Neutralitet på arbetsplatsen

Fru ålderspresident! Sara Gille har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att tydliggöra arbetsgivares rätt att upprätthålla klädkoder och säkerhetsregler på arbetsplatser där det anses nödvändigt. Vidare har hon frågat mig hur jag ser på balansen mellan individens rätt att bära religiösa symboler och arbetsgivarens ansvar att skapa en tydlig, fungerande och professionell arbetsmiljö.

Sara Gille har också frågat om jag anser att dagens tillämpning av diskrimineringslagen ger ett rimligt skydd för arbetsgivare mot rättsliga processer när de agerar utifrån ordnings-, säkerhets- eller serviceaspekter.

Av diskrimineringslagen (2008:567) följer att diskriminering på grund av bland annat religion eller annan trosuppfattning är förbjuden i arbetslivet. En bedömning av om diskriminering skett behöver göras i varje enskilt fall utifrån de kriterier som diskrimineringslagen uppställer.

Den svenska diskrimineringslagen har sin grund i EU-rätten. EU-domstolen har vid flera tillfällen prövat om arbetsgivares så kallade neutralitetspolicyer är förenliga med unionsrätten. Enligt EU-domstolen kan en arbetsgivare under vissa förutsättningar kräva att anställda inte bär kläder eller andra symboler som ger uttryck för politisk, filosofisk eller religiös övertygelse.

En arbetsgivare kan därför i vissa situationer förbjuda religiösa symboler. Diskrimineringsombudsmannen har tillsyn över diskrimineringslagen och kan utreda och driva enskildas ärenden till domstol. Det är ytterst domstolen som bedömer om en neutralitetspolicy är förenlig med diskrimineringsförbudet eller inte.

Fru ålderspresident! Tack till statsrådet för svaret! Jag kan dock erkänna att jag inte är riktigt nöjd med det, för det lämnar frågorna om de verkliga problemen obesvarade.

Statsrådet hänvisar till diskrimineringslagen, till EU-rätten och till domstolar. Men det är just det här otydliga gränslandet som skapar osäkerhet för arbetsgivarna.

Amnesty och Human Rights Watch rapporterar om misshandel, trakasserier och fängelsestraff för kvinnor som gör motstånd mot slöjtvånget. Jämställdhetsmyndigheten uppskattar att omkring 70 000 ungdomar i Sverige i dag lever under hedersrelaterat förtryck, och mörkertalet är stort. Detta är en samhällsutmaning som inte bara påverkar privatlivet utan även skolan och arbetslivet.

Fru ålderspresident! Det här rör sig om så mycket mer än klädregler. Det handlar om islamisering, om eftergifter och om en naivitet som har präglat svensk politik alldeles för länge.

Slöjan är inte bara ett plagg. Den signalerar en ideologi där kvinnan ska täcka sig för att inte väcka männens lust, där hennes kropp ses som något som ska döljas och kontrolleras och där hennes frihet begränsas för att upprätthålla familjens heder.

Vi kan inte ignorera att dessa värderingar är djupt rotade i fundamentalistiska riktningar inom islam. Sverige har blivit ett land där religiösa krav prioriteras framför kvinnors frihet. Vi viker helt enkelt ned oss för en aggressiv islamistisk agenda och kallar det för respekt.

Men, fru ålderspresident, respekt ska inte gå i riktning mot förtryck. Respekt ska gå åt det håll där flickor får vara fria. Det är inte religionsfrihet när unga tjejer tvingas täcka sig för att undvika skam. Det är inte tolerans när flickors liv kontrolleras av religiösa patriarker. Det är inte integration när islamistiska normer ges fritt spelrum i svenska skolor och på svenska arbetsplatser.

Samtidigt som kvinnor riskerar livet för sin frihet i till exempel Iran och Afghanistan har vi i Sverige en politisk och medial elit som hellre relativiserar slöjans betydelse än försvarar kvinnors frihet. Det är naivt, och det är farligt.

