Långa sjukskrivningar

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Johan Forssell har frågat mig vilka omständigheter och fakta som låg bakom avskaffandet av den bortre tidsgränsen och på vilket sätt jag beaktade expertmyndigheternas varningar i det ärendet. Han frågar även vilka åtgärder jag avser att vidta för att mildra effekterna av den avskaffade bortre tidsgränsen.

Regeringen har förklarat sina motiv i budgetpropositionen för 2016. Regeringen anser att sjukförsäkringen ska vara trygg. Människor ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen så länge de inte kan arbeta på grund av sjukdom. Arbetsmarknadspolitiken ska inte användas som en alternativ sjukförsäkring, vilket var fallet vid mer än 130 000 tillfällen när människor utförsäkrades.

Det är självklart att om en gräns sätts för hur länge ett sjukfall får pågå så upphör registreringen av dessa sjukfall som långa. Vad Johan Forssell inte nämner är att 80-90 procent av dem som utförsäkrades återkom till Försäkringskassan. Under de dryga sex år som den bortre tidsgränsen verkade var det ca 15 000 individer som utförsäkrades vid två tillfällen. Ca 1 000 personer hann bli utförsäkrade en tredje gång och var på väg till sin fjärde utförsäkring. Varje gång en person återkom efter utförsäkring bokfördes fallet som ett nytt sjukfall.

Under tiden den bortre tidsgränsen verkade steg sjukpenningtalet med 4,8 dagar eller drygt 80 procent. Sedan borttagandet av tidsgränsen är ökningen 0,2 dagar, och sannolikt kommer sjukpenningtalet snart att minska - detta samtidigt som nybeviljandet av sjukersättningar är mycket lågt. Jag har svårt att se några positiva effekter av den bortre tidsgränsen.

Att sjukfrånvaron planat ut är ett resultat av regeringens breda åtgärdsprogram för förbättrad hälsa och minskad sjukfrånvaro.

Programmet är dynamiskt, och nya åtgärder inkluderas i programmet. Jag är öppen för att diskutera åtgärder för att hjälpa dem som varit sjukskrivna mycket länge tillbaka till arbete. Det måste dock handla om åtgärder som innebär förändring för individerna och inte bara ett trixande med siffror.

Herr talman! Jag får tacka för svaret även på denna interpellation, som rör ökningen av sjukfrånvaron i Sverige.

Det är ju så, som jag tror är väl känt, att kostnaden har ökat kraftigt de senaste åren. Kostnaden eller anslaget för sjukpenning och rehabilitering uppgår i år till 42 miljarder. Det kan jämföras med 2010, då kostnaden var 20,5 miljarder kronor. Det är alltså en kraftig ökning.

Samtidigt ska det sägas att 2010 var situationen väldigt positiv i den bemärkelsen att sjukfrånvaron hade minskat under en lång rad år, inte minst på grund av den rehabiliteringskedja som den dåvarande alliansregeringen genomförde - under stor kritik från den dåvarande socialdemokratiska oppositionen.

Sedan regeringsskiftet 2014 har regeringen faktiskt gjort vad den sagt. Det är på sitt sätt positivt med tanke på den tidigare debatten, där socialförsäkringsministern så att säga struntade i riksdagens tillkännagivanden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Problemet för Sverige här är väl att man genomför fel politik. Man har slopat den bortre tidsgränsen. Sverige är nu, mig veterligen, det enda landet i hela världen där det inte finns någon gräns för hur länge man kan vara sjukskriven. Även här fanns det en majoritet som var emot regeringen och ville att man skulle behålla tidsgränsen, men samarbetsregeringen struntade i det.

Regeringen har också lagt fram en del andra förslag som har varit märkliga. Jag tänker till exempel på förslaget att öka medfinansieringen i sjukförsäkringen. Det skulle ha blivit en kraftig pålaga för framför allt de mindre företagen. Men där blev kritiken så hård, till och med när den kom från LO, att regeringen drog tillbaka förslaget.

Nu ser vi tyvärr effekten av slopandet. Jag säger tyvärr, för det är inte roligt att få sina farhågor bekräftade. Det här handlar om människor som är inne i en sjukförsäkring som borde hjälpa dem tillbaka till arbetslivet och se till den arbetsförmåga som finns. Effekten är att den grupp som har varit sjukskriven längre än 914 dagar nu ökar med ungefär 1 000 personer i månaden. Den har ökat från något hundratal till uppemot 16 000 personer. Frågan är inte bara var vi är nu utan var vi kommer att befinna oss framöver med tanke på denna mycket branta ökning av den långa sjukfrånvaron.

