Minskat engagemang mot utanförskap

Fru talman! Luciano Astudillo har frågat mig hur jag ska se till att de som står längst från arbetsmarknaden får hjälp och med vilka resurser jag ska se till att Ams kan rekrytera coacher. Frågan är ställd utifrån att Luciano Astudillo har uppmärksammat att regeringen har gett Ams det tydliga uppdraget att prioritera dem som står längst ifrån arbetsmarknaden och att de arbetslösa behöver få bättre hjälp än tidigare med att få ett arbete, till exempel genom förbättrad coachning. Luciano säger sig inte förstå hur detta ska kunna genomföras med tanke på de resurser Ams förfogar över. Jag uppskattar att Luciano Astudillo ställer sig bakom regeringens tydliga inriktning på att förbättra den arbetsmarknadspolitiska verksamheten genom bland annat coachning. Regeringens arbetsmarknadspolitik har ett tydligt fokus på matchning och på dem som står längst från arbetsmarknaden. Genom att minska antalet åtgärder frigörs resurser för att förmedla jobb. Tidigare förmedlade man friår, nu coachar man till jobb. Det påverkar hur Ams utformar sin verksamhet och hur man använder tillgängliga resurser, bland annat genom att prioritera dem som har störst behov av hjälp och ett ökat inslag av coacher. Jag tror att man har låst fast sig i den gamla arbetsmarknadspolitikens tänkande om man omgående börjar tala om att det behövs mer resurser för att ge arbetssökande bättre service och tjänster. Snarare handlar det om ett behov av omfördelning av befintliga resurser. Regeringens ambition är att varje sökande på sikt ska ha en personlig coach. Detta ska inte ses som någon extra insats som ska ligga vid sidan om förmedlingsverksamheten utan som en tydlig viljeinriktning om hur arbetsförmedlingen ska utvecklas. Därför är jag är helt övertygad om att Ams kan påbörja utvecklingen av coachningen i år, inom ramen för de drygt 35 miljarder kronor som Ams har för bland annat arbetsförmedling och program.

Fru talman! Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Ni ska vara oerhört tacksamma för att vi socialdemokrater lämnade landets ekonomi i så bra skick. Bara två gånger de senaste 50 åren har det skapats så många jobb som det skapades förra året. Det är de frukterna ni skördar. Visst har vi socialdemokrater ändå anledning att vara självkritiska. Alltför många slogs ut på en allt tuffare arbetsmarknad. Vi lyckades inte svara upp mot det. Det tar vi socialdemokrater ödmjukt på oss. En ryckig arbetsmarknadspolitik gjorde att stödet inte alltid fanns där till hands för den arbetslösa. Det tar vi socialdemokrater också på oss. Men nu är det er politik som ska granskas. Det är en ny majoritet och en ny arbetsmarknadspolitik som gäller. Denna politik går inte ihop, Littorin. Förvisso har vi en högkonjunktur, och det innebär att vi kan dra ned på stödåtgärderna. Men man kan inte säga att man ska prioritera dem som står längst från arbetsmarknaden när man samtidigt drastiskt och brutalt drar ned på stödet till de arbetslösa från 145 000 i år ned till 90 000 och året därpå ytterligare ned till 60 000. Det betyder färre arbetsmarknadsutbildningar, praktikplatser och starta-eget-bidrag och inga plusjobb, anställningsstöd och utbildningsvikariat. Man kan inte heller säga att man ska prioritera dem som står längst från arbetsmarknaden när man skriver som man gör i det Littorinska regleringsbrevet till Ams som skickades ut i december. Man kan se att alla de verksamhetsgrenar som handlar om att ge stöd till dem som har svårast på arbetsmarknaden och den del som handlar om kompetenshöjande insatser är borttaget ur regleringsbrevet. Det går inte heller att med hedern i behåll prata om coachning samtidigt som man avser att kraftigt dra ned resurserna till arbetsförmedlingarna. På två år ska Ams dra ned sina resurser med 500 miljoner kronor i förvaltningsanslag. Det motsvarar 1 200 anställda. Därutöver väntas Ams få ett mycket större ansvar för introduktionen av flyktingar, men hittills har Ams varken lovats mer resurser eller fått direktiv till hur detta ska gå till. Vem ska då göra jobbet, Littorin? I Malmö är det i dag inte ovanligt att en arbetsförmedlare har 150-300 arbetslösa att jobba med. Hur ska de coacha dem som är arbetslösa? Hur ska de ge individuellt stöd? Biträdande länsarbetsdirektören i Skåne sade, när jag träffade henne i början på året, att man förvisso klarar sig det här året om man snålar in på allt annat. Men nästa år får man dra ned på personal och kan inte ge det stöd man önskar till dem som är arbetslösa. Man kommer dessutom att tvingas att stänga kontor. Littorin hävdar att jag är fastlåst i gammalt tänkande när jag drar in resursfrågan i detta. Jag menar att Littorin är fastlåst i ideologisk fartblindhet. Det gäller bland annat den här övertron på Beveridgekurvor, undanträngningseffekter och allt det som går före enskilda arbetslösas situation. Jag tycker att Littorin har mycket att svara upp mot vad gäller dem som står absolut allra längst bort från arbetsmarknaden. Det är de som drabbas av den här omställningen av arbetsmarknaden. Trots en bra konjunktur är det de som ställs utanför. Det är allvarligt, och det är cyniskt.

