Ofinansierade skattehöjningar

Svar på interpellationer

Fru talman! Finn Bengtsson har frågat mig varför en försiktighetsprincip bara tillämpas vid utvärderingen av skattesänkningar och inte också vid skattehöjningar. Han har också frågat mig om hur ökade offentliga utgifter ska finansieras om det visar sig att avtrappningen av jobbskatteavdraget inte leder till ökade intäkter för staten. Slutligen har han frågat mig hur mycket jag är beredd att höja marginalskatten om jag inte anser att 57 procent är för högt.

Efter den förra regeringens mandatperioder ser vi stora underskott i statens finanser samt en arbetslöshet som bitit sig fast på höga nivåer.

För att genomföra angelägna satsningar som bland annat kan bidra till ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet krävs att skatten höjs. Avtrappningen av jobbskatteavdraget ger nödvändiga skatteintäkter och har en bra fördelningsprofil.

Jag vill betona att det inte skett någon förändring av hur budgeteffekter beräknas och redovisas sedan den förra mandatperioden. De budgeteffekter som redovisas i budgeten är på samma sätt som tidigare statiska. Vid prognoser på den makroekonomiska utvecklingen och det offentligfinansiella sparandet görs däremot en samlad bedömning av effekterna av regeringens politik på till exempel sysselsättning och bnp. Tidigare erfarenheter visar att man bör vara försiktig med att inkludera dynamiska effekter i budgetsammanhang.

Det finns i dagsläget inga planer på fler höjningar av marginalskatten utöver dem som presenterades i budgetpropositionen för 2016.

Jag vill avslutningsvis notera att Finn Bengtsson påstår, baserat på samma typ av beräkningar som han använder för att kritisera avtrappningen av jobbskattevadraget, att den så kallade värnskatten är en förlustaffär. Jag påminner då om att Finn Bengtssons eget parti under sina åtta år vid makten valde att inte göra något åt denna påstådda förlustaffär.

Fru talman! Sverige är ett unikt land, glädjande nog oftast i väldigt positiv bemärkelse. Men kommer vi till beskattning av folket har vår unika position i världen många negativa förtecken. En alltför lång rad av år med socialistisk inspirerad ekonomisk politik under senare delen av 1900-talet har medfört att Sverige har begåvats med världens högsta skatter, inte minst marginalskatter. Progressiviteten i skatteuttaget är den högsta i världen.

Som om inte detta är nog är Sverige troligen det enda land där man kan gå till val på att höja beskattningen ytterligare för befolkningen samtidigt som man av stora väljargrupper tycks få beröm för detta. Hyckleriet är sedan fullbordat när socialisterna på första maj sjunger i sin international att "vi under skatter digna ner". Så sant.

Jag har i min interpellation försökt att få finansministern att resonera lite kring den så kallade Lafferkurvan. Men det ville inte finansministern, och sanningen att säga förstår jag henne. Skulle vi göra det framstår argumenten för den nu framlagda budgeten, där marginalskatten ökar från redan höga 57 procent upp till 60 procent, som helt orimliga att vetenskapligt motivera. Syftet är att inbringa mer resurser till staten för att kunna genomdriva reformer som kostar pengar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Faktum är att marginalskatten är ännu högre för de många som betalar socialavgifter, men som trots det ligger över förmånstaken. För dem är marginalskatten inte 60 utan 70 procent.

Det är därför tur att finansministern på min fråga om hur högt skattetrycket kan bli aviserar att det i dagsläget inte finns några planer på fler höjningar av marginalskatten utöver den som nu presenterades i budgetpropositionen för 2016. Tack för det, Magdalena Andersson! Men med hennes och Socialdemokraternas vana trogen - ivrigt påhejade av Miljöpartiet och Vänsterpartiet - håller jag det inte för osannolikt att det ändå sker ytterligare skattehöjningar under mandatperioden.

Jag kommer att - som det brukar heta i den här talarstolen - med stort intresse följa detta. Jag garanterar att jag återkommer om så ändå skulle ske.

