Lagliga åsiktsyttringar på reglerade marknader

Fru talman! Dennis Dioukarev har frågat mig hur regeringen avser att säkerställa den grundlagsskyddade yttrandefriheten på reglerade sociala medieplattformar. Tobias Andersson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att säkerställa att nätjättarnas makt över sociala medier inte riskerar att påverka valen 2022.

Liksom i mitt svar till Dennis Dioukarevs partikamrater Aron Emilsson och Mikael Strandman i en interpellationsdebatt den 15 januari, som behandlade samma frågeställningar, vill jag inledningsvis understryka att yttrandefriheten har en lång tradition och en stark ställning i Sverige. Den är en nödvändig förutsättning för en fri allmän debatt och för den fria åsiktsbildningen och utgör en av demokratins hörnstenar.

Det senaste årtiondets teknologiska utveckling har inneburit att enskilda har fått helt nya möjligheter att sprida tankar och idéer, ta del av kultur och information och delta i den allmänna debatten.

De stora internetplattformarna, som äger och tillhandahåller tjänster för att ladda upp användargenererat innehåll, har utvecklats till viktiga förmedlare av information och kommunikation. Utvecklingen har också inneburit utmaningar, bland annat på grund av de affärsmodeller som styr spridningen av innehållet och för att några få plattformar fått en så dominerande position. Frågan om de stora internetplattformarnas ställning är därför viktig, inte bara i Sverige utan globalt, för alla som värnar yttrandefrihet och demokrati.

Internetplattformar är sinsemellan olika och har en grundläggande frihet att själva organisera och ställa upp villkoren för vad som ska gälla för användningen av deras tjänster. Villkoren är något som användaren accepterar för att kunna använda tjänsten och är alltså en civilrättslig, avtalsrättslig fråga mellan den enskilde och plattformen. Med tanke på den centrala ställning företagen har för bland annat möjligheten att yttra sig på nätet är det självklart viktigt att både användarvillkor och arbetet med villkorens efterlevnad präglas av tydlighet och transparens.

Inom EU pågår arbete med att undersöka behoven av en ny eller förändrad reglering för att säkerställa att principer som är grundläggande offline upprätthålls också online. En viktig del i kommissionens förslag till förordning om en inre marknad för digitala tjänster, DSA, är att de allra största plattformsföretagen ska leva upp till högre krav på ansvar för innehåll, transparens och information till användarna och rapportering till myndigheter än mindre aktörer. I paketet ingår också ett förslag till förordning för konkurrensdrivna och rättvisa marknader inom den digitala sektorn, DMA, som innehåller förslag till skyldigheter för stora plattformsföretag med en grindvaktsfunktion.

Som kultur- och demokratiminister med ansvar för mediefrågor följer jag arbetet inom detta område noga. Det handlar om svåra frågor som behöver diskuteras intensivt, både nationellt och internationellt. Som Tobias Andersson påpekar har privata företag som regel inte fritt spelrum, utan alla branscher är i någon mån reglerade.

De förhandlingar som inom kort tar sin början på EU-nivå avser ett regelverk som behöver balanseras noga eftersom det syftar till att reglera tjänster som har fått stor betydelse för förutsättningarna för den fria åsiktsbildningen och demokratin i Sverige. Viktiga utgångspunkter för regeringens arbete är att värna en vidsträckt yttrandefrihet och att lagstiftningen ska vara proportionerlig och tydligt avgränsad i förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen samt innehålla tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på denna för Sverige och riksdagen viktiga fråga. Digitaliseringen har onekligen demokratiserat vår vardag och bidragit till att medborgare och journalister lättare kan granska makten i såväl moderna demokratier som totalitära regimer. Att fritt kunna uttrycka sin åsikt är själva kärnan i en demokrati och en grundlagsskyddad rättighet i Sverige.

Men denna rättighet har kommit att ifrågasättas alltmer, av medier, politiker och de globala techgiganterna. De sistnämnda har skapat sig en monopolliknande ställning på sociala medieplattformar och har därmed en enorm makt att påverka opinionsbildning samt vilka åsikter som tillåts och inte tillåts.

