Ökande intresse för fasta jobb hos unga

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att rösten börjar fallera, men det ska nog gå bra. Luciano Astudillo har frågat mig om jag är beredd att vidta några åtgärder för att underlätta ungdomars etablering på arbetsmarknaden samt om jag ämnar ta några initiativ för att öka ungdomars möjligheter till fasta anställningar. Jag håller med Luciano Astudillo om vikten av att våra ungdomar etablerar sig på arbetsmarknaden medan de fortfarande är unga. Att etableringsåldern har förskjutits allt högre upp i åldrarna beror inte bara på svårigheter på arbetsmarknaden. Utbildningsexpansionen är också en viktig förklaring till detta. Andelen ungdomar som deltar i eftergymnasial utbildning har ökat. Regeringen tar frågan om ungas etablering på arbetsmarknaden på stort allvar. Regeringens strategi för att bekämpa utanförskapet bland ungdomar är att, genom flera olika insatser som förstärker varandra, öka ungdomarnas förutsättningar att få arbete. För att öka efterfrågan på yngre arbetskraft har arbetsgivare som anställer ungdomar mellan 18 och 24 år fått en nedsättning av arbetsgivaravgiften från och med den 1 juli i år. Likaså har ungdomar mellan 20 och 24 år möjlighet att få nystartsjobb redan efter sex månaders arbetslöshet. Nästa steg är den jobbgaranti för ungdomar som införs i december i år och som syftar till att förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Ungdomar mellan 16 och 24 år ska anvisas till jobbgarantin när de har varit arbetslösa och inskrivna på arbetsförmedlingen i tre månader. För att ge ungdomarna ett omfattande stöd utan de inlåsningseffekter som de tidigare ungdomsprogrammen varit förenade med ska fokus i jobbgarantin vara matchning och coachning. Det aktiva matchningsarbetet ska också kunna kombineras med praktik och utbildning. Jobbgarantin innebär alltså mer resurser och en tydligare inriktning på arbete jämfört med tidigare insatser, vilket kommer att hjälpa fler ungdomar att lämna utanförskap och komma in på arbetsmarknaden. Det kan också nämnas att ungas etablering på arbetsmarknaden är en av prioriteringarna för det nationella strukturfondsprogrammet för regional konkurrenskraft och sysselsättning för perioden 2007-2013. Inom Utbildningsdepartementets område har en särskild utredare tillsatts för att lämna förslag till en framtida struktur för gymnasieskolan. Studievägarna behöver anpassas till förändringarna inom olika bransch- och yrkesområden, och det finns också ett stort behov av att se över vilka förändringar som krävs i gymnasieskolans utformning för att fler elever ska klara utbildningen inom avsedd tid. I detta uppdrag ingår bland annat att föreslå en utformning av en modern och flexibel lärlingsutbildning. Många yrkesinriktade program i den nuvarande gymnasieskolan är alltför teoretiska med för lite tid för fördjupning i yrkesämnena. Jag vill också påminna om de förändringar av reglerna i lagen om anställningsskydd, särskilt reglerna om tidsbegränsade anställningar, som vi redan har genomfört och som trädde i kraft den 1 juli i år. Förändringarna innebär bland annat att det har blivit enklare att anställa för viss tid. Vid en allmän visstidsanställning behöver en arbetsgivare inte ange några särskilda skäl för en tidsbegränsad anställning, men man får samtidigt inte anställa en och samma person på en sådan anställning i mer än sammanlagt två år inom en femårsperiod. Pågår en sådan anställning längre övergår den automatiskt i en tillsvidareanställning. Bland annat för att hjälpa dem som länge haft vikariatsanställningar justeras dessutom motsvarande regler för vikarier så att den tid som en vikarie kan vara anställd hos en och samma arbetsgivare under en femårsperiod utan att övergå i en tillsvidareanställning från och med den 1 januari nästa år kortas ned från tre till två år. Tillsvidareanställningar ska vara grunden på arbetsmarknaden. Samtidigt spelar även tidsbegränsade anställningar en viktig roll. Det är min uppfattning att tidsbegränsade anställningar kan fungera som en bro in i fasta anställningar för personer som ännu inte är fast etablerade på arbetsmarknaden, till exempel unga människor. Det underlättar för rekryteringar och nyanställningar och ger möjligheter till yrkeserfarenhet. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att människor inte fastnar i sådana anställningar under för lång tid. Jag anser att de nya reglerna möter båda dessa behov.

