Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig dels vad jag avser att göra med skillnaden i beskattning mellan löntagare och pensionärer, dels om skillnaden i beskattning bör slopas. Regeringens övergripande mål är att varaktigt öka sysselsättningen och minska utanförskapet. Den enskilt viktigaste åtgärden för att nå detta mål är jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget gör det mer lönsamt att arbeta, vilket ökar drivkrafterna att gå från utanförskap till arbete och från deltid till heltid. Det råder en bred enighet om att jobbskatteavdraget på sikt leder till ökad sysselsättning. Bland andra gör Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet och Finansdepartementet likvärdiga bedömningar av effekterna. Det finns någon form av jobbskatteavdrag i 18 länder, däribland Danmark, Finland och USA. En starkare ekonomi och fler i arbete skapar förutsättningar för en positiv utveckling för pensionärerna under de kommande åren. För att minska utsattheten och värna sammanhållningen avser regeringen att fortsätta genomföra åtgärder riktade till grupper med svag ekonomi och större försörjningsbörda. Regeringen har sänkt skatten för äldre vid fem tillfällen, senast från och med den 1 januari 2014. Totalt har skatten för äldre sänkts med 16,45 miljarder kronor per år, räknat från varje stegs ikraftträdande. För en genomsnittlig pensionär över 65 år har skatten därmed sänkts med ca 850 kronor per månad sedan 2006. Regeringen har även höjt bostadstilläggen till pensionärer med totalt sett 340 kronor per månad och hushåll. Vilka reformer som kan bli aktuella framöver är dock något som regeringen prövar inom ramen för budgetarbetet, där en samlad bedömning och avvägning görs.

Fru talman! Den här frågan handlar om klyftan i beskattning mellan lön och pension. Det handlar inte om skattesänkningar i sig själva, utan det handlar om: Ska vi ha beskattningen på samma nivå, eller ska vi ha den på olika nivåer? Tyvärr är svaret från regeringen att man sänker skatten lite grann för pensionärer. Det är lite grann jämfört med hur man har sänkt skatten för löntagarna. Då är det okej. Och det är okej att klyftan växer. Samtidigt som man har sänkt skatten lite grann för pensionärerna har man sänkt den mycket för löntagarna. Klyftan växer alltså. Det är det min fråga handlar om. Är det verkligen rätt att det ska finnas någon klyfta över huvud taget? Pension är ju uppskjuten lön. Då borde den rimligtvis beskattas som lön. Vi har kunnat se att skatteklyftan har vuxit, och för varje skattesänkning för löntagarna växer klyftan ytterligare. Frågan är: Borde vi inte i stället sluta klyftan och stegvis ta bort pensionärsskatten? Ytterligare en dimension av det här är att lönerna har ökat medan pensionerna står och stampar. På senare tid har det till och med varit försämringar av pensionerna, när bromsen har slagit till. Det sägs att jobbskatteavdraget finns till för att arbetslösheten ska minska och att pensionerna därmed, i förlängningen, ska öka. Men verkligheten visar någonting annat. Vi kan se att anledningen till att bromsen har slagit till och att pensionerna minskar är att arbetslösheten ökar. Jobbskatteavdraget har alltså inte fått effekten att arbetslösheten har minskat. Det har bara gjort det mer orättvist för dem som står utanför. Det är sjuka, arbetslösa och föräldralediga men även pensionärer som betalar en högre skattesats. Skillnaden växer i fråga om vad pensionärerna har råd med jämfört med vad löntagarna har råd med, när pensionerna står stilla eller till och med försämras och löntagarna får löneökningar och skatteklyftan växer. Med tanke på det borde man åtminstone kunna ta tag i skatteklyftan. Och har man råd att sänka skatten så mycket för löntagarna borde man ha råd med det även för pensionärerna. Vi kan titta på verkligheten. Varannan kvinna som blir pensionär i dag blir fattigpensionär. Hon får garantipension, under EU:s fattigdomsstreck. Det här är en väldigt allvarlig utveckling. Man räknar med att 80-talisterna kommer att vara i ett ännu sämre läge i framtiden, inte minst de kvinnliga 80-talisterna. Det är också många män som drabbas. Ungefär var tredje man som går i pension i dag blir fattigpensionär, men det är varannan kvinna. Det här har alltså även ett jämställdhetsperspektiv. Men vi socialdemokrater har nu kommit med ett förslag på hur vi ska sluta gapet i beskattningen. Det första steget tar vi direkt efter valet, om vi vinner valet. Det handlar om garantipensionärerna - de är i praktiken fattigpensionärer, eftersom de har väldigt svårt att få ekonomin att gå ihop. Där tar vi bort klyftan helt och hållet när det gäller beskattning. Nästa steg är att vi ska ta bort klyftan helt och hållet för dem som har 12 000 i pension - det är vad en genomsnittlig kvinnlig pensionär har i dag. Det ska vi göra senast 2016, alltså under nästa mandatperiod. Och senast 2020 - det är då vi har vårt mål att halvera arbetslösheten eller se till att den blir den lägsta i Europa, vilket i praktiken innebär en halvering - ska skatteklyftan tas bort helt och hållet.