Jag tycker att ministerns svar säger ganska lite om regeringens inställning till den våg av censur som just nu sveper över västvärldens folkvalda politiker. Det är allmänna, svepande självklarheter utan egentlig substans eller svar på hur regeringen tänker säkerställa yttrandefriheten på sociala medieplattformar.

I dag använder tre av fyra svenskar Facebook, och det finns över 2 miljarder användare globalt. Det får därför naturligtvis konsekvenser för det fria ordet när den fria världens ledare, den amerikanske presidenten, får sina konton på Twitter, Facebook och Instagram avstängda.

Granskning av makthavare och att fria eller fälla är normalt uppgifter som journalistiken och fria domstolar ägnar sig åt, men här har alltså techgiganterna tagit sig friheter som ligger utanför ett privat företags befogenheter. Man bryter mot de rättsstatliga principerna och agerar jury, domare och bödel på samma gång.

Vi ser samma exempel över hela världen. Så sent som i förra veckan fick Spaniens tredje största parti sitt konto blockat av Twitter, två veckor före valet. Vad är det som säger att detta inte kan ske i Sverige? Absolut ingenting - tvärtom ser vi samma tendenser här.

Europaparlamentarikern Jessica Stegrud fick nyligen sitt Facebookkonto avstängt efter att hon endast besvarat ett grovt påhopp. Swebbtv raderades från Youtube för att ha uttryckt uppfattningar som inte strider mot nationell eller europeisk lagstiftning.

"Jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den" brukar tillskrivas Voltaire. Men i Sverige kallade regeringen inför valet upp Facebook för att diskutera klagomål på innehållet. Som kontrast håller Storbritannien, Australien och Polen redan på att ta fram lagar som på olika sätt ska säkerställa yttrandefriheten på sociala medier.

Avstängningen av konservativa politiker har fördömts av Europaparlamentariker, EU-kommissionärer, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron. Amanda Linds svar på min interpellation vittnar om att den svenska regeringen i stället intagit en defensiv position, till skillnad från dess europeiska motsvarigheter. Jag hör inga avståndstaganden, jag hör ingen kritik och jag hör inga fördömanden.

Demokratiministern hänvisar till företagens affärsmodeller. Helt plötsligt låter den socialistiska regeringen som en förkämpe för den fria marknadsekonomin. Men sedan när måste vi välja mellan yttrandefrihet och näringsfrihet, demokrati och marknadsekonomi? Vi skulle aldrig acceptera hatbrott eller hot på sociala medier, så varför ska vi acceptera att våra grundlagsskyddade rättigheter åsidosätts?

Fru talman! Det oligopol som ett fåtal globala teknikföretag i dag har över det fria ordet på internet har debatterats flitigt i närtid. Debatten initierades långt tidigare men eskalerade kraftigt i samband med att USA:s dåvarande president Donald Trump fick sina konton i sociala medier nedplockade.

Redan innan detta skedde drabbades svenska politiker, opinionsbildare, mediekanaler med flera av till synes slentrianmässig censurering av Facebook, Google och Twitter. En gemensam nämnare bland många av de aktörer som censurerats i Sverige tycks vara att de tillhör oppositionen. De som aktivt försvarar censureringen tycks däremot ha det gemensamt att de hyser andra politiska uppfattningar än de censurerade. Mot den bakgrunden är det inte långsökt att tro att nätjättarnas påhejare åtminstone delvis drivs av politiska motiv och att deras inställning till agerandet hade varit annorlunda ifall det hade drabbat deras egna politiska fränder.

Detta sätter fingret på problemet: Så länge ens egna åsikter, vänner och partikamrater inte drabbas är det lätt att ledas till att uppskatta censur av andra. Det är dock en direkt ohållbar hållning för en vän av demokrati i allmänhet och yttrandefrihet i synnerhet.

Tyvärr har politiker världen över under en alldeles för lång tid stått passiva medan nätjättarna har tillskansat sig ett starkare grepp över det fria ordet. Givet vårt sätt att konsumera nyheter och information innebär det i praktiken att ett fåtal företag kontrollerar stora delar av infrastrukturen för information. Detta innebär att de i sin makt har möjligheten att helt censurera innehåll, personer och åsikter men också att de genom förändringar i sina algoritmer kan premiera innehåll, personer och åsikter framför andra - helt utan att någon har insyn i processen.

