Lag om kvotering

Fru ålderspresident! Isabella Hökmark har frågat mig vad jag avser att uppnå med en lag om kvotering samt vilka andra åtgärder som jag kan tänka mig att vidta för att öka den kvinnliga representationen i såväl bolagsstyrelser som på högre chefsposter.

En jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män är ett av jämställdhetspolitikens fyra delmål. Delmålet tar sikte på både formella politiska rättigheter, såsom möjligheten att delta i demokratiska processer som väljare och vald, och fördelningen av makt i sektorer som ligger utanför det som vanligen räknas till det demokratiska styrelseskicket, till exempel näringslivet.

Detta delmål är inte uppnått. De ledande svenska företagens styrelser och ledningsgrupper har historiskt sett haft en mycket låg andel kvinnor. De senaste siffrorna visar att män utgör 71 procent och kvinnor 29 procent av ledamöterna i bolagsstyrelser. När det gäller styrelseordförandena ser det ännu sämre ut. Där har andelen män legat runt 95 procent de senaste åren jämfört med blygsamma 5 procent för kvinnor.

Även om det är glädjande att andelen kvinnor i börsbolagens styrelser ökar går utvecklingen alldeles för långsamt. Regeringen avser att skynda på utvecklingen mot en mer jämställd representation i börsbolagens styrelser. Regeringens målsättning är att andelen kvinnor i börsnoterade bolagsstyrelser ska uppgå till minst 40 procent senast vid utgången av 2016.

Kvotering ställs ofta i motsats till kompetens. Enligt min mening är det tvärtom - kvotering är en metod som bidrar till att säkra kompetens i styrelser. Som läget är i dag tas inte kvinnors kompetens till vara på det sätt som den borde. Att inte ta till vara hela befolkningens kompetens är ett samhällsekonomiskt resursslöseri. Såväl kvinnors som mäns kompetens bidrar till vårt lands konkurrenskraft.

Enligt såväl Delegationen för jämställdhet i näringslivet, JA-delegationen, som Jämställdhetsutredningen finns det i näringslivet ett tydligt mönster: ju högre befattningar, desto färre kvinnor.

Av en forskarrapport som professor Anna Wahl med flera lämnade till JA-delegationen framgår att en viss förändring i synen på bristande könsbalans har ägt rum bland företagsledare. Enligt företagsledarna som har intervjuats kan en skev könsbalans skada deras varumärke. Det finns också ett intresse av att inte framstå som omodern. Men intervjustudien visade också att yngre män som är företagsledare inte är mer genusmedvetna än äldre män. Argument som att det blir bättre med tiden i takt med samhällsutvecklingen är alltså mindre hållbara.

När det gäller andra åtgärder som kan vidtas för att öka representationen av kvinnor på högre chefsposter ska, enligt min mening, det offentliga visa vägen. De statliga bolagen lever redan i dag upp till målet om minst 40 procent av vardera kön. I dag är 49,8 procent av styrelseledamöterna i helägda statliga bolag kvinnor. Bland de statligt helägda bolagen är dessutom 46,3 procent av ordförandena kvinnor.

Också i Regeringskansliet har målet om jämn könsfördelning av kvinnor och män på de politiskt tillsatta posterna och tjänsterna uppnåtts. Genom en medveten utnämning och rekrytering råder jämn könsfördelning bland statsråd, statssekreterare och politiskt sakkunniga. På liknande sätt arbetar regeringen med den statliga utnämningspolitiken. Regeringens målmedvetna satsningar har gett påtagliga resultat.

Som minister i en feministisk regering arbetar jag brett med jämställdhetspolitiken. Regeringens reformarbete för att påskynda utvecklingen inom områden som är strategiskt viktiga för jämställdhetspolitiken fortsätter. Det är viktigt att skapa långsiktighet och att säkerställa hållbarheten i de åtgärder som genomförs.

Fru ålderspresident! Jag tackar statsrådet för svaret även om jag inte har fått svar på frågan vad detta ska ge i förlängningen.

Norge har haft kvotering till bolagsstyrelser sedan 2006. Men kvoteringen har missat sitt mål, och lagstiftningen har inte haft avsedd effekt. Jämställdheten har stannat i styrelserummen, och det har inte gett några positiva effekter i chefsleden eller på inkomstskillnaden mellan män och kvinnor.

När det ensidiga kravet på kvotering får ersätta andra konkreta reformer som den enskilt viktigaste reformen för att förbättra kvinnors möjlighet på arbetsmarknaden ser man inte vad som verkligen spelar roll och vad som faktiskt redan görs.

Statsrådet borde se till de många goda exemplen där ledningar arbetar aktivt för att rekrytera kvinnor och lyfta fram kvinnors kompetens. Det kommer sedan att bli avgörande för företagens konkurrenskraft och ha en väldig kraft bakom sig.

