Lagen om stöd och service

Fru talman! Maj Karlsson har frågat mig vad jag avser att göra för att säkerställa att den funktionspolitiska rörelsens röster hörs i det fortsatta utformandet av reformen. Maj Karlsson har också frågat om jag är beredd att komma med ett tilläggsdirektiv till den pågående utredningen om LSS för att säkerställa intentionen i lagstiftningen och korrigera för de domar som fallit sedan 2007.

Svar på interpellationer

Den 3 maj beslutade regeringen om ett tilläggsdirektiv till LSS-utredningen. Vi har nu tagit bort de krav på besparingar som tidigare fanns i direktiven. Förslagen ska inte heller leda till att behovet av anslagna medel ökar jämfört med dagens nivå. Den förändringen gjorde vi för att ge utredaren rätt förutsättningar att fokusera på att skapa en tydlig, stabil och långsiktigt hållbar lagstiftning. Maj Karlsson vill se ett tilläggsdirektiv till LSS-utredningen som ska korrigera för domar sedan 2007 och säkerställa lagens intentioner. Låt mig vara tydlig. Den som har behov av assistans eller annat stöd ska ha rätt till det. I direktiven till utredningen anges att syftet med uppdraget är att skapa en lagstiftning som främjar jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Lagens intentioner är således utgångspunkten för utredningens helhetsöversyn. Det innebär att utredarens uppdrag redan i dag täcker de frågor Maj Karlsson vill lägga till som tilläggsdirektiv.

Precis som Maj Karlsson framhåller kom lagen till i nära samarbete med funktionshindersrörelsen. Det första pilotprojektet för assistans var det independent living-rörelsen, inte staten, som drog igång. När vi nu ska modernisera lagen behöver vi kroka arm igen. Den dialogen utlovade jag redan min första dag som minister, och den dialogen har jag också inlett. För mig är det självklart att regeringen ska samarbeta med dem som närmast berörs av reformen. Det handlar om transparens och om kvalitetssäkring. Funktionshindersrörelsen finns med i LSS-utredningens referens och expertgrupp och kommer självfallet att vara remissinstans till betänkandet när det kommer. Min bedömning är att vi kommer att behöva en ambitiös dialog om det här för att kunna presentera förslag på en bättre lagstiftning. Jag kommer också att säkerställa att frågan om den reformerade lagstiftningen ligger högt på agendan vid alla våra samtalsforum, såsom sakråd och funktionshindersdelegation.

Lagen om stöd och service (LSS) är en grundbult i vår välfärd, en rättighetslag som har inneburit ökad frihet och självständighet för många människor. Vi behöver modernisera lagen så att den fungerar bättre, så att den blir förutsägbar för dem som behöver den och så att den leder till de högt uppsatta målen om självständighet och delaktighet. Den nya lagstiftningen ska vara långsiktigt hållbar och kostnadsmässigt effektiv. Inget annat duger; det har jag varit tydlig med sedan jag tillträdde som minister.

Fru talman! LSS är en fin frihetsreform som har varit och är oerhört viktig. När den infördes var den en världsunik reform som gav personer med de största behoven makten att själva styra över sina liv och delta i samhället på lika villkor, vilket också var intentionen med lagstiftningen. Lagen präglas av egenmakt och självständighet, och dessa principer har varit avgörande.

LSS och den personliga assistansen utgör en kärna i vårt gemensamma välfärdssamhälle. Det handlar om medborgerliga rättigheter - att alla ska ha rätten att leva som fria individer oavsett om de har en funktionsnedsättning, får en i morgon eller följer normen hela livet.

Det är med den personliga assistansen tusentals personer kan arbeta, studera, vara politiskt aktiva, bilda sig och ta en jämställd del av ansvaret i sina familjer - göra sådant som ses som självklarheter i ett liv i frihet. Det är något som inte var en verklighet innan den personliga assistansen infördes. Det är en självklar frihet som nu står hotad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att vi i Sverige fick LSS-reformen är till stor del den funktionspolitiska rörelsens förtjänst. Med beslutsamhet, enträget arbete och kamp drev de igenom den största frihetsreformen i modern tid. I dag är det också de som får slåss för att behålla den. Därför växte optimismen när statsrådet vid sitt tillträde lät meddela att hon skulle ta gott om tid på sig att träffa berörda intressenter och söka breda överenskommelser. Det är nämligen hos den funktionspolitiska rörelsen utvecklingen av reformen finns att hämta.