Den som inte ser hur sådan makt enkelt kan missbrukas i samband med exempelvis val är ytterst naiv. Tyvärr verkar dock regeringen vara ytterst naiv då regeringsföreträdare som Anders Ygeman valde att stötta censureringen av USA:s president.

Fru talman! Jag kan någonstans förstå att om man under längre period har känt ett genuint hat gentemot USA:s förre president kanske det instinktivt kändes skönt att han censurerades av nätjättarna. Den initiala känslan är dock farlig att fastna i. I stället måste man se den större bilden.

Den större bilden utgörs av det faktum att ett fåtal aktörer i dag har full kontroll över den fria åsiktsbildningen på internet. Det är något som innebär att de har möjligheten att påverka förutsättningarna för samtliga politiker och partier att kommunicera på lika villkor över sociala medier, inte minst under nästa års valrörelse.

I min interpellation ställde jag frågan: Avser ministern att vidta några åtgärder för att säkerställa att nätjättarnas makt över sociala medier inte riskerar att påverka valen 2022? Jag upplever inte att Amanda Lind riktigt svarade på den, även om hon nämnde det pågående arbetet i EU-kommissionen, som jag inte tror är tillräckligt för att hantera problematiken. Mot den bakgrunden skulle jag därför vilja upprepa frågan på nytt. Jag ser fram emot svaret.

Fru talman! Jag tycker att det är lite beklagligt. Jag har stått i den här kammaren tidigare och diskuterat den här frågan med partivänner till riksdagsledamöterna. Jag tycker att det är beklagligt att vi nu står här återigen.

Man målar upp halmgubbar. Man har en svartvit syn på vilken fråga det är som vi ska hantera. Man undviker att beröra de ganska komplicerade avvägningar som behöver göras. Man kommer fram med förenklade resonemang, och det beklagar jag verkligen, för det här är en viktig diskussion som vi behöver ta.

Precis som jag sa i mitt anförande och som jag sa förra gången vi diskuterade den här frågan är det uppenbart för oss alla att det finns en problematik med ett antal stora nätjättar som har fått en dominerande roll i förmedlingen av den fria åsiktsbildningen. Om det finns det ingen konflikt. Det står också klart att det finns olika typer av problem som kan uppstå utifrån nätjättarnas affärsmodeller.

Detta är ingen fråga som regeringen nyligen har börjat jobba med. Det är möjligen så att Sverigedemokraterna nu lite yrvaket tycker att den här problematiken behöver tittas vidare på, men detta är ju en fråga och en diskussion som har pågått i många år och ett arbete som också har pågått på EU-nivå.

Precis som i alla andra tider när ny teknologi växer fram behöver vi också naturligtvis hitta en reglering som passar, som kan balansera den fria företagsamheten och värna och stötta det fria ordet. Vi ska inte ha en överreglering, men vi måste självklart värna det fria ordet. Därför har regeringen bejakat att vi nu lägger fram två förslag på EU:s bord som vi nu ska diskutera och landa rätt i. Den diskussionen välkomnar jag. Det är ingen som hävdar något annat.

Jag tycker också att det är viktigt att vi använder censurbegreppet på ett korrekt sätt. Sverigedemokraterna framhåller ju hur viktigt det är att vi använder rätt ord i debatter. Censur handlar om att staten hindrar någon från att uttrycka sig. Censur är tydligt förbjudet i svensk grundlag. Det är en extremt viktig princip att värna, just därför att internet är fritt i västvärldens demokratier. Till skillnad från i många totalitära stater kan vi också se en mångfald av plattformar växa fram. Jag tror inte att vi ska förledas att tro att de stora, dominerande plattformar som finns i dag är de som kommer att vara stora och dominerande om tio år, utan detta är naturligtvis en snabbt föränderlig tid där det är uppenbart att det behövs en reglering.

Det regeringen driver och förfäktar, förutom yttrandefriheten, är en viktig princip för oss, och det upprör ibland andra länder i Europa som vill gå längre där. Där står vi upp som en garant, och det ska vi fortsätta att göra.