Jag tycker att det här är beklagligt av flera skäl. Som jag sa: Det här handlar om människor. Jag tror, och vi vet faktiskt av forskning, att sjukskrivning i sig ofta har en negativ inverkan på människor. Möjligheten att komma tillbaka till arbetslivet när man har varit sjukskriven under lång tid är alldeles för liten.

Samtidigt vet vi att sjukförsäkringen också handlar om att ta till vara den arbetsförmåga som finns, och arbetsförmågan är inte digital. Den går inte från hundra till noll, utan ofta kan man ha arbetsförmåga i vissa delar. Man kanske inte kan utföra det arbete man gjort tidigare, men man kan göra någonting annat.

Därför har vi pekat på vikten av att ha tidsgränser, kontroller och regelbundna prövningar. Men det finns inte på plats, utan regeringen har slopat den bortre tidsgränsen. Man har nu draghjälp av en ekonomi som går väldigt bra. Samtidigt är det så att just den här gruppen ökar, och den ökar väldigt kraftigt. Det tycker jag väcker större oro, i alla fall hos mig, än vad socialförsäkringsministern ger uttryck för.

Herr talman! Den här interpellationsdebatten kan tyckas lite märklig, Johan Forssell, mot bakgrund av att vi under de fyra sista åren med alliansregeringen såg en ökning av sjuktalen med 55 procent.

Det är en ökning som den här regeringen, med den politik vi för efter att ha tagit bort den bortre tidsgränsen, nu har brutit. Sjuktalen ökar inte sedan maj 2016 utan ligger still, och vi har mycket goda indikationer på att sjuktalen dessutom kommer att vika och att regeringens målsättning om ett sjukpenningtal på 9,0 till 2020 kommer att nås.

Det är det som rimligtvis borde vara målet oavsett vilket politiskt parti man tillhör: att man har en låg och stabil sjukfrånvaro, tillvaratar människors arbetsförmåga och ser till att fler får möjlighet att komma tillbaka till arbetet igen och att färre hamnar i riskzonen för sjukskrivning eller blir sjukskrivna. Det torde vara en gemensam målsättning, och det är precis detta som nu sker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den ökning av de långa sjukfallen som vi nu ser beror ju på att de sjukfallen snurrade runt i försäkringen och inte synliggjordes under åren med borgerlig regering. De blir nu synliga, vilket innebär att vi faktiskt ser att detta är långa sjukfall och därmed kan vidta åtgärder för att hjälpa dessa människor tillbaka till hälsa och arbete.

Det är alltså en lite märklig interpellationsdebatt, det här, där man talar om en mekanisk del i sjukförsäkringen som de facto inte hade den effekt som var avsedd. Den hjälpte inte fler människor tillbaka till hälsa och arbete. Den gjorde att de snurrade runt i försäkringen. Den innebar att de långa sjukfallen inte synliggjordes utan registrerades som nya sjukfall när de kom in.

Nu ser vi att vi på riktigt har brutit detta. Johan Forssell säger att vi har draghjälp av den goda konjunkturen. Då måste jag peka på att det i Sverige historiskt sett varit så att när vi haft en konjunkturuppgång har sjuktalen ökat. Det som just nu sker bryter alltså även en trend som vi har haft under flera decennier. Det torde glädja oss alla, för oavsett vilken regering som sitter är det ingen regering som tycker att det är en enkel sits att sitta i regeringsställning med sjuktal som ökar.

Herr talman! Socialförsäkringsministern tycker att det är en märklig interpellationsdebatt, det här. Jag ska då återigen redogöra för varför jag tycker att detta är viktigt.

Vi har nu en situation där de långa sjukfallen ökar dramatiskt. Det handlar inte bara om den nivå som vi befinner oss på nu, utan frågan är var vi kommer att vara framöver. Det handlar alltså om sjukfall där man varit sjukskriven i 914 dagar.

Det är kanske snarare den närmast nöjdhet som socialförsäkringsministern ger uttryck för, i alla fall i mina ögon, som ter sig märklig när det handlar om så många människor som har varit sjukskrivna så länge och vi vet att regeringen inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att se till den arbetsförmåga som i många fall finns. Det vet vi också av forskning. Man kan alltså verkligen fråga sig vem det är som ska tala om märkligheter här.

Annika Strandhäll har i en intervju sagt att den här ökningen är "helt okej". För mig är det inte okej att den långa sjukfrånvaron ökar så mycket. Här har vi moderater pekat på en lång rad olika förslag, framför allt att återinföra den bortre tidsgränsen. Jag vill upprepa att mig veterligen - motbevisa mig gärna, men det är den information jag har kunnat ta del av - är Sverige det enda landet i hela världen där det inte finns någon gräns alls för hur länge man kan vara sjukskriven.

