Misslyckande för nystartsjobben

Fru talman! Patrik Björck har, med anledning av den rapport om nystartsjobben som Ams publicerade den 19 december 2007, frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att rätta till det som han beskriver som ett misslyckande samt om jag tänker verka för en satsning på utbildning för att lyfta landet och de arbetslösa. Luciano Astudillo har med anledning av samma rapport frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att komma till rätta med bristerna i nystartsjobben i syfte att åtgärden ska leda till fler i arbete. Jag besvarar båda interpellationerna samlat. Först vill jag påpeka att jag förvisso inte delar bilden av nystartsjobben som ett misslyckande. Jag tror inte heller att de 12 750 personer som vid årsskiftet hade en anställning med nystartsjobb, däribland nära 4 000 utrikes födda och 1 500 personer som varit arbetslösa längre än fem år, delar Patrik Björcks uppfattning. Däremot är det för tidigt att redan nu dra några generella slutsatser av effekterna av nystartsjobben, vilket också Ams skriver i sin rapport. Det beror framför allt på att nystartsjobb i normalfallet beviljas för minst ett år. Först därefter är det meningsfullt att titta på hur många personer med nystartsjobb som får fortsatt anställning. I rapporten som Patrik Björck och Luciano Astudillo hänvisar till undersöks bara de första elva månader som det har varit möjligt att få nystartsjobb. Majoriteten av dem som hittills har avbrutit sin anställning har gjort det i förtid, alltså trots att arbetsgivaren fortsatt kunnat få nedsatt arbetsgivaravgift. Att de som av någon anledning avbrutit en anställning med nedsatt arbetsgivaravgift inte får en anställning utan nedsättning hos samma arbetsgivare är inte särskilt förvånande. Ca 2 400 av dem som avslutade sitt nystartsjobb mellan januari och november gjorde det i förtid. Om man bortser från dem vars nystartsjobb har fullföljts planenligt utgör dessa 2 400 personer 16 procent av dem som fått nystartsjobb under 2007. Det är förstås fler än vad som är önskvärt, men inte så förvånande när man betänker att målgruppen är personer som inte har varit inne på arbetsmarknaden på länge, ibland inte på många år. En av tankarna med nystartsjobben är att erbjuda personer som har svårt att få en anställning möjligheten att visa en arbetsgivare att de är värda att satsa på. Att då inte alla arbetsgivare väljer att förlänga en anställning när till exempel en provanställning upphör är givetvis beklagligt, men kanske inte oväntat. När det gäller dem vars nystartsjobb har tagit slut planenligt har relativt få fått fortsatt anställning, men återigen: Det är fortfarande för tidigt att bedöma i vilken omfattning nystartsjobben har inneburit en starkare ställning på arbetsmarknaden för dessa. För alla som har haft ett nystartsjobb har dock detta inneburit att de fått in en fot på arbetsmarknaden, något som de tidigare saknat. Svaret på Patrik Björcks och Luciano Astudillos fråga är att det fortfarande är för tidigt att bedöma effekterna av reformen, och därför också för tidigt för att veta om förändringar verkligen behövs. Skulle det visa sig att förändringar behövs är regeringen beredd att göra sådana. När det gäller Patrik Björcks fråga om utbildning är svaret detsamma som jag lämnat tidigare i denna kammare: Att i rådande sysselsättningsläge öka volymerna i arbetsmarknadsutbildningen skulle på kort sikt bara minska antalet sysselsatta, och när de som får utbildning återkommer till arbetsmarknaden kan efterfrågan ha minskat.