Jag tycker att det är rimligt att de allra största plattformarna tar ett större ansvar än de mindre, och det ligger sådana förslag på bordet nu. Det är bra. Jag tycker också att det är rimligt att plattformarna är transparenta i sina användarvillkor. Det ska naturligtvis vara tydligt om en användare plockas bort. Det har funnits sådana problem. Det håller jag med om, och det är inte bara en viss typ av ideologisk färg som drabbas av sådant. Diskussionerna de senaste tio åren om vilka olika typer av inlägg som tas bort har varit ganska många. Det har nog berört väldigt många i vårt samhälle.

Det är rimligt att det kommer en ökad transparens. Det ska finnas möjlighet att överklaga. Det är också väldigt bra.

Jag tycker att Sverigedemokraterna gång på gång förenklar resonemanget och kallar det för ett fritt åsiktstorg. Det har aldrig varit det. De stora globala jättarna bygger sin affärsmodell på att sprida det som skrivs på ett så effektivt sätt som möjligt. Det har premierat extremistiska åsikter. Det har varit lätt - för lätt - att sprida olagligt material.

Det är väldigt viktigt att vi tar tag i dessa frågor nu, men låt oss göra det i en anständig diskussion och väga dessa komplicerade saker mot varandra.

Fru talman! Anledningen till att vi nu står här igen, som demokratiministern säger, är att det är den svenska yttrandefriheten som vi talar om. Det är inga lätta frågor. Åtminstone ser inte jag det på det viset. Frågan har aktualiserats eftersom censuren av oppositionella i många västliga demokratier har intensifierats på sistone.

Jag tycker också att det är en intressant diskussion kring hur vi ser på sociala medier. Åsiktsbildningen har ju flyttat från traditionella torgmöten till sociala medieplattformar. Lagstiftningen måste naturligtvis följa med i den utvecklingen. Det är där den politiska diskursen förs, och det är där mycket av valkampanjandet bedrivs.

Jag tycker inte att vi ska se Facebook eller andra sociala medieplattformar som publicister, för det innebär att man lägger över journalistikens grundläggande uppgifter på privata företag på andra sidan Atlanten. Det säger sig självt att det är ett icke-demokratiskt förhållningssätt att ge Mark Zuckerberg inflytande, som en järnhand, över den svenska demokratin.

Sedan är det en intressant diskussion som föranleds av hur vi ser på det privata företagandet. Detta är naturligtvis privata företag som i dag opererar inom näringsfrihetens begränsningar. Men näringsfriheten är begränsad redan i dag. Den är begränsad av miljölagstiftning, konkurrensregler, konsumenträtt och anti-diskrimineringslagstiftning. Allt det är exempel på begränsningar av den fria marknadsekonomin och äganderätten.

Sociala medier verkar inte i någon sorts juridiskt vakuum där demokratiska principer helt plötsligt slutar att gälla. Därför går det inte heller att hävda att yttrandefriheten måste offras för näringsfriheten för att den potentiellt utgör ett hot mot företags affärsmodeller.

Våra lagar ska upprätthållas överallt. Om man börjar kompromissa med denna princip går vi en väldigt farlig utveckling till mötes, för detta är ett sluttande plan, bortom allt rimligt tvivel.

Ponera att vi har ett globalt oljebolag som köper 51 procent av aktierna i Facebook och bestämmer sig för att kritik mot klimatförändringar utgör ett brott mot deras användarpolicy. Skulle Miljöpartiet då fortfarande ha en lika pragmatisk inställning till yttrandefriheten? Tillåt mig att betvivla det. Låtgåmentaliteten och så-länge-det-inte-drabbar-mig-taktiken är naturligtvis effektiv fram till dess att det drabbar just en själv.

För mig kokar detta ned till följande:

Ser man censur och politisk censur på nätet som ett problem?

Är man villig att göra någonting åt det?

Svar kommer vi att få i sinom tid.