För att återgå till Lafferkurvan och vetenskapen om hur orimligt höga skatter påverkar nettot för såväl staten som individen på ett negativt sätt, vill jag kort förklara denna kurvas funktion.

Lafferkurvan beskriver ett så kallat kurvlinjärt samband mellan skatteuttag och inkomster till staten. Han man 0 procent i skatteuttag blir statens inkomster av naturliga skäl noll. Har man 100 procent skatteuttag på inkomster får staten inte heller in några pengar. Var på kurvan bör man då placera sig för att optimera statens intäkter samtidigt som individen upplever att beskattningen är rimlig? Det har varit en fråga som vetenskapen har funderat över i många år.

Sannolikt får staten in mer pengar om inkomstskatten är 10 procent jämfört med om den är 90 procent. Ingen vill ju arbeta som slav, utan då arbetar man för sin egen skull även om det skulle innebära mer improduktivt arbete för samhället, såsom byteshandel eller direkt kriminell verksamhet och svartarbete - detta för att komma bort från det som man upplever som straffbeskattning.

De flesta vetenskapliga bedömare, däribland nobelpristagaren Milton Friedman, placerar optimalt skattetryck enligt Lafferkurvan på någonstans mellan 25 och 30 procent. Vi ligger alltså redan långt ifrån denna nivå, och med raska kliv är vi på väg ännu längre bort. På vilket sätt, Magdalena Andersson, kan detta garantera att staten genom sin skattehöjarpolitik på heltidsanställningar ska inbringa de 4 370 miljoner kronor i inkomster på grund av de skattehöjningar som nu aviseras i höstbudgeten?

Fru talman! Regeringen använder de beräkningskonventioner för statsbudgeten och skatter som bestämdes efter budgetsaneringen på 90-talet. Dessa beräkningskonventioner har sedan dess använts på Finansdepartementet för att beräkna både skattehöjningar och skattesänkningar.

Bakgrunden till att man tog fram dessa beräkningskonventioner var ju att den borgerliga regeringen körde sönder statsfinanserna på 90-talat bland annat genom att beräkna stora dynamiska effekter på sin politik. Det skulle då ge stora effekter på människors beteende och öka skatteintäkterna, vilket tyvärr inte skedde med bedövande effekter på statsfinanserna som resultat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan stramade man upp processen och tog fram dessa beräkningskonventioner, och det är dem som vi använder oss av, precis som alliansregeringen gjorde under sina åtta år.

Nu försöker Finn Bengtsson övertyga mig om var på Lafferkurvan som Sverige befinner sig. Ett tips till Finn Bengtsson är att börja med att försöka att övertyga sina egna partikamrater, för det hade kanske varit lättare. Under de åtta år som Finn Bengtssons eget parti satt i regeringen sänkte man skatten med över 130 miljarder. Men man gjorde ingenting åt den värnskatt som enligt Finn Bengtsson inte heller inbringade några pengar till statskassan. Mig veterligen driver Moderaterna i dagsläget inte något förslag om att sänka värnskatten, vilket enligt Finn Bengtsson skulle vara en gratisaffär.

Men jag tror att det i ett första läge är lättare att övertyga partivännerna än mig.

Fru talman! Tack, Magdalena Andersson, både för det skriftliga svaret och för det som vi nu hörde i hennes inlägg!

Jag har inget emot att man ser över om värnskatten ska avskaffas. Det är enligt mitt sätt att se en straffskatt på arbete och företagande som inte är motiverad. Det är också viktigt att notera att alliansregeringen har haft en profil på skattesänkningar på arbete som bejakar den fördelningsmässigt positiva profil som finansministern själv är ute efter nu när hon höjer marginalskatterna, vilket jag tvivlar på är fördelningspolitiskt vettigt.