Det ska sägas att det har gått lite tid sedan jag ställde den här frågan till ministern. Jag vet att du sedan dess har haft kontakt med och träffat många från funktionshindersrörelsen. Jag har också hört att många upplevt att ministern verkligen har lyssnat, och det gläder mig verkligen.

Jag vet också att rörelsen i mötet med dig fortsatt larma om de konsekvenser som Högsta förvaltningsdomstolens domar har fått. Redan när första domen föll 2007 började rörelsen protestera. Sedan dess har urholkningen av lagstiftningen fortsatt, och rörelsen har höjt sina röster alltmer när fler och fler har fallit ur den statliga assistansersättningen och helt eller delvis förlorat sina rättigheter.

Eftersom det krav som rörelsen ställer är en justering av lagen efterfrågade jag mycket riktigt ett tilläggsdirektiv för att säkerställa intentionen i lagstiftningen.

Även om statsrådet i sitt svar säger viktiga saker som i någon mening ger hopp tolkar jag det ändå som att ni inte har för avsikt att tillgodose vårt krav. Jag förstår verkligen inte varför. Det här är ju ett av de främsta krav som rörelsen driver, då de vet att lagens intentioner inte kommer att säkerställas innan så sker.

Att svara med att säga att de som har behov av assistans ska få det är inte ett svar på vårt krav. Problemet är ju att domarna från 2007 och framåt just begränsat vilka som faktiskt bedöms ha behov av assistans.

Jag vill därför fråga statsrådet: Varför är ni inte beredda att tillgodose rörelsens krav på ett konkret tilläggsdirektiv om lagändring eller lagjustering?

Fru talman! Utredningen har, som jag sa i mitt svar och som Maj Karlsson tydligt utläste, inte något uttalat uppdrag att särskilt korrigera för enskilda domar. Jag ska försöka förklara varför.

Intentionen med LSS-utredningen är att åstadkomma en förstärkt kvalitet, en ökad jämlikhet och en förutsägbarhet i fråga om LSS-insatser som finns och som ingår i dagens lagstiftning. Om jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet ska främjas är det lagens intention, och det är detta som utredaren ska återkomma med.

Att begränsa det till att handla om enskilda domar som det ska korrigeras för vill vi inte göra, men det finns absolut ingenting som hindrar utredaren från att redan i betänkandet korrigera för domar där man anser att det behövs utifrån vad lagens intentioner är.

Men jag vill ändå understryka att om vi ska lyckas måste utredaren ha ett brett mandat att åstadkomma det som är lagens intentioner. Vi har ingen ambition att begränsa utredarens uppdrag. Jag vill verkligen understryka att utredaren har ett stort och ett fritt mandat att åstadkomma en lagstiftning som gör att vi säkerställer lagens intentioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är gott nog med ett stort engagemang från både Maj Karlsson och många andra i denna kammare och i funktionshindersrörelsen. Men det kommer att krävas mycket jobb och ett stort ansvar när utredaren väl kommer med sitt betänkande. Då ska vi tillsammans lyckas se till att vi har en lagstiftning som svarar mot både de intentioner som då fanns och de utmaningar som vi har sett under tiden.

Jag vill gärna ta tillfället i akt att understryka att vi redan under förra mandatperioden såg att det kom domar som kom att förändra i assistansen på ett sätt som, om jag ska vara lite personlig, jag upplevde som oerhört frustrerande när jag då satt i socialutskottet. När den dåvarande regeringen kallades till utskottet hade vi en bra diskussion. Många kände sig ganska tveksamma. Men jag kan konstatera att den gemensamma upprördheten från utskottet då inte ledde till några som helst initiativ. Det hade förstås underlättat om utredningen redan då hade tillsatts. Då hade vi förmodligen inte stått där vi står i dag.

Nu finns det en utredning som har ett brett mandat, och jag ser mycket fram emot utredarens förslag så att vi kan ta detta vidare. Jag är också glad att det nu inte görs några tvåårsomprövningar fram till att vi har en ny lagstiftning.

Fru talman! Den utveckling vi har sett av den personliga assistansen har, precis som statsrådet säger, skett under de senaste tio åren, och den är verkligen fruktansvärd. Det är en attack mot en av vår tids största frihetsreformer, en attack som har intensifierats under den här mandatperioden.

