Orimliga kompensationer till fristående skolor

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Daniel Riazat har frågat mig om jag avser att ta initiativ till förtydliganden i lagstiftningen för att inte kommunernas långsiktiga ansvar för skolan ska innebära ekonomiska nackdelar gentemot de fristående skolorna.

Det var under den förra regeringen som dagens bestämmelser om hur bidragen till fristående förskolor och skolor ska beräknas infördes. I förarbetena till lagstiftningen anges att kommunens kostnader för att hålla en beredskap för att kunna ta emot elever i grund- och gymnasieskolan inte har något omedelbart samband med kostnaderna för utbildningsverksamheten. Det ansågs därför inte finnas behov av att särskilt beakta den uppgiften för kommunen när bidragen till de fristående skolorna bestäms. När en kommun bestämmer bidraget för en elev i en fristående skola ska det därför inte göras något avdrag för kostnader som kan hänföras till kommunens skyldighet att ha beredskap att ta emot elever.

Det tar ofta tid innan ny lagstiftning har satt sig. Bidragssystemet i sin nuvarande utformning har tillämpats sedan 2010, och det börjar komma vägledande domar från de högre instanserna i förvaltningsdomstolarna. Av de exempel på domar som Daniel Riazat ger framgår att om en kommun hanterar ett uppkommet underskott genom att skriva av det innebär det att likabehandlingsprincipen åsidosatts, då de egna verksamheterna på så sätt får ett resurstillskott som inte kommer de fristående skolorna till del. Motsvarande resurser ska enligt domarna ges till de fristående skolorna. Sveriges Kommuner och Landsting rekommenderar därför kommunerna att de låter de kommunala skolorna ta med sig såväl över- som underskott till nästkommande år.

Den parlamentariskt sammansatta Friskolekommittén ansåg att det vore värdefullt med en översyn av bidragsbestämmelserna, bland annat då flera av kommitténs förslag behandlade resursfördelningsfrågor. Där var vi som nu är i regeringen överens med allianspartierna om att det finns behov av att undersöka hur bestämmelserna fungerar liksom att bedöma transparensen i hur underlaget för bidragsbesluten hanteras. Vidare gav det stora antalet överklaganden som de nya möjligheterna till överklagande av bidragsbeslut inneburit anledning till en översyn.

Skolkostnadsutredningen har därför i uppdrag att se över hur bestämmelserna om beräkning av och beslut om bidrag till fristående skolor tillämpas och vid behov föreslå ändringar för att säkerställa lika villkor mellan kommunala och enskilda huvudmän.

Utredningen ska enligt sina direktiv presentera sina förslag i mars 2016. När utredningens förslag kommer ser jag fram emot att diskutera dem, bland annat här i kammaren. Men först måste utredningsarbetet få ha sin gång.

Fru talman! Jag vill tacka Gustav Fridolin för svaret.

Ända sedan 1990-talet har vi varit med om reformer i skolan som har lett till vissa bra och vissa dåliga saker. Jag tänkte fokusera på det marknadsinslag som sakta men säkert har tagit sig in i den svenska skolan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det har nu gått många år sedan friskolereformen, reformen med skolpeng och de reformer som kallas för det fria skolvalet. Vad har vi kunnat se under dessa år? Jo, det vi har sett är att likvärdigheten har sjunkit. Det har kommit in giriga aktörer som har gjort enorma vinster på våra skattepengar och de resurser som var avsedda att gå till att ge elever den kunskapsnivå de har rätt till, till rimliga villkor för skolans personal etcetera.

Vad har då hänt på senare tid? Jo, det vi har kunnat se efter att Alliansen styrt det här landet i åtta år var att detta intensifierades. Vinsterna blev större, och skolan blev en marknad, precis som de ville.

Självklart finns det också aktörer som har skött sig bra. Det finns exempel på kooperativ och andra stiftelser som bedriver en riktigt bra undervisning. Men vad har vi sett den senaste tiden i närtid? Jo, vi har sett friskolor som har lagts ned. Friskolekoncerner som John Bauer har lagts ned och gått i konkurs. Academedia, som är den största friskolekoncernen i Sverige, har deklarerat att man planerar att sälja verksamheten. Vi har också bara de senaste veckorna hört om Energigymnasiet i Täby, som av Skolinspektionen tvingats lägga ned sin verksamhet tillfälligt för att man inte uppfyller kriterierna.