Fru talman! Misslyckande för nystartsjobben är rubriken för interpellationen. Huruvida det är ett misslyckande eller inte kan man naturligtvis diskutera. Min bedömning att det är ett misslyckande utgår naturligtvis från vad åtgärden är till för, vad det är man har tänkt sig att lösa med denna åtgärd. Är det så att man har tänkt sig att några tusen skulle få tillfällig plats på arbetsmarknaden och kanske ett fåtal av dem få en fast tjänst är det klart att man kan tycka att det är en lyckad åtgärd. Men eftersom detta i stort sett är den enda åtgärd som arbetsmarknadsministern har kunnat presentera för att lösa det problem som man i alliansregeringen beskrev som en och en halv miljon arbetslösa som skulle sättas i arbete är detta inte bara ett misslyckande. Det är ett gigantiskt misslyckande. Det kommer inte ens i närheten av att åtgärda någonting av det som man har föresatt sig att lyckas med inom arbetsmarknadspolitiken. Man har slagit blå dunster i ögonen på svenska folket. Det som är fördelen nu är att politiken har fått verka så länge att den kan utvärderas. Tidigare har vi bara kunnat debattera det ideologiska innehållet, alla orättvisor och att man konsekvent har förskjutit maktförhållandena på arbetsmarknaden. Nu kan vi börja den konkreta utvärderingen av misslyckandet och se hur det har gått. Det är det vi gör här. Det är det denna debatt är till för. De flesta som har fått nystartsjobb har blivit arbetslösa igen. Det är så det ser ut. Det visar utvärderingen från Ams i den rapport som kom den 19 december 2007. Endast var tionde nystartsjobbare får stanna kvar på arbetsplatsen. Det är fakta. Det är liksom obestridligt. Det kan man inte säga någonting om. Den viktigaste och mest centrala åtgärden mot arbetslösheten visar sig nu inte fungera. Vad har då regeringen att svara på det? Egentligen ingenting. Det är klart att, som ministern säger i svaret, de 12 750 personer som har fått en ingång till arbetsmarknaden har fått en bättre ställning än de hade innan. Det har jag full förståelse för. Så långt kan vi vara överens. Men som ett arbetsmarknadspolitiskt redskap för att lösa de problem som arbetsmarknadsministern har föregivit att den här åtgärden ska lösa är det ingenting. Att det är för tidigt att dra några generella slutsatser av effekterna av nystartsjobb håller jag inte riktigt med om. Det är väl alldeles utmärkt nu när vi kan börja utvärdera att dra de slutsatserna. För övrigt är vi som har följt den här debatten ända sedan den startade inte särskilt förvånade. Det är snarare för sent att dra slutsatser. Den här åtgärden var otillräcklig. Den medverkar inte till att lösa de problem som faktiskt finns på arbetsmarknaden. Den är ett misslyckande. Enligt den här Amsrapporten har 12 700 personer fått ett nystartsjobb. Man säger att utvecklingen av antalet nystartsjobb är svag under andra halvåret. Det är också ett bekymmer som det kan vara spännande att höra arbetsmarknadsministerns synpunkter på. Inflödet av nya nystartsjobb har varit mindre än under mars-juni samtidigt som utflödet av personer som har haft ett nystartsjobb men av någon anledning har lämnat det har tagit fart. Det är en utveckling som gäller över hela landet. Återigen, de flesta som lämnar nystartsjobben blir arbetslösa. I slutet av den månad som man lämnat nystartsjobbet återfinns två av tre i arbetslöshet eller i program och aktivitetsstöd. Färre än var tionde som lämnar nystartsjobben får fortsatt anställning hos samma arbetsgivare. Som sagt var, nu kan vi utvärdera. Nu kan vi summera detta misslyckande. Nu har vi rätt att ställa frågor till regeringen och till ministern. Vad ämnar man göra? Vad har man för konkreta förslag? Uppenbarligen inte utbildning. Det har i alla fall ministern svarat på. Vi får väl fortsätta debatten.

Fru talman! Det är ändå lite anmärkningsvärt att arbetsmarknadsministern har så svårt att medge det alla andra ser. Nystartsjobben var inte den där mirakelmedicinen mot det så kallade utanförskapet som den borgerliga regeringen lovade före valet. Varför inte visa lite ödmjukhet och medge att bekämpningen av arbetslösheten och att nå målet om full sysselsättning, som är det mål som regeringen har satt upp, var svårare än så. Varför inte visa lite ödmjukhet? Trots brinnande högkonjunktur, nyfriskjobb och instegsjobb, trots försämringar för sjuka och arbetslösa var det inte så enkelt att få in dem som står längst från arbetsmarknaden på ett jobb. Varför inte medge att nystartsjobben inte var den mirakelmedicin som man sade före valet, Littorin? Hur var det Littorins kompisar sade före valet? Jo, det skulle komma 10 000 nystartsjobb i månaden. Sedan korrigerade man sig och sade att det blir 20 000 på årsbasis. Nu ligger vi strax under 13 000 nystartsjobb. Det är bra att de finns och att det är människor som ändå har fått en möjlighet att få ett jobb. Littorin säger i sitt svar att det är för tidigt att dra några generella slutsatser. Men, fru talman, ser han inte den tydliga trenden? Ser han inte att färre än 5 procent får stanna kvar på samma arbetsplats som nystartsjobbet givit? 