Fru talman! Det är uppenbart att för Socialdemokraterna är frågan om att det är skillnader i beskattning viktigare än nivån. Även om människor, pensionärer och andra, får det bättre och får en högre disponibel inkomst är det viktigaste att man har samma skatt. Som finansministern var inne på har den här regeringen sänkt skatten med 16 miljarder. Nu föreslår Socialdemokraterna 1,8 miljarder nästa år och 2,2 miljarder 2016. Det är belopp som är väsentligt mycket mindre än 16 miljarder kronor per år. Jag vill understryka det. Men det som är grundläggande här är en fråga som Hillevi Larsson undviker. Om det nu är så eländigt, så syndigt och så fel att ha de här skillnaderna undrar jag: Varför har Socialdemokraterna inte en gång, inte två gånger, inte tre gånger, inte fyra gånger utan fem gånger accepterat jobbskatteavdragen? Varför har ni gjort det om ni är så starkt emot det? Det är hyckleri i kubik, fru talman. När jobbmålet är uppnått, säger Hillevi Larsson, ska, så att säga, den totala lyckan bryta ut. För då har alla samma skatt, även om de har olika inkomst. Jag tror att det är en ren bluff. Socialdemokraterna kommer nämligen aldrig att uppnå ett mål om att ha lägst arbetslöshet i EU. Vi kan ta Österrike, som ni nu har som ert föredöme. Österrike tillämpar metoder för att få ned arbetslösheten som Socialdemokraterna i Sverige inte accepterar. Man har ungdomslöner. Man har lärlingslöner. Man har ingångslöner. 40 procent av ungdomarna i gymnasieåldern är i lärlingsutbildning. Det är detta som gör att de har låg arbetslöshet. Men Socialdemokraterna är tämligen ointresserade av lärlingsutbildningar, och ni kan absolut inte tänka er ingångslöner för unga eller lägre löner för dem som har lägre kompetens. Det är den linje som ni hela tiden driver. Och ni angriper Folkpartiet och andra partier för att vi tycker att det är bra. Vi tycker att det är bättre att människor har ett jobb, även om det är till en något lägre lön, än att de går arbetslösa och inte har denna något lägre lön. Det mål som ni har, att få lägst arbetslöshet i EU, kommer ni aldrig att uppnå. Därmed kommer ni heller aldrig att komma till situationen att klyftan, som Hillevi Larsson säger, sluts. Det kommer aldrig att inträffa. Det är en bluff. Dessutom, fru talman, blir det väldigt konstigt om man säger: Vårt mål beträffande pensioner och pensionärer beror på beslut som tas i andra länder, i Österrike och andra länder. Det är den politik som förs i Österrike som ska bestämma tidpunkten för när pensionärer i Sverige ska få den skatteförändring som Socialdemokraterna eftersträvar. Det är jättekonstigt. Varför ska inte den politik som rör Sverige bestämmas i Sverige?

Fru talman! I sin interpellation tar Hillevi Larsson upp det som benämns som en skillnad i beskattning mellan pensionärer och vanliga löntagare. Det finns en rad saker man kan ta upp i den här frågeställningen som är intressanta att beröra. Jag tänkte börja med att gå på själva kärnfrågan: huruvida det finns en skillnad i beskattning eller ej. Det förutsätts nämligen i diskussionen att det skulle vara på det viset, men om man ska vara helt ärlig förutsätter den slutsatsen att man bara tittar på den del av beskattningen som är själva inkomstskatten, alltså den kommunala och den statliga inkomstskatten. Men om vi ska vara noggranna här är det egentligen så att beskattningen sker även via arbetsgivaravgifterna. De består nämligen både av en avgiftsdel och av en skattedel. Enligt Skatteverkets bedömning är det ungefär 60 procent av arbetsgivaravgifterna som är att betrakta som skatt. Detta betalas av löntagarna. I praktiken innebär det här att innan jobbskatteavdragen infördes betalade löntagarna betydligt högre skatt än vad pensionärerna gjorde, men i och med jobbskatteavdragen har skillnaden minskat. I dag betalar löntagarna bara något mer i skatt än pensionärerna. Jag menar att det blir ett felslut att bara titta på själva inkomstskatten. Man måste se hela bilden, och då blir det annorlunda. Då är inte skillnaden den som interpellanten försöker ge sken av. Även om man bara tittar på inkomstskattedelen framförs det emellanåt i debatten att det skulle vara något unikt för Sverige. Men det stämmer inte heller. Enligt OECD betalar pensionärerna en högre inkomstskatt, om man tar bort arbetsgivaravgiftsdelen, i en majoritet av de länder som man har tittat på. Detta är alltså ingen unik ordning för Sverige. Jobbskatteavdrag finns i många andra länder, vilket har nämnts här tidigare. När det gäller frågan om huruvida pension är uppskjuten lön kan det vara intressant att se vad Pensionsmyndigheten säger. De konstaterar att inbetalda avgifter används till samma års pensionsutbetalningar, det vill säga att det är människor som arbetar nu som betalar pensionerna för dem som nu är pensionärer. Därmed är det inte fråga om uppskjuten lön även om jag också är medveten om att många människor nog tror det och uppfattar det så. Det handlar om att man får en pensionsrätt, men det är faktiskt inte samma sak. Interpellanten har dock en poäng. Hillevi Larsson tar upp att lönerna ökar och att pensionerna står och stampar. Det ligger mycket i det. Här är det viktigt att understryka att för att komma till rätta med detta är det allra viktigaste vi kan göra från denna kammare att se till att vi säkerställer goda förutsättningar för jobb och tillväxt. Där har regeringen gjort en lång rad insatser som har lett till att 250 000 fler är i arbete nu än när alliansregeringen tog över. Alliansregeringen har också sänkt skatten fem gånger för pensionärerna, vilket har gett bättre förutsättningar för pensionärerna generellt. Men visst är det ett problem när ekonomin inte har gått tillräckligt bra och vi har haft lågkonjunktur och finanskris. Det är klart att det drabbar oss alla i någon mening. Det slår också mot pensionerna. Det viktigaste vi kan göra är att säkerställa jobb och tillväxt.

