Minoriteternas överlevnad i Irak

Fru talman! Robert Hannah har frågat mig om regeringen kan tänka sig riktat bistånd till Iraks minoriteter, på vilket sätt regeringen stöttar Iraks minoriteter samt om regeringen kan tänka sig att slussa stöd direkt till minoriteterna.

Regeringen har tagit del av de uttalanden som nyligen gjorts av FN:s särskilda rapportör i minoritetsfrågor, Rita Izsák-Ndiaye. Jag delar frågeställarens och den särskilda rapportörens oro över den utsatthet som många minoriteter i det krigsdrabbade Irak genomlever. Säkerhetssituationen i Irak är ansträngd, och våldsnivån är hög, med en fortsatt exempellös brutalitet från Isil/Daish. Etniska och religiösa minoriteter samt kvinnor och barn är särskilt drabbade av Daishs grova övergrepp.

Svenskt humanitärt bistånd vägleds av internationell humanitär rätt och humanitära principer. Det innebär att det humanitära biståndet måste riktas till alla behövande, oavsett deras politiska, religiösa eller etniska tillhörighet eller deras geografiska bosättningsområde. Även om de många minoriteterna är särskilt utsatta drabbar våldet alla folkgrupper i Irak, inklusive sunni, shia och kurder. Inom det svenska utvecklingsbiståndet har frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive respekt för personer som tillhör etniska eller religiösa minoriteter, alltid varit en hörnsten.

Historiens oläkta sår präglar många som har flytt till vårt land. De bär också med sig ovärderlig kunskap. Regeringen för en löpande dialog med representanter för olika minoritetsgrupper med rötter i Mellanöstern. Vi behöver få en djupare förståelse för situationen, utmaningarna och behoven. Genom samtal med de direkt berörda och deras företrädare vill vi göra Sveriges insatser effektivare. Sverige är som stor givare och medlem i de multilaterala utvecklingsorganen, till exempel World Food Programme och Unicef, aktivt pådrivande för att vinnlägga oss om att biståndet hanteras ändamålsenligt och når fram till de mest behövande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige och EU stöder ansträngningar för att få ett slut på våldet och nå en långsiktig politisk lösning i Irak. I det senare arbetet har vi bland annat täta kontakter med FN:s lokala mission, Unami. Tillsammans verkar vi för ett Irak som är inkluderande och demokratiskt och ger skydd åt landets hela befolkning, oavsett folkgrupp och trosinriktning, samt stöder en demokratisk, fredlig utveckling i Irak. EU har slagit fast vikten av ansvarsutkrävande för brott och övergrepp, inklusive brott mot personer ur minoritetsgrupper.

Sverige har ett brett och långsiktigt engagemang för Irak. Det följer tre huvudspår. Det första är politiskt och syftar till att stödja dialog och försoning mellan landets olika religiösa och etniska grupper. Vid utrikesministerns och försvarsministerns besök i Irak i november underströks detta genomgående i samtalen med företrädare för Iraks regering liksom med representanter för det kurdiska självstyret i Erbil. Sverige betonade även vikten av att mänskliga rättigheter respekteras fullt ut, inklusive en förbättrad situation för kvinnor i Irak samt att rättsstatens principer efterlevs. Ministrarna visade också stöd för den demokratiska processen och samhällets mångfald i samband med särskilda möten med representanter för det civila samhället och minoritetsgrupper.

Det andra huvudspåret är ett omfattande humanitärt bistånd. Sedan konflikten i Irak utbröt i början av 2014 har Sverige till dags dato bidragit med 456 miljoner kronor i humanitärt bistånd. Vi har också bidragit med 35 miljoner kronor till FN:s fond för stabilisering av områden som befriats från Daish, och vi sitter med i fondens styrkommitté. Vi hör till de EU-länder som tar störst ansvar för civilbefolkningen i de krigsdrabbade länderna i Mellanöstern.

