Mänskliga rättigheter i brottsbekämpning

Herr talman! Maryam Yazdanfar har frågat justitieministern vilka åtgärder hon avser att vidta som en följd av Europarådets parlamentariska församlings resolution 1597 som rör rättssäkerhet vid tillämpningen av riktade sanktioner mot misstänkta terrorister. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Nyligen överlämnade regeringen skrivelsen Nationellt ansvar och internationellt engagemang - En nationell strategi för att möta hotet från terrorismen till riksdagen. En utgångspunkt för strategin är att kampen mot terrorismen är en angelägen uppgift för hela världssamfundet där gemensamma lösningar krävs. En annan utgångspunkt är att kampen mot terrorism måste bedrivas med full respekt för folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och rättssäkerheten. Regeringen har en klar och uttalad vilja att tillsammans med andra länder göra vad den kan för att förhindra att attentat sker, men också arbeta för att undanröja grogrunder för terrorism. Till vårt ansvar hör att vidta åtgärder för att andra länder och deras befolkningar inte ska utsättas för attentat som planeras eller finansieras från Sverige. Sanktionsregimerna utgör en viktig del i det internationella samarbetet mot terrorism. Det är angeläget att FN:s säkerhetsråd tar sitt ansvar också för sådana hot mot internationell fred och säkerhet som kommer från icke-statliga aktörer. Riktade sanktioner i form av frysning av misstänkta terroristers tillgångar tillämpas som en kompletterande, förebyggande metod för att förhindra finansiering av terroristhandlingar. FN:s säkerhetsråd har antagit flera resolutioner som ställer krav på medlemsstaterna att vidta frysningsåtgärder mot individer som är inblandade i terrorism. Sverige är folkrättsligt och EG-rättsligt bundet att tillämpa dessa sanktioner, som genomförs gemensamt inom Europeiska unionen. Sverige har, i likhet med många andra länder och i linje med den resolution som antagits av Europarådets parlamentariska församling, framfört kritik mot bristande rättssäkerhet i procedurerna kring FN-beslut om sanktioner mot enskilda. Effektiviteten och legitimiteten hos sanktioner är beroende av att de beslutas och genomförs i enlighet med grundläggande krav på rättssäkerhet och med respekt för de mänskliga rättigheterna. Regeringen avser att fortsätta att driva krav på förbättring och utveckling av de internationella sanktionsinstrumenten. Sveriges ansträngningar har bidragit till att ett antal förbättringar har genomförts under senare år. I dag finns en närmare definition av kriterierna för listning, rätt till humanitära undantag, högre krav på beslutsunderlaget för listningsbeslut, en procedur för avlistning och en kontaktpunkt i FN-sekretariatet som ger enskilda möjlighet att vända sig direkt till FN för att begära avlistning. Steg har således tagits mot stärkt rättssäkerhet. Ändå återstår brister. Fortfarande saknas möjlighet till en oberoende och opartisk omprövning av säkerhetsrådets listningsbeslut. Sverige har tillsammans med likasinnade länder initierat en studie för att analysera brister i sanktionssystemen och möjliga åtgärder för att stärka rättssäkerheten i FN:s beslut om sanktioner. Studien utgör ett viktigt underlag för diskussionerna i FN. Sverige har tillsammans med likasinnade länder även gett en oberoende expert i uppdrag att ta fram en studie om en omprövningsmekanism inom ramen för FN:s säkerhetsråd. Initiativets sponsorländer för en dialog med andra medlemsländer i FN i syfte att främja stärkta möjligheter till omprövning av listningsbeslut. Sverige fortsätter också arbetet i EU för att förbättra proceduren för EU:s självständiga sanktionsbeslut, det vill säga i de fall det inte handlar om att genomföra FN-beslut, vad gäller att garantera rättssäkerhet och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Herr talman! Jag får börja med att tacka för svaret. Europarådets