Fru talman! När jag hörde Carl B Hamilton såg jag framför mig den tidigare riksdagsledamoten Lars Tobisson från Moderaterna. Han stod här i kammaren och sade: Om Socialdemokraterna lyckas halvera arbetslösheten kommer hela världen att älska böckling. Vi klarade det, Hamilton, och vi kommer att klara det igen. Däremot tror jag att Moderaternas tal om att bekämpa arbetslösheten är just tal. Man har nog egentligen inte så mycket emot att administrera en massarbetslöshet, för det uppfyller en del andra krav och inriktningar man har på politiken. Arbetslöshet disciplinerar löntagare och deras fackliga organisationer. Det är till och med så att i regeringen ingående partier har diskuterat strejkrättens rätt att vara i en tidigare arbetsmarknadskonflikt där man tog fajt för rimliga arbetsvillkor och för att inte få heltider omvandlade till timanställningar. Jag tror att detta är en väldigt viktig frågeställning när man diskuterar jobbskatteavdraget och de effekter som Hillevi Larsson interpellerar om. Motorn och drivkraften bakom jobbskatteavdraget har märkts i flera av Anders Borgs tal och i Moderaternas skrifter; det är att minska och växla ned lönekraven och öka överskotten för företagen. Det är ett tydligt instrument som kom till sin rätt då man gick in och förändrade lagen om anställningsskydd. Det gav möjlighet att stapla visstid på visstid, vilket ökar otryggheten på arbetsplatserna och möjligheterna att ställa krav. Osäkerhet och otrygghet som breder ut sig på arbetsplatserna leder tillsammans med skattesänkningar för dem som har jobb till lägre lönekrav. Jag minns när Anders Borg traskade bort till en konferenslokal för några år sedan och läxade upp de moderata kommunalråden för att de hade gått med på löneökningar för undersköterskor. Det är lätt att kalla sig feminist i festtal, men i praktiken bedriver ni en lönesänknings- och disciplineringspolitik, Anders Borg. Därför leder den också till vidgade ekonomiska klyftor. Jag hade en interpellation anmäld till finansministern i morgon som han har dragit undan. Den handlade om fortsättningen i skattesänkningarna. Jag ser tydligt att Peter Norman uttalar att skillnaden mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar ska öka och att vi ska fortsätta med skattesänkningarna när det är lämpligt nästa mandatperiod. Nu får du chansen att svara på denna frågeställning, Anders Borg, som hänger väl ihop med Hillevi Larssons: När ska skattesänkningarna fortsätta?

Fru talman! I finansministerns svar till Hillevi Larsson står det att jobbskatteavdraget gör det mer lönsamt att arbeta, vilket ökar drivkrafterna att gå från utanförskap till arbete och från deltid till heltid. Min fråga till finansministern är: Anser finansministern att pensionärer befinner sig i utanförskap? Jag tycker att det är en relevant fråga, för han beskriver att jobbskatteavdraget har tillkommit för att minska utanförskapet. Det måste betyda att de som inte får ta del av jobbskatteavdraget, det vill säga pensionärerna, är i utanförskap. Jonas Jacobsson Gjörtler försöker beskriva det som att pension inte är uppskjuten lön, men vad vill han då beskriva det som? Är det ytterligare ett bidrag? Det är ju så ni benämner olika typer av ersättningar. Min uppfattning är att pension är uppskjuten lön och därför ska beskattas likadant. Vi går till val på att höja skatten för dem som tjänar över 60 000 kronor, Carl B Hamilton. Jag vet inte hur många år ni har gått till val på att ta bort värnskatten. Jag har inte sett att ni har gjort det än, men ni kanske tänker göra det nästa mandatperiod. Jag har däremot sett att ni gemensamt i den borgerliga gruppen har föreslagit massor av skattesänkningar. Frågan är vem som vinner skattesänkarligan. Det blir i alla fall inte vi. Däremot är vi mycket tydliga med att vi vill ta bort skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer. Det är ett av våra vallöften, eftersom vi tror på jämlikhet i ett samhälle. Vi tror också på att även pensionärer behöver ha inkomster för att kunna handla, leva bra, betala sin hyra, köpa sin mat och göra saker utöver det basala. Frågan till finansministern, som han måste svara på, är: Anser han att pensionärer är i utanförskap? Är det därför de inte ska kunna ta del av skattesänkningen? Varför tycker han att det är så viktigt att det ska vara skillnad mellan skatt för pensionärer och för dem som jobbar? Pensionärer har uppenbarligen redan jobbat klart. De har jobbat färdigt. Många av dem har slitit i många fler år än både Anders Borg och jag kommer att kunna göra under vår livstid. Varför tycker han att det är så viktigt att de ska betala högre skatt än löntagare?

Fru talman! Regeringens ekonomiska politik har de senaste åtta åren varit extremt lyckosam. Det är bara att titta ut över Europa och se hur det har varit, med stor massarbetslöshet, titta hur skulderna har ökat, hur de disponibla inkomsterna har minskat. En viktig del i den ekonomiska politiken har naturligtvis varit jobbskatteavdragen. De fem jobbskatteavdragen, som säkerligen - det har de flesta utredningsinstitut, med Finanspolitiska rådet, konstaterat - gett mer än 100 000 jobb. Det är klart att det har varit viktigt att under de här lågkonjunkturerna stimulera ekonomin och den privata konsumtionen. Framför allt det senaste jobbskatteavdraget var mycket väsentligt, när det fortfarande var lågkonjunktur, för att få upp bnp-tillväxten ett par procent. När den privata konsumtionen är så viktig var det riktigt. Då säger Socialdemokraterna: Ni har förstört välfärden. Nej, det har vi inte gjort. Jag tycker att Carl B Hamilton talade om väl hur mycket som har förbättrats under den här tiden. Vad jag förstår på de uträkningar som finns har 40-50 miljarder kronor i nuvarande penningvärde satsats, och det är väl bland de största satsningar som har gjorts. Jämlikheten i samhället har också varit bra. Vi har inte fått de stora skillnader som man annars har fått och som man hade under den socialdemokratiska tiden. Men jag kan förstå att det under 90-talet kan ha varit vissa problem med den politiken. Vi måste också titta på att den disponibla inkomsten har ökat med 20 procent. Det är helt unikt i Europa. Det kan svenskarna konsumera för, och därför kan vi öka tillväxten. Vi ligger nu på 2-3 procent och får mer resurser för att försöka klara detta. Vi har, som ni alla vet, försökt kompensera pensionärerna, och det har vi gjort väl. Vi har gjort fem avdrag på 16,45 miljarder kronor. Vi har också sett till att de som har lägst inkomster har fått ökade bostadstillägg, de som bara har garantipension. Jag tycker att vi i det här sammanhanget har skött oss mycket väl från regeringens sida. Jag är övertygad om att man måste föra en politik som skapar tillväxt, för att få resurser till välfärden. Jag är mycket orolig för detta med Miljöpartiet, som kommer att bli er koalitionspartner och som pratar om nolltillväxt. Och så pratar de om skatteökningar, som finansministern pratar väl om här också. Hur ska detta gå? Man måste ju få resurser till staten för att kunna föra en offensiv politik.