Herr talman! Först och främst måste jag börja med att gratulera Littorin för dessa 100 interpellationsdebatter. Jag förstod egentligen inte hur anmärkningsvärt det är. Faktum är att Littorin nu har slagit Björn Rosengrens rekord på området. Littorin har lyckats göra fler ledamöter i den här kammaren förbannade än till och med Björn Rosengren, vilket jag trodde var helt omöjligt. Gratulerar! Tack för ett lite bättre svar den här gången. Det var lite mer engagerat och lite längre. Bakgrunden är att det i själva verket handlar om att lägga ut denna dimridå om vad som egentligen händer ute i verkligheten och vad Littorin sedan säger här. Jag ska börja med att ge Littorin rätt på en punkt. Givetvis har utbildningsexpansionen - att människor utbildar sig under längre tid - gjort att ungdomar har ett senare inträde på arbetsmarknaden. Bakgrunden till interpellationen är en rapport som Ungdomsbarometern redovisade för bara någon vecka sedan. Rapporten visar att en förkrossande majoritet av dagens ungdomar vill ha ett fast jobb. Det spräcker den mytbildning som finns om att ungdomar är mer flexibla och köper vilka jobb som helst. Därför är det så viktigt för mig att ta den här diskussionen med Littorin. Vad består dimridån av? Skillnaden ligger i vad Littorin säger här i kammaren och vad som sedan händer där ute. När Littorin pratar om hur viktigt det är med fasta jobb här har han själv förverkligat en politik som har gett ökade möjligheter för otrygga anställningar på den svenska arbetsmarknaden. Littorin pratar om en jobbgaranti för ungdomar. Det är en garanti som för övrigt innebär en garanti för diskriminering i a-kassan. Verkligheten där ute är en helt annan. I Stockholm pratar arbetsförmedlingen - lite på skämt, lite på allvar - om att göra om sin verksamhet från förmedlingsverksamhet till fritidsgård. I Eskilstuna är man på väg att släppa 700-800 ungdomar rakt ut i ingenting. Också i Uddevalla är man bekymrad över hur man ska stötta ungdomarna. Det stora problemet är att garantin är helt urholkad på resurser. Det finns inga pengar för att stötta de ungdomar som står långt från arbetsmarknaden. Det är verkligheten där ute. Sedan kan vi stå här och prata och vara överens om vad som är viktigt, hur man jobbar med ungdomar och så vidare. Man har valt att använda pengarna för att till exempel sänka de sociala avgifterna för alla arbetsgivare som redan har anställt unga människor, till exempel McDonalds - som ni redan har diskuterat. Inte heller jag har något att invända mot McDonalds så länge det är sjysta villkor för alla som jobbar där. Faktum är att McDonalds med sänkningen av de sociala avgifterna fick i runda slängar 60 miljoner för dem som redan var anställda - unga människor. I stället har vi sossar sagt att pengarna ska användas för att hjälpa de ungdomar som i dag saknar fullbordad gymnasieutbildning. Använd resurserna för att närma dessa ungdomar till arbetsmarknaden. Forskningen säger nämligen, precis som vi, att den borgerliga regeringen har valt att använda ett trubbigt verktyg; den generella sänkningen av sociala avgifter. När ska ni lyssna på forskningen på området?