30-35 procent har ett arbete kvar efter tre månaders nystartsjobb. Jämför man det med andra åtgärder och stödformer som arbetsmarknadspolitiken erbjudit är detta inte ett bra resultat. Det vet alla som kan lite om arbetsmarknadspolitik. Trenden är tydlig, och det borde åtminstone oroa arbetsmarknadsministern. Jag vill inte helt avfärda nystartsjobben. Jag är mycket tilltalad av deras konstruktion, inte minst av det faktum att det är en rättighet som omfattar fler än den traditionella arbetsmarknadspolitiken har gjort. De som söker socialbidrag och lever på försörjningsstöd, de som har varit sjukskrivna får också möjligheten att få ett nystartsjobb. Det är dessutom väldigt glädjande att vi har grupper som har stått väldigt långt från arbetsmarknaden som ska kunna ta del av det här. Men ser inte arbetsmarknadsministern trenden? Är han inte orolig ens för det som händer nu? Jag tror inte det, för nystartsjobben var den här mirakelmedicinen. Det var den quick fix som den borgerliga regeringen lovade för att lösa alla sorters så kallade utanförskapsproblem. Nu är det Littorin som har blivit utsedd att vara den som håller fast vid detta. På framsidan av det senaste numret av tidningen Arbetsmarknaden från Arbetsförmedlingen står det: Det finns bara en väg. Oj! Det där känns igen från början av 90-talet. Det är Littorin som är den som med tunnelseende ska försvara den här enda vägens politik. Visa lite ödmjukhet!

Fru talman! Jag måste säga att jag nästan är imponerad av hur negativ man kan vara till något som gett en så god start till så många. Ungefär 17 000 personer har påbörjat ett nystartsjobb. Vi vet att många också har slutat, men definitivt har de flesta stannat kvar. Jag tror att de känner väldigt stor glädje över detta. Jag tycker också att det är väldigt fascinerande att lyssna till den socialdemokratiska retoriken. Patrik Björck hävdar att "nu kan vi börja den konkreta utvärderingen av misslyckandet" genom att se hur det har gått för nystartsjobben. Fru talman! Vänta nu en stund! Vi förväntas alltså kunna utläsa och utvärdera hela regeringens politik utifrån en rapport som Arbetsförmedlingen har gett oss om nystartsjobb. Jag vill inte på något sätt förringa den rapporten. Den är viktig att följa därför att vi måste följa utvecklingen. Men alla fakta talar ändå emot interpellantens påstående. Under det här första året har vi i riksdagen fattat en mängd beslut som gjort att utanförskapet faktiskt har minskat med ungefär 160 000 personer. Vi har ett rekordhögt antal sysselsatta. Vi har den starkast växande arbetsmarknaden i Europa. Jag har verkligen svårt att förstå att det är ett misslyckande från regeringens sida. Fru talman! Interpellanten menar att nystartsjobbsatsningen är ett misslyckande och at det är regeringens enda åtgärd mot arbetslöshet. Då ställer jag mig frågan: Är det ett misslyckande att så många faktiskt har fått ett nystartsjobb när prognosen från början var runt 10 000 per år. De flesta har inte slutat. Är det den enda åtgärden undrar jag: Var har interpellanterna varit? Tror man om man sitter i arbetsmarknadsutskottet, fru talman, att det är arbetsmarknadspolitiken som ska få de 500 000 personer som har varit arbetslösa ut i arbete är det klart att vi har ett problem. Men det är företagen som anställer, och vi har fattat en mängd beslut här i riksdagen som gör det enklare att anställa och som gör det billigare att anställa. Vi ser också att när vi gör det mer lönsamt att arbeta ökar sysselsättningen. Det är ett stort paket, och nystartsjobb ska ses som en liten pusselbit i ett mycket större pussel. Jag är glad att arbetsmarknadsministern ser att vi måste följa utvecklingen och att det kan finnas problem. Jag är glad att regeringen faktiskt ser att det här också måste komma i offentlig sektor. Vi har beslutat om det här i riksdagen. Jag skulle därför vilja passa på att fråga arbetsmarknadsministern: Vilka förväntningar har regeringen på nystartsjobb i offentlig sektor?

