Möjligheten till stöd för tidigare sjukskrivna

Herr talman! Berit Högman har frågat mig om jag avser att de som blir av med sin sjukpenning eller ersättning och kommer till Arbetsförmedlingen ska få samma stöd som dem som har fått ersättning under mycket lång tid. Hon har vidare frågat om jag har för avsikt att ta något initiativ för att båda dessa grupper ska ges möjlighet till återgång till arbete. För de personer som har varit sjukfrånvarande under mycket lång tid - två och ett halvt år eller längre - har ett nytt arbetsmarknadspolitiskt program, arbetslivsintroduktion, införts. Arbetslivsintroduktionen, som ska vara individanpassad, innebär en koncentrerad utredning och kartläggning av individens förutsättningar och behov av stöd för återgång till arbete. Personer som inte beviljas förlängd sjukpenning erbjuds att ta del av Arbetsförmedlingens insatser. Arbetsförmedlingen har i uppdrag att i samarbete med Försäkringskassan verka för att dessa personer får det stöd de behöver för att kunna återgå i arbete. Särskilt avdelade arbetsförmedlare ansvarar för den första kontakten med den arbetssökande och Försäkringskassan. Insatserna som erbjuds kan vara av förberedande och motiverande karaktär som till exempel arbetslivsinriktad rehabilitering. Mot bakgrund av detta har jag för närvarande inte för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Vi har under ganska lång tid nu debatterat frågan om vad som händer med dem som drabbas av stupstocken i sjukförsäkringen. Det är en fråga som liksom tyvärr många andra frågor från regeringens sida kännetecknas av fort och fel. Det var inte ens fem i tolv utan först en minut i tolv som vissa justeringar gjordes till det bättre, exempelvis a-kassornas möjlighet att schablonberäkna ersättningen. Det är någonting som var ett förslag redan vid remisshanteringen. Nu har det bara gått en månad med denna stupstocksreform. Konsekvenserna är svåra att överblicka såväl på samhällsnivå som för enskilda individer. Vi kan dock konstatera att den kritik som vi hade och de brister som vi kunde förutse - som regeringen kallade för skrämselpropaganda - har besannats flera gånger om. Men vi kan lämna det åt sidan och i stället se på det som händer framöver. Låt oss titta framåt! Jag och vi socialdemokrater är säkra på att det är viktigt att ta till vara varje människas förmåga till arbete. Man ska kunna arbeta till hundra procent av sin förmåga. Vi kan konstatera att även Försäkringskassan hade fel i sin bedömning av hur många som skulle komma till Arbetsförmedlingen och av hur många som skulle begära ersättning från arbetslöshetskassan. Det har Eva-Lena Jansson förtjänstfullt varit inne på i sin interpellation, så det behöver inte jag ta upp. Det är inte riktigt alla som man hade förväntat sig skulle komma till Arbetsförmedlingen som verkligen kommer dit. Vart de andra har tagit vägen är det ingen som vet. I ärlighetens namn ska jag ändå säga att det finns de som kommer och som har stor förväntan och förhoppning om att Arbetsförmedlingens introduktion ska vara det som leder till ett arbete med hundra procent av den egna förmågan. Det finns också andra människor, som befinner sig utanför våra trygghetssystem. Min interpellation handlar just om en sådan grupp - om de människor som har blivit friskförklarade från Försäkringskassan men som själva inte ser sig som friska och arbetsförmögna nog att söka jobb över hela landet, att bryta upp, att flytta och att starta från början. De har inte fallit på regeringens administrativa stupstock, men befinner sig ändå på ruinens brant både ekonomiskt och när det gäller framtidstro och känslan av att kunna reda sig själv. Ingen inkomst och ingen arbetsgivare - därmed ingen framtidstro. Om regeringen menar allvar och är seriös i sin arbetslinje och i sina ambitioner för arbetslinjen vore det högst rimligt att även dessa personer blev erbjudna arbetslivsintroduktionen under tre månader. När man möter dem, vilket jag har gjort, är det svårt att se och nästan obegripligt i vilken fålla de ska hamna för att få hjälp av dessa institutioner. Försäkringskassan har skickat i väg dem till någon annan, men det är ingen som kan svara på vem denna någon annan är. Jag hoppas att statsrådet kan ge mig vägledning och tala om vem någon annan är.

Herr talman! De som nu kommer till Arbetsförmedlingen och har lämnat sjukförsäkringen får två viktiga saker. För det första får de en ekonomisk ersättning som i en majoritet av fallen är högre än den de hade när de var sjukskrivna. För det andra får de också det som har förvägrats dem i åratal av tidigare socialdemokratiska regeringar, nämligen hjälp och stöd för att komma tillbaka till arbete. Det finns någon som ställer frågan: Vad kan vi göra för dig för att du ska vara rätt rustad för att kunna komma tillbaka? Det har förvägrats dem i åratal i en passiv sjukförsäkring som inte har brytt sig om, inte ställt frågan och över huvud taget inte brytt sig. De som kommer från sjukförsäkringen till Arbetsförmedlingen får den här introduktionen. Vi har vikt den just för dem eftersom det här är personer som i minst två och ett halvt år har förvägrats någon som helst hjälp att komma tillbaka. De andra som har varit arbetslösa i mer än 300 dagar finns redan i de olika faser som finns i jobb- och utvecklingsgarantin. På det sättet får de en annan hjälp, men likt de andra får de en hjälp som innefattar arbetslivsinriktad rehabilitering, olika typer av praktisk kompetensutveckling, praktik och annat. Vi menar att de som under så många år har varit utan någon som helst hjälp eller kontakt med någon annan än Försäkringskassan behöver en specialinriktad introduktion på Arbetsförmedlingen, och det är också skälet till att vi särställer den här gruppen människor på det sättet.