Herr talman! Det är intressant när man kör nio interpellationer på en dag. Då får man ena stunden höra att man lyssnar alldeles för mycket på makroekonomiskt bjäfs - om jag tolkar Patrik Björck rätt - och andra stunden får man höra att man lyssnar alldeles för lite. Jag kan hålla med Luciano Astudillo. Det är ett trubbigt verktyg. Det är helt korrekt. Men samtidigt måste vi konstatera att vi har ett läge där vi har en ganska sammanpressad lönestruktur och där vi har så strikta arbetsrättsliga regler att det kan innebära ett problem för dem som ännu inte har kommit in på svensk arbetsmarknad. I stället för att ändra på de arbetsrättsliga reglerna och införa förändringar i den svenska modellen har vi valt att sänka inte löner eller den typen av arbetsrättsregler utan att sänka lönekostnaderna för att anställa unga. Det tror vi är ett viktigt instrument för att underlätta för ungas inträde på arbetsmarknaden. Det sagt om detta. Den 1 december införs jobbgarantin för unga. Jag förstår naturligtvis att det finns all anledning att undra hur det ska gå till och hur det ska fungera. Faktum är att det är 2,8 miljarder som sätts bakom denna jobbgaranti för unga. 2,8 miljarder är rätt mycket pengar. Dessutom innebär detta - de beräkningar som jobbgarantin för unga är byggd på - att var och en som finns i jobbgarantin efter 100 dagars arbetslöshet ska få minst 30 timmar per vecka av råd, stöd och hjälp för att hitta tillbaka. Vad kan denna hjälp bestå i? Det som först är tänkt att hända är att man upprättar en handlingsplan. Tyvärr finns det inga bra svenska begrepp här. Vi pratar om targeting, coaching och profiling . Men i grunden handlar det om att göra en individuell handlingsplan för varje enskild person. I denna handlingsplan ska det finnas sådant som till exempel utbildning, om man saknar en gymnasie- eller grundskoleexamen, arbetspraktik, en lång rad olika verktyg för att underlätta tillbakagången till arbetsmarknaden så snabbt som möjligt. Grundproblemet - helt riktigt på båda punkter - är att varje ung person som har hamnat i ungdomsarbetslöshet naturligtvis är en enorm förlust. Jag håller med Patrik Björck om att det är digitalt. För den som är arbetslös är det 0 eller 1. Antingen är man det eller inte. Just därför måste vi ha verkningsfulla åtgärder för att se till att få dem tillbaka så snabbt det någonsin går. Vi vet dessutom att det är mer allvarligt för en ung människa som aldrig har haft tillträde till eller har en svag förankring på arbetsmarknaden, och det blir därmed exponentiellt svårare att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden om man är borta för länge och är ung. Därför är det naturligtvis glädjande att vi häromdagen kunde se att ökningen av ungdomsjobben inte har varit så stark sedan SCB började mäta 1963. Det går som tåget på arbetsmarknaden, inte minst för unga, just nu. Det är naturligtvis glädjande för dem som det går bra för. Men samtidigt - och jag tackar Luciano Astudillo för interpellationen - måste vi göra mer för dem som ändå inte kommer in. Jag menar att jobbgarantin för unga med sina 2,8 miljarder i bagaget, sina 30 timmar i veckan och hjälp, råd och stöd har just den utformning som på ett tydligare och bättre sätt förbättrar möjligheterna för unga som har varit borta länge att ta sig in. Jag inser naturligtvis att Luciano Astudillo kommer att interpellera om detta många gånger framöver - med all rätt, skulle jag vilja säga, för det här är ett alldeles för viktigt diskussionsämne för att försvinna ut i cyberrymden. Jag tror att det finns all anledning att vi på ömse sidor om den politiska skiljelinjen i Sverige ägnar mycket stor uppmärksamhet åt att få ungdomar tillbaka till och in på arbetsmarknaden.