Vi har nu ett läge där kommunerna redan har kompenserat friskolorna för att bedriva undervisning, och det man har sett är att de, tvärtemot det, har tagit ut vinster och på ett ansvarslöst sätt bedrivit en verksamhet där eleverna inte har fått den utbildning de har förtjänat. Att i det läget komma med domar där man säger att kommunerna återigen ska bestraffas menar vi i Vänsterpartiet är orimligt. Kommunerna tar i dag ett större ansvar än de fristående skolorna.

Vad händer när en friskola läggs ned? Jo, när det handlar om grundskolan ska man ta in eleverna i de kommunala skolorna så fort som möjligt, och det gör man. När det handlar om gymnasiet blir det många gånger till nästa läsår, men redan under innevarande läsår om det går. Det innebär att kommunerna tar ett större ansvar för utbildningen och för eleverna än de fristående aktörerna gör.

Till skillnad från de fristående aktörerna bestämmer inte kommunen exakt hur många elever som kan gå i skolan, utan de har skyldighet att se till att alla elever i kommunen får den utbildning de har rätt till. Därför menar vi att det är orimligt att kommuner som går back på grund av bland annat den kompensation och skolpeng som ges till friskolor återigen ska bestraffas för att de inte kan hålla den budgetram som finns.

Vad leder då detta till i slutändan? Jo, det innebär att man kommer att ha ännu svårare att ta sig ur det underskott man kanske har haft under innevarande år, för det blir ju större när man tvingas överkompensera friskolorna ytterligare.

Fru talman! Tack till interpellanten för interpellationen och till statsrådet för svaret!

Detta är en fråga där det finns en del utrymme för förtydliganden, och det vore kanske på sin plats i svensk politik att man fokuserade på det som är de verkliga problemen. I ett läge där vi under många år strukturellt har haft sjunkande skolresultat och dessutom akut behöver fler skolplatser, fler kompetenta lärare och fler duktiga skolor som kan ta emot många nyanlända elever behöver vi fokusera just på hur man stärker skolorna i Sverige - inte hur man så enkelt och effektivt som möjligt med sin politiska ideologi ska göra det svårt för skolor att finnas och göra det enkelt för kommunalråd att stänga dem när de tycker att det är obekvämt att behöva schemalägga för flera skolor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Valfriheten har funnits i svenskt skolsystem i 25 år. Valfriheten kom inte in i det svenska skolsystemet för att det stod en lång rad företag och knackade på dörren för att få driva skolor i Sverige. Valfriheten kom in i det svenska systemet för att svenska elever och svenska föräldrar tröttnade på att kommunpolitiker skulle sätta gränserna för vilken skola man fick gå i och vilka skolor som skulle få finnas och inte. Man krävde likabehandling. Man krävde att ens egen åsikt som förälder och individ skulle vara lika mycket värd som ett kommunalråds åsikt. Man ville ha möjlighet att få göra det lilla, enkla valet att själv bestämma vilken skola ens barn skulle gå i.

Man tyckte att det var rimligt att ens barn skulle få gå i samma skola som dess storasyskon, fastän man hade flyttat. Man tyckte att det var rimligt att ens barn skulle få gå med grannarnas barn, fastän de bodde på fel sida om en politisk linje som ett kommunalråd en gång hade dragit och sagt att barn på den ena sidan ska gå i en viss skola och barn på den andra sidan i en annan.

Valfriheten har kommit till svensk skola för att föräldrarna har krävt det, inte för att det har varit uppror i kammaren för den sakens skull. Det ska man ha klart för sig. Det är inte av ideologiska skäl vi har valfrihet i den svenska skolan. Det har vi för att den behövs och för att den förutsätts av svenska föräldrar.