Vet Magdalena Andersson vad som är ett normalsvenskt hushålls i särklass största utgift? Är det matkontot? Är det elräkningen? Är det telefon, eller någon annan kostnad som man betalar månadsvis? Nej, det är det inte. Det är skatten som är den i särklass största utgiften för varje medelsvenskt hushåll. Därför ska den nu enligt Socialdemokraternas logik, ivrigt påhejad av Miljöpartiet och Vänstern, igen höjas ytterligare och det radikalt.

Man beräknade att sex av tio personer kommer att förlora på regeringens budget. Siffror figurerade på att åtta av tio hushåll skulle göra det. Varför var det så många? Jo, det bygger på den progressiva utvecklingen inte minst med de höga marginalskatterna.

Om man till exempel tar ett hushåll som har en bruttoinkomst på 80 000 kronor och det råkar vara så att en av inkomsterna kanske är 55 000 kronor och en annan 25 000 kronor betalar detta hushåll 34 000 kronor mer i skatt om året än om bägge två hade 40 000 kronor i inkomst. Är det rättvist, Magdalena Andersson?

Det som är väldigt allvarligt med snedfördelningen och synen på att progressiviteten är alla goda viljors frälsare är att progressiviteten minskar livslönen. Om man till exempel börjar med en lägre inkomst under livet för att sedan få en högre inkomst i slutet av arbetslivet missgynnas man radikalt jämfört med om man har en någorlunda jämn inkomstfördelning över arbetlivet.

Är det rättvist? Nej. Det motverkar dessutom intresset för att utbilda sig, viljan att byta jobb eller att i övrigt att anstränga sig, till exempel att starta företagsverksamhet och kanske bidra till att vi just får fler anställda och färre arbetslösa. Genom denna skattehöjarpolitik kommer man att kroniskt missgynna de individer som försöker att arbeta upp en högre inkomst senare i arbetslivet i förhållande till dem som nöjer sig med att ha jämn inkomstfördelning över sitt yrkesliv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det blir ganska intressant när vi nu står här och 13 på dussinet av oss politiker förklarar att just lärarna ska ha radikalt höjda löner. Vi tycker nog alla att det är bra med de höjda lärarlönerna, eftersom det är ett av de viktigaste yrken vi har för våra framtida generationers möjligheter att inte minst kunna komma in på rätt sätt i arbetslivet. Men hur rättvist är det om man samtidigt slår tillbaka genom att höja marginalskatten för de grupper som får denna höjning av sina akademiskt motiverade löner?

Det är en väldigt inkonsekvent politik att ge på ett sätt i retorikens vackra sken och samtidigt ta tillbaka i en budget som flaggar för att bland annat de lärargrupperna som ska få höjda löner nu kommer att få betala tillbaka så mycket mer i skatt till samhället utan att det är garanterat, som jag har nämnt tidigare, att det blir någon vinst för samhället.

Fru talman! När man lyssnar på Finn Bengtsson låter det som att lärare kommer att få höjd marginalskatt. Nu tror jag inte att det är särskilt stor andel av lärarkåren som tjänar över 50 000 kronor i månaden, tyvärr. Löneläget för väldigt många lärare ligger betydligt lägre än så.

Sedan talar Finn Bengtsson om att det är orättvist om hushåll med olika lön får en högre beskattning än hushåll med lika lön. Det är en konsekvens av att vi har särbeskattning i Sverige medan ett land som till exempel Tyskland har sambeskattning. När man är i Tyskland och debatterar förs ofta den typen av argument fram.

Vad gäller att använda dynamiska effekter vore det att backa bandet till 90-talet. Att sedan börja plädera för något som kan låta som att vi ska återinföra sambeskattning i Sverige gör att vi backar bandet ännu mer tillbaka. Jag hoppas att Finn Bengtsson verkligen inte menade att vi ska gå tillbaka till sambeskattning i Sverige.

För att komma bort från det som Finn Bengtsson menar är en orättvisa måste vi annars avskaffa hela den statliga inkomstskatten. Det skulle vara väldigt kostsamt för statsfinanserna.