Herr talman! Poängen med forskning: Vi vet ju vad ni i den borgerliga regeringen sysslade med tidigare när ni använde forskning och vetenskap, inte minst din kollega Anders Borg. Det var att på något sätt gömma sina politiska värderingar bakom någon sorts vetenskap och säga så här: Titta, ekonomerna säger så här, och därför gör vi så här! Då distanserar man sig kallhamrat och hårt från människors vardag och verklighet. Man säger att man är så illa tvungen att göra så här fast man egentligen inte vill det. Det är ett klassiskt grepp att inte ta ansvar för det man gör. Det är det Littorin oftast ägnar sig åt. Det är en annan sak som är väldigt upprörande i det här. Det är gosigt att Littorin alltid håller med, och det är trevligt att vi nästan är överens. Det låter som om Littorin och jag tycker samma sak i de här frågorna när vi står här och debatterar. Men vi står för diametralt olika synsätt när det gäller att stötta ungdomar på vägen till ett arbete. Det är inte vad som sägs här som är viktigt, utan vad som sedan händer där ute i verkligheten bland ungdomar. Ja, fler och fler får jobb. Vi har en högkonjunktur i det här landet, precis som i övriga Europa, och det är väldigt bra. Det som är viktigt är att ta till vara den här högkonjunkturen så att de ungdomar som står längst bort från arbetsmarknaden kommer närmare. Då säger Littorin: Vi tror att om vi sänker tröskeln ekonomiskt löser det sig. Forskarna säger: Nej, det löser det inte. Vi tror att vi behöver utbilda folk. Arbetsförmedlingarna, kommuner och andra i Stockholm säger, lite på skämt och lite på allvar, att arbetsförmedlingen ska omvandlas till en fritidsgård. I Eskilstuna säger de att de nog får släppa 600-800 ungdomar bara ut i ingenting. I Uddevalla är man bekymrad. Runt om i Sverige är man bekymrad över de ungdomar som står längst bort från arbetsmarknaden, de som inte kommer in trots den högkonjunktur som vi är i. Både Littorin och jag vet att det stora problemet för den här gruppen är att de saknar fullständigt gymnasium. Det är 50 000-60 000 ungdomar som inte kommer in därför att de inte matchar de jobb som kommer nu. Då hjälper inte en urholkad jobbgaranti för ungdomar som inte finns där med bra verktyg för att rusta de ungdomarna. Hur mycket du än säger det, herr arbetsmarknadsminister, hjälper det inte. Det är en stor skillnad. En annan skillnad är att man genom den här jobbgarantin ger sig på ungdomar genom att försämra villkoren i inkomstförsäkringen för ungdomar, där ungdomar ska betala in lika mycket till a-kassan men får sämre villkor än andra. Vilka andra grupper ska drabbas av den här formen av diskriminering? Det allvarligaste är egentligen inte vad Littorin står här och säger - det låter fint, och man kan hålla med om rätt mycket. Det allvarliga är dessa unga människors vardag och verklighet där ute. Det är dem ni överger.

Herr talman! Luciano Astudillo känner lite rädsla för att vi skulle tycka samma sak. Nja, det tror jag att man ska ta lite lätt på. Astudillo står för högre ersättningar, och vi står för arbetslinjen. Vi står för 2,8 miljarder, 30 timmar i veckan och jobbgaranti för unga, medan det är högst oklart vad Luciano Astudillo står för. Men det får Luciano Astudillo och Socialdemokraterna komma fram till när man har pratat ihop sig i arbetsgruppen. Forskningen säger, apropå det vi diskuterade nyss, som ett exempel att arbetsrättens utformning inte påverkar arbetslöshetens nivå men dess sammansättning. Har man en strikt arbetsrätt ställs det alltså upp högre barriärer för dem som inte har kommit in, bland annat ungdomar och invandrare. Man måste naturligtvis göra en avvägning. Är det en vetskap som innebär att man till exempel skulle göra någonting arbetsrättsligt med ungdomar, som en del har krävt i den svenska debatten? Mitt svar på den frågan är självklart nej. Priset för detta i andra ändan är alldeles för högt. Det är inte acceptabelt av det skälet. Otto von Bismarck sade en gång att politik är det möjligas konst. Det är naturligtvis delvis på det sättet, att man måste väga olika intressen mot varandra och försöka hitta den modell som till slut leder till det bästa uppnåeliga resultatet. Jag konstaterar bara att vi nog kan vara överens om en sak - det är kanske problembilden - och det är att ungdomar i arbetslöshet är ett slöseri. Det är oacceptabelt