Om man av ideologiska skäl vill förbjuda valfriheten tycker jag att man får argumentera för det. Men då får man göra det ärligt och hederligt. Det som Vänsterpartiet argumenterar för är nämligen att det inte ska vara lika behandling för kommunala skolor och andra skolor. Vissa skolor i en kommun ska kunna favoriseras av kommunledningen och få extra anslag som inte någon annan skola ska kunna få. Konsekvensen av den politiken blir såklart att det återigen är kommunalråden som avgör vilka skolor som ska få finnas och vilka elever som ska få gå i dem i stället för att föräldrarna får behålla den makten.

Konsekvensen av Vänsterpartiets politik i den här frågan blir i förlängningen precis det som Vänsterpartiet också önskar, nämligen ett avskaffande av valfriheten i skolan. Föräldrar ska inte få välja vilken skola deras barn ska gå i. Vuxna ungdomar ska inte själva få välja vilken skola de ska gå i.

När man klär det i den typen av ekonomiska argument som Daniel Riazat försöker göra i kammaren döljer man de facto sin agenda, och man står inte för det man faktiskt driver. Konsekvensen av de förslag ni lägger fram blir att friskolorna försvinner och att valfriheten försvinner. Konsekvensen av de förslag ni lägger fram är att skolor inte ska behandlas lika. De ska tvärtom segregeras ekonomiskt utifrån preferensen hos det kommunalråd som finns i kommunen.

Det är inte en väg Sverige ska gå. Det är inte en väg svenska föräldrar vill ha. Det är inte en väg som svenska folket vill se som politik. Jag är glad och tacksam över att det tydligen inte heller verkar vara en väg som den svenska socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen vill gå.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tror att ett problem i den svenska skoldebatten är att oavsett hur unga vi som är med i skoldebatten än var vid decennieskiftet från 80-tal till 90-tal tycks det som att debatten handlar väldigt mycket om de reformer som genomfördes då. Det gjordes några väldigt stora reformer. Det handlar om kommunaliseringen, införandet av elevpeng och ett mycket liberalt friskolesystem. Jag tror att det är de tre stora byggstenarna. Man kan lägga till några till.

Alla tycks i skoldebatten numera vara överens om två saker:

Sammantaget har de olika skolreformer som gjorts skapat ett fragmentiserat och ganska otydligt skolsystem, där vi inte riktigt lyckas skapa den likvärdighet som vi förväntar oss.

Hade bara inte den reform som mitt parti en gång var emot genomförts hade det varit bra. Tittar man på skiljelinjerna ser man att de allra flesta partier står kvar på ungefär de positioner de hade vid decennieskiftet från 80-tal till 90-tal.

Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror att vi behöver en mer genomgripande strukturdiskussion om skolan, baserat på vissa saker. Jag tror att man ska fortsätta att ha möjlighet att välja skola, till exempel. Jag vet att den diskussionen förs inom ramen för Skolkommissionen.

En annan sak som är viktig för mig att diskutera är de bilder som nu målas upp av svenska friskolor. Jag tror att det är viktigt att konstatera att vi uppenbarligen har haft företag och enskilda som fått förtroendet att driva skolor utan att de förtjänat det förtroendet. Uppenbarligen har det funnits de som fått förtroendet att driva skolor och som inte klarat av det. Vi har också sett exempel på att man har drivit en skola på ett sådant sätt att man inte gett de bästa förutsättningarna för eleverna. Pengar som skulle ha kunnat gå till skolan har försvunnit iväg till andra verksamheter.

Samtidigt ska det påpekas att de allra flesta friskolor drivs av engagerade personer som startat sin skola med syftet att ge bästa möjliga skola. Så är det oavsett organisationsform, oavsett om det är ett kooperativ, ett icke-vinstutdelande företag eller, för den delen, ett aktiebolag.

Slutsatserna jag drar av detta är två:

Vi måste skärpa kontrollen i fråga om vilka som får starta en friskola. Detta är vi överens om. Jag och regeringen går så långt att vi skulle vilja att den som startar en friskola har regler som garanterar att de skattepengar som går in i verksamheten också kommer eleverna till del. Det har vi i dag inte parlamentarisk majoritet för.