Som ett tredje huvudspår bidrar Sverige med militärt stöd genom den internationella koalitionen om ett drygt 60-tal länder som stöder Irak i kampen mot Isil/Daish. Sedan augusti 2015 bidrar Sverige med ett militärt utbildningsbidrag till de insatser som koalitionen genomför på inbjudan av den irakiska regeringen. Huvuduppgifterna för den svenska styrkan, som består av 35 personer, är utbildning och rådgivning till de irakiska självförsvarsstyrkorna i norra Irak. Däri ingår även utbildning i internationell humanitär rätt.

Fru talman! Jag tackar biståndsministern för hennes svar. Jag vill börja med att påpeka att jag är mycket stolt över att Sverige är en sådan stor bidragsgivare av humanitärt bistånd till Irak och har varit det under väldigt många års tid, även om jag själv skulle vilja se en mycket större militär insats för att utrota och krossa Isis, som väl är det som behövs. Jag anser också att det är ett folkmord som pågår i Irak och i Syrien i dag. Att Miljöpartiet i morgon kommer att rösta emot ett sådant erkännande från den svenska riksdagens sida tycker jag är otroligt synd. Det visar att ord och praktik kanske inte alltid samstämmer. Det är många vackra ord som biståndsministern här framför. Om det hade varit så i praktiken hade jag inte behövt stå här i dag, men det är inte så.

Jag delar biståndsministerns grundsyn inom biståndspolitiken. Biståndet ska vara objektivt, det ska ges efter behov och det ska ske subjektivt. Men så är det tyvärr inte med biståndet till Irak. Jag har besökt Irak, och jag kan garantera biståndsministern att detta bistånd inte når fram till minoritetsgrupperna. De grupper som behöver biståndet mest får inte del av det svenska biståndet i dag, och det är just till de utrotningshotade minoriteterna som biståndet inte når fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag anser att biståndsministern är en mycket kompetent person. Men jag anser att hon i detta fall har fel. Jag anser också att man ska sluta lyssna så mycket på rådgivarna på Utrikesdepartementet eftersom de uppvisar en stor okunskap i denna fråga om vilka som biståndspengarna faktiskt går till. I dag står jag här för att pengarna inte riktas till alla, för att de inte ges rättvist och för att minoriteterna har varit utrotningshotade under tio års tid och riskerar detta ännu mer. Minoriteterna riskerar att inte finnas kvar om tio år. År 2003 fanns det 200 000 mandéer. I dag bor det 1 000-2 000 kvar i Irak. Det bor dubbelt så många i Eskilstunaområdet. Detta beror på att vi inte har hjälpt till i området och inte skyddat dem.

FN:s rapportör för särskilda minoriteter, Rita Izsák-Ndiaye, ber omvärlden att stötta just dessa minoritetsgrupper eftersom det är dessa som riskerar att utrotas. Det är assyrier/syrianer, bahaier, failikurder, yarzanier, mandéer, shabaker, turkmener, yazidier och zoroastrier. Ges inte biståndet direkt till dem ges det i så fall till makthavare.

När jag har varit i Irak har jag talat med olika typer av makthavare. De erkänner att de lägger 80 procent i egen ficka. 20 procent av det bistånd som ges till staten eller myndigheterna når fram på riktigt. Det är vad deras egna politiker med olika inriktningar på plats har sagt.

Då tycker jag att det är intressant att biståndsministern också stöttar och vill ge pengar till en svensk organisation som heter Islamic Relief. Islamic Relief är en muslimsk organisation som ger pengar och stöttar bistånd. Hur ska man då tro att otroligt diskriminerade grupper som är religiösa minoriteter och som har varit förtryckta, utrotade, jagade och hetsade de senaste tio åren någonsin ska vända sig till Islamic Relief för att få bistånd och stöd? Det händer inte i praktiken.