resolution 1597 tar upp en rad åtgärder som rådet menar är minimikrav för att rättssäkerheten och rättsstatens principer ska kunna bibehållas gentemot den enskilde individen. Det var därför jag ställde den här interpellationen först till justitieminister Beatrice Ask, eftersom den faktiskt tar upp de enskilda medlemsstaternas ansvar. Men låt gå för att utrikesministern svarar på interpellationen! De minimikrav man tar upp är för det första att den person som blir utsatt för sådana här sanktioner måste bli fullt underrättad om sanktionsåtgärderna. Man måste också veta vilka beslut som har legat till grund för sanktionsåtgärderna. För det andra måste en person som utsatts för sanktionsåtgärderna få bli hörd och kunna bemöta anklagelserna. För det tredje måste ett oberoende och opartiskt organ snabbt utreda sanktionsbeslutets giltighet i enlighet med rådande regler för att kunna göra förändringar eller ogiltigförklara beslutet. För det fjärde måste man bli kompenserad för felaktiga övergrepp gentemot sina mänskliga rättigheter. Europarådet konstaterar att det är medlemsstaternas uppgift att se till att dessa minimikrav respekteras. Det är också bakgrunden till att jag först ställde interpellationen till justitieministern. Utrikesministern lyfte fram regeringens skrivelse om en nationell strategi för att möta terrorhoten som grunden för att lösa den problematik jag tar upp. Men problemet med den strategin är ju att den inte innehåller en enda konkret åtgärd som skulle kunna vara svaret på det arbete som Europarådet anser måste göras. Det är inte så att Sverige är förskonat från de här problemen. Jag ska ta upp tre exempel som jag vet att utrikesministern mycket väl känner till. Det första fallet handlar om egyptierna Agiza och al-Zari, som avvisades från Sverige av den amerikanska säkerhetstjänsten. Trots två KU-förhör och en JO-utredning känner vi fortfarande inte till alla faktum. Det andra fallet handlar om svenska myndigheters hantering av Mehdi Ghezali, som i två och ett halvt års tid satt på den amerikanska Guantánamobasen. Varför tog det till exempel så lång tid innan svenska myndigheter väckte krav om en rättvis rättegång? Det tredje fallet handlar om de tre Somaliasvenskar som fick sina tillgångar frysta. I samband med de sanktionerna uppfylldes inte ett enda av de minimikrav som Europarådet i januari antog i sin resolution. Det är utmärkt att Sverige, som Carl Bildt berättar, fortsätter att ställa krav på förbättring och utveckling av de internationella sanktionsinstrumenten, men det förtar inte regeringens ansvar att i nuläget agera i enlighet med Europarådets riktlinjer. Vad händer om en svensk medborgare återigen skulle bli föremål för de här sanktionerna? Skulle den personen kunna åtnjuta någon som helst rättssäkerhet enligt rättsstatens principer?

Herr talman! Anledningen till att det inte är justitieministern utan utrikesministern som svarar på detta är att det i allt väsentligt handlar om vårt agerande i olika internationella institutioner. Sakläget är sådant att vi är en nation som tror på och är underkastad FN-systemet, och vi har att respektera dess beslut. Dessa beslut är fattade av FN:s säkerhetsråd. Vi vet alla att de inledande besluten fattades omedelbart efter den 11 september, och de förfaranden som då skedde omedelbart skedde verkligen omedelbart och var - det vet vi i efterhand - inte i alla delar alldeles tillfredsställande, om jag nu får göra en för mig relativt ovanlig uppvisning i diplomatiskt språkbruk. Därefter har vi lärt oss mer om hur det ska hanteras. Med "vi" menar jag då det internationella samfundet. Därmed är proceduren i dag väsentligt annorlunda, om än förvisso icke perfekt. De tre fall som nämns ligger alla under en period som jag varken hade ansvar för eller detaljerad insyn i, men att det funnits brister i dem, åtminstone i vissa av dem, är som bekant belagt av de olika utredningar