Kulturarbetarnas försämrade villkor

Herr talman! God morgon! Nikos Papadopoulos har frågat mig vad jag avser att göra för att förhindra att försämrade a-kassevillkor för kulturarbetare resulterar i färre jobb och slår ut kulturarbetare från arbetsmarknaden. Arbetet inom regeringen är fördelat så att det är jag som ska svara på interpellationen. Jag förutsätter att Nikos Papadopoulos tar sin utgångspunkt i de förslag som regeringen har lagt fram i propositionen 2006/07:15 En arbetslöshetsförsäkring för arbete. Det ankommer inte på mig som kulturminister att i detalj kommentera regeringens förslag om arbetslöshetsförsäkringen. Jag vill ändå understryka att det framlagda förslaget är en välkänd förutsättning för den politik som regeringen, mot bakgrund av valresultatet, nu avser att genomföra. Samtidigt är det viktigt att se förslagen som en del av en helhet där alla politikområden sammantaget påverkar den framtida arbetsmarknaden. I beredningen av förslagen har företrädare för de konstnärliga yrkesutövarna tydligt framfört sin oro för de konsekvenser man menar att förslagen kommer att få, särskilt för grupperna inom scenkonstområdet med kortare visstidsanställningar med mellanliggande perioder av arbetslöshet. Jag har full respekt för de framförda synpunkterna och avser bland annat mot den bakgrunden att noga följa hur genomförandet av förslagen påverkar den konstnärliga arbetsmarknaden inför utformningen av den framtida kulturpolitiken. Kulturarbetarnas arbetsmarknad måste utvecklas. Målsättningen ska vara att stimulera till ökad efterfrågan på och intresse för konstnärliga verk och prestationer. Jag vill att den kulturpolitiska målsättningen att konstnärer ska kunna leva av sitt konstnärskap stegvis förverkligas. Konstnärers arbetsmarknad bör vidgas och utvecklas såväl nationellt som internationellt. Konstnärers kunnande ska bättre tas till vara såväl nationellt som internationellt inom olika områden och sektorer. Jag vill att kulturpolitik ses som en viktig faktor för tillväxt utan att respekten för kulturens egenvärde för den skull minskar. Sammanfattningsvis vill jag verka för att konstnärers beroende av generella stödsystem ska minska och i stället ersättas av bättre möjligheter och förutsättningar att leva av sitt arbete och konstnärskap.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka minister Lena Adelsohn Liljeroth för svaret. Jag vill också gratulera ministern på hennes födelsedag i dag - grattis! Tyvärr blir det ibland så här när man svarar på en fråga. Jag tror att kulturministern i det här fallet på ett sätt har glömt att svara konkret på min fråga. Jag har nämligen frågat - och jag kommer att ställa frågan igen för jag undrar fortfarande - vilka åtgärder ministern avser att vidta för att förhindra att försämrade a-kassevillkor för kulturarbetare resulterar i färre jobb och slår ut kulturarbetare från arbetsmarknaden. Det fick jag inte något konkret svar på. Herr talman! Moderaterna gick till valet som ett arbetarparti. Då blir många väljare glada; det kom ett arbetarparti till, och det är jättebra för alla! Men det finns en fråga. När Moderaterna kom till makten insåg man att det är ett arbetarparti som arbetar för de människor som tjänar mycket pengar och inte för lågavlönade eller för personer som har otrygga arbetsvillkor. Herr talman! Kulturarbetarna är inte rika. Väldigt få kulturarbetare har fast arbete. Det beror inte på att kulturarbetarna är lata eller inte anstränger sig tillräckligt. Det beror på att det är så kulturarbetsmarknaden ser ut. Herr talman! Vi kan till exempel se på skådespelarna i Sverige. Vi har 2 300 skådespelare i hela Sverige. Av dessa är det bara 300 som har en tillsvidareanställning. De andra är tvungna att jobba periodiskt. Dessa hårt arbetande människor bidrar med så oerhört mycket i samhället. När jag vill beskriva kulturen tänker jag på filmen Zorba , där Anthony Quinn genom dansen ger utlopp för sina känslor som annars skulle kunna förgöra en människa. Kulturen spelar en viktig roll för människorna. Kulturen ger också tillväxt. Enligt den senaste rapporten vi har i EU ser vi att den samlade kulturdelen motsvarar ungefär 654 miljarder kronor. Det är 2,6 % av den bruttonationalprodukt som hela Europa har. Det är en tillgång för näringslivet. Herr talman! När regeringen nu kommer med a-kasseförsämringar skapar den en akilleshäl - en akilleshäl som är farlig inte bara för kulturarbetarna utan för Sverige, för Europa och för hela världen. Utan kulturarbetarna finns ingen kultur. Herr talman! Ministern säger att dessa förslag har varit väl kända. Det är en sanning med modifikation. Visserligen är det sant att stora delar av politiken var känd inför valet, men inte alla delar. Ministern säger också att det är bättre att kunna försörja sig på arbete än att vara beroende av trygghetssystemet. Det är klart att det är så, men det är inte det som det är fråga om här. Vi måste utgå från verkligheten och från hur det faktiskt ser ut. Regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen kommer att slå mot landets kulturarbetare. Vad ska de göra i stället? Hur ska en skådespelare som i praktiken får en ersättning halverad kunna klara sin ekonomi? Svaret är tyvärr väldigt enkelt: Det gör man inte. Min följdfråga till kulturministern blir alltså: Anser kulturministern att vi har för många kulturarbetare i Sverige? Om det är så - vilka kulturpolitiska följder tror kulturministern att det får när färre klarar att försörja sig på denna utsatta men viktiga arbetsmarknad?

