Modernisering av lagen om ställföreträdare

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig vad som egentligen händer med Ställföreträdarutredningen, om en proposition kommer att läggas fram till riksdagen och i så fall när. Hon har även frågat mig om jag avser att vidta några vidare åtgärder för att stärka förutsättningarna för ställföreträdarskapet.

De aspekter som Eva Lindh lyfter fram handlar i grund och botten om skyddet för de mest utsatta i vårt samhälle. Som jag tidigare har hållit fram är det viktigt för regeringen att regelverket och systemet för förvaltare och gode män lever upp till högt uppställda krav. De människor i vårt samhälle som behöver hjälp ska känna sig trygga med att de också får det.

Det ställs redan i dag tydliga och höga krav på den som vill bli förvaltare eller god man. Det krävs till exempel att personen i fråga är rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig. I de allra flesta fall gör ställföreträdare värdefulla insatser för att stödja medmänniskor i utsatta situationer. Men tyvärr förekommer det att ställföreträdare missköter sina uppdrag. En del uppmärksammade fall har också diskuterats här i riksdagens kammare.

För att säkerställa att alla förvaltare och gode män lever upp till de höga kraven är det viktigt att överförmyndaren gör en aktiv efterforskning i samband med lämplighetsprövningen och sedan följer upp kontrollen i sin tillsyn.

I Ställföreträdarutredningens betänkande Gode män och förvaltare föreslås det en rad olika förbättringar. Bland annat föreslår utredningen en tydligare reglering för när professionella ställföreträdare kan förordnas. Man föreslår också en ordning för bättre utbildning och stöd till ställföreträdare. Som Eva Lindh nämner föreslår utredningen också att det ska införas ett nationellt ställföreträdarregister. Enligt utredningen kan ett sådant register ytterligare förbättra överförmyndarens prövning av en ställföreträdares lämplighet.

Jag kommer inte i dag att kunna ge någon exakt tidpunkt för när vi kommer att återkomma till kammaren i frågan, men som jag tidigare har redogjort för pågår det ett arbete i Regeringskansliet i syfte att komma fram med förslagen. Frågorna är inte enkla. De behöver analyseras noggrant, inte minst för att säkerställa att slutresultatet blir bra och att vi får ett tryggare och mer hållbart system där individen och individens rättigheter och intressen är i fokus. Avsikten är att återkomma till riksdagen så snart arbetet är avslutat.

Fru talman! Jag vill till att börja med tacka justitieministern för svaret och också för hans betoning som visar att han har förstått exakt vad min fråga handlar om, det vill säga vad som egentligen händer. Jag vill också ge en bakgrund till varför jag ställer frågan och tycker att det är viktigt att vi debatterar den.

I Sverige finns det i dag närmare 128 000 personer som har en god man eller förvaltare. Det är människor som i grunden har svårigheter på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller ålder och som är i behov av stöd i vardagen. Det handlar om att kunna få hjälp att göra det där grundläggande som vi andra tycker är självklart, till exempel betala sina räkningar eller ha kontakt med myndigheter. Behoven är ofta omfattande.

De ställföreträdare – gode män eller förvaltare – som engagerar sig gör en helt ovärderlig insats för att skydda några av samhällets mest utsatta. De som jobbar med frågan tycker dock att det behövs en hel del förändringar i lagstiftningen. Det handlar om det som statsrådet Strömmer var inne på, det vill säga att förhindra oegentligheter. Sådana har vi sett många av. Men det handlar också om att förenkla de uppdrag som man har som ställföreträdare och göra det mer hållbart och rättssäkert.

En väldigt stor andel, 40 procent, av de olika överförmyndarverksamheterna upplever svårigheter att rekrytera ställföreträdare. Det här är ett stort problem eftersom det handlar om människor som är i behov av att få omfattande hjälp. Om svårigheterna att rekrytera ökar markant uppstår ett problem för de människor som har ett stort behov.

Viktiga insatser görs som sagt, men vi behöver förändra och förtydliga lagstiftningen för att de hål som finns ska täppas till. Lagstiftningen är gammal. Statsrådet sa att vi socialdemokrater ibland tycker att saker och ting går för fort. Det tycker vi verkligen inte här.

Bakgrunden är att vi utredde lagstiftningen om ställföreträdare. Vi har också lagt fram ett förslag. Det har till och med varit ute på remiss. Det har kommit många synpunkter på den utredning som gjordes. Sedan 2021 ligger ett förslag som är remitterat och klart på justitieministerns bord.

Nu har det gått ganska många år sedan dess, och därför är det inte bara jag utan ganska många som ställer sig frågan vad som händer – precis det som statsrådet underströk. Vad händer med utredningen? När kommer ett förslag?