Fru talman! Jag ska försöka att låta bli att överideologisera den här diskussionen och i stället diskutera de faktiska sakerna. Luciano Astudillo hävdar att jag är fastlåst i Beveridgekurvor. Det är klart att vi som har ett övergripande ansvar också måste titta på det generella funktionssättet, och då måste man ibland ta vetenskap till hjälp och inte bara ägna sig åt allmänt tyckande. Det gör vi gärna. Det är helt korrekt att regleringsbrevet är omformulerat. Det vi har försökt göra - och det tycker jag är viktigt i den här utvecklingen av arbetsförmedlingens uppgift framöver - är att inte överbelasta Ams med alldeles för många separata delmål. Jag tycker att det har alldeles för mycket blivit så att Ams har blivit slasktratten i systemet. Så fort det har varit ett problem i någon del i ekonomin har man sagt: Låt Ams lösa det! Som om arbetsmarknadspolitiken vore svaret på livets alla gåtor, om jag ska hårdra det. Jag tycker att Ams ska ha ett väldigt tydligt mål, och det är att jobba med matchningen, alltså att para ihop de lediga jobb som nu finns med de arbetssökande som finns. I det ligger naturligtvis också en del av det som Luciano Astudillo pekar på, nämligen att man är anställningsbar för de jobb som finns. Där kan vi prata mycket om bland annat en rapport som kom från Ams i dag. Det var en debattartikel av Bosse Bylund på DN Debatt i dag som sammanfattade den. Jag tyckte att den var väldigt bra. Det är den ena biten. Det andra man ska arbeta med är just att försöka jobba mer med dem som befinner sig allra längst ifrån, därför att det är de som behöver vår gemensamma hjälp allra mest. Jag var inne på det i en tidigare interpellationsdebatt här. Den som befinner sig i långvarigt utanförskap och som är långtidsarbetslös har förmodligen fem sex olika myndigheter att försöka kryssa sig fram emellan. Vi som står här och är verbala har naturligtvis lättare att hantera det, även om det inte heller är särskilt lätt ens för oss, ska jag säga, att ha arbetsförmedling, a-kassa, försäkringskassa, kommun, sjukhus och vad det nu kan vara att försöka navigera bland. Jag är den förste tillskyndaren av att vi ska jobba mer med integreringen av de olika myndighetskontakter som man ställs inför. Jag tycker nämligen, just av det skälet att jag inte fastnar i Beveridgekurvor utan utgår ifrån den enskilde personen, att det är vår uppgift som stat att organisera oss på ett sådant sätt att den enskilde får hjälp genom de här systemen snarare än att motas av regler, systemkrockar och vad det nu kan vara. Där tror jag alltså egentligen, om man skalar bort Luciano Astudillos cyniska attacker, att vi ändå kan hitta någon typ av samsyn. Det hade jag hoppats. När det gäller programplatserna, nästa sak, är det en lite annan sak. Det tillhör ju det vanliga - Socialdemokraterna har gjort det flera gånger tidigare - att man drar ned antalet programplatser i en stark högkonjunktur. Man har då försökt göra det på de programplatser där de arbetslösa befinner sig eller borde befinna sig närmast arbetsmarknaden, för att uttrycka sig så, just för att inte låsa fast. Man kan naturligtvis ha synpunkter på omfattningen, och det är jag övertygad om att Luciano Astudillo har, men där är motivet, och det konjunkturmässiga motivet har ju Socialdemokraterna använt sig av flera gånger tidigare. Möjligen skulle jag säga att man kanske borde ha gjort den förändringen lite tidigare, om jag ska vara ärlig, men jag inser att Socialdemokraterna inte kunde göra det under valrörelseåret. Det kan jag förstå ur politisk synvinkel. Jag har ju också varit partisekreterare, så jag inser detta. Då är vi tillbaka vid den grundläggande frågan med olika typer av matchningsproblematik som finns, alltså: Hur ser vi till att underlätta övergången från arbetslöshet och in på arbetsmarknaden? Är det till exempel arbetskraftsbrist, som det nu är på många ställen? Är det så att vi behöver fler olika utbildningar? Då är min grundinställning den att långa utbildningar är det liksom lite för sent för nu, därför att nu är vi på eller har nyss passerat toppen av en högkonjunktur. Om vi tar de långa utbildningarna med flera år till - ja, arbetsmarknadsläget ser förmodligen annorlunda ut om några år. När det gäller de korta utbildningarna, ett par veckor eller så, för att få en examen som gör att man kan jobba - C-körkort eller liknande - tycker jag att arbetsgivarna faktiskt också kan vara med och ta ett ansvar. En investering i en maskin gör man gärna, men jag tycker att man också kan investera i sin personal.