Alla källor som jag har talat med under min vistelse där säger att pengarna inte når fram, att pengarna hamnar i makthavarnas fickor och att det enda sättet för att man ska kunna vara säker på att pengarna hamnar rätt är att jobba direkt med organisationer som vänder sig till minoriteterna för att stötta dem.

När jag var på plats samtalade jag även med den svenska ambassaden i Bagdad och frågade dem rakt ut om biståndet når fram och om de kan garantera det. De sa nej. De kan inte garantera att biståndet når fram, och de kan definitivt inte garantera att det når fram till minoriteterna.

Då tycker jag att det är mycket oroande att ha inställningen att allt är frid och fröjd och att vi satsar jättemycket pengar. Jag är stolt över hur mycket pengar Sverige satsar. Men om pengarna inte når fram till de mest utsatta minoritetsgrupperna, varför skickar vi dem i så fall?

Mot bakgrund av detta vill jag fråga biståndsministern följande: Varför kan svenskt bistånd ges till Islamic Relief, som riktar sig till majoritetsgrupper, och inte till de minoritetsgrupper som faktiskt är utrotningshotade i Irak? Och hur säkerställer ministern att minoriteterna faktiskt får del av det svenska biståndet och det som har framförts med vackra ord här i dag?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar Robert Hannah för det stora engagemang som han visar för denna otroligt viktiga fråga och för den utsatta situation som miljoner människor i Irak i dag befinner sig i. Siffran 10 miljoner människor som är i behov av humanitärt stöd håller på att öka till 13 miljoner människor.

Sverige är en av de allra största givarna både av bilateralt långsiktigt stöd och av humanitärt stöd till Irak i dag.

Jag vill börja med att svara på frågan om Islamic Relief eftersom det skrivs en del om den. Detta stöd inleddes under den förra regeringens tid, av biståndsminister Gunilla Carlsson. Det är Sida som kontrollerar hur dessa organisationer lever upp till de strikt neutrala humanitära principer som alla organisationer måste efterleva om de ska få svenskt stöd. Denna organisation får också stöd via EU och via FN och är erkänd av alla större aktörer. Att det är en islamisk organisation har ingen betydelse, lika lite som att Svenska kyrkan, Diakonia, Missionsförbundet och en rad kristna organisationer också bidrar med humanitärt stöd ute i världen - för att få detta sagt. Det finns ingenting som hindrar andra mindre organisationer att få vara utförare av humanitärt stöd eller bistånd som vi kanaliserar på olika sätt, bland annat genom FN, EU och även i vårt direkta bilaterala stöd.

Den förra regeringen ville fasa ut direkta bilaterala stöd. Jag tog själv beslutet förra året att inte göra det utan se till att det fortsätter fram till december 2016. Där riktar vi bland annat in oss på att stödja regeringens samordningsfunktion och parlamentet, så att vi har ett legitimt styrelseskick med transparens. Vi stöder även medierna. Det handlar om att vi ska ha en långsiktig politisk lösning, där vi också ställer krav på regeringen att den ska föra en inkluderande politik som inkluderar alla minoriteter.

Delar av Irak är ockuperat av Daish/Isil. I dessa områden är det nästan helt omöjligt att nå fram på grund av säkerhetsrisken. Då kan man försöka samarbeta med olika lokala aktörer, vilket jag är helt säker på att våra utförare gör i den utsträckning som det går.

Sverige är också en mycket stor givare till UNDP:s stabiliseringsfond, som snabbt går in i de områden som har blivit befriade från Isil/Daish. Vi har gett 35 miljoner för att människor ska kunna återvända till dessa områden.

Vi för en dialog med de utsatta minoriteterna, både med de representanter som kan finnas här i Sverige och de som har flytt. Jag träffade den yazidiska flickan Nadia Murad, som har varit med om fruktansvärda saker. Hon var här i Sverige och berättade om yazidierna och om sin fruktansvärda situation. Vi är otroligt medvetna om detta, vilket jag vill understryka. Det finns absolut ingenting som hindrar att man jobbar med mindre organisationer som kan nå ut i dessa svåra områden. Men i områden som har belägrats av Daish är det mycket svårt.