Det fanns förhoppningar hos många av dem som hjälper till och som är gode män och förvaltare men också hos överförmyndarnämnder och människor som själva får stöd och hjälp. Nu har de väntat i ganska många år på en uppdaterad lagstiftning. Mina frågor här är desamma som jag ställde i min interpellation: Vad händer? När kan vi förvänta oss att vi får ett konkret förslag, en proposition, på bordet? Eftersom problemen är så stora undrar jag också: Om det inte är i närtid, avser statsrådet i så fall att vidta några andra åtgärder fram till dess?

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för möjligheten att få diskutera dessa angelägna frågor i dag!

Låt oss börja med samhällsproblemet, som är ett problem både för vårt samhälle och framför allt för de enskilda människor som omedelbart är berörda. Det finns en bakomliggande erfarenhet som gör det angeläget att reformera området. Det finns väldokumenterade fall av missbruk eller misskötsel och ibland direkta övertramp, som har fått förfärliga konsekvenser för enskilda berörda. De måste naturligtvis kompenseras för det, så att det blir upprättelse i de enskilda fallen. Men det aktualiserar också mer principiella och praktiska frågor som är mer allmängiltiga och som naturligtvis motiverar reformarbetet.

Ett annat skäl har förstås med tiden att göra. Det är en gammal lagstiftning, och vi har ett intresse av att den görs enkel, rättssäker, tydlig och enkel att använda i praktiken för de berörda. Det motiverar varför vi arbetar vidare med de förslag som mycket riktigt lämnades av en utredning och som sedan remitterades. Det kom då en hel del synpunkter på förslagen.

När jag säger att jag inte vill uppge när vi kommer till riksdagen med detta är det lite på temat att inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Jag tittar på fru talmannen eftersom jag ska citera en ångermanlänning av centerpartistisk börd. Men det ska inte tolkas som att vi inte arbetar med frågorna eller att vi saknar avsikt att återkomma till kammaren med förslag när vi har arbetat färdigt med dem. Jag ber att få återkomma till när det kommer att ske.

Eva Lindh lyfter nu också upp frågan om rekrytering. Det tycker jag är en intressant aspekt. Det finns säkert anledning att se på vilka olika skäl som kan ligga bakom svårigheten att rekrytera till dessa uppdrag. En del kan säkerligen vara en reglering som kanske inte ger tillräckligt stöd i rollen eller som är tillräckligt tydlig för den som ska utöva det hela. Det kan gälla ansvarsfrågor och annat. I den mån det påverkar rekryteringsdelen är det ytterligare ett skäl, menar jag, att återkomma med en lämplig reform på området. Avsikten är att vi ska göra det, även om jag i dag inte kommer att uppge när det kommer att ske.

Fru talman! Jag får väl acceptera det. Men jag kommer att ställa frågan till statsrådet igen, eftersom det är viktigt att man får ett besked.

Jag vill återge ett citat som jag tycker beskriver detta ganska tydligt. Sven-Erik Alhem är förbundsordförande på Brottsofferjouren och säger att det är viktigt att de som själva saknar förmåga att tillgodose sina intressen har någon som är tillförlitlig. Det är anmärkningsvärt att man inte ser till att täppa igen de hål som uppenbarligen finns.

Det beskriver ganska tydligt vad detta faktiskt handlar om. Det är utsatta personer som inte alltid själva klarar av att göra sina röster hörda. Därför gör det extra ont i hjärtat när detta drar ut på tiden. Det är som att det är en fråga som inte är särskilt viktig.

Jag hör att statsrådet säger att det jobbas med frågan. Men även om det finns saker som behöver utredas och tittas vidare på är det svårt att förstå varför det ska ta sådan evinnerlig tid. Det fanns ett färdigremitterat förslag, där synpunkter från remissinstanserna hade skickats med. Det ligger på bordet sedan 2021. Det är därför jag ställer frågan.

Vilka är då problemen? Det finns flera olika, inte bara att den här lagstiftningen är gammal; handfast lagstiftning, det vill säga om hur det ska utföras, blir ju ibland daterad. Det handlar även om oegentligheterna. Det finns ändå oegentligheter. Även om de flesta gode män och förvaltare gör en jätteviktig insats, sköter sig och tillgodoser den som man ställer upp för på ett jättebra sätt finns det oegentligheter. Det finns människor som till exempel har tillgodogjort sig pengarna själva, och någon har sålt ett hus. Det finns flera exempel. Jag ska inte ta upp dem här, eftersom det tar lång tid. Men det är sådant som gör ont i hjärtat att höra.

En av sakerna som har föreslagits är ett nationellt ställföreträdarregister. Det skulle göra det enklare och smidigare för ställföreträdare att visa sin behörighet. Det handlar om att det ska vara enklare men också att man ska kunna se om det är rätt person, om det är en ställföreträdare och om det har förekommit några oegentligheter tidigare.