Fru talman! Tack ännu en gång för svaret från ministern! Hade jag varit minister hade jag kanske i sammanhanget inte skrutit om att arbetet på detta område hade pågått i flera år, givet att det än så länge inte har skett någon reglering. Jag hade kanske inte talat jättehögt och skrutit om att man har arbetat så länge men åstadkommit så lite.

Ministern nämner EU-förslag gällande Digital Markets Act och Digital Services Act. De frågorna ligger på ett annat statsråd. Jag diskuterar gärna dem mer med honom, för jag ser stora brister i den svenska ståndpunkten och ser goda skäl att komplettera den. Men den debatten får vi ta en annan dag.

Jag skulle i stället vilja återkomma till att sociala medier i dag utgör en hörnsten i politiska partiers kommunikation och möjliggör en enkel konsumtion av politik för de breda massorna. Samtidigt vet vi att vi endast har möjlighet att kommunicera på dessa plattformar med nätjättarnas tillåtelse, och det finns i nuläget ingenting som hindrar dem från att godtyckligt, eller med utstuderad precision, påverka informationsflödet i samband med val.

Det finns ingenting som hindrar dem från att underminera vår demokrati genom att välja vilka som får komma till tals och hur väl deras budskap sprids. Givet detta finns det starka skäl att se över hur vi garanterar att dessa privata företag med kontroll över dagens primära informationsflöden inte aktivt interagerar i framtida valrörelser.

Det oroar mig därför, fru talman, att det av Amanda Linds svar att döma inte finns några svar från regeringen på hur den hotbilden kan undanröjas före valet. Jag tror att varken jag eller Amanda Lind tror att det som är på gång i EU är på plats redan då.

Denna oro är befogad, anser jag. Jag anser också att jag har goda belägg för det.

Twitters vd avslöjades nyligen, strax efter censureringen av Donald Trump, av Project Veritas med att säga: This is going to be much bigger than just one account. Det syftade på deras nedstängning av just Donald Trumps konto. En av ledarna för nätjättarna valde med andra ord att i ett internt möte med bolaget sätta bilden av att de har mycket kvar att göra när det kommer till att censurera meningsmotståndare.

Precis som min kollega nämnde tidigare har den stora Youtubekanalen Swebbtv, som i år kommunicerat oppositionella åsikter, återkommande trakasserats av Youtubes ägare Google. Swebbtv har nu även plockats bort från plattformen, så även deras år av videomaterial.

Spaniens tredje största parti, Vox, har blockerats av Twitter mitt i brinnande valrörelse.

Vidare har såväl jag som partikollegor till mig drabbats på olika sätt. Mitt Instagramkonto försvann helt i höstas, dagen efter att jag hade publicerat ett islamkritiskt inlägg. Jag hade aldrig blivit varnad och fick inte heller någon information om varför kontot togs bort. Det var bara borta.

Min spontana reaktion var att kontot hade blivit hackat, för jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att Facebook skulle radera ett Instagramkonto tillhörande en ledamot av Sveriges riksdag utan att ens sända denne någon information över huvud taget. Det var dock precis vad som skedde.

Mina sociala medier är mina primära kontaktytor i förhållande till väljarna. Hade nedstängningen av kontot skett under valrörelsen hade det kraftigt begränsat min möjlighet att nå ut, och om det hade drabbat fler än mig hade det sannolikt påverkat valresultatet.

Jag utgår från att Amanda Lind motsätter sig blockeringen av mig såväl som andra av hennes meningsmotståndare, men jag skulle ändå vilja höra statsrådet uttrycka det samt fortsatt konkretisera vilka åtgärder man avser att vidta.

Fru talman! Jag ska börja med att landa tillbaka i värdet av den digitalisering som har skett. Vi har ju en naturlig utgångspunkt i den här diskussionen, det vill säga att demokratin har gjort stora landvinningar i och med de sänkta trösklarna för yttrandefrihet som digitaliseringen har inneburit.

Under hela min tid som demokratiminister har jag också pratat om de utmaningar som digitaliseringen innebär. Och jag noterar, i varje debatt och i varje debattartikel med sverigedemokrater, att de undviker att prata om de sakerna.

