tro att man på ett år har kommit till rätta med hela problemet. Om vi försöker analysera vad problemet är tror jag dessutom, det ska läggas till, att det ligger en del i att det har varit ett bekymmer att hitta en bättre sam- verkan mellan landstingen och kommunerna. Även där sker ganska mycket. Landstingsförbundet och Kommunförbundet har alldeles nyligen presenterat en gemensam rapport om hur man ska öka samverkan och få en bättre gemensam planering, inte minst när det gäller äldreomsorgen. Det är dock klart att det alldeles grundläggande är resursfrågan. Och är det en sak vi nu har lärt oss så är det att vi inte får upprepa de misstag som gjordes under 90-talet. Ställer man svensk samhällsekonomi inför gigantiska underskott ska någon så småningom betala. Dessvärre drabbar det också vår sociala väl- färd och vår sociala trygghet. Det kan vi konstatera, och det får inte ske. När vi nu diskuterar att öka kommunernas resurser, vilket måste göras för att tillgodose behoven, måste det ske med ansvar för hela samhällsekonomin. Men jag tror alltså att situationen är på väg att förbättras. Jag tycker att det är viktigt att vi följer utvecklingen och att Socialstyrelsen nu kommer med ytterligare en rapport där vi får en klar bild av vad som har skett mellan 2000 och 2001.

Herr talman! Vi kan naturligtvis ha olika uppfatt- ning om takten i det här arbetet. Vi kan också ha olika förhoppningar om vad som har hänt sedan den här undersökningen gjordes. Statsrådet säger att förhopp- ningen är att problemen med ej verkställda beslut inte längre förekommer i någon av landets kommuner. Det skulle jag nog beteckna som en mycket from förhoppning. Förhoppningsvis går det dock åt rätt håll men kanske trots allt alldeles för sakta. Det här är ju inte ett administrativt problem utan ett djupt mänsk- ligt problem. Det handlar om människor med mycket svåra och tunga vårdbehov och som, skulle jag vilja påstå, befinner sig i en traumatisk situation. Det gäller inte minst också deras anhöriga. Herr talman! Den här frågan rymmer två viktiga aspekter. Den ena är naturligtvis det konstaterade vårdbehovet hos den enskilde äldre, som ofta är mycket stort. Men det handlar också om en annan sida, och det var den som var utgångspunkten för undersökningen, nämligen de äldres rättssäkerhet. Här har det ofta uppstått ett slags moment 22- situation. Om man har fått ett biståndsbeslut om sär- skilt boende har man enligt socialtjänstlagen också rätt att få platsen omgående. Med JO:s mått har "omgående" kommit att betyda inom tre månader. Men om man beviljas en plats kan man inte överkla- ga. Då har man ju fått bifall. Därför väljer vissa kommuner att avslå ansökningarna, just för att ge den enskilde möjlighet till rättslig prövning. I undersök- ningen för snart två år sedan konstaterade både Soci- alstyrelsen och länsstyrelserna att de äldres rättssä- kerhet i det här avseendet är bristfällig. Många tving- as vänta under obestämd tid på en beviljad insats, och många får avslag på ansökan om hjälp och stöd, i det här fallet trots konstaterade behov. Jag skulle avslutningsvis vilja fråga socialminis- tern hur han ser på rättssäkerheten i den problematik vi diskuterar här i dag.

Herr talman! Jag är inte alldeles säker på att Sven Brus beskrivning av kommunernas motiv att inte avslå stämmer, dvs. att detta enbart skulle vara någon sorts ekonomiskt-taktiskt, eller möjligtvis juridiskt- taktiskt, motiv för att slippa få frågan prövad. Jag tror att det har funnits en osäkerhet kring hur man ska förfara. Vi kan konstatera att många kommuner biföll ansökningar trots att man inte hade resurser att inom rimlig tid leverera den tjänst som det handlade om. Jag tror alltså att det mer handlar om en osäkerhet i den kommunala värden kring hur man skulle agera. Därför är det glädjande att både Socialstyrelsen och Justitieombudsmannen har anvisat vilken väg kommunerna ska välja. Om man inte har möjlighet att leva upp till de krav som lagstiftningen ställer, dvs. om man inte har tillgängligt boende inom rimlig tid, ska man avslå ansökan så att den kan bli rättsligt prövad. Man ska inte bifalla om man vet att man inte kan leverera. Jag tycker att det är en viktig signal till kommunerna. Man ska bara bifalla om man tror att man inom rimlig tid kan leva upp till de krav som ställs. Och rimlig tid anses ju vara, även om lagstift- ningen säger att det är omedelbart, upp till tre måna- der. Det kan alltså vara den tid som behövs för att kommunerna ska leva upp till sina krav. Kan man inte leverera inom den tiden bör man i så fall avslå så att det kan bli en juridisk prövning av behovet. Jag tyck- er att det är viktigt att vi gemensamt påpekar detta för kommunerna.