Hur blev det så att kvinnor riskerar sina liv genom att ta av sig slöjan medan vi i Sverige försvarar rätten att bära den i statens namn? När Iran kämpar mot slöjtvång kan Sverige inte samtidigt normalisera slöjan på offentliga arbetsplatser. Ändå har den tidigare regeringen gång på gång satt islamistisk symbolpolitik framför svensk jämställdhet. Man har försvarat slöjans plats i skolan, på arbetsplatser och i offentliga miljöer.

Fru ålderspresident! Arbetsgivare ska inte behöva kompromissa med sin verksamhet. Vi ser en utveckling där arbetsgivare tvekar att införa rimliga regler av rädsla för rättsprocesser. När arbetsgivare i domstol tvingas försvara sin rätt att skapa en trygg arbetsmiljö är det något som är fundamentalt fel i systemet.

Arbetsplatsen ska vara en plats där människor från olika bakgrunder möts på lika villkor, och arbetsplatsen ska inte bli en arena för religiösa markeringar.

Jag skulle vilja avsluta med att helt enkelt säga till statsrådet att min fråga kvarstår. När tänker regeringen ställa sig på arbetsgivarnas sida och säga att det räcker nu? Vi måste stå upp för kvinnornas frihet, för arbetsgivarnas rätt att sätta regler och för ett Sverige som värnar neutralitet och jämställdhet.

Fru ålderspresident! Tack så mycket till Sara Gille för frågan och för hennes engagemang i att på alla sätt motverka hedersrelaterat våld och förtryck!

Detta är verkligen ett ämne som jag delar engagemanget i och en fråga som vi från Liberalernas sida har drivit under många, många år. Ett flertal av regeringens olika insatser, beslut och åtgärder kommer att visa sig vara, och är redan, effektiva i att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Det är utan tvekan den här regeringens absolut högsta prioritet.

Men interpellationen handlar om diskrimineringslagstiftningen och hur balansen ser ut kopplat till de delarna. Den svenska diskrimineringslagen grundar sig på EU-rätten, som jag nämnde. Det finns ett EU-direktiv om likabehandling i arbetslivet. Direktivet är en viktig del av den inre marknaden med lika villkor och något som företag och organisationer inom EU behöver förhålla sig till. Detta är i grunden en väldig styrka, som är otroligt viktig för den svenska och europeiska konkurrenskraften.

EU-domstolen har prövat om arbetsgivares så kallade neutralitetspolicyer är förenliga med unionsrätten. Av domstolens praxis framgår att en neutralitetspolicy som förbjuder alla synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler kan utgöra diskriminering.

Men den kan också vara tillåten. För att så ska vara fallet behöver den vara objektivt motiverad och ha ett berättigat mål. Medlen för att uppnå målet måste också vara lämpliga och nödvändiga. Policyn måste även svara mot ett verkligt behov.

Det innebär att exempelvis religionsfrihet kan behöva stå tillbaka om det handlar om säkerhetskrav eller andra typer av krav som arbetsgivare har. Men en bedömning måste göras i varje enskilt fall utifrån de kriterier som diskrimineringslagen uppställer. Att vi har en väl fungerande arbetsmarknad med ramverk i form av diskrimineringslagstiftning och arbetsmiljölagstiftning som aktörer, företag, myndigheter och organisationer behöver förhålla sig till och där villkoren hanteras av arbetsmarknadens parter gör att vi har en situation som fungerar väldigt väl.

Att Diskrimineringsombudsmannen driver den här typen av fall är bra av båda anledningarna. Det är otroligt viktigt för att bringa klarhet i när det är okej att göra undantag mot diskrimineringslagstiftningen och när det inte är det. Det är så en regelbaserad världsordning och en rättsstat fungerar: Vi stiftar lagar som sedan prövas i domstol.

Det tror jag i grunden är någonting otroligt positivt. Det är en demokratisk grund i Sverige och något som verkligen bidrar till vår demokratis motståndskraft.

Fru talman! Vi måste börja tala klarspråk: Religionsfrihet betyder inte att islam ska ges en gräddfil rakt in på svenska arbetsplatser. Religionsfrihet betyder inte att vi ska blunda för de konsekvenser som vissa religiösa uttryck får i vårt samhälle.

