Långtidssjuka i covid-19

Fru talman! Lotta Olsson har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att den växande gruppen patienter med komplikationer och långtidssjukdom efter en covid-19-infektion ska få adekvat vård, behandling och rehabilitering.

Det är av stor vikt att öka kunskapen om de långvariga symtom som kan följa av en covid-19-infektion och vilka behandlings- och rehabiliteringsinsatser som bör erbjudas dessa patienter. SBU presenterade den 1 december en systematisk kunskapsöversikt avseende patienter som har långvariga symtom av covid-19.

SBU konstaterade att det finns viss kunskap, men att mer behövs. Därför gav regeringen den 4 mars i år SBU ett nytt uppdrag om att löpande utvärdera och sprida kunskap om det vetenskapliga stödet avseende behandling och rehabilitering av patienter med långvariga effekter av sjukdomen covid-19. I uppdraget ingår att löpande förmedla kunskapen till Socialstyrelsen.

Regeringen har dessutom inom ramen för forsknings- och innovationspropositionen avsatt 100 miljoner kronor årligen för forskning inom virus och pandemier. Därutöver har regeringen avsatt 50 miljoner kronor specifikt för forskning på långvariga symtom till följd av covid-19.

I september förra året fick Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en processmodell för rehabiliteringsinsatser för patienter med långvariga komplikationer efter covid-19. Därutöver fick Socialstyrelsen den 4 februari i år i uppdrag att utveckla ett stöd för hälso- och sjukvården när det gäller patienter med långvariga symtom till följd av en covid-19-infektion. En första delredovisning kommer att ske den 31 maj och en slutredovisning den 31 oktober i år, 2021.

Uppdraget är ett viktigt steg för att stötta hälso- och sjukvården i hur de ska hantera patientflödena och för att skapa förutsättningar för uppföljning och behandling. Att ta fram nationella riktlinjer är i dagsläget för tidigt, men vi lär oss mer om hur dessa patienter ska behandlas och rehabiliteras.

Stödet som Socialstyrelsen nu tar fram syftar till att stötta hälso- och sjukvården under en period där kunskapsutvecklingen går väldigt fort, så det är inte ändamålsenligt att i nuläget ta fram långsiktiga nationella riktlinjer.

Det finns alltså en rad pågående insatser på detta område och regeringen följer kunskapsläget och utvecklingen på området noggrant.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att det kommer så sent. Det här är en debatt som jag efterfrågade den 10 februari. Vi kan ju se i pressen att det är många som undrar över de här frågorna och som hade önskat den här debatten mycket tidigare. Jag tycker att Lena Hallengren ska gå till sin chef och höra om inte arbetsbelastningen på just det här området är för hög och att hon behöver avlastas i sitt arbete.

Covid-19-pandemin har vänt upp och ned på hela vårt samhälle på många sätt. Hela vår ekonomi och hela vårt sätt att leva och jobba har under pandemin förändrats. Covid-19 uppträder inte som andra influensor; den har sin egen symtombild och sitt eget sjukdomsförlopp. Den har också visat sig ha egenskapen att göra att många blir långtidssjuka.

Det förekommer i pressen nu personer som vittnar om att de upplever sig som friska en period och att de sedan åter insjuknar med diverse symtom. Vården försöker självklart att vara uppdaterad, men när ett nytt sjukdomspanorama uppstår finns det, som Lena Hallengren också beskrev, inga riktlinjer, och det är inte självklart hur man behandlar det. Det ställer till med mycket frustration både för patienter och för vården.

Nu publiceras också forskningsresultat som visar att de som drabbats av covid-19 och som tillfrisknat trots detta har en lägre långtidsöverlevnad än en kontrollgrupp, så det kanske inte bara är fråga om symtom utan är direkt farligt, som det ju ofta är med långtidssjukdomar rent allmänt.

Enligt en amerikansk studie löper personer som drabbats av covid-19 60 procent högre risk att dö inom ett halvår än de som inte har drabbats av covid-19. Sedan finns det naturligtvis många felkällor. Det här är ju en forskningsstudie och ingen absolut sanning, men det är ofta så det ser ut. Oavsett denna studie förtjänar alla de som drabbats av covid-19 och därefter blivit långtidssjuka en uppföljning och respekt för att vi ännu inte till fullo vet hur detta virus verkar.

Vi behöver mer forskning. Därför gläder det mig att man, precis som Lena Hallengren säger, satsar på forskning på det här området nu. Vi behöver mer uppföljning av vad som händer efter sjukdomsförloppet. Vi behöver lära oss mer för att kunna behandla och också för att kunna rehabilitera. Bara genom professionell uppföljning kan vi lära oss mer och utveckla bra behandlings- och rehabiliteringsmetoder.