ur den enskildes synvinkel - dem som vi pratar om. Det är naturligtvis också oacceptabelt ur samhällsekonomisk synvinkel. Det riskerar att leda till en cementering av ett utanförskap, där man också kan tänka sig att det frodas andra saker som vi inte heller gillar - alltifrån främlingsfientlighet och vad det nu kan vara. Därför är det av mycket stor vikt att se till att få in ungdomar på arbetsmarknaden och få dem tillbaka när de har varit utanför. Vi kan naturligtvis fundera över vilka verktyg som är mer eller mindre effektiva för att nå dit. Vi kan konstatera, som Luciano Astudillo och jag har gjort några gånger när vi har debatterat, att en del av de verktyg som fanns tidigare inte riktigt levde upp till det man skulle kunna säga var godkänt resultat. Det var kommunal ungdomspraktik, ungdomsgaranti och annat, som åtminstone enligt en del rapporter har visat sig förlänga arbetslöshetsperioderna. Då måste man fundera över vad man kan göra i stället. Luciano Astudillo pekar på några viktiga saker. När jag senast var i Norrköping och träffade Lasse Stjernkvist, som är kommunalråd med ansvar för arbetsmarknadsfrågor och en gammal vän till mig, diskuterade vi just det här och konstaterade att det finns många som saknar till och med grundskoleexamen och därmed naturligtvis har väldigt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag menar att man då måste ha någon typ av program som leder till att man ska kunna, individuellt baserat, rusta den enskilde för att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Jobbgarantin för unga, med sina 2,8 miljarder, är avsedd att vara just detta verktyg. Kommer detta att fungera från den 1 december? Ja, vår förhoppning är att det kommer att fungera så bra det går. Kommer det att fungera perfekt? Nej, det kan man naturligtvis inte garantera. Det kommer säkert att vara inkörningsproblem, och det kommer säkert att vara saker som måste jobbas fram inom arbetsförmedlingens regi. Jag är också fullständigt medveten om att det pågår andra förändringar inom arbetsförmedlingen, med hela den organisationsförändring man samtidigt gör, som naturligtvis också ställer väldigt höga krav på verksamheten. Till glädjeämnena i livet tycker jag hör landets arbetsförmedlare, som har ett mycket stort engagemang för de här frågorna och väldigt gärna vill ha de bästa verktygen på plats. Varje gång jag är ute försöker jag lyssna och se om det är någonting vi kan förändra och förbättra baserat på just den verklighetsbild som arbetsförmedlarna själva har och beskriver för oss.

Herr talman! Det kanske absolut allvarligaste med den borgerliga politiken är att man släppte ungdomarna i början på året och än i dag inte har nya aktiviteter och verksamheter. Det är vi överens om: Om ungdomar under lång tid har varit utanför arbetsmarknaden, inte haft någon som är på dem och stöttar dem och ibland också ställer lite krav på dem, hamnar de väldigt långt utanför. Det har varit en medveten borgerlig politik. Ni avvecklade många av de program som, javisst, hade vissa brister för ett år sedan, och de nya har inte kommit än - mot bättre vetande. Ja, vi är överens om problembilden, absolut. Men vi är över huvud taget inte överens om verktygen. Ni står för att öka otryggheten. Ni har ökat otryggheten på arbetsmarknaden. Vi står på ungdomarnas sida och säger att det är viktigt med fasta jobb också för dem, såsom Ungdomsbarometern konstaterade. Ni står för att jaga och diskriminera ungdomar, genom sämre a-kassa och genom piska. Vi står för en balans mellan rätt och plikt. Visst ska vi ställa krav och ha förväntningar på ungdomar, men vi ska också ge dem stöd och rusta dem rejält. Där finns en tydlig skiljelinje. Vi säger att vi vill använda de pengar som ni satsar på att ge McDonalds - i runda slängar 60 miljoner kronor - för att rusta de ungdomar som står längst från arbetsmarknaden, i stället för att generellt sänka de sociala avgifterna för dem som har ungdomar anställda. Vi har forskningen bakom oss, och vi är helt säkra på att detta skulle vara en bättre strategi än den ni valt, med ökad otrygghet och vidgade klyftor.

Herr talman! Luciano Astudillo säger att Socialdemokraterna står på ungdomarnas sida. När vi tog över hade ni lämnat 100 000 ungdomar efter er. Alla ska med, hette det i valrörelsen. Det gällde uppenbarligen inte ungdomarna.