Fru talman! Jag satt på mitt arbetsrum och såg debatten och tänkte: Jag måste komma hit till kammaren, för det kom fram en del saker som jag tycker var intressanta. Jag vill börja med att berätta hur Anders Borg och övriga i den nyliberala Alliansen ser på medborgare i samhället, på de produktiva och på de icke-produktiva. Pensionärerna är en icke-produktiv grupp. Därför ska de betala mer skatt. Arbetslösa är också, fru talman, en icke-produktiv grupp, och därför ska de betala mer skatt. Samma sak gäller sjukskrivna. De är inte heller en produktiv grupp, och därför ska de betala mer i skatt, och samma sak gäller även föräldralediga. Det är alla de som är produktiva, som har ett jobb att gå till, som enligt Alliansen ska betala lite mindre i skatt, en del mycket mindre i skatt, beroende på hur mycket man tjänar. Det är, fru talman, väldigt intressant. 140 miljarder har man sänkt skatten med. Här hör vi föregående talare, Staffan Anger, säga: Det finns tecken på att vi har skapat över 100 000 jobb. Men det är mer än 1 miljon investerat per jobb. Då undrar jag: Är skatten en sådan belastning för ett samhälle? Är skatten också en möjlighet för oss att investera i samhället, investera i kunskap hos de barn som går i skolan? Är det så att en lärare till som vi betalar genom skattemedel blir en investering i vår framtid, eller är det inte så? Är det en belastning för vårt samhälle? Är en investering i en sjuksköterska eller en undersköterska en belastning eller en investering? Såvitt jag vet - kanske har jag inte full kunskap i frågan - finns det inga lärare som tjänar 1 miljon kronor om året. Jag har ännu inte mött någon lärare som tjänar så mycket, fast det kanske finns. Jag har inte mött någon undersköterska eller sjuksköterska som tjänar 1 miljon om året. Det är de investeringar som vi gör i vårt samhälle. Då är det förklarligt, fru talman, att en moderat kommer upp i talarstolen och - i stället för att visa sin politiska vilja - läser upp vad som står på Pensionsmyndighetens webbsida. Det är en myndighet! Det borde, fru talman, vara skillnad på oss här i kammaren som är valda att företräda en politisk vilja och en myndighet som ska se till att förvalta. Det borde vara någorlunda skillnad om man har gett sig in i politiken. Då borde man ha haft någon vilja att åstadkomma något. Den vilja som Anders Borg har är självklart att förlama den politiska kraften genom att sänka skatter och minska möjligheter till gemensamma investeringar. Vi ska finansiera allt privat. Det är den drivkraft som vår finansminister har. Därför blir det skillnad på skatt för pensionärer och för övriga.

Fru talman! Jag hade inte tänkt ge mig in i den här debatten. Men det kom en hel del påståenden, inte från finansministern men från hejarklacken, som gör att jag ändå måste rätta till en del saker till kammarens protokoll och för framtiden. Först och främst har Socialdemokraterna accepterat varken jobbskatteavdrag 1, jobbskatteavdrag 2, jobbskatteavdrag 3, jobbskatteavdrag 4 eller jobbskatteavdrag 5 till sin konstruktion. Det är precis därför vi i går presenterade hur vi sätter i gång att ta bort den delen av skatteklyftan som handlar om pensionärerna. Vi har också sagt mycket tydligt i kammardebatt efter kammardebatt att det inte heller är rimligt att sjuka, arbetslösa och föräldralediga ska betala högre skatt på samma inkomst som de som är förvärvsarbetande. Det ska bort. Vi ska betala en och samma skatt. Då finns det inget jobbskatteavdrag längre - det är den praktiska innebörden. Själva jobbskatteavdragets konstruktion handlar om att missgynna dem som inte är i arbete. Det tänker vi ta bort, alltså tar vi bort jobbskatteavdraget. Vi har inte accepterat vare sig 1, 2, 3, 4 eller 5. Den andra frågan gäller pensionärsskatten i sig. För mig är det en djupt moralisk fråga. Det rör mig långt in i själen att se att den nu aktiva generationen bestämmer sig för att man kan sätta sprätt på det stora överskott på 65 miljarder som Göran Persson har lämnat ifrån sig. Men om det ska delas upp på alla blir det inte så mycket till var och en. Därför säger man: Låt oss i den aktiva generationen ta det, och låt våra föräldrar vara utan. För att vi ska kunna leva ännu bättre sparar vi lite grann på barnens utbildning och på våra föräldrars vård. Det är egentligen det som har hänt under den här mandatperioden. Det gör mig så fruktansvärt upprörd. Man kan hänga upp sig på den teoretiska argumentationen i fråga om jobbskatteavdraget och att jobbskatteavdraget i sig på något sätt skulle skapa jobb. Då skulle överflödet och mannan rinna över pensionärsgenerationen också. Men vi vet att det inte blev så. Utvärdering efter utvärdering har visat att jobbskatteavdraget inte har fungerat på det sättet och inte fått dessa effekter. Vad gör ni då? Då börjar ni argumentera om att det nu inte handlar om att skapa jobb längre. Nu är jobbskatteavdragen konsumtionsstimulanser. Då avslöjar ni er riktigt. Vad ni egentligen säger är nämligen att när ni ska stimulera den privata konsumtionen för att få fart på ekonomin utesluter ni era föräldrar. Då säger ni: Mamma och pappa ska inte vara med i denna konsumtionsstimulans, därför att om vi kan hålla dem utanför kan vi i den aktiva generationen få ännu mer att handla för och åka på ännu fler semesterresor. Ni ska veta att landets pensionärer känner denna moraliska dimension. Det är därför som ilskan är så fruktansvärt stor mot denna orättfärdiga pensionärsskatt. Det är därför som vi har lagt fram förslag om att den ska tas bort och hur den ska tas bort. Och vi har en tidtabell för det. Jag kan lova er att vi kommer att få en valrörelse där denna fråga kommer att leva hela tiden, och ni ska få svara på varför era föräldrar inte ska ha samma förutsättningar som ni som nu är i den aktiva generationen. (Applåder)