Vi behöver, precis som när det gäller pandemin i stort, en strategi för hur vi hanterar de stora samhällsproblem som blir. Det här kan ju bli framtidens reumatism eller artros - det vet vi faktiskt inte.

Utifrån att minister Hallengren har tagit fram en del positiva satsningar på forskning och uppföljning skulle jag vilja efterlysa en strategi för hur vi nu hanterar det akuta läget, även om jag, som jag inledde med att säga, förstår att ministerns arbetsbelastning är exceptionell. Jag skulle önska att man omfördelade arbetet i Regeringskansliet, men det är dock inte min uppgift.

Nu har jag lyft lite fler frågor och vill ha lite fler svar. Jag fortsätter sedan.

Fru talman! Jag ska börja med att säga att det inte behövs någon omfördelning av arbetsuppgifter. Men början av min cellgiftsbehandling gjorde det svårt att åka mellan Kalmar och Stockholm tio timmar i bil och dessutom få in väldigt många interpellationsdebatter som skulle planeras med ett antal veckors framförhållning. Nu är de inplanerade. Men det handlar inte om att arbetsbelastningen är för hög utan om att det har varit svårplanerat. Nu kommer det inte att vara så. Därför har jag tio interpellationer som jag ska besvara i dag, sex stycken nästa vecka och sju stycken veckan därefter, så det behöver inte Lotta Olsson bekymra sig över.

Tyvärr är frågan dock inte på något sätt överspelad, får vi konstatera. Det är ett faktum att covid-19 drabbar både män och kvinnor, men kvinnor är faktiskt lite överrepresenterade i att drabbas av de långvariga symtomen. Frågan är naturligtvis hur vi ska kunna se till att vi följer kunskapsläget men också att den aktuella kunskapen inte bara når ut till några utan till hela primärvården, för det är ju många gånger dit man söker sig i första hand.

Frågan om hur den specialiserade vården ska organiseras har ju uppmärksammats en del. Ska det vara multidisciplinärt? Ska man ha det på flera ställen i landet? Här tittar varje region på vad de har för specialistkompetenser och hur de ska organisera sig.

Jag gjorde ett digitalt besök i Norrköping i Östergötland för att se hur de arbetar. Det är de och Karolinska i Stockholm som har varit först ut. Jag tror inte att de kommer att vara ensamma så länge till, men hur man organiserar detta är verkligen en fråga för vården själv.

Man kan välja att göra på lite olika sätt, men jag känner att det är viktigt att forskningen får förutsättningar och möjligheter att ta till sig all den kunskap som dessvärre successivt växer fram, för ju längre pandemin pågår, desto fler människor med långtidssymtom upptäcker vi tyvärr.

Som jag inledde med att säga är det viktigt att primärvården sitter på kompetensen så att vi inte "bara" fokuserar på specialistvården. Det är ju viktigt att rätt diagnos ställs och att man inte för snabbt, kanske av välvilja, konstaterar långtidscovid och missar att det är något helt annat som kräver annan vård eller behandling.

Jag vill understryka hur viktigt det är att kunskapen sprids och att vi inte är för snabba med att säga att det är precis så här det ser ut utan att vi kan hålla kunskapsläget uppdaterat och så aktuellt som möjligt.

Som jag sa i svaret får vi en första delredovisning den 31 maj, och det blir spännande att se hur långt man har kommit då. Uppdraget slutredovisas alltså inte då, utan detta behöver vi följa. Även om slutredovisningen kommer i höst ser jag inte framför mig att detta uppdrag avslutas, utan vi kommer säkert att behöva fundera över hur fortsättningen ser ut.

Fru talman! Man ska inte följa kvällspressen och tro att det är den absoluta sanningen, men en del reportage visar att människor upplever att de inte har fått det bemötande de förväntat sig och att de inte blivit förstådda.

Precis som Lena Hallengren beskriver finns det säkert stora kunskapsluckor ute i verksamheterna, och vi har ju just lärt oss hur vi effektivt ska vaccinera stora befolkningsgrupper. Det här är något helt nytt, och jag har all respekt för det. När jag följer vaccineringen i mitt hemlän blir jag imponerad av hur supereffektiv man är.