Det kan handla om den enorma tillgänglighet som sociala medier ger och om möjligheten att sprida rent hat, rena hot och rena olagligheter. Det kan handla om hur de sociala mediejättarna har misslyckats med att tillräckligt snabbt plocka bort sådant material. Man har tagit steg framåt, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.

Ja, det är något som Sveriges regering har engagerat sig i. Det är viktigt att stävja olagligheter på nätet.

En femtedel av Sveriges befolkning undviker att lägga ut saker på sociala medier av rädsla för att de ska bli utsatta. Det är ett problem. Journalister och konstnärer hotas och riskerar att skrämmas till tystnad när det gäller att granska oss makthavare. Det är ett problem.

Fru talman! De sociala mediejättarna har redan påverkat val. Deras affärsmodeller bygger på att extrema åsikter får en stark och stor spridning. Sådant som engagerar och väcker känslor syns högre upp i ens flöde än annat. Vad är det om inte att styra den öppna debatten?

Jag vill mena att det är så här. Detta är affärsjättar som har valt dessa affärsmodeller.

Sverigedemokraterna upprepar att dessa aktörer inte är publicister, utan det är fria åsiktstorg. Men det stämmer inte. Sanningen är att dessa aktörer ligger någonstans häremellan och att vi behöver hitta en ny lagstiftning och nya metoder. Vi behöver hitta regleringar som gör att vi värnar yttrandefriheten och det fria ordet och att vi undviker godtycke - för det tror jag ingen av oss vill ha - och främjar transparens. Det finns naturligtvis också saker inom konkurrenslagstiftningen, eftersom detta är stora aktörer som har ett väldigt stort inflytande.

Sverigedemokraterna står här och ljuger i talarstolen, eller så lyssnar de inte på vad jag säger. Att detta är en fråga som jag inte problematiserar eller som jag struntar i stämmer inte.

Jag har upprepade gånger lyft att detta är en viktig fråga som vi behöver prata om. Vi behöver ta fram en reglering. Det är uppenbart att det finns många typer av problem behäftade med de globala nätjättarna, och det är något som Sveriges regering tar på väldigt stort allvar.

Jag och vi tror att den rätta vägen är att hitta en reglering på EU-nivå och att diskutera det nationellt och med våra grannländer och att landa i en reglering som kan fungera. Sedan kommer vi med all säkerhet att behöva ompröva den, precis som när det gäller annan snabb teknologisk utveckling. Den tenderar ibland att springa före lagstiftarna. Detta ska vi göra.

Det blir lite svårt att ta Sverigedemokraternas indignation över detta på allvar när man fortsätter att använda begreppet "censur" på ett slarvigt sätt.

Fru talman! Det är viktigt att vi tar i de här problemen, men låt oss diskutera dem på ett lugnt och sansat sätt, undvika förenklingar och ta frågan om yttrandefrihet på allra största allvar.

Fru talman! De exempel som vi har räknat upp här i dag är saker som faktiskt har skett. Sedan är det upp till var och en att avgöra i vilken utsträckning det är censur eller inte. Politiska valkampanjer bedrivs inte längre på traditionella torgmöten - de bedrivs på sociala medieplattformar, och då måste lagstiftningen hänga med i den utvecklingen.

Naturligtvis är det ingen enkel diskussion. Det finns många olika angreppsvinklar, men vi har noterat ett annalkande problem som vi vill lyfta här i demokratins högborg i Sverige.

Jag hör att regeringen har ett engagemang och att demokratiministern naturligtvis är engagerad i denna fråga. Men det verkar som om man lägger över ansvaret för den svenska yttrandefriheten på andra länders politiker. Man pratar om DSA, man pratar om EU och man pratar om EU-kommissionen. Det kan naturligtvis finnas bra inslag i DSA, men ytterst ansvarar ju Sveriges riksdag för den svenska yttrandefriheten. Vi kan inte outsourca den svenska demokratin. Det måste vara en princip som alla statsråd och riksdagsledamöter ställer upp på i denna kammare.

När det kommer till terrorism och hat- och hotbrott finns det naturligtvis lagstiftning för att hantera de sakerna; det är inte där problemet ligger. Uppenbara olagligheter ska naturligtvis polisanmälas och lagföras. Det råder inget snack om den saken. Där är vi helt överens. Men det ska vara uppenbara olagligheter och inte kontroversiella åsikter. Det är två skilda saker.