Det behövs en mycket bättre samverkan mellan friskolorna och den kommun de är verksamma i. Det är såklart inte bra - det tror jag att vi är överens om i kammaren - att många frågor runt friskolor avgörs i rätten. Det bästa vore att man hade den goda samverkan och dialogen i kommunen redan från början. Då hade det inte behövt vara den mängd av överklaganden som vi ser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Avslutningsvis, fru talman, ska jag gå över till den konkreta frågan, som inte upptog mycket av anförandena men som däremot interpellationen handlar om.

Vi har nu en utredning: Skolkostnadsutredningen. Den har kommit ur överenskommelsen i Friskolekommittén, och den tittar på frågor om hur man får ökad transparens och bättre rättvisa i fördelningen av bidrag. Jag vill inte föregå den.

Fru talman! Jag vill bara kort börja med att kommentera det som Erik Bengtzboe från Moderaterna har nämnt i talarstolen. Moderaterna har återigen hamnat i ett läge där historien ska skrivas om.

Alla som har varit involverade i den politiska debatten i Sverige under en lång period vet vad en hel del av dessa reformer har handlat om från början. Vi ser resultatet av dem i dag. Det går inte att upprepa en osanning flera gånger för att den ska bli sann. Alla vi som främst har varit involverade i skolpolitiken men också i välfärdspolitiken generellt vet vad dessa marknadsreformer har lett till.

Men nu ska jag gå över till det som interpellationen handlade om från början. Jag vill återigen tacka Gustav Fridolin för hans förtydligande. Jag skulle också vilja säga att det absolut finns fantastiska friskolor. Det finns, som du säger, friskolor där eldsjälar kämpar dag in och dag ut för att ge eleverna den bästa undervisning de kan få. Men samtidigt vet vi att det är någonting som inte stämmer rent systematiskt kring detta när Sverige är världens enda land i dag som har en så pass extrem friskolereform. Sverige är världens enda land där friskoleaktörer, som Academedia, med riskkapitalbolag i bakgrunden kan ta ut enorma vinster. Därför är jag glad över att vi har en regering som har gått med på att utreda frågan tillsammans med Vänsterpartiet för att se till att sätta stopp för de övervinster som görs inom friskolebranschen.

Jag skulle vilja prata om likabehandlingsprincipen, som Gustav Fridolin nämner i svaret. Vad är det för likabehandlingsprincip som gäller när kommuner går back på grund av att de inte kan planera sin verksamhet, eftersom friskolorna har tagit ett antal elever till sina skolor? Var finns likabehandlingsprincipen när kommuner nu kommer att gå back ytterligare i sin budget på grund av att de återigen måste överkompensera friskolorna? Var är likabehandlingsprincipen när kommunerna alltid är skyldiga att ta hand om alla elever som behöver en utbildning men friskolorna inte är det?

Jag förstår att utbildningsministern inte vill föregå en utredning. Men det skulle vara intressant att åtminstone få ett svar på vad regeringen och Gustav Fridolin, som regeringsföreträdare och utbildningsminister, har för syn på att många kommuner i dag inte kan hantera sina ekonomiska ramar på grund av detta och att de känner en oro över vad som väntas komma den närmaste tiden.

Jag kan ta ett exempel utifrån min kommun, Falun, där det finns en stor överetablering av friskolor. Majoriteten är vinstdrivande aktörer. Detta har lett till att kommunen har haft svårare att planera för sin verksamhet och därmed, av förklarliga skäl, inte kunnat hålla de ekonomiska ramar som har funnits. I det läget har de fått betala ut ytterligare miljoner kronor till dessa friskolor och gått back ytterligare i sin verksamhet. Det kommer att synas för lärarna när deras kollegor behöver gå. Det kommer att synas för eleverna när de inte längre har tillräckligt mycket personal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På vilket sätt anser utbildningsministern att detta är en likabehandlingsprincip? Och, återigen, vad avser utbildningsministern och den rödgröna regeringen att göra i fråga om detta?