Man respekterar inte de humanitära principer som andra stater gör, där man kan släppa fram neutrala hjälpgivare. Det gör inte Isil eller Daish. Vi kan också konstatera att antalet humanitära biståndsarbetare som har dödats eller tillfångatagits under de senaste åren har ökat alarmerande. Det här är en fruktansvärt farlig miljö att arbeta i. Vi vill göra allt för att ändra på den saken också genom humanitära toppmöten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag instämmer helt och hållet i biståndsministerns bild av vilka Daish, Isis, är. Jag anser att man inte kan tala fred med Isis. Daish måste krossas och helt enkelt utrotas för att de begår folkmord. Därför menar vi från Liberalarena att man bör gå in starkare militärt och erkänna att det pågår ett folkmord, så att insatserna ligger i paritet med de brott som begås.

Jag tänker återkomma till situationen för minoriteterna i Irak. Om vi inte vågar direkt stötta minoriteterna kommer de inte att finnas kvar om tio år. För tio år sedan fanns det 1 ½ miljon kristna i Irak. I dag är det 250 000-300 000 kristna. För tio år sedan fanns det 200 000 mandéer i Irak. I dag finns det några tusen. Under de senaste tio åren har bahaier, zoroastrier och andra folkgrupper fått ta den största smällen, och de kommer att ta den största smällen igen i det här kriget.

Det finns en extrem sekterism i Irak där shiamuslimerna, sunnimuslimerna och kurderna är tre olika starka grupperingar. De kan skydda och försvara sig själva militärt. Men det kan inte minoritetsgrupperna göra. Därför blir det som en irakisk parlamentariker beskrev det för mig: De blir fotbollar i fotbollsmatcher mellan olika grupper.

Jag tycker att det är jättebra att man satsar på att arbeta för ett enat Irak, men om det uppstår en konflikt kommer den att ske på minoriteternas områden. Den kommer att ske i Sinjar, på Nineveslätten eller i områdena där turkmenerna finns. Det är de som kommer att drabbas värst. Därför måste det svenska biståndet riktas dit.

Jag vill ta upp ett väldigt tydligt exempel. Det är de yazidiska flickorna som våldtagits. De är de yazidiska flickorna som har sålts på slavmarknader. Det är de yazidiska flickorna som har varit de mest drabbade.

När jag var i Irak berätta yazidiska flyktingar för mig att när de pluggade på Mosuls universitet var det fritt fram att våldta eller döda yazidier, eftersom man kunde behandla dem hur man ville. Situationen som har varat sedan 2003 har varit extrem. Dessa folkgrupper litar inte på Islamic Relief eller på någon annan organisation som inte arbetar direkt för minoriteter som de kan stöttas av, lita på och skyddas av. Det är jättebra att man arbetar via Unicef eller liknande, men man ska inte tro att minoriteterna kommer att lita på de irakiska myndigheterna eller på organisationer med muslimsk stämpel. Det vore väldigt vanskligt för dem att ens våga göra det.

Sinjar befriades från Isis i november. Vad har då hänt? Har människor återvänt till Sinjar? Nej, det har de inte gjort. Varför ska man återvända till en region som inte har elektricitet, där husen är förstörda, där man inte kan vara säker på att vara skyddad från Isis om man återvänder, där det inte finns någon framtid eller något hopp? Det som nu händer är att de yazidiska flyktingarna, assyriska flyktingarna och de andra flyktingarna är kvar i flyktinglägren därför att de inte har någonting att återvända till. Det beror i mångt och mycket på att varken den kurdiska regeringen eller den irakiska regeringen kommer att satsa på dessa områden, eftersom det är konfliktområden som de båda gör anspråk på.