Herr talman! Jag ifrågasätter inte arbetslivsintroduktionen i den här interpellationen. Men statsrådet missar den grupp som jag talar om, nämligen de som har fått tack och adjö från Försäkringskassan, inte med hjälp av stupstocken, det vill säga att deras dagar är slut, utan därför att Försäkringskassan har sagt att de är friska, men som individer uppfattar de inte att de är rustade för arbetsmarknaden. Det är inte alls ovanligt att den gruppen personer hamnar i kolumnen övrigt på Arbetsförmedlingen. De får inte alls det stöd som statsrådet pratar om. Man måste se verkligheten. Jag påstår att om statsrådet och jag står för en arbetslinje som säger att vi ska ta till vara människors vilja till arbete är det för mig obegripligt att man inte öppnar arbetslivsintroduktionen också för dessa människor. Det kan i ärlighetens namn skilja väldigt lite. Man kan råka bli friskskriven den 28 december. Då får man inte rätt till det, men blir man utslängd ur försäkringen den 1 januari får man rätt till det. Vad är det för individfokus? Vad är det för arbetslinje? Vad är det för människosyn som speglar ett så stelbent administrativt sätt att se på det vi båda säger oss eftersträva, nämligen alla människors rätt till ett arbete?

Herr talman! Det finns ett antal arbetsmarknadspolitiska insatser också för personer utanför garantierna. Jag menar att det där finns utrymme för den typen av särskilt stöd som Berit Högman efterlyser. Det kan vara alltifrån olika kartläggningar till arbetslivsinriktad rehabilitering och annat. Det finns också möjlighet att titta över sådant som lönebidrag och andra typer av subventionerade anställningar på individuell bas. Den möjligheten finns redan i dag. Men man ska inte utesluta att man tittar över det här systemet framöver. Jag konstaterar bara att vi hade att hantera ett stort antal personer som flödar in från sjukförsäkringen till Arbetsförmedlingen, och vi visste att de hade varit borta en oerhört lång tid. Den gruppen kommer nu och även framöver. Vi behövde göra en kraftfull insats för att förstärka deras möjligheter att ta sig tillbaka, men det innebär inte att vi saknar redskap i den övriga arbetsmarknadspolitiken för just personer som har varit borta väldigt länge.

Herr talman! Det är bra att statsrådet säger att han är beredd att följa detta och se över det. Min bild är att medan arbetsgivarna i allt ökande takt söker efter superarbetskraften söker Arbetsförmedlingen efter superarbetsplatsen, det vill säga bra arbetsplatser där man har tid, resurser, utrymme, kraft och möjligheter att ta emot människor som inte är högpresterande. Runt påsk är det ett stort gäng som är färdigt med sin arbetslivsintroduktion. Jag har inte träffat någon arbetsförmedlare som känner sig trygg med vad som ska hända efter påsk. Hur ser livet ut efter påsk? Slutligen måste jag ställa en fråga till statsrådet. Låt oss se bortom slagorden, verkligheten och det rosenskimrande som regeringen gärna vill måla upp. Hur ser statsrådet på de reella möjligheterna att finna dessa arbetsplatser? I vårt budgetförslag har vi ett gammalt men väldigt bra och konkret exempel på vad man kan göra, nämligen 10 000 fler lönebidrag. Vi har ett innovativt exempel, och det är upphandling av arbetsplatser för att få arbetsgivare som är väl rustade och absolut vet vad de ger sig in på för att hjälpa människor tillbaka till arbete. Därför blir frågan: Tycker arbetsmarknadsminister Littorin också att detta är ett väldigt bra förslag och är beredd att genomföra det?

Herr talman! Detta är en intressant diskussion. Låt oss konstatera att en del av dem som kommer in i den här arbetslivsintroduktionen har arbetsgivare sedan tidigare som de förhoppningsvis ska komma tillbaka till. Men sedan är det, och där håller jag helt med Berit Högman, naturligtvis en mycket besvärlig grupp i den meningen att många har varit borta väldigt länge från arbetsmarknaden. De har en ganska svag förankring och kommer förmodligen att behöva mer hjälp och stöd än de tre månader som introduktionen är. Därför har man möjlighet att direkt efter introduktionen gå över i jobb- och utvecklingsgarantin och få ytterligare stöd och hjälp med den ordinarie verktygslådan som Arbetsförmedlingen har. Jag måste erkänna att jag känner en viss sympati för det Berit Högman beskriver. Jag tycker också att lönebidragen är en mycket god konstruktion. Jag kan tänka mig att många av dem som har varit borta väldigt länge, har nedsatt arbetsförmåga och nedsatt produktivitet skulle vara i behov av den typen av riktat stöd och riktad hjälp för att komma tillbaka och bli anställningsbara. Jag är inte omedelbart emot upphandlingar. Jag tror att man får vara beredd att pröva flera olika vägar. Vi hade ju en diskussion här tidigare om att kommunerna har en viktig roll att hjälpa till, till exempel när det gäller Lyftplatser och annat. Jag tror också att vi måste göra det ännu lättare, inte minst när vi pratar om lönebidrag, att jobba med den ideella världen, sociala företag, föreningar och så vidare. Jag tycker att det är en mycket sympatisk ansats som Berit Högman har. Även om det är valår kan man ibland försöka koppla bort plakatretoriken och fundera över detta. Det här är ett problem som ni hade på er tid. Vi har det nu. Vi kan se länder runt om i hela världen som har ungefär samma typ av problem, det vill säga en grupp människor med svag förankring som har varit borta väldigt länge. Jag tror att man ska vara mycket ödmjuk inför att det är mycket problematiskt och att man får försöka att ta till sig och pröva olika metoder från olika länder utan alltför mycket av ideologiska skygglappar.