I dag är läget så akut att beviljandegraden för assistans är om inte obefintlig så i alla fall mycket, mycket låg. Bara på dessa fyra år är det tusentals personer som drabbats mycket hårt. Vi har under hela mandatperioden använt alla tillgängliga medel för att få regeringen att agera och att backa även när det gäller dess egna beslut. I vissa fall har vi haft framgång. Regleringsbrevet har ändrats, och nya direktiv till utredningen har tillkommit. Vi har gemensamt fått bort direktivet om besparingskrav på assistansen. Detta är vi mycket stolta över.

Jag ska också säga att jag verkligen uppskattar statsrådets ingång i frågan. Jag tycker faktiskt att det låter som om statsrådet har som ambition att säkerställa lagen. Jag ifrågasätter därför inte på något sätt statsrådets intention - däremot regeringens.

Jag är nämligen bekymrad över vad besluten egentligen innebär. Att regeringen har valt att ta bort besparingskravet på den personliga assistansen är verkligen ett mycket viktigt beslut som vi mottar med stor glädje. Problemet är det statsrådet svarar mig därefter, nämligen att förslaget inte ska leda till att behovet av anslagna medel ökar jämfört med dagens nivå utan att det på något sätt ska ske inom befintlig ram.

Bara mellan 2016 och 2017 minskade prognosen från Försäkringskassan med en halv miljard. Då undrar jag: Är det regeringens ambition att utredningen ska utgå från nivåer efter en tid där beviljandegraden rasat till 11,5 procent? I så fall tycker jag att vi har stora problem. Jag vill därför gärna att statsrådet förtydligar vad ni menar med att utredningen ska utgå från befintlig ram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är också djupt oroväckande att vi inte får ett nytt, tydligt direktiv till den så efterlängtade utredningen. Precis som statsrådet säger har vi drivit det här länge, eftersom vi menar att lagen måste justeras efter domarna. Visst behöver lagen moderniseras och utvecklas, men grundintentionen måste vara navet i det arbetet. Vi upplever att detta inte är möjligt om vi inte först ser till att säkerställa den delen.

Statsrådet säger att vårt krav redan täckts inom utredningen, eftersom syftet är att skapa en lag som främjar jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Men man kan ha väldigt olika uppfattningar om hur just de målen kan uppfyllas. För oss ska det ske genom ett säkerställande av reformen. Är det också ett löfte från er?

Vad jag är orolig för är att anledningen till att man inte vill tillgodose kravet är att man vet att det är ett beslut som faktiskt kommer att kosta, det vill säga att det fortfarande de facto är ekonomi som kommer att gå före människors behov. Det är en oro som lite grann kan förstärkas av statsrådets svar.

Därför undrar jag vad det egentligen betyder när ni säger att lagstiftningen ska vara "kostnadsmässigt effektiv".

Fru talman! Jag ska försöka att bemöta de flesta av frågorna.

Jag vill börja med att säga att det absolut är ett dilemma när vi har både statlig och kommunal assistans. Det är komplext, och att hamna på rätt sida om 20 timmars grundläggande behov ska egentligen inte vara avgörande när det gäller att tillgodose behovet av assistans för den enskilde. Det ska helt enkelt garantera vem som ska ta ansvaret för att utföra, leverera och se till att assistansen tillgodoses. Det är uppenbart att detta är en av de frågor som utredaren behöver komma med bra svar på: Hur ska man försäkras om detta?

För den enskilde är det, som i alla fall, helt ointressant vem som egentligen står för notan. Då menar jag inte att det är ointressant vem som är huvudman - missförstå mig rätt - men det handlar om att man egentligen inte är så intresserad av vem notan handlar om, utan det man vill vara säker på är att man får det som man har rätt till och att man får sina behov tillgodosedda.

Det här är en viktig uppgift, vill jag säga, för utredaren när det gäller just gränsdragning mellan huvudmännen.

Jag vill också understryka att det inte har funnits något besparingskrav på personlig assistans. I tidigare direktiv har det funnits ett krav på att man också ska komma med förslag på hur man sparar. Det finns inte kvar, och jag är väldigt glad att det är så.

Jag vill också säga att alla utredningar arbetar inom en ram. Jag kan själv inte ge något exempel i närtid där en utredning har fria händer att leverera och komma med förslag utan några som helst begränsningar, utan man har helt enkelt de resurser man har och förväntas kunna göra förändringar inom ram.