Vad kommer att hända när Nineveslätten befrias från Isis? Ingenting, gissar jag. Det kommer bara att vara ett tomt, öde område, om man inte vågar göra några insatser, om inte det internationella samfundet vågar säga: Här satsar vi på återuppbyggnad med pengar direkt från Unicef eller andra organisationer på plats som arbetar med minoriteter. Annars kan jag garantera biståndsministern att om tio år kommer det att vara ännu fler mandéer, assyrier, bahaier med flera som kommer till Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Iraks befolkning har ökat med 30 procent medan assyrierna har minskat från 1 ½ miljon till 250 000-300 000. Det är orimliga proportioner där minoriteterna blir de absolut mest drabbade och i praktiken utrotade. Där önskar jag verkligen att de vackra orden som ministern förde fram här efterlevs i praktiken. I verkligheten kommer inte dessa minoriteter att finnas kvar om inte Sverige och andra länder agerar starkare för att stödja dem.

Fru talman! Det är viktiga frågor som förs fram, men det är kanske fel land att föra fram grova anklagelser mot. Sverige är en av de största humanitära givarna till Irak. Vi gav 180 miljoner kronor i humanitärt bistånd förra året, och vi kanaliserade detta via UNHCR, World Food Programme, Unicef, alltså alla de organisationer som jag tror att Robert Hannah vill att vi ska använda oss av. Jag vet inte hur stor del som har gått via Islamic Relief eller andra organisationer, men vi går huvudsakligen via FN-kanaler.

Vi har fattat beslut om ett långsiktigt stöd på 40 miljoner för att stärka statsförvaltning, parlament och fria medier och också för att bygga upp en långsiktigt hållbar stat. Vi har gett 35 miljoner till UNDP:s stabiliseringsfond som går in i de områden som har blivit befriade från Isil. Ett exempel är Tikrit, där universitet nyligen har öppnats med i dagsläget 16 000 nyinskrivna studenter. Vi stöder också minröjning i Irak med 15 miljoner kronor i år.

Vi för en mycket aktiv politisk dialog. Vi driver Alexandriainstitutet i Kairo, som för dialog mellan olika religiösa minoriteter. Ambassaden i Bagdad gör ett strålande arbete. Vi jobbar politiskt genom att tala om en inkluderande politik för att bygga för framtiden. Vi satsar humanitärt och militärt med 35 militärer som bedriver utbildning bland annat i mänskliga rättigheter och i humanitär rätt.

Vi driver också att Irak ska ansluta sig till Internationella brottmålsdomstolen så att de ansvariga för dessa krigsbrott ska kunna ställas till svars. Om de inte ansluter sig måste man göra det via FN:s säkerhetsråd. Det är oerhört viktigt att de som har begått dessa horribla och fruktansvärda brott mot oskyldiga människor ska ställas till svars.

Vi driver och ser den här frågan som oerhört allvarlig. Vi för också en dialog med våra organisationer så att de ska nå ut till dem som bäst behöver det. Det är den principen som ska styra det humanitära biståndet. Annars finns det en risk för att man politiserar det biståndet, och då driver man i stället på konflikter. Det finns ett skäl till att man har principen om opartiskhet när det gäller det humanitära biståndet eftersom det annars kan utsättas för större fara och attacker. Det kan också tas till intäkt för att det finns utomstående som försöker blanda sig i konflikter.

Det är väldigt viktigt att stå upp för den principen också till skydd för våra hjälparbetare ute i fält i väldigt svåra och farliga miljöer. Inte minst när det gäller Isil- eller Daishockuperat område är det oerhört viktigt att dessa människor åtminstone ska ha en möjlighet att nå ut för att hjälpa dem som, så som Robert Hannah beskriver, lever under ett fruktansvärt förtryck, hot om våld och utsatthet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller frågan om det pågår ett folkmord har utrikesministern sagt här i kammaren att det kan röra sig om försök till folkmord. Det viktiga är att vi ska se brottet och att alla stater har en skyldighet att skydda sina medborgare.