Fru talman! Först hade jag tänkt inleda mitt inlägg med att säga någonting i stil med det jag brukar göra, att det är 150 000 personer som har lämnat utanförskapet sedan vi tillträdde. Det motsvarar en var fjärde minut, tre Borlänge eller tolv Söderhamn. Ni känner igen det. Men jag tänkte att jag skulle låta bli det den här gången. I stället ska jag hugga på det som Luciano Astudillo avslutade med, nämligen att Luciano ändå pratade sig varm för nystartsjobbens konstruktion. Min utgångspunkt är ganska enkel. Jag tycker att man ska vara principfast när det gäller målet, men man ska vara pragmatisk och ödmjuk när det gäller de verktyg man arbetar med. Man testar och provar. Funkar det inte riktigt som man har tänkt sig får man göra om, och funkar det inte igen får man gör om lite till. Det här är ingen exakt vetenskap, utan man måste bygga på erfarenheterna av de omständigheter som finns för handen. Problemet är bara att när vi gör det får vi kritik av er för att vi ändrar oss, att vi stökar till det, att vi gör något nytt och något annat och får frågan om vi inte trodde på det gamla och vad det kan vara. Det får vi väl ta då, men jag tror nämligen att det enda man kan göra är att göra på det sättet. Jag tycker att en väldigt bra konstruktion med nystartsjobben är att de är en rättighet och inte en programåtgärd, en rättighet som uppemot 200 000 personer skulle omfattas av. Jag skulle inte ha någonting emot utan skulle tvärtom inte önska något hellre än att alla de som är berättigade till ett nystartsjobb hade en möjlighet att få det och på det sättet komma in på arbetsmarknaden. Därför måste vi göra ungefär så som vi har gjort. Vi hade en prognos som sade 20 000 vid årets utgång, det vill säga 10 000 i snitt på årsbasis. Men det var som sagt en prognos. Eftersom det är en rättighet och inte en programåtgärd kan vi inte med säkerhet säga en siffra. Det är ju inte så att vi pekar på folk och säger att nu måste ni ta ett nystartsjobb, utan det är när man uppfyller rättigheten som man har möjlighet att få det. Det kräver också i andra änden en arbetsgivare som anställer. Jag skulle naturligtvis vilja, som också Luciano Astudillo och Patrik Björk var inne på, att väldigt många fler skulle komma in på arbetsmarknaden på det här sättet. 12 750 personer har fått en andra chans. Väldigt många av dem har inte haft någon kontakt med arbetsmarknaden under många, många år. Det måste ändå vara bättre att man får den kontakten, även om jag kan hålla med om att 16 procent som inte längre finns kvar på arbetsmarknaden naturligtvis är en alldeles för hög siffra. Låt mig vara tydlig och säga att jag skulle önska att väldigt många fler hade möjlighet att stanna kvar och få ett permanent arbete på det här sättet. För att det ska bli en debatt och eftersom ni nu är så väldigt kritiska till utformningen, skulle jag gärna vilja höra om ni har en egen idé om hur man skulle kunna ändra konstruktionen för att göra det möjligt för fler att komma in på arbetsmarknaden. Nu är jag fullt medveten om att en interpellationsdebatt naturligtvis är till för att ställa regeringen mot väggen. Vi har ju haft 130 stycken på oss för att ha just den leken för oss. Men jag skulle ändå tycka att det vore ganska intressant att höra om ni socialdemokrater, som hållit på att arbetsgruppa er i snart ett år, har någon idé om detta eller om ni fortsätter med att bara ha kritik. I så fall är det är inga problem; vi kan hantera det också. Men det vore ju trevligt med lite egna idéer. Sedan måste jag säga att när jag såg artikeln i tidningen Arbetsmarknad om att det bara finns en väg, den mot full sysselsättning, gjorde jag ungefär samma smilbandsdragning som Luciano gjorde. Någon annan väg är politiskt helt omöjlig. Det går inte att säga att man lämnar 4 procent kvar på perrongen. Jag återkommer till Elisabeths frågor i nästa inlägg.