Neutralitet på jobbet handlar om respekt för alla och inte om att undertrycka religion. Statsrådet hänvisar till lagen, men vi vet att arbetsgivare i praktiken inte vågar använda sina rättigheter. De riskerar anmälningar, granskning och ibland till och med kampanjer i medierna.

EU-domstolen slog i det kända Achbitamålet fast att arbetsgivare kan införa en neutralitetspolicy. Trots EU-domstolens tydlighet visar DO:s egna rapporter att kläd- och symbolfrågor står för en stor andel av deras ärenden. Vi ser det också i praktiken, som i fallet med MTR och Securitas.

Slöjan är i många fall ett uttryck för social kontroll och makt. Det handlar om kvinnors frihet och jämställdhet och inte bara om enskilda fall. Det är ett systemfel som drabbar kvinnors frihet och försvagar våra gemensamma värderingar. Varje gång vi relativiserar detta faktum slår vi undan benen på de kvinnor som tvingas bära slöjan mot sin vilja.

Jämställdhetsmyndigheten, Socialstyrelsen med flera har varnat för att hederskulturen i Sverige breder ut sig. Cirka 10 procent av ungdomarna i vissa utsatta områden lever under hedersnormer. Det är ett samhällsproblem med en så stor omfattning att det inte längre kan ses som marginellt.

I Frankrike och Belgien har man infört lagar som förbjuder religiösa symboler i skolor och offentliga rum. I Schweiz har man till och med folkomröstat om detta. Dessa länder har agerat för att värna om offentlighetens neutralitet och stärka kvinnornas frihet, och man har gjort det i bred politisk enighet.

En rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor pekar på att flickor i hederskontext löper en förhöjd risk för psykisk ohälsa, sämre skolresultat och isolering. Det finns kvinnor som bär slöjan av övertygelse men även de som bär den under press, tvång och rädsla. Det får inte glömmas bort. Arbetsgivarna kan inte ta på sig rollen att utreda vilka motiv som ligger bakom. Det handlar om att stärka medborgarnas förtroende och upprätthålla likabehandling inför staten.

Även FN:s kvinnorättskommitté har uppmärksammat att religiösa och kulturella normer ofta används för att rättfärdiga kvinnors underordning och har manat länder att agera för att skydda kvinnors rättigheter i alla miljöer, inklusive på arbetsplatsen.

Enligt en Eurobarometerundersökning är Sverige ett av de mest sekulära länderna i EU, och det folkliga stödet för att hålla religiösa uttryck utanför offentliga funktioner är starkt. Denna folkvilja borde återspeglas också på våra arbetsplatser.

Fru talman! Jag skulle därför vilja fråga statsrådet: Ska arbetsgivare kunna säga nej till symboler som riskerar att underminera jämställdhet och trygghet?

Fru talman! Sara Gille lyfter med verkligt engagemang frågorna kring hedersrelaterat våld och förtryck. Jag instämmer, och det är regeringens absoluta prioritet att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Här har regeringen visat handlingskraft inom en rad olika områden, och det kommer vi också att fortsätta göra.

Den här frågan handlar om diskrimineringslagstiftningen, arbetsplatser och neutralitet och vilka möjligheter som arbetsgivare har att upprätta exempelvis neutralitetspolicyer eller av säkerhetsskäl bestämma vilket klädval som behöver råda. Här behöver det göras en samlad bedömning, vilket möjliggörs i dagsläget. Diskrimineringslagstiftningen och den EU-rätt som vi tillämpar möjliggör för arbetsgivare att göra undantag, exempelvis av neutralitetsskäl men också av säkerhetsskäl. Därefter behöver detta prövas i domstol.

Det är viktigt att Diskrimineringsombudsmannen kan fortsätta att driva den typen av fall så att vi kan få ökad klarhet och tydlighet i vilka avvägningar man kan göra, för det är just i de samlade bedömningarna och avvägningarna som det här behöver fortsätta att finnas.