Fru talman! Denna regering har gjort mycket för att förbättra pensionärernas levnadsstandard. Vi har sänkt skatten med över 16 miljarder kronor för pensionärerna. Vi har förbättrat bostadstillägg, vi har tillfört resurser till äldreomsorgen, vi har satsat på ökat trygghetsboende och därigenom gett de äldre människorna i Sverige större ekonomiska ramar och en bättre tillgång till välfärd. Låt mig vara tydlig med att denna regering inte ser det som ett självändamål att ha en skillnad i beskattning mellan pensionärer och löntagare. Däremot anser denna regering att vi har begränsade ekonomiska resurser när vi ska blicka framåt. Vi måste tillämpa en princip om krona för krona så att vi kan säkra att vi kommer tillbaka till relativt stora överskott i de offentliga finanserna. Man kan inte leva över sina tillgångar, och man kan inte gå in i nästa lågkonjunktur utan att ha buffertar därför att vi då drabbas på samma sätt som de länder som skadats under krisåren. Det är därför som det är centralt att vi kommer tillbaka till att ha stora överskott i offentliga finanser före nästa lågkonjunktur. Nu säger de socialdemokratiska ledamöterna att Socialdemokraterna är beredda att sänka skatten mycket kraftigt för landets pensionärer. Jag tror att det handlar om 75 kronor i månaden. Socialdemokraterna har en lång historia av att leverera besvikelser till Sveriges pensionärer. Vi vet alla som följde 90-talets saneringspolitik att frysta pensioner, som ingen nämnt i valrörelsen, helt plötsligt blev en kärna i den socialdemokratiska politiken. Jag tror att det finns flera skäl som talar för att Socialdemokraterna inte kommer att leverera mer än besvikelser om olyckan skulle vara framme i september. Det första är naturligtvis att det löfte som man nu ger till pensionärerna om 75 kronor i månaden villkoras av att Socialdemokraterna ska nå sitt arbetslöshetsmål. Bekymret där är att den politik som Socialdemokraterna talar om leder till att man får högre långsiktig arbetslöshet och att det blir dyrare att anställa. Kombinerar man det sedan med stängda kärnkraftverk, höjda energiskatter och arbetstidsförkortning, som Socialdemokraternas samarbetspartier har föreslagit, är det en stor risk att vi får en sämre ekonomisk utveckling. Till detta kommer att Socialdemokraternas samarbetspartner Miljöpartiet vill driva en politik som leder till nolltillväxt. Med de indexeringar som vi har i vårt pensionssystem betyder det att vi också kommer att få en väsentligt sämre utveckling av pensionerna om Miljöpartiet lyckas få en nolltillväxt på plats. Då kommer vi alltså att få uppleva att indexeringen i pensionssystemet gör att vi sänker pensionerna varje år. Till detta kommer också att i det socialdemokratiska, miljöpartistiska, vänsterpartistiska och feministpartistiska samarbetet ligger en lång rad höjningar av kostnaderna. Det handlar om elskatter, koldioxidskatter, lastbilsskatter och flygskatter. Detta kommer att vältra över kostnader som också kommer att drabba pensionärerna. Det är inte alls svårt att tänka sig pensionärshushåll, även om de får en del skattesänkningar, som faktiskt skulle drabbas så mycket av dessa kostnadshöjningar att det blir minus. Det finns alltså en mycket stor risk att när Socialdemokraterna nu ställer ut löften blir det precis som tidigare, nämligen att det skapar besvikelser. När man misslyckas med den ekonomiska politiken, när man driver fram en nolltillväxt och när man vältrar över kostnaderna för sin bidragspolitik på vanliga hushåll kommer också pensionärerna att drabbas av sämre ekonomisk standard. Det, fru talman, är naturligtvis mycket olyckligt.

Fru talman! Denna debatt handlar om klyftan när det gäller beskattning mellan lön och pension. Egentligen handlar den inte om någonting annat. Det är egentligen det som är grunden till denna interpellation, alltså: Är det verkligen rätt att det ska finnas en klyfta, och finns det inga ambitioner från regeringen att minska klyftan och som slutmål ta bort den helt och hållet? Trots att det var det som debatten skulle handla om har den handlat om allt annat än just detta, vilket är märkligt. Jag uppfattar det ändå som att det har kommit ett tydligt svar både från Anders Borg och från övriga meddebattörer på den borgerliga sidan: Nej, klyftan ska inte minska, och den ska inte försvinna helt och hållet. Risken är att den kommer att öka. Nu menar nämligen regeringen att man ska göra en liten skattepaus på kanske två år. Sedan vet vi inte vad som händer. Det kan fortsätta, vilket jag tror att det kommer att göra med tanke på de kongressbeslut som finns bland annat från Moderaternas stämma och som handlar om att man ska fortsätta med jobbskatteavdraget. Det som vi kan se av skattesänkningar hittills är att för varje sänkning av jobbskatteavdraget har klyftan när det gäller beskattning mellan lön och pension ökat. Därmed är risken överhängande, inte bara för att det inte kommer att bli en minskning av denna klyfta utan för att det kommer att bli en ökning. Det är därför som jag blir lite oroad över svaren. Ett argument som används är att vi socialdemokrater kommer att misslyckas. Detta kommer från partier som själva inte har någon som helst ambition att minska skatteklyftan utan som har gått med på att klyftan har ökat steg för steg och som inte kommer med några löften om att minska klyftan. Risken är att den kommer att öka. Därför kan jag ställa en följdfråga. Kan ni tänka er att dessutom öka klyftan ytterligare, utöver vad vi redan kan se i dag? Denna debatt handlar om rättvisa. Är det verkligen rättvist att pensionärerna ska betala högre skatt än löntagarna, trots att de ha en sämre inkomst och trots att pensionerna står och stampar och till och med har backat när löntagarna har fått mer? Detta är inte rättvist. Var fjärde väljare är pensionär i dag, och pensionärerna är en mycket stor grupp. Och även om de inte var det är det principfrågan som är den viktiga. Det är denna grundprincip som jag gärna skulle vilja ha en diskussion om. Är det rätt eller fel? Finns det några ambitioner att göra någonting åt det? Vi socialdemokrater är mycket tydliga med att vi går till val på att stegvis ta bort denna klyfta, och vi har en tydlig tidsplan för det. Chansen för att detta ska lyckas är trots allt större än att partier som till och med kan tänka sig att öka klyftan skulle lyckas med att ta bort denna orättvisa skatteklyfta. Sedan handlar det inte bara om skattesänkningar i sig, utan det handlar om rättvis skatt. Det vi har kunnat se när det gäller skattesänkningar för löntagare är att välfärden har försämrats. Det finns ett samband däremellan. Vi kan se att personaltätheten inom skola, vård och omsorg i kommuner och landsting har minskat med drygt 4 procent under den här tiden, och det är rätt mycket med tanke på att situationen inte var perfekt tidigare. Det blir ett tuffare arbetsklimat för de anställda, som nu blir sjukskrivna. Många äldre får ta smällen i hemtjänst, äldreomsorg och sjukvård. Vi kan se att hundra tusen personer, varav många kvinnor, har gått ned i arbetstid eller tvingats sluta arbeta helt och hållet för att ta hand om anhöriga. Det gäller inte minst att ta hand om äldre släktingar som föräldrar och så vidare. Det här är alltså frågor som hänger ihop, och det som krävs är rättvisa.