Dessutom säger Överförmyndarnämnden i Stockholms stad att det är så knepigt och svårt att hantera att vara god man eller ställföreträdare att det blir svårt att rekrytera. Det var därför jag lyfte in att en god man kanske inte riktigt kan säga att det är ett enkelt uppdrag. Det är det ju inte, och det är inte heller enkelt att utföra rent tekniskt.

Förutom register och att det ska vara enklare finns det en tredje sak, som jag har glömt och som jag får återkomma till.

Jättemånga har kontaktat mig och frågat vad som händer, varför det inte händer någonting och när man kan förvänta sig en förändring. Vi vill ju ha ett samhälle som möjliggör för rättssäkra och värdiga insatser för de personer som är i allra störst behov av den hjälp som samhället kan erbjuda.

Fru talman! De personer som omedelbart träffas av den här lagstiftningen kan av olika skäl befinna sig i en utsatt situation och kan behöva hjälp av det omgivande samhället för att hantera ofta integritetskänsliga, ekonomiskt viktiga eller andra angelägna personliga angelägenheter. Just eftersom det finns en utsatthet och sårbarhet här instämmer jag verkligen i att det är angeläget att se till att både lagstiftningen och den praktiska tillämpningen av den innehåller och möter högt uppställda krav vad gäller rättssäkerhet och annat.

Jag köper gärna synpunkten att man kan önska att det skulle gå fortare. Det här är inte en av våra snabbaste processer. Men jag vill understryka att det inte är ett uttryck för att det är en process som vi inte bryr oss om. Det är snarare ett uttryck för att vi verkligen vill att det ska bli rätt och att det ska bli bra.

En viktig sak är att det inte är ett helt okomplicerat samspel, till exempel mellan den statliga och den kommunala nivån. Det har varit omfattande samråd i beredningen med berörda aktörer och på den statliga nivån på både myndighetssidan och när det gäller länsstyrelser och annat.

Under processens gång har det också framkommit ett antal enskilda fall som dels på ett allmänt plan har understrukit betydelsen av den här reformen, dels i någon mån har satt ljuset på delvis andra frågor än de som har varit belysta konkret i den tidigare processen.

Sammantaget vill jag bekräfta vikten av att vi landar det här på ett bra sätt, inte minst därför att det ofta berör människor i en utsatt eller sårbar situation. Det är också ett anständighetskrav i vårt samhälle att det hanteras på ett sätt som återspeglar utsattheten för de människor som träffas av den här lagstiftningen.

Fru talman! Jag är inte god man, men jag hjälper mina föräldrar mycket med diverse saker. Bara det är enormt komplicerat. Det tar mycket tid och kraft. Det är många telefonsamtal som behöver göras och lösas.

Som god man får man dessutom inte rätt möjligheter för att utföra sina uppdrag på ett effektivt sätt – det var den aspekten jag ville ta upp men glömde. Förslagen i utredningen ska också skapa bättre förutsättningar för att utföra uppdraget, till exempel genom digitalisering och sådana saker. Eftersom det är komplicerat och tar mycket tid att hjälpa samt gäller personer som är utsatta i samhället kan vi inte också ha ett system som undergräver det praktiska arbetet. Även därför är det viktigt. Vi ska också kunna rekrytera nya som vill vara gode män eller förvaltare.

Jag tycker också att det är sorgligt att läsa om alla de fall som kommer fram. Men det är viktigt att det kommer fram. Vi måste ha mycket kontroller för att granska att det görs på rätt sätt och för att upptäcka fel.

En del, ganska många, av dem som har gode män eller förvaltare har faktiskt inte en röst för att kunna tala om sin ekonomi eller tala om att man har blivit utnyttjad. Då har samhället ett större uppdrag och ett större ansvar. Därför vill jag vädja till justitieminister Strömmer att verkligen prioritera den här frågan, så att vi får en förnyad lagstiftning på plats.

Fru talman! Jag vill än en gång tacka Eva Lindh och flera av hennes kollegor här i riksdagen som återkommande lyfter upp dessa viktiga frågor i riksdagen.

Jag är fullt medveten om att arbetet inte går så fort som man kan önska i alla delar. Men jag vill återigen understryka att arbetet pågår, och det pågår på ett seriöst sätt. Avsikten med det arbetet är också att återkomma till riksdagen med förslag på reformer som kommer att göra det här regelverket bättre, både för de utsatta personer som får det här stödet och för alla hederliga, hårt arbetande människor som på olika sätt har roller i systemet, så att deras arbete kan flyta på ett enkelt, tydligt och rättssäkert sätt.

Som sagt: Tack för möjligheten att återigen diskutera det här i dag! Vi ber att få återkomma i ärendet framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.