Miljömässigt motiverade krav på avloppsrening

Fru talman! Runar Filper har frågat mig om jag anser det vara rimligt att Havs- och vattenmyndigheten väljer att inte publicera en rapport och om myndigheten har ett ansvar att säkerställa att kommunala myndigheter ställer miljömässigt befogade krav på avloppsrening.

Det är inte min eller regeringens uppgift att bestämma hur myndigheten ska agera i ett enskilt ärende. Regeringen får enligt regeringsformen inte styra hur en myndighet ska tillämpa en lag eller besluta i ett enskilt ärende som rör myndighetsutövning. Jag ska således inte kommentera att myndigheten har valt att inte publicera den aktuella rapporten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller frågan om Havs- och vattenmyndighetens ansvar för enskilda avlopp har myndigheten tillsynsvägledning för enskilda avlopp enligt 9 kap. miljöbalken.

Fru talman! Jag tackar miljöministern för det korta svaret.

Bakgrunden till interpellationen är alltså att Havs- och vattenmyndigheten har finansierat ett forskningsprojekt kring enskilda avlopp som har resulterat i rapporten Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp - smittskydd och fosfor. Rapporten visar att fosfor från enskilda avlopp inte är ett specifikt stort miljömässigt problem på samma vis som man har trott tidigare. Men Havs- och vattenmyndigheten har ändå valt att inte publicera rapporten, trots att den har känt till resultatet i två år.

Först valde Havs- och vattenmyndigheten att förhala en publicering genom att kräva att forskarna skrev om rapporten. Men även när den omarbetade versionen presenterades nästan ett år senare valde myndigheten att trots detta inte publicera rapporten, utan verkar uppenbarligen vilja förhala den ytterligare.

Naturvårdsverkets nuvarande vägledning avseende avloppsvatten tar i dag inte i tillräcklig utsträckning hänsyn till markretentionen, alltså omgivningens förmåga att kvarhålla och rena det spillvatten som lämnar en avloppsanläggning.

Havs- och vattenmyndigheten baserar sin nuvarande rekommendation på gamla och osäkra källor. Därför är det viktigt med ny forskning med syfte att samla information och fakta för att säkerställa hur stort problemet med fosfor i avloppsvatten verkligen är eller inte är.

Havs- och vattenmyndigheten har inte heller arbetat om de vägledningar som kommunernas miljötillsyn använder sig av eller uppdaterat instruktionerna, trots påpekanden från forskarna om direkta felaktigheter.

Jag förstår att miljöminister Skog inte kan eller bör uttala sig om en enskild myndighets agerande. Men anser statsrådet verkligen att det är rimligt att enskilda myndigheter likt Havs- och vattenmyndigheten inte säkerställer att kommunala myndigheter ställer miljömässigt befogade krav på avloppsrening hos enskilda fastighetsägare?

Fru talman! Jag imponeras över Runar Filpers detaljkunskap i denna fråga. Den överstiger vida min egen. Jag kan inte särskilt mycket om retention och fosfor i olika markförhållanden. Det är få forskare i detta land som behärskar denna materia.

Den fråga som vi diskuterar är en vetenskaplig rapport beställd av en myndighet, och den har hanterats på det sätt som vetenskapliga rapporter brukar hanteras. Den har remitterats och tröskats igenom på olika sätt. Och som alltid när en myndighet har beställt en rapport fattar den i slutändan också ett enskilt beslut om rapporten ska publiceras eller inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan i sig är självklart värd att diskutera. Där är det viktigt att vi från politikens sida samlar information och på en mer övergripande nivå bildar oss en uppfattning om hur stort miljöproblemet med de enskilda avloppen i Sverige är och ställer frågan: Behöver vi mer styrmedel eller mer kunskap i den delen?

Våra myndigheter är, vad jag förstår, överens om att det finns en betydande vetenskaplig samsyn om de enskilda avloppens miljöpåverkan.

Enligt de uppgifter som har nått mig kommer hälften av den fosfor som Sverige tillför till Östersjön från land från jordbruk. Andra stora källor är avloppsvatten via reningsverk och via mindre avlopp.

Frågan om hur mycket avloppsvatten från en enskild anläggning som behöver renas beror på var anläggningen finns. Om omgivningen är känslig och påverkas av många små avloppsanläggningar som ligger på samma ställe ställs högre krav. Det är ganska uppenbart. Det behöver man inte vara vetenskapsman för att förstå. Om en anläggning finns på långt avstånd från brunnar, badplatser eller vattendrag ställs lägre krav.