som gjorts, inte minst av riksdagen. Vi har också under den tid jag haft en mer direkt inblick, och i någon utsträckning politiskt ansvar, haft ett listningsbeslut. Jag hade då anledning att penetrera mekanismen på ett annat sätt för att se hur det hela fungerade och såg att systemet nu är mycket annorlunda än det var tidigare. Nu granskas underlaget på ett helt annat sätt av en större grupp länder, nämligen säkerhetsrådets medlemsstater. I det fall där den listning skedde som jag åberopar tillhörde Danmark denna krets. Det är ett land som vi kan ha visst förtroende för, åtminstone vad gäller delar av de bedömningar de gör i dessa frågor. Vi försökte också underrätta personen i fråga om detta. Nu var det av olika skäl inte möjligt. Det fanns inte, och finns fortfarande inte, några kontakter inom svenskt territorium med personen i fråga. Jag kunde dock konstatera att de förbättringar som vi sökt genomföra i alla fall gett vissa resultat. Vi ska nu fortsätta att titta på detta. Europarådets parlamentariska församling är en församling som vi naturligtvis tar stort intryck av i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Där finns dock vissa delar som jag instinktivt ser en del problem med. Att man ska kunna överpröva säkerhetsrådets beslut leder till väldiga svårigheter i den internationella rätten eftersom säkerhetsrådet per definition är det högsta vi har. En överprövning av FN:s säkerhetsråd ter sig på ett eller annat sätt lite besvärlig. Det gäller därför att bygga in andra typer av mekanismer där man prövar före ett beslut och sedan har möjlighet att ompröva beslutet - eller att säkerhetsrådet självt har möjlighet att ompröva beslutet, vilket också skett i ett antal olika fall. Låt mig avslutningsvis säga att vi är överens om två, möjligen tre, saker som är alldeles fundamentala. Det första är att bekämpa terrorismen. Det är viktigt och kräver internationella sanktionsinstrument. Det andra är att så långt det över huvud taget är möjligt tillämpa rättsstatens principer. Rättsstatens principer innebär tvångsinstrument; vi sätter folk i fängelse, och vi gör det också av dessa anledningar. Det tredje som vi förmodligen är överens om är att detta är svårt och att vi fortfarande befinner oss i ett skede där vi försöker utveckla och göra instrumenten inte bara effektivare - en del av de instrument vi haft har nämligen inte varit tillräckligt effektiva för att kunna nå de angivna målen - utan också så långt möjligt förenliga med de rättsstatens principer som ytterst är det främsta vapnet för att bekämpa terrorism.

Herr talman! Jag hoppas att Carl Bildt och jag kan vara överens om även en fjärde sak, nämligen att den svenska regeringen i dag har ansvaret för att förklara och berätta vad regeringen ser med de olika punkterna och vilka åtgärder de kommer att medföra när det gäller den svenska regeringen och dess arbete med dessa frågor. Carl Bildt har fokuserat på det internationella arbetet, som han förvisso är ansvarig för, och jag betvivlar inte hans ambitioner för att det ska bli så bra som möjligt. Jag undrar dock vad som händer nästa gång vi i Sverige får ett uppmärksammat fall. Kommer dessa principer att följas av regeringen, och på vilket sätt i så fall? Europarådets parlamentariska församling har godkänt resolutionen i bred politisk enighet. Rapportör är Dick Marty, borgerlig politiker, och han är mycket orolig för det sätt på vilket kampen mot terrorismen kommit att bedrivas på många ställen i Europa och USA. Jag känner, och det kan jag också utläsa av regeringens skrivelse om nationell terrorbekämpning, att det finns liknande tendenser som under McCarthyeran. Nu var jag inte med på den tiden, men den hetsjakt som pågår i Europa och USA om att vara bäst på terrorbekämpning balanserar på en mycket skör tråd. Det är enskilda individer som blir utsatta för en behandling utan kontroll, vilket är viktigt att komma ihåg.