Fru talman! Till Elisabeth Svantesson: Nej, den här interpellationsdebatten ska inte utvärdera hela den borgerliga alliansens misslyckande, utan vi håller oss till detta med nystartsjobben. Det kommer fler interpellationsdebatter, var så säker! Nej, Elisabeth, jag tror inte heller att det här är den enda åtgärden. Ni har ju faktiskt fixat 27 nyfriskjobb också. På den vägen och med den takten vet jag inte när ni har räknat in den en och en halvmiljon som ni själva har satt upp som mål. Det är klart att man kan raljera och skoja om det här, men tyvärr är det en bister verklighet att ni lämnar människorna i sticket. Ni gör ingenting och ni har inga förslag. Det är klart att det är spännande att höra att arbetsmarknadsministern är så öppen att han gärna tar till sig socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik nu när han står här med sitt eget misslyckande, i ruinerna av sin egen politik. Problemet är bara att arbetsmarknadsministern säger nej till alla våra förslag och att arbetsmarknadsministerns kolleger här i kammaren röstar ned alla våra förslag. Det är ju lite bekymmersamt. Sedan kan man ju hoppas och tro att arbetsmarknadsministern eller åtminstone Elisabeth Svantesson har läst våra motioner och våra reservationer när det gäller arbetsmarknadspolitiken, så jag tror inte att det ska vara någon hemlighet vad vi vill. Man ägnar sig åt någon sorts mytbildning och säger att vi ska berätta vad vi ska göra efter 2010. Vi har berättat vad vi ska göra 2006, 2007 och 2008 i alla våra reservationer och motioner med anledning av de förslag som regeringen kommit med. 2010 ska vi självklart också ha en politik som är bättre än er, var så lugna. Men nu diskuterar vi er politik i dag och vår politik i dag. De sista åren som vi hade ansvaret ökade antalet sysselsatta mer än det första året som arbetsmarknadsministern hade ansvaret. Ett sätt att utvärdera konkret, faktamässigt, bortanför floskler och allmänt tjafs är att titta på siffror, på vem som har levererat, hur man levererat och vad man levererat. Det är så det ska gå till. Det är därför vi vill utvärdera er nu. Jag förstår att ni vänder er mot det, att ni inte vill bli utvärderade för att ni tycker att ett år är för kort tid och så vidare. Men så fungerar inte politiken. Den är betydligt grymmare än så. Och det är inte bara vi som kommer att utvärdera er. Väljarna kommer också att utvärdera er. Huvuddelen av dem som lämnat nystartsjobben har blivit arbetslösa och en liten bråkdel av dem har gått till ett arbete hos den arbetsgivare som använt dem. Detta är bara ett bekymmer med nystartsjobben. Det finns fler. Två tredjedelar av jobben går till män. Det finns alltså ett genusperspektiv på det här också. När arbetsmarknadsministern hade arbetat med arbetsmarknadsfrågor i ett år upptäckte han att det fanns en skevhet på arbetsmarknaden. När vi införde nystartsjobben, säger arbetsmarknadsministern, ville vi att de skulle hamna i privat sektor, men när vi utvärderade dem efter ett år upptäckte vi att den här skevheten finns på arbetsmarknaden. Och jag säger: Bättre sent än aldrig. Det är väl bra att arbetsmarknadsministern har upptäckt det. Men det här var en kritik som fanns redan när nystartsjobben infördes en gång i tiden, så det kan ju inte ha varit förvånande. Nu kommer säkert arbetsmarknadsministern i sitt svar att säga: Nu efter ett års misslyckande har vi insett att det finns en sådan här skevhet. Nu ska vi öppna nystartsjobben även för den offentliga sektorn, och då ska vi på något sätt åtgärda det. Vi kommer att vara med även där och utvärdera, ifrågasätta och kritisera den politiken. Än så länge ser inte starten särskilt bra ut.