Diskrimineringslagen är tydlig: Vi ska inte diskriminera baserat på religion eller kön, och därför är det otroligt viktigt att fortsätta ha en stark diskrimineringslagstiftning. Det är en grundbult i vår demokrati att vi har en känsla av rättvisa gällande att man blir behandlad på samma sätt, oavsett bakgrund, religion eller kön. Detta behöver vara starkt, för om vi undergräver det försvagar vi också Sveriges motståndskraft och en av våra absoluta styrkor, nämligen ett samhälle som håller samman.

Jag tror att vi behöver göra mycket mer för att motverka det hedersrelaterade våldet och förtrycket; det är jag den första att skriva under på. Den här regeringen har vidtagit ett antal olika åtgärder. Nu senast aviserade vi kriminalisering av oskuldskontroller, intyg och ingrepp, bara några i raden av alla de åtgärder som regeringen har prioriterat och som mitt parti Liberalerna har drivit under många, många år. Jag minns när det här politiska förslaget lyftes fram någon gång i slutet av 90-talet i vårt ungdomsförbund, så det är frågor som vi har drivit under många år och som vi nu verkligen kan driva igenom på ett bra sätt. Det ska vi fortsätta med.

Diskrimineringslagstiftningen, som handlar om att vi behandlar alla lika, är helt grundläggande för vår demokrati. Det är ingenting som vi får tulla på. Domstolarna behöver ha kompetens och förmåga att göra samlade bedömningar, och därför behöver Diskrimineringsombudsmannen också driva fler fall.

Fru talman! Vi vet att regeringen med stöd av Sverigedemokraterna har gjort mycket i kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck. Men det finns fortfarande väldigt mycket mer att göra. När till och med Diskrimineringsombudsmannen driver processer mot arbetsgivare som försöker upprätthålla klädkoder och neutralitet skickar det ut fel signaler. Vi riskerar att bygga parallella normsystem där svenska värderingar helt enkelt får stå tillbaka.

Fru talman! Det här handlar inte bara om juridik utan även om värderingar och ledarskap. Vi ska inte överlåta dessa frågor enbart till domstolar och myndigheter. Det krävs tydliga politiska besked som stärker arbetsgivares möjligheter att hålla arbetsplatser fria från konflikter och symbolstrider. Regeringen kan faktiskt göra något i den här frågan.

Jag skulle vilja avsluta med en tydlig uppmaning till regeringen: Visa var ni står och att ni står på arbetsgivarnas sida! Ge tydliga signaler om att arbetsgivare har rätten att säga att på den här arbetsplatsen respekterar vi svenska värderingar och gemensamma regler.

Så bygger vi ett starkt samhälle. Det krävs helt enkelt tydliga besked om att svensk arbetskultur inte ska underkastas religiösa krav och normsystem hämtade från auktoritära traditioner.

Fru talman! Att Diskrimineringsombudsmannen driver fall mot arbetsgivare är helt enligt ordningen. De har tillsyn över diskrimineringslagstiftningen och ska driva de här fallen. I vissa fall får arbetsgivaren rätt, och i andra fall får svaranden rätt. Det är den samlade bedömningen som behöver göras. Det är så rättsstaten fungerar, och det är så vi långsiktigt värnar den svenska demokratin. Det är otroligt viktigt.

Apropå ledarskap, som Sara Gille lyfte, är jag den första att skriva under på att regeringen tar ett aktivt ledarskap mot hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har vidtagit ett antal åtgärder och kommer att fortsätta göra det för att motverka det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Samtidigt står vi upp för rättsstatens oberoende. Vi står upp för att alla människor ska behandlas lika.

Arbetsgivare har möjlighet att exkludera exempelvis religiösa symboler i de fall det är berättigat, men det behöver göras från fall till fall enligt en samlad bedömning. Det är så vi värnar den demokratiska rätten att bli behandlad lika oavsett bakgrund, kön eller religion.

Jag kan konstatera att det finns ett flertal statliga myndigheter som själva beslutar om vilka olika säkerhetskrav som gäller och om man exempelvis ska ha enhetlig klädsel i uniformsyrken. Det har jag fullt förtroende för att de också klarar av. Det är så vi visar ledarskap – genom att ha tilltro till våra myndigheter och deras förmåga att lösa uppgiften.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.