Fru talman! Frågan är vad man ska ta upp här, men det jag först och främst vill säga är att jag inte ser pensionärer som en icke-produktiv grupp. Staffan Anger är pensionär, och jag är pensionär. Jag tror att det är få av dem som har tittat på den här debatten som uppfattar att vi är icke-produktiva. Det är en oförskämdhet. Sedan kan man fråga pensionärer vad de är mest bekymrade för, fru talman. Är det att skatten de betalar är 100 eller 200 kronor högre än vad de som är yngre och arbetsföra och åker till jobbet varje dag betalar? Nej, det visar sig att de är mer bekymrade över att inte få den vård och omsorg de behöver när de blir skröpliga och äldre. Det är en mycket större orosfaktor hos landets pensionärer än det Socialdemokraterna tänker gå till val på. Det man fokuserar hela sin pensionärspolitik på är skatteskillnaden - klyftan. Hillevi Larsson och andra lyfter fram detta som den stora orättvisan i det svenska samhället. Jag tror faktiskt att vi ska backa och acceptera pensionärernas egen syn. När det gäller pensionärsorganisationerna är det precis som Hillevi Larsson säger: De är bara intresserade av de friska pensionärerna mellan 65 och 75. Om vi frågar pensionärerna är det dock de sista tio eller fem - kanske de sista tre - åren i livet man är verkligt bekymrad över. Man är bekymrad över att det inte ska finnas resurser, personal etcetera för den tiden. Det är det jag tycker att vi ska fokusera på. Vi ska inte låtsas att den stora rättvisefrågan i svensk politik är skillnaden i beskattning av dem som har pension och dem som är förvärvsarbetande.

Fru talman! Hillevi Larsson säger att debatten handlar om klyftan i beskattningen av löntagare och pensionärer och att det handlar om rättvisa och principer. Då är det väl rimligt att ställa sig frågan om det är rättvist och en bra princip att i en sådan debatt bara välja att titta på en del av skatten. Det ger nämligen inte hela bilden av och inte hela sanningen om huruvida det alls finns en klyfta - och hur stor den klyftan i så fall är. Sanningen är nämligen att beskattning inte sker enbart genom inkomstskatterna, utan vi har också en beskattning via arbetsgivaravgifterna. Som jag nämnde tidigare bedömer Skatteverket att ungefär 60 procent av arbetsgivaravgifterna är att betrakta som skatter. Man måste ta in hela bilden för att få en korrekt illustration av hur det egentligen ser ut med den här klyftan. Gör man det ser man att klyftan i princip inte finns och att den lilla klyfta som finns är till löntagarnas nackdel. Sedan ångar Leif Jakobsson i gång och vevar upp sig i något slags frustande crescendo där han blir upprörd över att vi från Alliansens sida påstår att jobbskatteavdraget är en konsumtionsstimulans, för vi har ju tidigare sagt att det ska vara jobbskapande. Men den stora poängen med jobbskatteavdraget, Leif Jakobsson, är ju just att det klarar av att vara båda dessa saker samtidigt. Det är både viktigt ur ett konjunkturperspektiv, för att stimulera ekonomin och konsumtionen, och ur ett strukturellt perspektiv, för att skapa jobb på längre sikt. Det är det som är hela poängen med jobbskatteavdraget, alltså att vi har en dubbel effekt där. Inkomstskattesänkningarna har bara den ena av funktionerna, men de har ändå varit viktiga. Fem gånger har vi sänkt skatten för pensionärer och på så sätt stimulerat konsumtionen - även för våra äldsta i samhället.

Fru talman! Den här debatten, som är en följd av Hillevi Larssons interpellation om det orättvisa i att pensionärerna likt arbetslösa, sjuka och föräldralediga betalar en relativt sett högre skatt, är en bieffekt av en strategi som regeringen har. Man tror nämligen att man skapar mer sysselsättning genom att sänka lönerna. Instrumenten för det är dels att försämra arbetslöshetsförsäkringen, vilket driver ned löneökningstakten, dels stora och generella satsningar på branscher för att förbilliga kostnaderna. Jag ska vara generös mot finansministern - jag tror nämligen att det är den sista debatten vi har, då han inte kandiderar till riksdagen - och ge honom lite litteratur inför sommaren. Det är en antologi som heter Den sänkta löneandelen , framtagen av en doktorand i ekonomisk historia vid namn Erik Bengtsson. På baksidan finns ett citat av Paul Krugman, som i koncentrat säger så här: "Ekonomin växer inte som den ska. Kapitalet klarar sig bra genom att ta en allt större del av kakan. . Det är en debatt vi måste ta. Innan rövarbaronerna och industrirobotarna har förvandlat vårt samhälle till något som vi inte känner igen och inte vill ha." Jag vill ge denna bok till finansministern, tillsammans med programmet Dokument inifrån: Lönesänkarna . Jag önskar honom en trevlig sommar och tackar för debatterna.