En bedömning görs av vilken rening som är rimlig för varje anläggning. Om avloppsanläggningen riskerar att bidra till övergödning krävs inte särskild rening av fosfor enligt dagens regler. Däremot krävs det nästan alltid en grundläggande rening för att minska utsläpp av smittämnen och organiskt material. Om man gör det får man nästan alltid på köpet en viss rening av fosfor.

Bedömningen av när det ska krävas extra rening är en uppgift för våra myndigheter. För att göra det beställer de forskningsrapporter och tar in dem som en del av sin verksamhet.

Förutom den rapport som vi nu diskuterar genomförde Havs- och vattenmyndigheten två andra projekt för att uppdatera vägledningen av riskerna med avloppsanläggningar.

Det är självklart mitt ansvar som minister att tillse att myndigheterna håller sig uppdaterade. Jag kan konstatera att ansvarig myndighet gör just det. Man beställer forskningsrapporter, hanterar dem och låter dem påverka myndighetens arbete på det sätt som man själv anser vara rimligt.

Fru talman! Jag tackar miljöminister Karolina Skog för detta.

Vi i Sverigedemokraterna vill först och främst påpeka att vi ser positivt på åtgärder som vidtas för att bidra till en bättre vattenmiljö och minska eventuell övergödning av vattendrag, sjöar och hav. Det är mycket viktigt. Men det ska också påpekas att många av de åtgärder som föreslås för över 700 000 enskilda avlopp i landet handlar om miljarder i kostnader för enskilda husägare. Det är kostnader som kommer att vältras över på och drabba de boende på landsbygden och deras verksamheter. Detta vet vi.

I ett antal kommuner har man till exempel hotat äldre människor med vite. I ett fall hotade en kommun en 91-årig man med ett vite på 180 000 kronor om han inte åtgärdade sitt avlopp inom ett och ett halvt år. Mannen hann dö innan kommunen verkställde sitt hot om vite.

Ett annat fall gäller en äldre kvinna i Bohuslän som sökte hjälp eftersom hon inte längre kunde sova på nätterna av oro för att kommunen hade utdömt ett vite på 36 000 kronor i kvartalet tills hon åtgärdat sitt enskilda avlopp. Kvinnans enda inkomst är hennes fattigpension.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur kan det vara rimligt att hota äldre och pensionärer med viten på så stora summor och ge dem endast ett till två år för att bygga om sitt avlopp till en kostnad på flera hundra tusen kronor?

I miljöbalken finns det en rubrik om rimlighetsavvägning. Där framgår det att myndigheterna måste väga nyttan av en åtgärd mot kostnaden. Det framgår av Havs- och vattenmyndighetens åtgärdsprogram att åtgärder mot enskilda avlopp är den i särklass minst kostnadseffektiva metoden.

Myndigheten har dessutom beräknat utsläppen på antagandet att det bor fem personer på en fastighet. Räknar man om beräknade mängder av fosfor för en som bor ensam på en fastighet innebär det att det handlar om något hekto fosfor per år. Detta ska ställas mot tillsynsavgifter på tusentals kronor och investeringar på kanske 100 000-200 000 kronor beroende på förutsättningar.

Sedan har vi en myndighet som Havs- och vattenmyndigheten som säger att det är fosforn som är det stora problemet. Men faktum är att de enskilda avloppen är den källa som släpper ut minst fosfor. Dessutom tas det mesta av detta upp av växter och träd på vägen ut i havet.

Ett framgångsrikt miljöarbete och åtgärdsprogram måste bygga på förtroende mellan aktörerna, en lokal delaktighet och ersättningar från staten för de merkostnader som den enskilde näringsidkaren eller fastighetsägaren påförs. Samtidigt måste man genom föreslagna åtgärder prioritera mesta möjliga miljönytta kopplad till kostnaderna.

Fru talman! I dag saknar 26-35 procent av de enskilda avloppsanläggningarna - man vet alltså inte exakt - eller ca 240 000 enskilda avloppsanläggningar rening efter slamavskiljaren, trots att detta har varit ett krav i svensk lagstiftning sedan 1969. Detta innebär att orenat avloppsvatten går ut i diken, vattendrag och sjöar. Utöver detta finns det ett stort antal anläggningar som är så gamla att de i dag inte längre fungerar. Dessa avlopp kan leda till smittspridning, men de bidrar också till en övergödning. I stora delar av södra Sverige och längs Bottenhavets kust är övergödningen omfattande.

Som jag sa finns det enligt våra myndigheter en betydande vetenskaplig samsyn om dessa enskilda avlopps miljöpåverkan. Jag finner det därför anmärkningsvärt att en enskild ledamot anser sig ha en helt annan information och en förmåga att utifrån sin egen personliga kunskap kunna bedöma detta och veta bättre än våra myndigheter.