Vi vet att sjukskrivning i sig ofta har negativ inverkan på hälsan. Ju längre man är sjukskriven, desto svårare blir det ofta att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det är därför det är viktigt med tidiga prövningar vid 90 och 180 dagar men också att inte sluta där, för detta kan variera. Vi har sagt att man bör pröva arbetsförmågan under längre tid än så.

Frågan som den här diskussionen gäller är ju vad som blir bättre för de människor som hamnar i en sjukfrånvaro som utan kontrollstationer kan sträcka sig över tre år, fem år, tio år. Det är klart att om man är allvarligt sjuk ska man vara sjukskriven. Det var därför redan den tidigare alliansregeringen hade undantag. Men jag talar om att bara ha de här långa, passiva sjukskrivningarna där ingen frågar: "Kan du arbeta med någonting annat? Du kanske inte kan göra det du gjorde tidigare, men det kanske finns andra typer av jobb du kan ta?" Jag har svårt att se hur någonting blir bättre av det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ska inte prata för mycket historia, men jag tror att många människor fortfarande minns hur den dåvarande socialdemokratiska regeringen till slut valde att hantera dessa frågor när sjukfrånvaron ökade som mest förra gången. Det var genom förtidspensionering. Man förtidspensionerade bort 140 personer varje dag, inte bara dem som varit lång tid i sjukförsäkringen utan tyvärr även dem som varit där under kortare perioder.

Nu säger regeringen att man inte ska hantera det på samma sätt denna gång. Det är förvisso bra, men jag ställer mig frågan: Vad blir egentligen den praktiska skillnaden mellan att vara sjukskriven tre, sju, tio, femton eller tjugo år och att befinna sig i förtidspension? Vad är skillnaden, socialförsäkringsministern?

Herr talman! Johan Forssell! Det låter på dig som att regeringen inte vidtar några som helst åtgärder.

Återigen: Orsaken till att de långa sjukfallen ökar är att vi nu ser de sjukfall som snurrade runt i sjukförsäkringen under alliansregeringens tidsperiod vid makten. Det var människor som blivit utförsäkrade tre gånger, människor som egentligen varit sjuka i över fem år men som kom in som nya sjukfall på grund av den bortre tidsgränsen. Då synliggörs inte människor, och man kan inte föra en bra politik för att hjälpa dem tillbaka till arbetsmarknaden igen.

Vad som också hör till saken är att regeringen inom ramen för de åtgärdsprogram som vi presenterade för snart två år sedan har skjutit till medel och gett särskilda uppdrag för att arbeta med de långa sjukfallen, till exempel till samordningsförbunden. Det är ofta människor som har en komplex problematik där insatser behöver samordnas från olika delar av samhället. Det har regeringen skjutit till medel för, och arbetet med detta pågår.

Vi är villiga att, gärna i dialog med andra partier i Sveriges riksdag, diskutera ytterligare åtgärder som man tror skulle kunna bidra till att stötta de människor som nu är långtidssjukskrivna ytterligare.

Vi ser som sagt att sjukfrånvaron ligger still nu. De nya sjukfallen minskar liksom sjukfallen som är kortare ett år, vilket gör att vi med de vikande sjuktalen hoppas få se färre som landar i sjukförsäkringen. Däremot ska man, om man har ett tillstånd som kräver sjukskrivning, kunna känna sig trygg och vara sjukskriven inom ramen för sjukförsäkringen.

Jag har några frågor, Johan Forssell. Du säger att de tidiga prövningarna är viktiga. Ja, det tycker jag också. Regeringen har därför tillfört medel till Försäkringskassan för att förbättra handläggningen och andelen prövningar vid 90- och 180-dagarsgränserna. Så har också skett sedan regeringen tillträdde.

Under en tidsperiod mellan 2010 och 2014, då Ulf Kristersson var socialförsäkringsminister, var det inte bara så att över 100 000 personer utförsäkrades, kostnaderna steg och sjukfallen ökade, utan prövningarna vid 90- och 180-dagarsgränserna sjönk också med nästan 50 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har några frågor till dig, Johan Forssell: Vad gjorde den dåvarande socialförsäkringsministern för att vända utvecklingen? Var det inte så att den dåvarande regeringen försummade att se till att de övriga prövningarna fungerade utan förlitade sig på en mekanisk bortre tidsgräns?