Fru talman! Jag ställde en fråga till Anders Borg. Jag förstår att Anders Borg inte kan svara på alla frågor, men om han i sitt svar till Hillevi Larsson säger att anledningen till att man har ett jobbskatteavdrag är att minska utanförskapet måste han också svara på om han upplever att pensionärer befinner sig i ett utanförskap. Tycker han det kan han väl säga det här och nu - om han lyssnar, förmår, orkar och kan. Han kanske inte vill svara; det vet jag inte. Jonas Jacobsson Gjörtler pekar på det faktum att det betalas arbetsgivaravgifter för dem som är löntagare. Ja, det stämmer. Jag vet dock inte om Jonas Jacobsson Gjörtler har konstaterat att pensionärer har en lägre inkomst än löntagare. Inkomsten är alltså redan lägre. Att då betala högre skatt än löntagare är orättvist, och det är det vi pekar på. Det är orättvist och orättfärdigt. Man gör inte så i ett samhälle att man belönar dem som har jobbat i ett helt liv med att de ska betala högre skatt än de som är löntagare. Det är det vi försöker diskutera nu, fru talman: hur vi ser på människor. Ser vi på några som närande och andra som tärande? Jag kan väl i sammanhanget också konstatera att det den borgerliga regeringen, som har borgerlig majoritet i riksdagen tillsammans med Sverigedemokraterna, har lyckats åstadkomma är att sänka skatten med lika mycket som äldreomsorgen kostar per år - om man nu betänker att många äldre är bekymrade över äldreomsorgen, vilket vi också är. Vi ser ju att pengarna kan användas på olika sätt. Med det, fru talman, hoppas jag kunna få svar från finansministern på frågan om han på riktigt anser att pensionärer befinner sig i utanförskap. Vad tänker han i så fall göra - tvinga dem att arbeta, eller?

Fru talman! Vad Socialdemokraterna tydligen inte förstår är att hur höga pensionerna blir är beroende av hur mycket vi producerar och hur många som är i gång och arbetar i Sverige. Det är i ren relation till detta. Man blir ganska beklämd när man hör om den politik som ska föras under en nolltillväxt. Det blir inte bara en inbromsning; det blir en tvärnit. Vi måste se till att vi får fler människor i arbete. Regeringen med finansminister Borg har gjort ett fantastiskt jobb. Vi har fått 250 000 fler i arbete i den värsta konjunkturnedgången sedan 30-talet, och det har skett genom de olika åtgärderna. Vi har också den högsta sysselsättningsgraden bland kvinnor - vi har fått in kvinnorna i arbete - som också har ökat med en procent den senaste perioden. Det är bara att konstatera att när vi nu får fortsätta att regera - jag är övertygad om att vi kommer att vinna valet - kommer vi att fortsätta den här politiken. Vi ska se till att vi klarar sysselsättningen och ta ansvar för de invandrare vi har som så väl bidrar till olika funktioner i samhället. Det är 50 000 som kommer, kanske upp till 70 000-80 000, som vi ska se till att vi kommer att lyckas med att ta ansvar för och se till att de kommer i arbete. Vi har alltså dragit ned kostnaderna för pensionärerna med 16 miljarder, plus pensionstillägget som är 340 kronor i månaden. Vad kommer att ske i framtiden? Det beror på hur vi kan få tillväxt och hur vi kan få ekonomin gående. Om vi får fortsätta nästa år kanske vi kan få en tillväxt på 3-4 procent, och då blir det ju mer pengar till pensionärerna. Jag vill gärna avsluta med att läsa upp vad finansministern säger i svaret: Vilka reformer som kan bli aktuella framöver är dock något som regeringen prövar inom ramen för budgetarbetet där en samlad bedömning och avvägning görs. Det är svaret, varken ja eller nej, beroende på ekonomin.

Fru talman! Skillnaden i beskattningen beror på att man ser på pensionärer som en icke-produktiv grupp. Vi hör här ett ovanifrånperspektiv från den nyliberala Alliansen här i riksdagen när de säger: Det finns ju två herrar här som är invalda i riksdagen. Jag tycker att det är oförskämt att komma med det som ursäkt. Det är oförskämt mot alla undersköterskor, sjuksköterskor, lärare och poliser som har slitit under hela sitt arbetsliv - många av dem orkar inte jobba ens till 65 - att komma med en sådan ursäkt för en politik som utgår från att pensionärer är icke-produktiva och därför ska beskattas högre. Det är oförskämt mot alla dessa människor som byggt det här landet och slitit att säga: Vi är några här som är valda riksdagsledamöter och faktiskt är pensionärer. Fru talman! Den nyliberala Alliansen påbörjade skattesänkningarna förra mandatperioden. Nu fortsätter de fem samlade högerpartierna med skattesänkningarna som innebär en skillnad mellan pensionärer och arbetande. Nu gör man ett uppehåll i skattesänkningarna under två år. Om de samlade fem högerpartierna mot all förmodan skulle behålla makten är frågan om de skulle prioritera den icke-produktiva gruppen.

Fru talman! Om finansministern tänker fortsätta att referera det socialdemokratiska förslag som presenterades i går är jag glad om han sprider det så mycket som möjligt. Sedan måste jag göra en korrigering. Finansministern sade att de 75 kronorna för garantipensionärerna hängs upp på jobbmålet. Det är inte sant, utan det kommer att genomföras först i januari. Det som kommer att genomföras i januari 2016 är en kompensation eller ett borttagande av klyftan för pensionärer med pensioner upp till 12 000, vilket är den genomsnittliga pensionen för kvinnor. Inte heller det är avhängigt av hur vi klarar jobbmålet. Jobbmålet talar vi om i samband med att vi ska ta bort klyftan även för de pensionärer som har mer än 12 000 i pension. Jag skulle uppskatta om det blir rätt i den fortsatta beskrivningen av den socialdemokratiska politiken. Jag har en sekulär uppfostran, men jag har lärt mig att hedra min fader och min moder. Och det är precis det som väldigt många äldre i vårt land som har varit med och byggt upp landet känner. Man känner en utsatthet. Inkomsten och hur mycket man ska betala i skatt bestäms av andra, egentligen av deras barn. Det rimliga är att upprätthålla en hedrande hållning till den generation som har byggt upp landet, men det är precis det ni inte har gjort. När det gäller konsumtionsstimulansen, återigen, har jag tidigare haft diskussioner med Carl B Hamilton, som nu har lämnat kammaren. Han har många gånger argumenterat för det femte jobbskatteavdraget som det som gjorde att Volvo kunde sälja nya bilar. Jag har gång på gång sagt: Varför ska då inte våra föräldrar kunna köpa en ny bil om det är det som är syftet med skattesänkningen?