Det arbete som har gjorts de senaste åren när det gäller övergödningsfrågan har handlat mycket om breda kartläggningar och forskningsuppdateringar av hur vi ska hitta de mest kostnadseffektiva åtgärderna. Man har kommit till insikten att det är stora skillnader i fråga om vilka åtgärder som är mest kostnadseffektiva, beroende på de geografiska förutsättningarna.

Efter att ha fått den informationen har vi också skruvat om de stöd som finns så att vi riktar dem till de åtgärder som är mest kostnadseffektiva. Samtidigt har myndigheterna förändrat sin tillsynsvägledning, det vill säga den vägledning de ger till kommuner om hur de ska arbeta. Då kan de på samma sätt ge råd för att de mest kostnadseffektiva lösningarna ska uppnås.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns inte någon one size fits all här. Det är inte på det sättet att alla i Sverige ska ha samma anläggningar, oavsett var man bor och hur tätt husen ligger. Den lösningen eftersträvas inte av någon myndighet. Vi jobbar mot ett alltmer differentierat arbete.

Nästa år kommer regeringen också att höja anslagen till lokala åtgärder mot övergödning, så att åtgärderna kan anpassas efter platsen. Vad ska vi göra just här? I exempelvis en enskild vik kan fosfor ha enorm påverkan och få stora konsekvenser för till exempel fiskbestånd och dra undan fötterna för både sportfiske och yrkesfiske.

Detta är ett systematiskt arbete.

Jag överlämnar bedömningar av retention och de vetenskapliga bedömningarna till forskare och myndigheter.

Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för fortsättningen på svaret.

Vi sverigedemokrater har påtalat myndigheternas i många fall klandervärda agerande när det gäller vattenåtgärdsprogrammet och hur det bland annat påverkar de mindre vattenkraftverken och fastighetsägare på landet som har enskilda avlopp. Det är som vi vet ganska många som har enskilda avlopp.

Åtgärdsprogram och olika miljöåtgärder måste i högre grad präglas av kostnadseffektivitet och balans mellan god vattenmiljö och levande landsbygd.

När det gäller enskilda avlopp handlar det i första hand om övergödning och utsläpp av fosfor. Men enskilda avlopp producerar så små mängder fosfor att det blir orimligt att jämföra med andra källor. För ett enskilt avlopp handlar det om kanske 0,6 kilo fosfor per person och år. Och ingen vet egentligen hur mycket av det som når havet eller något övergött vattendrag.

Enligt oss sverigedemokrater får åtgärder inte orsaka icke-proportionerliga kostnader, vilket de gör i det här fallet. En kostnad får alltså inte vara större än miljönyttan. Den så kallade proportionalitetsprincipen är en av de viktigaste principerna i miljöbalken.

Det finns en tydlig, inbyggd konflikt här. Havs- och vattenmyndigheten och lokala myndigheter övertolkar de regler och förordningar som finns. Det är en konflikt som går ut över landsbygdens befolkning och som verkar vara en fortsättning på den landsbygdsfientliga politik som tyvärr har präglat svensk politik de senaste decennierna.

Fru talman! Jag vill avsluta med att påpeka att de som påverkas av lokal övergödning i vattendrag, i grunda vikar och vid våra kustzoner, är de som bor i just de områdena. Det är de som märker när fiskbestånden försvinner, när badvikar inte längre är tjänliga utan behöver stängas av och andra olägenheter som övergödning bidrar till.

Det andra perspektivet är mer övergripande. Hur ska vi komma till rätta med övergödningen i Östersjön och i Bottenviken? Det har forskats väldigt mycket på den delen. Och man har kommit fram till att det finns ingen möjlighet att nå hela vägen vad gäller övergödningsfrågan om vi lämnar 240 000 enskilda avlopp som de är i dag. Den matematiken går inte ihop.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att få ihop det enskilda perspektivet och det övergripande perspektivet behöver man hitta kostnadseffektiva lösningar och möjliggöra för lösningar som är baserade på lokala förutsättningar. Som jag beskrev i mitt svar är det både regeringens och myndigheternas inriktning. Besluten ska tas ned på mer lokal nivå, och medel ska öka för lokalt baserade åtgärder som är kostnadseffektiva och lämpade för en viss plats. Då får vi mycket nytta för pengarna, får möjlighet att öppna fler badvikar, kan skapa nya möjligheter för fiskbestånd att återhämta sig och inte minst möjlighet att få ett friskt Östersjön - i alla fall någon gång, kanske till och med under vår livstid.

Överläggningen var härmed avslutad.