Fru talman! Jag förstår egentligen inte varför Littorin hela tiden berättar hur många interpellationsdebatter han har fått ta här i kammaren. 130 är han uppe i nu. Lite stolt säger han att det är kul att ta debatter. Och det kommer att bli väldigt många fler om det bara är han som blir den som står för en sorts pragmatisk hållning i retoriken men som i slutändan är den som benhårt får hålla fast vid politiken. Nystartsjobben, den borgerliga babyn som inte gett det resultat som man önskade, håller man fast vid, trots att resultaten visar att de inte är den där mirakelmedicinen mot det så kallade utanförskapet som man lovade inför valet. För att förstå vidden av problemen som Littorin har just nu är det viktigt att komma ihåg att den borgerliga politiken kring jobben handlar om tre saker. En var jobbskatteavdraget. Det finns ju en del som redan nu hävdar att det inte alls är säkert att jobbskatteavdraget kommer att öka den totala sysselsättningen. Det finns risk för att det till och med blir en lägre sysselsättning. En annan var a-kasseförändringarna som blev till försämringar. Det har lett till att vi har 400 000 fler människor utan inkomstförsäkring nu när vi ser att konjunkturen vänder ned och arbetslösheten riskerar att öka. Och så var det nystartsjobben. Detta var de tre benen som jobbpolitiken vilade på. Den här mirakelmedicinen fungerade inte. De flesta som får ett nystartsjobb blir arbetslösa efter nystartsjobbet. Det finns flera väldigt anmärkningsvärda saker i interpellationssvaret. Jag ska citera ur arbetsmarknadsministerns svar: "En av tankarna med nystartsjobben är att erbjuda personer som har svårt att få en anställning möjligheten att visa en arbetsgivare att de är värda att satsa på." Lite längre ned står det: "För alla som har haft ett nystartsjobb har det dock inneburit att de fått in en fot på arbetsmarknaden, något som de tidigare saknat." Men herregud, herr arbetsmarknadsminister, hela arbetsmarknadspolitiken handlar just om detta! Alla de anställningsstöd ni drog ned, praktikplatserna och utbildningsvikariaten som försvann - allt det handlar om att föra människor närmare arbetsmarknaden och se till att de får visa vad de går för. Har inte arbetsmarknadsministern förstått det? Nystartsjobben har en intressant konstruktion, men de måste också kompletteras med alla dessa andra delar. Om arbetsmarknadsministern nu är så pragmatisk som han gör gällande så finns det en konjunktur, åtminstone en borgerlig konjunktur, i att faktiskt säga: Allt vi gjorde var inte rätt, vi drog ned alldeles för mycket på stödet till de arbetslösa och vi jagade dem för mycket. Den senaste veckan har ni backat i allt från a-kassans obligatorium till sjukförsäkringar. Det är lika bra att ni tar tillfället i akt och säger som det är, nämligen att er jobbpolitik inte nådde ända fram. Ta chansen nu, arbetsmarknadsministern! Det är borgerlig konjunktur för att backa lite eller, som ni själva sade, ändra sig.

Fru talman! Man fortsätter att imponeras av den negativa synen på arbetsmarknadens utveckling. Luciano Astudillo har helt rätt när han säger att man måste komplettera med flera saker, och det är precis det vi gör. Men det är inte socialdemokratisk medicin, utan det är en annan medicin. Det ska vara lättare och billigare anställa. Vi gör saker så att sysselsättningen ökar. Tittar vi på nystartsjobben, som interpellationen handlar om, är det en viktig pusselbit. Det är ingen mirakelmedicin - det var aldrig tänkt att vara det - utan en viktig del där många människor har fått en chans. De allra flesta är kvar i sitt nystartsjobb; de har inte slutat. Det är också jätteviktigt att vi fortsätter att utvärdera. Vi ska fortsätta följa utvecklingen, även nu när nystartsjobben kommer i den offentliga sektorn. Vi har visioner om att de som står allra längst bort ska komma in. Förra mandatperioden, fru talman, hade Socialdemokraterna ingen jobbpolitik. Nu har de en anti-jobbpolitik. Alla deras förslag handlar i huvudsak om att återställa alliansens reformer; det är det enda de lovar oss. I skuggbudgeten klargör de att a-kassan ska höjas, arbetsgivaravgifterna ska höjas och alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska slå nya rekord i antal. Bara av konsekvenserna av den politiken kan man räkna till 60 000 färre jobb och ungefär 20 miljoner mindre att lägga på välfärd. Det går att räkna. Det vet ni; det vet vi. Fru talman! Det är lätt att vara kritisk när man inte presenterar egna förslag. Jag tror att vi ska fortsätta debatten om nystartsjobben. De är en viktigt pusselbit. De ska fortsätta utvecklas, och vi har alla ett ansvar att utveckla dem.