Fru talman! Den här regeringen har sänkt skatterna för pensionärer mer än vad någon regering har gjort i modern tid före oss. Vi har sänkt skatterna med 16 miljarder kronor. Det innebär en betydande förbättring av pensionärernas situation. Vi har tillfört betydande resurser till äldreomsorgen. OECD:s utvärdering visar att Sverige har den högsta personaltätheten i äldreomsorgen av alla industriländer. Vi har också den bästa kvaliteten, därför att vår personal är bland de duktigaste. Nu tror jag att många pensionärer har anledning att vara djupt oroade för att vi i valet skulle få en olycka och Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar över regeringsmakten. Då finns det nämligen en betydande risk för att pensionärerna får en försämrad ekonomi. Det handlar, till att börja med, om ambitionen om nolltillväxt. Det inkomstindexeringssystem vi har i dag fungerar så att man tar inkomstökningen minus 1,6 procent som sedan blir indexeringen av pensionssystemet. Men inkomstindex kan naturligtvis inte i reala termer öka om vi har nolltillväxt. Då måste inkomstindex stå still. Annars stiger kostnaderna snabbare än produktiviteten, och stiger kostnaderna snabbare än produktiviteten kommer ekonomin att stanna av och vi får sysselsättningsminskningar. Det innebär att under en tioårsperiod kommer en miljöpartistisk nolltillväxtpolitik att sänka pensionerna med i runda slängar 15 procent. Till detta kommer att bidragspolitiken, som är Socialdemokraternas kärnidé, ska betalas med breda höjningar av skatterna som också kommer att drabba pensionärer. När man höjer avgifterna för att anställa unga och när Miljöpartiet höjer bensinskatterna, lastbilskatterna, elskatterna och flygskatterna urholkas pensionärernas köpkraft och de får höjda kostnader för det som de behöver konsumera. Ska vi sedan lägga till den samlade ambitionen från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ om att också förkorta arbetstiden, ja, då handlar det om 120-240 miljarder i minskade offentliga intäkter. Det är alldeles uppenbart att den typen av ekonomisk förlust för kommuner, landsting och stat kommer att drabba pensionärerna. Vi kommer att få en minskad personaltäthet i äldreomsorgen, vi kommer att få en minskad tillgänglighet i sjukvården, och staten kommer att få en försämrad ekonomi. Det finns en väldigt stor risk att en regering med Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Socialdemokraterna skulle föra en politik som urholkar pensionärernas levnadsstandard och leder till sämre pensioner. Och när man misslyckas med jobbpolitiken kommer man naturligtvis att backa från de ofinansierade löftena, ska påpekas, om skattesänkningar, vilka är de enda ofinansierade löften om skattesänkningar som förekommer i den här valrörelsen. Då tror jag att vi riskerar att hamna i en situation där Sveriges pensionärer helt enkelt drabbas väldigt hårt av den ansvarslöshet som Socialdemokraterna uppvisar.

Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att jag inte har fått svar på min fråga: Kommer klyftan att växa ytterligare? Möjligtvis kan jag ana svaret: Det fortsätter som förut. Så som det har varit hittills har det varit nya skattesänkningar hela tiden där klyftan mellan pension och lön har ökat. Det varnas för vad som ska hända efter valet. Med en annan politik kommer det att bli massarbetslöshet, och välfärden kommer att försämras. Men regeringen har haft makten i åtta år, och resultatet är inte speciellt imponerande. Arbetslösheten har ökat under denna tid. Det är orsaken till att bromsen slagit till, vilket slår hårt mot pensionärerna och leder till att pensionerna står och stampar eller till och med backar. Den förda politiken har alltså inte fungerat. Ska vi fortsätta som förut, vilket är budskapet, blir jag orolig för hur det kommer att sluta. När det gäller välfärden blir människor sjukskrivna i en ökande takt inom vård, skola och omsorg på grund av att personaltätheten har minskat. Det är de sjuka och de gamla som är förlorarna i detta. De blir beroende av anhöriga som i sin tur försvinner från arbetsmarknaden, vilket förvärrar problemet med arbetslöshet och arbetskraftsbrist. Den nuvarande politiken har nåtts vägs ände. Den är ett misslyckande. Politiskt kan vi inte lova hur mycket som helst. Det är jag villig att erkänna. Men när det gäller fördelningspolitiken kan vi redan nu säga vem som ska ha de pengar vi förfogar över. Vårt budskap är tydligt: Det ska vara rättvis skatt. Pensionärer ska inte beskattas högre än löntagare. Detta lovar vi att genomföra. Det kan man inte säga om regeringen.

Fru talman! Debatten har tydligt visat att regeringen har förbättrat pensionärernas situation. Vi har sänkt skatten med 16 miljarder, 850 kronor i månaden, och höjt bostadstilläggen med 350 kronor i månaden. Vi har även kunnat säkra ökade resurser för äldreomsorgen. Sverige har i dag den bästa äldreomsorgen av alla industriländer, om vi får tro OECD. Det som bekymrar och oroar mig är att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ riskerar att föra en politik som undergräver tryggheten för våra äldre. Det är uppenbart att en nolltillväxt skulle leda till att man långsiktigt sänker pensionerna år efter år. För en genomsnittlig pensionär handlar det om en sänkning på uppemot 15 procent över en tioårsperiod. Därtill kommer arbetstidsförkortning. Det är en viktig målsättning för vänsterpartierna samlat i Sverige med stora, förödande effekter på offentliga finanser. De beräkningar som tagits fram av Konjunkturinstitutet och riksdagens utredningstjänst antyder mellan 120 miljarder och 240 miljarder i minskade skatteintäkter. Arbetar färre och arbetar vi mindre faller skatteintäkterna, vilket drabbar landets pensionärer. Till detta kommer alla kostnadshöjningar som Socialdemokraterna kommer att använda för att urholka pensionärernas vardagsekonomi. Höjda bensinskatter, höjda lastbilsskatter och höjda flygskatter kommer att slå hårt mot människor. Detta är givetvis djupt oroande. Men som tur är finns det en enkel lösning för att säkra att vi slipper dessa risker. Det är att rösta för en fortsatt alliansregering i höst. Då kan pensionärerna känna sig trygga med att vi kommer att vårda ekonomin och ta ansvar för de offentliga finanserna, fru talman.