Men det behöver ändå initieras en strategi utifrån det som har samlats in och ska presenteras den 31 maj. Det handlar om en strategi för hur primärvården ska tänka och hur man ska följa upp detta så att vi inte riskerar att få många som står hos Försäkringskassan och inte bli hörda och ändå inte orkar gå till jobbet. De beskriver det som att ena dagen funkar allt medan man nästa dag har som en kastrull på huvudet och inget funkar och man är svag.

Om tio år kommer detta säkert att framstå som lätta saker, men vi måste hela tiden ha en framförhållning. Under en pandemi blir det lätt här och nu som gäller, och mycket har varit akut, till exempel hur vi ser till att intensivvården mäktar med och hur vi tar hand om de långa köer som bildats. Men vi måste orka se nästa steg så att vi inte får nya grupper som slås ut från både vanligt liv och arbetsmarknad.

Jag önskar att man efter den 31 maj tar fram en strategi för hur man tittar på långtidscovid och att det kommer rekommendationer. Man kan ha en databasinsamling av hur detta har funkat. Det kan ju slå olika i olika åldersgrupper och beroende på vad man har för bakgrundshälsa och så vidare. Vi behöver lära oss så att vi inte står här med dilemman som hade kunnat lösas tidigare med rätt rehabilitering. Det kan ju krävas tidiga insatser för att man ska komma tillbaka på banan.

Sverige har haft relativt många sjuka samtidigt som andra länder, och därför är det kanske svårt att hitta kunskap utomlands. Hälsoläget i exempelvis USA är ju inte detsamma som i Sverige. Generellt har vi ett bättre hälsoläge, och det ska vi vara glada över. Men frånsett det tror jag att vi kan inhämta mycket kunskap om hälsa och vad man kan göra för att rehabilitera som vi inte vet i dag. Jag tror att det kommer att finnas mycket kunskap.

Jag ser fram emot genomgången i slutet av maj och vad vi strategiskt kan göra så att vi inte står i en högkonjunktur med en massa sjuka personer som inte får hjälp av Försäkringskassan. Vi måste se framåt och se till att alla mår bra.

Fru talman! Lotta Olsson har helt rätt i att vi måste göra allt vi kan för att se till att man identifierar dessa symtom. Det betyder dock inte att det alltid är rätt diagnos som ger rätt behandling och rehabilitering - detta säger jag inte till Lotta Olsson utan till dem som lyssnar på debatten och undrar vad som händer nu. Därför är det så viktigt att man gör rätt bedömning från början så att man inte missar något annat.

Det är inte ovanligt att man själv diagnostiserar sig, inte minst under en pandemi då man upplever att man har den typ av symtom som det talas om. Det är viktigt att vi inte kallar det för långtidscovid som att det är en diagnos med vissa symtom, för man kan ha långvariga symtom som kan se väldigt olika ut. Det kan göra det svårt för både en själv och vården att förstå att det handlar om det.

I mitten av april publicerade Socialstyrelsen ett kunskapsstöd om vård för patienter med postcovid, och det var både till beslutsfattare och personal i hälso- och sjukvården. Det vänder sig alltså både till dem som ska fördela resurser och besluta om vårdens innehåll och till dem som möter patienter på olika nivåer i hälso- och sjukvården, just för att understryka att det gäller såväl primärvården som specialistvården.

Låt mig också säga att redan i december förra året kom SBU tillbaka med en rapport från sitt första uppdrag där de skulle se över just kunskapsläget. Vi har verkligen inte väntat, utan vi insåg ganska tidigt att detta skulle kunna bli ett problem, givetvis för individen men också för samhället. Här behöver vi vara snabba. I allra första början saknades möjlighet att koda symtomen och möjlig diagnos, men nu görs detta och kan ge mer kunskap.

Jag ska också säga något om nationella riktlinjer, för det återkommer ofta. Jag är väl medveten om Lotta Olssons kunskaper och bakgrund i hälso- och sjukvården, men för många andra låter det kanske som att nationella riktlinjer innebär att man gör på ett visst sätt. Men nationella riktlinjer är ett stöd för dem som ska fatta beslut om hur resurserna ska fördelas inom hälso- och sjukvården. Det handlar inte primärt om att göra exakt si eller så när man möter någon med vissa symtom.

Det finns kunskapsstöd, och inom ramen för Sveriges Kommuner och Regioner tittar man på hur man ska sprida denna kunskap och se till att den inte stannar i Kalmar, Örebro eller Stockholm. Det handlar om att få ut den nyaste kunskapen, vilket är mycket betydelsefullt.

Riktlinjerna ger också rekommendationer om vilken åtgärd man kan sätta in vid ett visst tillstånd och hur man ska göra för att diagnostisera eller lösa problem.