Fru talman! Jag tackar än en gång för svaret. Mitt fokus i hela den här interpellationsdebatten har legat på nästa års val. Det är klart att vi kan ha en bred diskussion rörande yttrandefrihet på nätet, och vi kan gå in i detalj på Digital Services Act och så vidare. Vi kan dock svart på vitt se vad som nu har skett från nätjättarna och vad som riskerar att ske i Sverige under nästa års valrörelse, och det är ganska skrämmande.

Det är just på den punkten som jag menar att kultur- och demokratiministern inte har gett ett klart besked om hur vi ska lösa problematiken. Inget av det som ministern har sagt skulle ju på något sätt kunna garantera att de sociala mediebolagen, dessa nätjättar, inte ges möjlighet att påverka nästa års val. Det är ett problem som jag tar på största allvar.

Vi kan ta ytterligare ett exempel på vad som skedde i det amerikanska valet. New York Post postade ganska nära inpå valet en artikel som, med goda skäl, beskrev Joe Bidens son Hunter Biden på ett ganska osmickrande sätt. Twitter valde att begränsa möjligheten att sprida artikeln, trots att man inte kunde bekräfta några sakfel i den. New York Post, en respekterad tidning, fick också sitt Twitterkonto begränsat.

Skulle detta eller motsvarande ske i den svenska valrörelsen vore det ytterst allvarligt. Det vore att underminera demokratin, och det är just därför jag försöker att ställa dessa frågor.

Jag har respekt för Amanda Lind som minister, och om hon hade fått sitt konto på någon plattform för sociala medier censurerat eller nedplockat hade jag varit den första att fördöma det. Jag bad själv Amanda Lind fördöma det faktum att Facebook tog ned mitt Instagramkonto. Hon valde dock att inte göra det. Detta gör mig ärligt talat något bekymrad, fru talman, och jag hoppas att Amanda Lind i sitt sista inlägg kan göra just detta.

Fru talman! Frågan om de stora internetplattformarnas ställning i Sverige är viktig för oss alla som värnar yttrandefrihet och demokrati, både nationellt och internationellt. Som kultur- och demokratiminister följer jag självklart det här arbetet mycket noga, även om arbetet med EU-lagstiftningen inte primärt ligger på mitt bord.

Jag menar att plattformarna har ett stort ansvar som viktiga förmedlare av det fria ordet. De har skapat stora möjligheter för förtroendevalda, civilsamhället och vanliga privatpersoner att nå ut väldigt brett med sina åsikter, och det är i grunden bra för vår demokrati.

Samtidigt innebär plattformarnas framväxt utmaningar. En del av dem kan vi möta med lagstiftning. En del av dem måste vi diskutera, och det handlar väl snarare om en etisk diskussion om hur vi ska bete oss på olika sätt på nätet gentemot varandra.

Jag tror ändå att vi kan konstatera några saker. De här gigantiska sociala medieplattformarna är varken neutrala åsiktstorg eller redaktionella medier. Det finns stora problem med hat online. Det finns stora problem med illegalt innehåll som vi måste hantera, och frågorna om transparens behöver bli bättre. Det behöver finnas ett större ansvarstagande i de här frågorna. Om de sakerna tror jag att vi är relativt överens.

Fru talman! Yttrandefriheten har en långvarig och stark ställning i Sverige. Vi ska värna den i ett nytt demokratiskt landskap. Vi måste vara noggranna, och vi måste vara öppna för olika typer av lösningar. Enkla svar om att olika företag konspirerar mot vissa åsikter tror jag inte underlättar detta arbete.

Tobias Andersson lyfte fram att jag ska fördöma det som hände med hans inlägg. Jag vet att Sverigedemokraterna gillar att lyfta fram enskilda exempel här, men jag brukar undvika att gå in i enskilda exempel som jag inte känner till. För mig är det viktigt att de sociala medieplattformarna tar ett större ansvar och att vi hittar en väg framåt som värnar en vidsträckt yttrandefrihet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.