Anf. 21 Carl Bildt (M)
Herr talman! Anledningen till att det inte är justitieministern utan utrikesministern som svarar på detta är att det i allt väsentligt handlar om vårt agerande i olika internationella institutioner.
Sakläget är sådant att vi är en nation som tror på och är underkastad FN-systemet, och vi har att respektera dess beslut. Dessa beslut är fattade av FN:s säkerhetsråd. Vi vet alla att de inledande besluten fattades omedelbart efter den 11 september, och de förfaranden som då skedde omedelbart skedde verkligen omedelbart och var - det vet vi i efterhand - inte i alla delar alldeles tillfredsställande, om jag nu får göra en för mig relativt ovanlig uppvisning i diplomatiskt språkbruk. Därefter har vi lärt oss mer om hur det ska hanteras. Med "vi" menar jag då det internationella samfundet. Därmed är proceduren i dag väsentligt annorlunda, om än förvisso icke perfekt.
De tre fall som nämns ligger alla under en period som jag varken hade ansvar för eller detaljerad insyn i, men att det funnits brister i dem, åtminstone i vissa av dem, är som bekant belagt av de olika utredningar som gjorts, inte minst av riksdagen. Vi har också under den tid jag haft en mer direkt inblick, och i någon utsträckning politiskt ansvar, haft ett listningsbeslut. Jag hade då anledning att penetrera mekanismen på ett annat sätt för att se hur det hela fungerade och såg att systemet nu är mycket annorlunda än det var tidigare.
Nu granskas underlaget på ett helt annat sätt av en större grupp länder, nämligen säkerhetsrådets medlemsstater. I det fall där den listning skedde som jag åberopar tillhörde Danmark denna krets. Det är ett land som vi kan ha visst förtroende för, åtminstone vad gäller delar av de bedömningar de gör i dessa frågor.
Vi försökte också underrätta personen i fråga om detta. Nu var det av olika skäl inte möjligt. Det fanns inte, och finns fortfarande inte, några kontakter inom svenskt territorium med personen i fråga. Jag kunde dock konstatera att de förbättringar som vi sökt genomföra i alla fall gett vissa resultat.
Vi ska nu fortsätta att titta på detta. Europarådets parlamentariska församling är en församling som vi naturligtvis tar stort intryck av i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Där finns dock vissa delar som jag instinktivt ser en del problem med. Att man ska kunna överpröva säkerhetsrådets beslut leder till väldiga svårigheter i den internationella rätten eftersom säkerhetsrådet per definition är det högsta vi har.
En överprövning av FN:s säkerhetsråd ter sig på ett eller annat sätt lite besvärlig. Det gäller därför att bygga in andra typer av mekanismer där man prövar före ett beslut och sedan har möjlighet att ompröva beslutet - eller att säkerhetsrådet självt har möjlighet att ompröva beslutet, vilket också skett i ett antal olika fall.
Låt mig avslutningsvis säga att vi är överens om två, möjligen tre, saker som är alldeles fundamentala. Det första är att bekämpa terrorismen. Det är viktigt och kräver internationella sanktionsinstrument. Det andra är att så långt det över huvud taget är möjligt tillämpa rättsstatens principer. Rättsstatens principer innebär tvångsinstrument; vi sätter folk i fängelse, och vi gör det också av dessa anledningar. Det tredje som vi förmodligen är överens om är att detta är svårt och att vi fortfarande befinner oss i ett skede där vi försöker utveckla och göra instrumenten inte bara effektivare - en del av de instrument vi haft har nämligen inte varit tillräckligt effektiva för att kunna nå de angivna målen - utan också så långt möjligt förenliga med de rättsstatens principer som ytterst är det främsta vapnet för att bekämpa terrorism.