Om man tittar på andelen kvinnliga vd:ar i Sverige ligger vi efter övriga Europa. Bara det borde ge regeringen en tankeställare om något som brister i den svenska politiken. Sverige borde lära av de länder där det är uppenbart lättare för kvinnor att göra karriär i stället för att strypa de möjligheter som i dag gör att det kan bli lättare.

Jag återgår till Norge. Sedan 2006 har inte andelen kvinnliga chefer ökat på vare sig vd-nivå eller mellanchefsnivå. Det talar för sig självt att en lag i Norge bara har förändrat styrelsernas sammansättning men inte förändrat jämställdheten och kvinnors möjligheter som individer i näringslivet.

Varför satsar regeringen på styrelseproffs i stället för det stora antalet kvinnor ute på arbetsmarknaden? Vad vill man uppnå i senare led?

Fru ålderspresident! Vem har sagt att det här är den enda viktiga frågan? Vem har sagt det? Det skulle jag gärna vilja veta för tydlighetens skull.

I Sverige finns inte någon tradition av kvoteringslagstiftning. Det faktum att det finns en förhållandevis jämställd riksdag beror på frivilliga åtgärder från partierna, ett tryck som kvinnorörelsen och vissa kvinnor inom partierna åstadkom medialt och på andra sätt. Det har gjort att partierna frivilligt beter sig så. Även om kvinnors representation har sjunkit i riksdagen under de senaste två valen - vilket jag tycker är allvarligt och visar att det ständigt måste vara ett tryck i frågan - finns det i alla fall inte någon tradition av kvoteringslagstiftning. Det är inte heller nu något självändamål.

Däremot tror jag på politik. Historien runt jämställdhetsutvecklingen i Sverige visar att politik har spelat roll. När det finns en politisk debatt, när det sker prioriteringar och fördelning av resurser samt när beslut fattas tar jämställdheten viktiga steg framåt. Jag tänker på särbeskattningsreformen, abortlagstiftningen, barn- och äldreomsorgen organiserad som betalt arbete, socialförsäkringar som utgår från individer och inte familj, och så vidare.

Jag vill gärna se att näringslivet sköter det här självt. Jag tycker att det vore bättre. Därför ska den här debatten och det här trycket ses som en chans. Bland annat har kvinnor betydligt högre formell kompetens än vad män har. Det är ett resursslöseri att inte ta till vara den kompetensen.

När det gäller frågan om vd:ar kan jag glädja Isabella Hökmark med att den nya diskrimineringslagstiftningen innehåller krav på arbetsgivare att kartlägga också hur befattningar ser ut och hur ledande positioner ser ut när det gäller kön. Det är en nymodighet tillsammans med det faktum att löner ska kartläggas varje år, inte vart tredje år, som ni införde.

Jag tycker att frågan är viktig. Beslut fattas i bolagsstyrelser som spelar roll för hela samhället. Kvinnors kompetens ska tas till vara. Det är ett viktigt steg i att fördela makten och inflytandet jämnt mellan kvinnor och män. Det är ett jämställdhetspolitiskt mål, och det var också ett mål som ni under den tid ni innehade regeringsmakten behöll. Saker måste göras. Man kan inte bara åse. Det måste finnas en debatt och ett tryck. Man kan ta besluten i egna händer.

Fru ålderspresident! Varför tar jag upp kvotering i bolagsstyrelser som den viktigaste frågan för er? Jo, därför att statsrådet själv har sagt att hon är beredd att lagstifta om kvotering i privata bolag. Det är en långtgående åtgärd. Jag har inte hört något om andra konkreta reformer.

Låt oss återgå till frågan om kvinnor i ledning. Det finns bara ett område i Sverige där fler kvinnor än män driver företag, nämligen inom välfärdssektorn. Där är 65 procent av ägarna och företagsledarna kvinnor. Möjligheten att starta och driva företag inom till exempel vård och omsorg är mycket viktig för att öka jämställdheten. Om det fanns lika många privata företag inom vård och omsorg som i andra länder i EU skulle vi komma upp på samma nivå av chefer som snittet i EU. Här väljer regeringen i stället att begränsa och förhindra för välfärdsföretagen. Då säger man också nej till kvinnor att driva företag inom just ett område där arbetsmarknaden är stor och där många kvinnor är utbildade.

Om man verkligen brydde sig om att förbättra kvinnors möjligheter i näringslivet och öka jämställdheten mellan män och kvinnor är den könsmässiga fördelningen i privata bolagsstyrelser en symbolfråga. Den är långt mindre viktig än reformer som ökar kvinnors företagande, underlättar för kvinnors karriärer och gör det lättare att förena familjeliv med arbetsliv.