Fru talman! Att diskutera historiens gång kan man ägna sig åt så mycket man önskar. Det som är intressant är att återgå till historien, och för den som tittar på den här debatten och vill bilda sig en egen uppfattning rekommenderar jag den socialdemokratiska Maktutredningen som presenterades 1990. Där får man en bra inblick i hur Sverige faktiskt såg ut och vad som var upptakten till de reformer som sedan skedde under nästan 10-15 års tid därefter. Det som hände på 70- och 80-talen och det Sverige det formade skapade såklart förutsättningarna för hur Sverige sedan utvecklades.

Jag måste hålla med de bägge tidigare talarna om att det absolut finns stora utmaningar i det svenska skolsystemet. Inte minst gäller det otydligheten i hur det är uppbyggt och otydligheten i ledarskapet i den svenska skolan. Det är inte glasklart för en lärare och en rektor vem det egentligen är som har vare sig ansvar, befogenheter eller skyldigheter att leverera en utbildning som fungerar.

Oavsett vilken regering det är som har genomfört en viss reform - det kan vara en ny eller en gammal - finns det många saker som vi behöver utveckla. Men det jag tror är det viktiga är att inte fokusera på att riva upp det som inte blev perfekt, utan vi ska se till att vi utvecklar den svenska skolan med respekt för alla dem som jobbar i den och se till att den faktiskt kan bli bättre, utan att ständigt röja om allting från första början.

Vi behöver absolut hårdare kontroller av vilka som får driva skola i Sverige, både offentliga och privata huvudmän, och det ska vara lika villkor även ekonomiskt. Och vi behöver mer fokus på resultaten i skolan. Det har varit en enormt bristfällig uppföljning i den svenska skolan, och framför allt har inte fokus varit på elevernas resultat. Och det är något som borde stå i fokus för den svenska skolan, oavsett partipolitisk ideologi eller vilka reformer man vill se.

Fru talman! En av OECD:s forskare som var med och gjorde djupgranskningen av svensk skola beskrev att i slutet av varje samtal de hade - de träffade alla i svenskt skolväsen, olika typer av huvudmän, skolmyndigheter och de politiska partierna - frågade han samma sak: Okej, den här bilden ni nu lägger fram för mig, vem är ansvarig för den? Han sa: Jag fick många svar och jag fick långa svar, men jag fick aldrig två likadana svar. Det tycker jag ger en bild av precis det Erik Bengtzboe och Daniel Riazat beskriver. Vi har fått ett fragmentiserat skolsystem där bilden av vem som är ansvarig är så otydlig att man kan stå var som helst i skolsystemet, se ett problem och tänka: Det här borde någon göra någonting åt.

All god skolutveckling, eller för den delen annan välfärds- eller företagsutveckling eller vad du vill, börjar i att var och en känner ansvar för det man själv kan göra, från i skolans fall eleven, föräldern, läraren, rektorn, kommunpolitikern till de fristående huvudmännen och staten. Då måste det finnas en mycket tydligare ansvarsfördelning än vad det gör i dag. Det kanske är den största anledningen till att den förra regeringen bad OECD att göra en djupgranskning av svensk skola. Vi låter den nu gå vidare till en skolkommission som jag hoppas kommer med ett antal förslag om hur vi kan möta den här utmaningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Daniel Riazat frågar hur det extra ansvar som kommunerna har ser ut. Det är en mening som brukar finnas i interpellationssvar. Jag upptäckte att den inte fanns i detta svar, men den har funnits i tidigare svar från, tror jag, olika regeringar när det gäller fastslagande av det svenska skolsystemet. Där brukar det stå att i ett sammanhållet skolsystem har kommunerna huvudansvaret för elevernas skolgång, och så är det i det svenska skolsystemet.

Min och regeringens uppfattning är att detta, åtminstone i en hel del fall, innebär ett extra ansvar och en extra kostnad för kommunerna. Detta fanns dock inte med i förarbetena för den gällande skollagen. Därför får vi nu invänta Skolkostnadsutredningen, som vi var överens om i Friskolekommittén, vilken ser över just hur bestämmelserna för beräkning av och beslut om bidrag till fristående skolor ska tillämpas. Den ska titta på precis den typen av utslag från förvaltningsrätten som Daniel Riazats interpellation handlar om.