Fru talman! Det är väldigt viktigt att förstå att de ekonomiska teorierna, Littorin, som ni har läst om i böcker - Beveridgekurvor och undanträngningseffekter - sedan när de ska appliceras på verkligheten inte riktigt behöver bli som man tror. Det finns samhällsekonomi och människor däremellan som påverkar. Det är viktigt att ta med sig det, så att inte teorierna alltid blir överordnade människorna - systemen överordnade människorna. Jag tycker att de förändringar som sker andas det: Man hänvisar hela tiden till någon sorts makroekonomiska förändringar som teoretiskt kanske leder till fler jobb. Ja, det gör de kanske, tror vi, men då till låglönejobb. Det har ju debatten handlat om. Vad gäller dem som står allra längst bort från arbetsmarknaden fick jag ett mejl från en arbetsförmedlingschef i Malmö. Han skriver, i stil med det jag sade i min inledning: I denna konjunktur är det naturligt att dra ned på de arbetsmarknadspolitiska programmen. Dock är det så att arbetsmarknadsutbildning är högt prioriterat. Det finns dock en risk att de personer som behöver längre tider i arbetsmarknadsutbildning eller behöver längre förberedande insatser inför en sådan kan få svårigheter att klara av utbildningen. Jag hoppas att jobb- och utvecklingsgarantin kan vara ett redskap i det vidare arbetet för dessa grupper. Det är rätt intressant att vi har en arbetsmarknadsminister som inte nämner det som eventuellt skulle kunna reparera all den skada som Littorin håller på att åsamka arbetsmarknaden. Det är ju jobb- och utvecklingsgarantin som han har lovat kommer nu i vår. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man inte nämner den utan tappar bort den i åtgärderna. Det visar lite på intresset för hur den ska se ut. Det är ju så att många undrar hur den här jobb- och utvecklingsgarantin ska se ut. Jag tror, med tanke på många av de försämringar som görs i a-kassan också, att det kommer att krävas väsentligt mycket mer resurser än vad Littorin har pengar till för att klara av att ge den kvalitet som behövs. Dessutom är det enligt Ams så att 80 procent av dem som riskerar att hamna här saknar eftergymnasial utbildning, så det kan vara så, trots att Littorin står här och säger något annat, att det behövs lite längre utbildningar. Då är det så att alla de förändringar som gjorts av inriktningen på arbetsmarknadspolitiken riskerar att drabba just de människor som har en bit kvar till det där arbetet. Jag vill ändå ge Littorin en chans här i slutet att reparera sina misstag och sina felsägningar genom att ändå ge några besked kring jobb- och utvecklingsgarantin, som jag tror eventuellt kan ge dem som står längst bort från arbetsmarknaden möjlighet att komma in. Det är frågor som Ams också är rätt intresserade av att få svaren på. Kommer jobb- och utvecklingsgarantin att byggas upp successivt? Det rör sig om rätt stora mängder människor, upp till 100 000 människor, som kommer att hamna där - poff! - över en natt, inte minst på grund av de försämringar som ni har genomfört på a-kassans område. Och hur kommer jobb- och utvecklingsgarantin att finansieras? Finansieringen måste vara robust. Det rör sig om 20-22 miljarder för att klara en bra verksamhet. Var finns de pengarna?