Fru talman! Det är inte bra att lägga orden i munnen på någon annan. Jag nämnde aldrig detta om sambeskattning. Jag talade om progressiviteten som det stora problemet.

Vi ska ha en progressiv skatteskala. Det är vi överens om. Jag försöker få till en diskussion om vad den progressiviteten bör vara optimalt. Jag hävdar fortfarande att med de marginalskattehöjningar som nu kommer med den budget som läggs fram kommer vi inte garanterat att få några ökade intäkter till staten. Det är egentligen problemet. Då har man ofinansierade skattehöjningar, och det är vad den här interpellationen handlar om.

Man kan fundera lite grann på: Hur kan svenska folket ha hamnat så långt fel på Lafferkurvan utan att det reagerar? Det visar sig i undersökningar att när svenska folket ska bedöma hur mycket skatt de betalar är det hela 94 procent, enligt den senast gjorda undersökningen, som inte träffar rätt i vad det faktiska skattetrycket för dem själva är.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I genomsnitt underskattar de den beskattning de utsätts för med hela 30 procent. Då kan det vara så att svenska folket är bedraget om hur mycket skatt de faktiskt bidrar med till staten, utan att ha förstått hur hög den är. På det sättet kan man få en viss följsamhet. Men detta är omoraliskt och inte hållbart på längre sikt.

Gör man tydligt för svenska folket hur mycket skatt de faktiskt betalar och ställer det i relation till vad de kan få igen tror jag att svenska folkets skattevilja eventuellt inte längre kommer att vara så stor som den är. Det är ett väldigt allvarligt problem som vi måste lära oss att hantera.

Det är sunt med de skattesänkningar som alliansregeringen lyckades genomföra och som Socialdemokraterna inledningsvis var positiva till. Men just nu, i det klister som de sitter i med Miljöpartiet och framför allt Vänsterpartiet i budgetsammanhang, tvingas de driva upp skatterna till nivåer som kan skada vårt land. Jag sörjer detta.

Fru talman! Det är väldigt skönt i debatten att man i varje fall känner igen moderater. Moderater är oerhört upptagna med skatter och med en ständig önskan om nya skattesänkningar. De menar att alla skattehöjningar i sig själva är av ondo. Det finns en sida av myntet som de gamla moderaterna ofta glömmer bort i sin fixering vid bara skatter. Det är att vi tar in skatter för att använda pengarna till någonting. De saker vi använder pengarna till är också saker som gagnar både sysselsättning och tillväxt.

Ser vi ut över världen är det inte så att länder som har väldigt låg beskattning har högre sysselsättning och tillväxt än länder som har lite högre beskattning. Det är snarare tvärtom. De nordiska välfärdsmodellerna står sig väldigt väl i ett internationellt perspektiv. Vi har en lite högre skattenivå. Men vi använder resurserna på ett sådant sätt att vi kan stärka sysselsättning och tillväxt.

Vi kan dessutom stärka jämlikheten. Det är allt fler ekonomer som kommit fram till att jämlika samhällen presterar bättre än länder med hög ojämlikhet. Det gör de inte bara för att det är bättre välfärd för människorna som bor i länderna, utan de presterar också ekonomiskt på ett bättre sätt.

Det är samhällen där vi skapar system som gör att alla människor får möjlighet att växa och utveckla sin potential. Det gör vi genom att vi har väldigt bra dagis, hög kvalitet i skolan, fina fritis och gratis universitet och högskolor som är öppna för många. I ett sådant samhälle får människor möjlighet att växa oavsett vilken bakgrund de har. Det är klart att mer av all den kompetens som finns hos människor i det landet då också får utlopp.

Det är därför vi ser hur det ser ut i världen. Länder som de nordiska länderna har högt skattetryck och höga skattenivåer. Men vi använder de resurser vi får in på ett produktivt sätt. Det är samhällen som levererar hög tillväxt och högre sysselsättning men också väldigt högt välstånd för medborgarna.

Överläggningen var härmed avslutad.