Jag tror att det är oerhört viktigt att vi talar om dessa frågor på riktigt. Jag kan inte ens komma ihåg under hur många debatter vi har stått och talat om den mekaniska bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, som finns i den bortre änden av ett sjukfall. Jag delar Johan Forssells ingång att det egentligen till och med är före 90-dagarsgränsen som det måste hända saker.

Regeringens hela politik går därför ut på att stärka det förebyggande arbetet, se till att människor snabbt får en plan för rehabilitering och återgång i arbete och se till att samverkan mellan de olika aktörerna i sjukfall fungerar bättre så att människor som går in i längre sjukskrivningar får fler prövningar vid 90- och 180-dagarsgränserna, fler får sin arbetsförmåga prövad och kommer tillbaka i arbete och att sjuktalens ökningstakt därmed avstannar.

Herr talman! Det är glädjande att sjuktalen är på väg att plana ut. Jag förstår att socialförsäkringsministern gärna vill ta åt sig hela äran av det. Men om man ska vara lite noga är frågan: Hur hade utvecklingen sett ut om regeringen inte hade vidtagit de åtgärder som man har gjort, om man inte hade slopat den bortre tidsgränsen, till exempel?

Jag tror att utvecklingen hade varit bättre. Jag vet inte om regeringen håller med, men forskningen visar tydligt att till exempel normer och värderingar har en mycket viktig effekt, inte bara i den svenska sjukförsäkringen utan i Europa överlag. Därför är det problematiskt att regeringen nu genomför en reform där Sverige verkar bli det enda landet i världen där inte finns någon gräns för hur länge man kan vara sjukskriven. Det är klart att sådant påverkar.

Vi ska ta lite historia också. Under alliansregeringen kunde man komma tillbaka in i sjukförsäkringen efter att en prövning gjorts hos Arbetsförmedlingen, och det tycker jag var helt rimligt. Men alla gjorde inte det. Det var på sitt sätt bra, för detta - att personer inte kom tillbaka - visade att de hade fått sin arbetsförmåga tillgodosedd. Då fungerar systemet som det är tänkt, nämligen att en prövning görs hela tiden. Man gömmer och glömmer inte bort människor i systemet, utan man prövar kontinuerligt om det finns arbetsförmåga kvar.

Annika Strandhäll säger att nu synliggörs människor i stället. Men vad innebär det att synliggöra? Är det genom de långa sjukskrivningar som nu kan löpa på precis hur länge som helst, eller är det att löpande ställa dessa frågor: Hur ser arbetsförmågan ut? Vad finns det för andra typer av arbeten du kan göra? Hur kan vi se till att du arbetar, kanske inte 100 procent men 50 eller 25, för att ta till vara den förmåga som finns?

Svaret på frågan är att jag tror att man kunde ha gjort ännu mer under alliansregeringen, inte minst när det gäller prövningarna vid 90 eller 180 dagar. Men, Annika Strandhäll, när protesterade Socialdemokraterna mot att vi var för slapphänta i sjukförsäkringen under den mandatperioden? När hände det?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det är slående att Johan Forssell faktiskt står här och säger att utvecklingen skulle ha varit bättre om vi inte hade gjort något för att minska sjuktalen utan bara förlitat oss på en mekanisk bortre tidsgräns och på fallande prövningar vid 90- och 180-dagarsgränsen. Det är ju detta som vi har vänt.

Faktum är - det går inte att komma ifrån - att efter att vi tog bort den bortre tidsgränsen och med det åtgärdsprogram som regeringen genomfört sedan vi trädde in i regeringsställning har sjuktalen legat still sedan i maj 2016. Alla prognoser pekar på att vi snart kommer att få se att utvecklingen viker, att sjukfallen blir kortare och att inflödet i försäkringen minskar. Detta är fakta. Fler människor kommer tillbaka i arbete, och fler människor får sin förmåga prövad. Det är mycket glädjande.

Det är klart att om man ägnar sig åt siffertrixande och skriver in människor som nya sjukfall ser man inte att det i grund och botten handlar om ett mycket långt sjukfall med en komplex problematik som kräver särskilda insatser, till exempel insatser av den sort som regeringen nu vidtar genom sitt åtgärdsprogram och genom de extra resursförstärkningarna till samordningsförbunden. Dessa innebär att varje individ kan få en plan för sin förmåga och förhoppningsvis på sikt komma tillbaka till arbetsmarknaden igen.

Johan Forssell vet att när det gäller förtidspensioneringar eller sjukersättning ligger vi dessutom 10 000 under på årsbasis jämfört med det maxtak som regeringen har satt upp.

Överläggningen var härmed avslutad.