De nationella riktlinjerna är alltså ganska omfattande, och med stor sannolikhet kommer detta att inkluderas framöver. Men vi är än så länge ganska tidigt i processen, och vi behöver både mer kött på benen och mer kunskap.

Men den kunskap vi har ska hållas uppdaterad och måste nå ut i hela vården så att man snabbt upptäcker hur det ligger till.

Postcovid kan vara något man har under en längre tid med milda symtom men som går över. Men det finns också de som fortfarande dras med symtom som inte har gått över. Vad man kan förvänta sig är alltså svårt att veta. Då gäller det att ha en dialog, för det är inte minst mentalt och psykiskt otroligt tungt att bära på något som man inte riktigt vet utgången av.

Fru talman! Jag vill tacka för genuina svar. Det känns som att ministern har ett genuint intresse för att vi kan titta på detta långsiktigt och strategiskt.

Jag tror att det finns en rädsla för att man inte ska bli förstådd eftersom det är något nytt och man själv inte vet om man, precis som efter en vanlig förkylning, borde vara frisk, alert och glad och gå till jobbet så fort febern och hostan är borta.

Sedan tror jag att vi alla mer eller mindre känner av att hela samhället har blivit dämpat. Det är väl ingen gång symtomen blir så starka som när människor känner sig socialt isolerade. Dessutom kanske man är rädd för att smitta - gör man det efter lång tid? Det kan vara många olika faktorer i detta.

Jag tror att det är jättebra att man inte detaljreglerar utan tittar bredare på det. Det tråkiga vid sådana här tillfällen är att det är först om tio år som vi kommer att veta exakt vad vi borde ha gjort nu för att vara smarta och duktiga.

Vi bör ha en öppen attityd och inte förbise eller nonchalerara något som människor påtalar, för min erfarenhet är att när man påtalar ett problem så finns det ett problem. Det är väldigt få som vill utnyttja tillfället för att få extra uppmärksamhet eller vad det kan vara. Om man känner att man inte mäktar med måste vi ha en approach där vi är medvetna om det.

På samma sätt som att alla ska testa sig, vaccinera sig, hålla avstånd och, som togs upp i den tidigare debatten, ta på sig munskydd borde vi kanske ha upplysningskampanjer om hur man ska hantera det om man tror att man har fått långtidscovid och hur man ska jobba med det som enskild person.

Fru talman! Tack, Lotta Olsson, för en intressant och viktig debatt! Jag hoppas att det är många som lyssnar på den och som känner en förtröstan i den meningen att vi diskuterar frågan här och att det finns en stor samsyn. Detta är något som vi ser, och vi vill hemskt gärna göra allt vi kan för att se till att den kunskap som vården behöver ha ska finnas där.

I takt med att pandemin fortsätter är det dessvärre så att vi får mer kunskap inte bara i Sverige utan globalt. King's College i London är ett av de exempel som jag har tagit del av, men det finns förstås många fler. Här behöver vi samarbeta och samverka för att se till att vi, precis som när det gäller andra sjukdomstillstånd, lär av varandra.

Återigen: Även om vi tycker att pandemin har pågått i en evighet är det fortfarande relativt ny kunskap. Precis som Lotta Olsson säger är det kanske om tio år eller åtminstone om en lång tid som man kommer att veta bättre vad man borde ha gjort.

Jag tror att det viktiga är att våga söka sig till vården. Jag är allmänt bekymrad över att människor tar ett eget ansvar och avstår från att söka vård, oavsett vad det handlar om, och tänker att de inte ska belasta vården. Det är klart att de ska ringa samtalet till 1177 eller sin vårdcentral och se till att vården får göra den bedömningen.

Sedan ska vården ha bästa tänkbara stöd för att lotsa personer som verkligen visar sig ha postcovidsymtom. Om de inte har det är det viktigt att de får annan hjälp, för det ska sägas att vi i dagsläget många gånger har ett otroligt fokus på covidsymtom, akuta eller långvariga. Men det finns förstås andra sjukdomstillstånd som dessa skulle kunna vara ett tecken på i stället, så det är viktigt att man känner att en kontakt med vården leder till att man får den vård, det stöd och den behandling som krävs.

Jag utesluter inte på något sätt att det kommer nationella riktlinjer framöver, men det är lite för tidigt nu då det krävs ett omfattande kunskapsunderlag och kunskap om hur man ska agera innan man utfärdar riktlinjer. Helst ska de inte vara alltför kortsiktiga, utan man ska nog känna att man har landat ganska väl i ett kunskapsunderlag innan man utfärdar riktlinjer.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.