Fru talman! Jo, jag hade faktiskt jobb- och utvecklingsgarantin uppställd på min lista, men min talartid tog slut - tiden går fort när man har kul! Jag håller helt med - ja, kanske inte i kritiken mot regeringen! Vi jobbar väldigt intensivt just med jobb- och utvecklingsgarantin nu. Den följer tre spår. Det första spåret är naturligtvis det lagtekniska utrymmet. Det har sin gång. Därtill följer en annan väg, som är budgetarbetet, och den tredje är innehållet, alltså det som vi kanske ska ägna mest tid åt. När det gäller innehållet har vi nu haft flera partssamråd, och vi kommer att fortsätta diskutera med både parterna på arbetsmarknaden, Ams och andra hur vi på bästa sätt ska kunna utveckla innehållet på det sätt som vi, tror jag, ändå måste finna något slags enighet om, nämligen att göra personer som har varit borta från arbetsmarknaden så att säga anställningsbara. Det är det som det i grunden handlar om. Jag var i Norrköping i går hos min favoritsosse, som jag brukar säga, Lasse Stjernkvist, och träffade flera personer, arbetslösa, som nu läser på folkhögskola för att komplettera olika examina som de saknar. Det jag fick veta där var att det finns 6 000 personer i Norrköping som saknar grundskoleexamen. Det är klart att jag väldigt gärna kan hålla med om att då är man knappt anställningsbar. Så är det. Det är klart att man inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin ska ha en möjlighet att komplettera sin examen för att kunna vara bättre anställningsbar på arbetsmarknaden. Det tycker jag är en sådan rimlig åtgärd som jag gärna medverkar till ska vara möjlig. Jag vill än så länge avvakta lite grann. Nu jobbar vi som sagt intensivt på Arbetsmarknadsdepartementet just med alla de här tre delarna: lagstiftningen, budgeten och innehållet. Pengarna är en lite intressant fråga. Den första siffran jag hörde, från Dan Andersson på LO, var att det skulle kosta 2 miljarder, och nu är vi uppe på 22 miljarder. Wanja Lundby-Wedin var uppe i 6 miljarder i början av januari. Det är alltså 2-4 miljarder i veckan som kostnaderna ökar med. Låt oss återkoma till det när vi ser vad innehållet ska vara och vad vi räknar på, så ska vi nog kunna lösa det också. Men jag är fullt medveten om att det, precis som Luciano Astudillo säger, inte är gratis.

Fru talman! Motstridigheterna finns kvar. De som står längst bort från arbetsmarknaden ska prioriteras, men alla de stödåtgärder som fanns har dragits bort i regleringsbreven. Man drar också drastiskt ned på de andra arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Den individuella coachningen är inriktningen på den nya regeringens politik samtidigt som Ams ska dra ned sina resurser med 500 miljoner kronor på två år. 1 200 anställda ska väck. Det går inte ihop. Det håller inte. Förhoppningsvis har vi då en jobb- och utvecklingsgaranti som kan göra jobbet. Det slår mig här att det finns rätt mycket människor också i Malmö som har väldigt låg utbildning och som står långt från arbetsmarknaden. Det är ju tragiskt att den nya regeringen inte såg det när man valde att dra ned så drastiskt och radikalt i vuxenutbildningen, för detta drabbar ju just den här gruppen människor också. Det gäller att få den delen på plats igen. Vi kan hoppas på att Littorin blir en av dem som i budgetsammanträdena driver på för att satsa mer på vuxenutbildning. Sedan är det detta med resurserna. Den siffra jag hänvisar till - 20-22 miljarder - är den siffra som Ams Bosse Bylund skrev i ett remissvar till er. Han säger att det är den finansiering som behövs för att man ska kunna göra ett bra jobb och ge ett bra innehåll till den jobb- och utvecklingsgaranti som finns. Jag förstår att Littorin inte kan säga något om detta i dag, men det hänger i luften, och vi kommer noga att följa den förhandling han har att göra med övriga regeringen, inte minst med Finansen, så att vi får en bra jobb- och utvecklingsgaranti som kan hjälpa dem som står längst från arbetsmarknaden.

Fru talman! Det nämns lite olika siffror när det gäller pengarna. Dan Andersson pratar om 2 miljarder, Wanja Lundby-Wedin pratar om 6 miljarder, och Bo Bylund nämner i sitt remissvar 22 miljarder. Jag tror att man då har definierat sakerna lite olika och räknat in lite olika saker. Men ett är säkert: Det är inte gratis. Det är vi helt överens om. Jag ska göra vad jag kan för att se till att vi får ett rimligt innehåll i detta. Jag är helt övertygad om att vi måste få matchningen att funka. Vi har dragit ned på de programplatser som så att säga har varit närmast arbetsmarknaden för att vi i stället ska kunna göra lite mer för dem som befinner sig längst från arbetsmarknaden. Men det kommer ändå inte att vara gratis. När vi presenterar budgeten och innehållet kommer Luciano Astudillo säkert att ha åsikter om det. Och det är inte orimligt. Det är oppositionens uppgift att driva på och ifrågasätta och driva sin egen linje. Vi tar partssamråden på väldigt stort allvar för att vi ska kunna ta ställning till vilka de konkreta behoven är och hur man ska kunna göra det så bra som möjligt. Syftet är gott - det tror jag att till och med Luciano Astudillo kan hålla med om. Vi vill att de som befinner sig långt ifrån ska ha lättare att ta sig in på arbetsmarknaden.