Fru talman! Vi ska vara principfasta i våra mål. Full sysselsättning måste vara det enda fokus vi har när vi arbetar. Men vi måste vara pragmatiska och ödmjuka i de verktyg vi använder oss av. Det är bland annat med den bakgrunden som vi nu utvidgar nystartsjobben till offentlig sektor och också till deltidarna. Elisabeth Svantesson frågade mig vilka förhoppningar vi har och hur vi ser på denna utveckling. Jag ska inte ägna mig åt att prognostisera, men åtminstone flera tusen måste vara målet. Återigen skulle jag vilja vända på det och konstatera att vi har 200 000 som är berättigade. Det är klart att vår målsättning, precis som Elisabeth själv sade i den andra inläggsrundan, måste vara att försöka hitta formerna som gör att så många som möjligt av dessa har en möjlighet att komma in. Jag tror att det finns ett behov i offentlig sektor. Det finns generationsväxlingsproblematik och annat som definitivt gör det attraktivt att anställa personer genom nystartsjobbskonstruktionen. Jag ser verkligen fram emot detta. När Patrik Björck diskuterar blir det bara högre och högre vevning i debatten. När vi började debattera för ett drygt år sedan var det lite lugnare. Men nu står jag i ruinerna av arbetsmarknadspolitiken och hur det nu var Patrik så livfullt ägnade sig åt att beskriva det vi gör. Jag vill påminna om två saker. Den ena är det vanliga socialdemokratiska tricksandet med siffrorna. Ni blåste upp utvecklingen under 2006 genom att till exempel i de siffror som Patrik Björck nämner räkna in friår, utbildningsvikariat och plusjobb och vad det nu var. Men med all respekt, om vi menar jobb som är permanenta anställningar, riktiga jobb, om man får kalla det för det, så var det en avsevärt lägre siffra och absolut inget att yvas över. Åtminstone kunde ni inte yvas över det under valrörelsen, för det var en bidragande orsak till valförlusten, om jag bara får påminna om det. Det andra är att vi nu har den snabbast sjunkande arbetslösheten i hela OECD-området. Månad efter månad ser vi oerhört starka siffror, vilket ni är väl medvetna om. Det är förmodligen därför som dessa debatter inte får något som helst medialt genomslag. Det blir - ursäkta språket, fru talman - nästan patetiskt när ni beskriver det som ruinerna av arbetsmarknadens utveckling när det är precis det omvända vi ser. Lite balans tycker jag att vi ska ha. Luciano Astudillo pratar om lite olika saker. En sak fastnade jag för. Det handlade om jobbskatteavdraget och dess betydelse. Det ska inte underskattas. Det är därför som en labourregering, en socialdemokratisk regering, i Australien håller på att genomföra motsvarande jobbskatteavdrag av precis samma skäl och med samma retorik som vi gjorde detta. Jag tror att Luciano Astudillo hade missuppfattat det jag brukar beskriva som de tre benen i vår arbetsmarknadspolitik. Det är ganska enkelt. För det första ska det löna sig att arbeta. Det måste löna sig mer att arbeta än att inte arbeta. Det är inte orimligt. För det andra ska det bli billigare och enklare att anställa. För det tredje ska vi se till att matchningsfunktionen fungerar bättre. Det är min elevator pitch , som det brukar kallas när man på ett snabbt sätt ska försöka beskriva vad det är vi håller på med. I detta ingår en del saker som är enkla att beskriva och svårare att genomföra. Det handlar om jobbskatteavdrag, förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, sänkta arbetsgivaravgifter när man ska anställa, förändrad myndighetsstruktur i Ams, de olika garantier vi har infört och vad det nu kan vara. Det handlar också om utbildningspolitikens betydelse och koppling till arbetsmarknaden. Jag säger precis som Elisabeth sade, nämligen att nystartsjobben var en åtgärd bland många. Vi ska utvärdera detta, och jag är fullständigt beredd att ändra om vi kan hitta ytterligare vassa saker för att göra det ännu bättre.

Fru talman! För andra gången säger Elisabeth Svantesson att de flesta är kvar i nystartsjobben. Bekymret med nystartsjobben är att i januari har siffran gått upp till 13 000 personer, och den var 12 700 i november. Man säger att utvecklingen av antalet nystartsjobb har varit svag under andra halvåret och att anledningen till det är att inflödet av nya nystartsjobb har varit mindre samtidigt som utflödet av personer som haft nystartsjobb och av någon anledning lämnat detta har tagit fart. Alltså har en usel start blivit en riktigt dålig fortsättning. Det är resultatet av denna politik. Min andra fråga i interpellationen gällde om arbetsmarknadsministern möjligen, mot all förmodan, skulle vilja öppna öronen och lyssna - lyssna på arbetsgivarna och lyssna på de arbetslösa och faktiskt förstå att en viktig insats för att komma till rätta med att matcha arbetslösa och jobb är utbildning. Den debatten har vi haft här i kammaren vid flera tillfällen. Frågan har jag ställt i interpellationen. Arbetsmarknadsministern har besvarat den nekande. Arbetsmarknadsministern är inte beredd. Men jag gör ett sista försök. När jag är ute och träffar arbetslösa och arbetsgivare är det inte i första hand lägre arbetsgivaravgifter eller subventioner de frågar efter. I första hand frågar de efter rätt arbetskraft med rätt kvalifikationer. Har vi då ett antal människor som står utanför arbetsmarknaden som inte har utbildning och kvalifikationer är det fullständigt rimligt att ge dem det verktyget. Då skulle man kunna tillfredsställa de arbetslösa, som får en chans på arbetsmarknaden, och arbetsgivarna, som får en möjlighet att expandera, gå vidare och satsa. Där skulle jag vilja vädja till arbetsmarknadsministern att faktiskt lyssna.