Det sätts här gärna en bild av att det är så här och att man inte kan göra något åt det. Eftersom jag inledde det här inlägget med att peka på hur alla kan ta ansvar för den situation man befinner sig i, även i ett skolsystem som fragmentiserats, vill jag ändå understryka att det finns saker som kommuner kan göra utifrån gällande regelverk. Det SKL rekommenderar är att varje skola ska vara en egen resultatenhet som därigenom får ta med sig både överskott och underskott in i påföljande år. Det är ett sätt att möta den typen av problematik som ofta uppstår vid just den här tiden på året.

Om SKL skulle finna att det finns anledning att inte bara ge några exempel utan att också ändra reglerna skulle regeringen såklart vara beredd att ta med det in i diskussionerna om Skolkostnadsutredningens förslag. Jag har inte fått någon sådan propå från SKL än så länge.

Fru talman! Jag börjar återigen med att säga att jag håller med om mycket av det Erik Bengtzboe från Moderaterna säger.

Självklart måste vi fokusera på hur vi kan förbättra det som inte är bra i dag och på att alla elever ska få den utbildning som de faktiskt har rätt till men kanske inte får i alla lägen i dag. Jag håller också med om att man inte kan riva upp allting och bara starta om allt från början eller måla upp ett scenario av att nu är allt hemskt och att allting måste förändras, självklart inte. Samtidigt vet vi att vi som företrädare för olika partier har olika intressen i dessa ideologiska frågor. Erik Bengtzboe från Moderaterna företräder tydligt den marknadsliberala sidan, vilket han får stöttning för från Svenskt Näringsliv och andra aktörer inom detta.

Låt oss vara tydliga med att detta handlar om ideologiska frågor, och skolpolitiken har alltid varit och kommer att vara ideologisk. Men det viktiga här blir att ta in vad forskningen säger och vad utredare på området säger. Man kan ju börja med att kolla på OECD:s senaste rapport, som tydligt tar ställning till frågan om det fria skolvalet och kritiserar det - för att inte tala om Skolverkets generaldirektör.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill också kommentera det som Gustav Fridolin sa. Jag tycker att det är viktigt att vi har en utbildningsminister som ser att kommunerna kan få överkostnader på grund av att de har ett större ansvarstagande enligt lag än vad fristående skolor har. Men då kommer vi återigen till frågan som kopplas till likabehandlingsprincipen: Om vi nu har en regering och en utbildningsminister som anser att kommunerna i dag tar ett större ansvar, vilket leder till att de får ökade kostnader, på vilket sätt är det då en likabehandlingsprincip att man får överkompensera friskolorna, trots att kommunerna redan nu är i ett svårt läge?

Fru talman! Jag ska börja med att svara på den sista frågan. Vi kan konstatera att det innebär ett större ansvar, i vart fall för de kommuner som verkat där en friskola gått i konkurs. Där har ansvaret blivit väldigt tydligt. De måste ganska snabbt bereda plats och så vidare. Men jag har svårt att se att lösningen skulle vara att vi ändrar reglerna så att det blir lättare för kommuner att föra över pengar till sina skolor i just november och december.

Det som egentligen är förslaget är att det ska bli lättare att täcka underskott i verksamheten, utan att hantera friskolor som får samma typ av underskott, och att just i november och december gå in med pengar. Ser man, som Daniel Riazat uppenbarligen gör, att här finns ett extra ansvar är det snarare detta ansvar som bör regleras i de grundläggande regelverken. Den diskussionen kommer vi att kunna ta vidare när Skolkostnadsutredningen är färdig, som jag ser det.

Sedan konstaterar jag återigen att i den här frågan har SKL en rekommendation om hur man ska agera. Skulle SKL vara i ett läge där de säger att de inte klarar att ge goda rekommendationer utifrån gällande regelverk utan att det finns ett faktiskt problem som de ser ett behov av att lösa, då kommer vi verkligen att ta till oss det och föra en diskussion med SKL om det. Det förs ju många diskussioner mellan Utbildningsdepartementet och SKL, framför allt i dessa dagar, men så har jag inte uppfattat det från SKL, utan man håller sig till sin rekommendation att varje skola ska vara en resultatenhet.

Överläggningen var härmed avslutad.