Sedan är LSS-lagstiftningen på många sätt en mycket speciell lagstiftning även när det kommer till finansiering. En rättighetslagstiftning är inte lika lätt att förutse. Jag kan inte alla siffror i huvudet, men när Handikapputredningen tillsattes och när LSS-reformen beslutades försökte man göra framskrivningar, för det finns förstås alltid en ambition att försöka se vilka kostnader vi kommer att ha eftersom vi också ska se till att klara finansieringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är inte helt enkelt. Men när det gäller lagstiftningen, vilka rättigheter som finns och hur man ska reglera dem har utredaren helt enkelt samma förutsättningar som alla andra utredningar som ska hålla sig inom ram.

Jag vill också säga att när utredningen är lämnad, remisserna är inlämnade och innan ett beslut fattas vidtar en politisk process. Vi som då deltar i ett sådant arbete och som vill medverka till en långsiktigt hållbar LSS-lagstiftning har naturligtvis tillsammans ett ansvar att se till att man ser på lagen samlat. Utredaren har inte helt fria händer utan har helt enkelt samma förutsättningar som alla andra utredningar.

Jag vill också säga att jag träffar väldigt många funktionshindersföreträdare, individer, organisationer och paraplyorganisationer, och de stärker mig förstås i hur viktigt det är att vi klarar av att göra en översyn. Jag vet inte vilka ord man ska använda för att inte oroa den enskilde, men vi ska säkerställa lagstiftningen. Det är absolut både ambitionen och intentionen. Men varje individ och varje organisation man möter gör att man inser hur komplex frågan är, och därför är det viktigt att det får ta tid.

Vi har inte för avsikt att förändra ytterligare några direktiv. Jag menar och vidhåller bestämt att om utredaren har ett uppdrag att se till att främja jämlika villkor och frihet i vardagslivet så innebär det att man också har alla förutsättningar och möjlighet att korrigera domar, eller om man uttrycker sig på ett annat sätt. Det ska vara en sammanhållen lagstiftning som svarar upp mot de intentioner som lagen har.

Fru talman! Precis som statsrådet säger är även jag medveten om att det inte finns några utredningar som har fria händer.

Statsrådet säger att det inte har skett några besparingar på det sättet inom den personliga assistansen. Däremot har andelen avslag ökat så drastiskt att det har gjort att kostnaderna har minskat väldigt dramatiskt. Det vi är oroliga för är när ni säger att vi ska utgå från den här ekonomiska ramen och inte det som var före den här katastrofala situationen. Det är faktiskt en väsentlig skillnad.

Jag håller helt med statsrådet: Visst är det så att man inte kan ha en utredning som får helt fria ramar, men här har det verkligen hänt någonting, och när ni då talar om en befintlig ram väcker det verkligen oro. Vad är det vi ska utgå från?

Jag vill verkligen tacka statsrådet för svaren. Jag tycker att det har varit en bra dialog, och detta är verkligen viktigt; statsrådet har helt rätt i det.

Det här är en mycket allvarlig politisk fråga som, med all rätt, väcker mycket starka känslor. Det handlar om något så grundläggande som allas vår rätt att leva våra liv som fria medborgare med rätten att bestämma över oss själva.

Från vår sida ligger det ingen prestige i detta. Det här är inget område att plocka billiga politiska poänger på. Situationen är dock alarmerande, och vi måste hitta en varaktig och långsiktig lösning, vilket jag tror även är statsrådets ambition.

Jag blir mycket glad när jag hör att statsrådet öppnar för en bred dialog för att kunna ta fram en bättre lagstiftning. Vi i Vänsterpartiet står helt redo att föra det samtalet med er, och jag tycker att det hade varit värdigt en rödgrön regering att innan mandatperioden är slut påbörja ett samarbete för att på allvar säkra grundintentionen i en av vår tids viktigaste frihetsreformer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill också tacka Maj Karlsson både för frågan och för tonen i debatten. Vi vet ju alla hur svårt det kommer att vara de kommande månaderna inför valet. En sak är de diskussioner vi kan föra i små kretsar, men det är svårare att föra en god diskussion och dialog i riksdagen, i medierna och så vidare.

Jag har i alla fall en egen ambition att bidra till ett tonläge som gör att vi inte skickar några andra signaler, för det är klart att alla de som har behov av LSS och assistans lyssnar och också hör om det verkar finnas en väg framåt eller om frågan används som ett slagträ i debatten.

Jag tänker själv göra mitt allra bästa för att bidra till att vi har en god samtalston, och jag hoppas och tror att vi kan påbörja ett arbete som innebär att vi söker politiskt breda lösningar på en svår och viktig framtidsfråga.

Överläggningen var härmed avslutad.