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern. Vi kommer att fortsätta följa utvecklingen med nystartsjobben. Vi kommer att ha den här bilden med oss: Det finns bara en väg. Hittills i den här diskussionen har arbetsmarknadsministern i och för sig retoriskt sagt att han är beredd att ändra sig, att han är ödmjuk och att om han ser att samhället och verkligheten förändras runt omkring honom kommer den borgerliga regeringen att ändra sin politik. Men i praktiken rör han ingenting alls - nada . Nystartsjobben förblir vad de varit. Fler kommer ut ur nystartsjobben som arbetslösa än med ett riktigt jobb efteråt. Det är ett bekymmer, och han visar ingen ödmjukhet inför detta. Sedan är det så, Elisabeth Svantesson, att det finns ett politiskt alternativ, inte minst när det gäller det som Patrik Björck tog upp sitt sista anförande, om arbetsmarknadsutbildning. Det är precis som han sade. Arbetsgivarna, arbetsförmedlarna, de arbetslösa, IFAU och den senaste utredningen om arbetsmarknadspolitiken - alla säger samfällt att den borgerliga regeringen ligger på en på tok för låg nivå när det gäller arbetsmarknadsutbildning. Men de håller fast vid det - den enda vägens politik. De håller fast vid att det är den nivån det ska vara på. Vi socialdemokrater har ett alternativ där. Vi säger: Satsa mer på arbetsmarknadsutbildningen, för det är ett sätt att hjälpa dem som står längst bort från arbetsmarknaden att faktiskt rustas för att ta de jobb som ändå kommer. Det är så att sysselsättningen har ökat i Sverige. Vi har haft en konjunktur som har varit väldigt bra för Sverige. Men de som står längst bort från arbetsmarknaden står kvar och väntar i socialbyrån och på arbetsförmedlingarna och lyfter sjukförsäkring. Där har ni ert totala misslyckande. I den konjunktur som vi befinner oss i har ni inte kunnat hjälpa dem som har haft det största behovet av det just nu.

Fru talman! Patrik Björck frågade, och Luciano Astudillo var också inne på det, om de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna. I den senaste utredningen pekar utredaren väldigt tydligt på att det måste finnas, som det heter, en kontracyklisk dimensionering, det vill säga att när man går upp i högkonjunktur börjar man så småningom komma till en punkt där det är för sent att sätta in stora volymer av arbetsmarknadspolitiska utbildningar, för då kommer konjunkturen att ha vänt. Det är ganska naturligt, och så har ju Socialdemokraterna hanterat arbetsmarknadspolitiska utbildningar i alla decennier. Problemet är bara att just i det här konjunkturläget är det definitivt för sent att sätta in arbetsmarknadspolitiska utbildningar i större utsträckning. Då låser man ju fast folk som borde ha ett arbete att gå till. Samtidigt levererar man, om man skulle göra det, utbildade personer när konjunkturen har vänt nedåt. Det är helt fel, och det skriver också utredningen väldigt tydligt. Det vi däremot ska göra är det som Luciano Astudillo var inne på i slutet. Vi lägger 12,6 miljarder kronor i jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga. Där finns precis detta med att hjälpa inte av konjunkturskäl utan av individskäl. Den enskilde personen ska rustas bättre för att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det måste vara grunden, tycker jag. Sedan pratade Luciano Astudillo i slutet om dem som står kvar på perrongen. En halv miljon av dem lämnade ni kvar där i förtidspension, som fullständigt exploderade under era tolv år i regeringsställning. Det var 553 000 personer som fick beskedet av den förra regeringen: Ni förväntas inte finnas kvar på arbetsmarknaden. Det håller vi på att städa upp. Det är inte ett lätt arbete, det ska jag villigen erkänna men vi kommer inte att ge oss på den punkten, för den enda vägen går mot full sysselsättning.