Fru talman! Som jag sa i mitt första inlägg finns det över huvud taget inga skiljelinjer. Jag stöder helt och hållet det biståndsarbete som Sverige gör. Jag pratar absolut inte skit om Sveriges bistånd. Jag tycker att det är fantastiskt och att vi till och med kan göra mer. Jag är väldigt stolt över Sveriges biståndsarbete.

Det här handlar om vackra ord, men i praktiken når de inte fram till dem som mest behöver bistånd. Därför blir det väldigt många vackra ord från biståndsministern, men i praktiken betyder de ingenting.

Man pratar om inkluderande politik i Irak, men det är så sekteristiskt där att de grupper som inte har egna resurser i praktiken är maktlösa. De har ingen makt och ingen ställning i samhället. Man kan behandla dem som man vill. Får inte dessa grupper en starkare maktställning gentemot de stora grupperna, så att de kan stå på egna ben och själva avgöra sitt eget öde, kommer de inte att finnas kvar i regionen framöver. Det är den enkla och bistra sanningen. Svenskt bistånd är jättebra, men når det fram på ett effektivt sätt? Nej.

Då undrar jag: Kommer biståndsministern eller hennes ersättare att själv åka ned dit och undersöka om minoriteterna faktiskt nås av biståndet eller hur de kan stöttas? FN:s särskilda rapportör pekar på att de här grupperna måste få ett särskilt stöd för att överleva. Det är inte någon amatör som säger det, och det är inget som jag bara står och säger här i kammaren, utan det är FN:s särskilda rapportör för minoriteter som säger att det här stödet måste till - annars kommer de inte att finnas kvar.

Jag tycker att det Sverige gör är fantastiskt, men om det inte kommer fram i praktiken är de här grupperna eftersatta. Det är också så att maktbalansen blir ännu mer ojämn om biståndet inte når fram till dem som är mest utsatta utan bara till andra grupperingar. Jag skulle verkligen vilja att biståndsministern undersökte den här frågan grundligt.

Fru talman! Jag kan försäkra ledamoten om att Sverige i egenskap av en av världens största humanitära givare ständigt för den här dialogen med våra utförarorganisationer, FN-organisationerna och civilsamhällets utförare. Vi har till exempel Kvinna till kvinna, en svensk organisation som arbetar i regionen med att stärka kvinnors rättigheter. Vi jobbar med mediefrihet och en lång rad viktiga insatser som ska bygga samhället i Irak inför freden. Vi för en dialog med premiärminister Abadi och hans regering om att föra en inkluderande politik gentemot landets olika folkgrupper och etniska och religiösa minoriteter. Det är oerhört centralt också i kampen mot Daish och för stabiliteten i landet och Iraks territoriella integritet. Då handlar det också om budgetfördelning och hur oljeresurserna ska fördelas.

Mycket riktigt är det så att flera av de här minoriteterna sakta men säkert försvinner ur landet eller dödas. Det är ett faktum. Men vi gör vad vi kan från vår sida för att vårt stöd ska nå dem som bäst behöver det. Man kan inte definiera detta utifrån etnisk eller religiös tillhörighet, utan vi ska nå fram dit vi kan nå fram med de medel vi har på ett sätt som inte bidrar till konflikter utan hjälper människor där det går.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror också att det politiska spåret är väl så viktigt. Det är viktigt att vi för den här dialogen. Det är viktigt att vi stärker parlamentet och regeringskansliet och för en dialog kring hur fördelningspolitiken ska se ut i Irak för att man ska kunna ha ett långsiktigt hållbart demokratiskt samhälle. Sverige kommer, som jag har sagt tidigare, att stå fast vid att stödja Irak och dess minoriteter.

Överläggningen var härmed avslutad.