Herr talman! Jag tror inte att vi i och för sig har något emot att delta i kapplöpningen och att vara bäst på terrorbekämpning. Terrorbekämpning är att just bekämpa terror. Det är det svåra. Det handlar om att kunna vidta de åtgärder som verkligen förhindrar terrorism, som träffar rätt, och också vara medveten om att det, när man träffar fel med sådana åtgärder, snarare kan leda till att man understöder en situation som kan leda till ökad terrorism. Det bästa försvaret en rättsstat har är rättsstatens principer och att sedan tillämpa dem i konkreta situationer. Inte heller jag var med under McCarthyeran. Däremot har jag studerat en del andra fall mer i detalj, till exempel det irländska fallet, och vet att en del av dem har väldigt känsliga avvägningsproblem. Den internationella terrorism som vi nu är utsatta för är en utmaning. Det är därför regeringen valt att redovisa en samlad bild till riksdagen på det sätt som vi gjort i skrivelsen, alltså för att ge möjlighet till en öppnare diskussion och inbjuda riksdagen till ställningstaganden för att gemensamt se vad vi kan göra för att vidareutveckla systemet. Det är alldeles rätt att jag, när det kommer till de konkreta situationerna, har ett visst ansvar för att se till att de sköts på ett sätt som jag kan stå för och ta ansvar för. Vi har under min tid, eller vår tid eller vad det nu är för något, haft ett fall där en person har listats. Vi gick igenom det ganska noga och konstaterade att förhållandet var ett annat. Vi försökte brevledes informera personen i fråga om möjligheten till omprövning av beslutet. Vi hade dock bara en adress att skicka brev till. Vederbörande hade inte varit synlig på den adressen på mycket länge, men vad skulle vi göra? Det fanns inte mycket annat att göra än att skicka brevet till just den adressen. Vi sade också att vi var beredda att göra vad oss ankom för att se till att hans intressen tillgodosågs ifall han i sanktionskommittén ville föra talan i sin sak. Han har emellertid inte kontaktat Utrikesdepartementet, och vad vi vet har han inte heller kontaktat Förenta nationerna eller haft kontakt med någon myndighet i något land över huvud taget som vi har ordnad kontakt med. Det som vi kunnat göra i detta fall tycker jag nog att vi gjort. Om situationen däremot varit sådan att han omedelbart tagit kontakt och sagt att han var oskyldig, att allt var fel och att han ville ha en omprövning, skulle vi ha fått möjlighet att pröva ifall omprövningsmekanismen verkligen höll, om den var tillfredsställande. Den prövningen har inte varit möjlig eftersom han försvunnit från radarhorisonten av skäl som jag inte närmare vill spekulera i.

Herr talman! Jag tycker att utrikesministern kunde vara mer konkret. Men, som sagt, skrivelsen finns, och vi kommer att mötas i talarstolen när den behandlas. Jag ser verkligen fram emot att få ta ett bredare grepp om dessa frågor. Precis som utrikesministern säger är vi överens om att terrorismen ska bekämpas. Frågan är dock vilket pris vanliga, hederliga människor ska behöva betala - människor som kanske har ett ursprung som stämmer väl in med den rådande terroristnormen eller råkar tillhöra en religion som stämmer överens med den rådande terroristnormen. Det är människor som i dag känner sig misstänkliggjorda. De är utsatta för diskriminering och rasism i Europa. Att späda på detta skulle vara förödande och, som utrikesministern säger, orsaka större problem. Den debatten tar vi emellertid när den kommer upp i kammaren i anslutning till regeringens skrivelse. Jag ber att få tacka för denna debatt.

Herr talman! Vi ska inte göra problemen större än de är. Det terroristiska problemet är mycket stort, men under de ett och ett halvt år som jag kan överblicka mer i detalj har vi haft ett sådant fall. Jag håller med om att "vanliga, hederliga människor" inte ska känna sig oroade. Nu svarar vanliga, hederliga människor i allmänhet på brev och går att få tag på. Jag ska inte göra någon bedömning. Jag konstaterar bara att vi i detta enstaka fall tyckte att det material som fanns och var underlag för listning var mycket tungt vägande. När vi sedan sökte kontakt med individen i fråga fanns han över huvud taget inte tillgänglig på någonstans, på något sätt och på någon tid. Vi försökte också via medierna säga att om vederbörande känner sig oskyldigt behandlad var vi beredda att hjälpa till, men ingen kontakt etablerades. Jag har i varje fall rätt gott samvete för handläggningen av detta konkreta fall. Handläggningen av det kan inte ha gjort någon så kallad vanlig, hederlig människa på något sätt oroad. Tvärtom har handläggningen i just detta fall visat att vi i det här fallet sannolikt tillämpar instrumentet med betydande precision, och det är väl bra. Sedan ser vi fram mot de bidrag som jag verkligen efterlyser och som riksdagen och alla partier från olika utgångspunkter kan ha när vi kommer till diskussionen om regeringens skrivelse. Vi har ett gemensamt intresse av att motarbeta terrorism och värna rättsstatens principer.