Det är uppenbart för mig att det här en symbolfråga, ett alibi att driva något slags annan dogmatisk politik där man slår mot kvinnors företagande, välfärden, minskar RUT-avdragen, motverkar valfrihet och höjer skatterna. För de 99 procent kvinnor som inte är kandidater till styrelsearvodena innebär det här en tillbakagång. Vad gör ni för alla de kvinnorna?

Fru ålderspresident! När man jobbar med jämställdhetsfrågor är ett vanligt argument att man är för jämställdhet, men just det här borde man inte göra utan något annat.

Vi satsar som en huvudfråga i vår jämställdhetspolitik på kvinnor och män. Det är framför allt kvinnor som släpar efter ekonomiskt, inte minst sedan ni lämnade över regeringsmakten. Vi satsar 2 miljarder på äldreomsorgen. Det är ett mycket kvinnodominerat yrkesområde. Vi satsar 1 miljard till den sociala barn- och ungdomsvården. Den var dessvärre i ett bedrövligt skick när vi tog över 2014. Vi höjer underhållsstödet till ensamstående föräldrar - en stor majoritet kvinnor, som tyvärr också har släpat efter mycket ekonomiskt. Vi höjer grunden i föräldraförsäkringen. Vi vidtar en rad åtgärder för att stärka jämställdheten totalt sett.

Men vi har en överenskommelse om att jämställdheten ökar också när vi pratar om kvinnors inflytande i lika hög grad som mäns. Då måste det finnas förslag om hur det ska uppnås. Jag hör inga förslag från Isabella Hökmark i frågan. Jämställdheten ska uppenbarligen lösas av sig själv, fast det inte finns belägg för att den gör det.

Fru ålderspresident! Nu finns statistik från Norge. Kvotering i bolagsstyrelser har inte gett några effekter på chefsnivå, mellanchefsnivå eller vd-nivå. Jag undrar vad det ska leda till.

Om statsrådet är tydlig med att man vill införa kvotering är statsrådet i stället otydlig med hur man vill uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Man räknar upp bidrag. Jag förstår inte hur bidragen ska få fler kvinnor att driva företag.

Jämställdheten påverkas inte av att ett fåtal styrelseproffs får fler uppdrag. Ni säger att ni är en feministisk regering. Hela reformen handlar om att ge ett fåtal redan privilegierade kvinnor ett uppdrag till. Jag skulle vilja påstå att både högutbildade och högavlönade kvinnor kan få ett bidrag till, och alla de andra får kämpa på. Det är svårt att i välfärdsföretag tjäna pengar på det de gör, vilket männen kan göra i byggbranschen och andra företag som också tar del av skattepengar. Ni brukar säga att man skattar för andras skattepengar och tar ut vinster. Det gör man i byggbolagen och de starka fackförbunden som drivs av gubbarna.

Kvinnorna i välfärdsföretagen ska inte få tjäna pengar på sina företag. Det blir inte heller några företag där. De har minskat i antal sedan ni har infört begränsningar, hotat med att begränsa vinster i välfärden och minskat RUT.

Socialdemokraterna ger ett antal privilegierade kvinnor ett uppdrag till. Det är vad er jämställdhetsreform handlar om.

Fru ålderspresident! Det gläder mig att meddela att i fråga om bidrag har vi avskaffat vårdnadsbidraget. Det var verkligen ett urdåligt bidrag. Det låste in kvinnor. Det var utvärderat och uppföljt att det var så. Lågavlönade kvinnor höll sig hemma med den reform ni stod bakom, inte bara en utan två gånger, även när ni visste att utvärderingen visade att bidraget höll kvinnor borta från arbetsmarknaden.

Regeringen är inte emot företagande över huvud taget. Det är inte det som frågan om vinster i välfärden handlar om, men det vet Isabella Hökmark mycket väl. Vi har gjort en rad insatser, och vi kommer att fortsätta när det gäller jämställdhetspolitiken. Det är till exempel 100 miljoner till lokala kvinnopooler. 10 miljarder till kommunerna kommer att komma kvinnor till del eftersom många kvinnor arbetar där. Det finns fortfarande stora problem när det gäller kvinnors inkomster. Det faktum att kvinnor får ut bara ungefär 70 procent av männens pensionsnivåer speglar ett ojämställt arbetsliv och privatliv. Därför måste vi jobba med många saker samtidigt. Vi har fortfarande inte förstått varför vi ska lämna frågan.

Jag vill inte lagstifta för lagstiftandets skull. Sverige har inte en sådan tradition. Det går bra att lösa denna fråga inom näringslivet självt.

Överläggningen var härmed avslutad.