Herr talman! Vid arbetsmarknadsutskottets utfrågning om följderna av förslagen om försämringen i a-kassan fick Sven Otto Littorin också frågan om kulturarbetarnas villkor. Han svarade då att det är en fråga som Kulturdepartementet ska lösa. Han var naturligtvis mer mångordig än så, men det var innebörden i hans svar. Då blir min fråga till kulturministern: Vilka medel har Kulturdepartementet fått för att lösa det? I budgeten ser vi i alla fall inga spår av dem, men de här medlen har kanske kommit på några andra vägar. I så fall undrar vi naturligtvis också hur stora de är. Det är precis som Nikos säger att kulturarbetarnas villkor är som de är och kulturarbetarnas arbetsmarknad ser ut som den gör. Och som Teaterförbundets ordförande så träffande uttryckte det när hon mötte kulturutskottet: Det blir inte flera roller i en Shakespearepjäs för att a-kassan försämras. Sedan säger kulturministern också i sitt svar att, och det är nästan ett mantra som den nya regeringen upprepar, det här var känt av svenska folket redan vid valet. Det är svaret på alla frågor som vi i dag ställer kring den nya regeringens politik. Då blir min fråga: Var det verkligen känt för kulturministern att de här följderna för kulturarbetarna skulle bli så allvarliga som de nu ser ut att bli? Och i så fall hur kunde man då lägga fram det här förslaget? Vi riskerar ju faktiskt att dräneras på kulturarbetare om a-kasseförslaget genomförs fullt ut. Sedan kan man också fråga sig hur logiken hänger ihop eller om det finns någon logik i det här. Kulturministerns svar är att vi ska se framtiden an med tillförsikt därför att regeringens politik i sin helhet underförstått kommer att innebär att flera kulturarbetare kommer att få möjlighet till utkomst. Då blir frågan: På vilket sätt får flera kulturarbetare arbetstillfällen på grund av att skatten sänks? Det är ju det som hela den här politiken syftar till. Det skulle vara väldigt intressant att höra kulturministern utveckla det sambandet.

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag instämmer till fullo i det Nikos Papadopoulos säger om den betydelse som kulturen har för vårt samhälle. Vi har inte olika uppfattningar här. Den spelar en oerhört stor roll. Det är också riktigt att jag vet att arbetsmarknaden för kulturskapare till stor del skiljer sig från andra. Den bygger på flexibilitet. Det här är ingen nyhet. Under valrörelsen var det här förslaget väl känt. Under valrörelsen har jag också mött företrädare för exempelvis Klys, Musikerförbundet, Symf, Teaterförbundet och andra. Vi har haft diskussioner, och jag har även träffat dem efter att jag blev minister. Dialogen pågår. Nikos Papadopoulos och även Leif Petterssons slutsatser är inte givna. Vi har inte sett dem ännu. Det är vad man befarar. Att förändringarna skulle utarma den svenska kulturen, som det står i interpellationen från Nikos Papadopoulos, eller dränera landet på kulturarbetare måste väl ändå ses som överdrivet. Det är känt i alla kretsar, tyvärr vill jag säga, att a-kassan har fungerat som ett smörjmedel för kulturen, och det var inte tanken. Det som är märkligare är att det har tillåtits att fungera så. Det ska vara en omställningsförsäkring, inte någon form av permanent försörjning. Det är inte heller någonting som kulturskaparna önskar. Jag vet att musiker vill spela, dansare vill dansa och skådespelare vill stå på scen och ha bra roller. Det är inte fråga om att försöka komma undan. Det här är tvärtom grupper som verkligen vill jobba. Men många har fastnat i systemet. Det är naturligtvis inte lyckat för någon. Det har till och med uttryckts farhågor om att systemet göder en märklig grå sektor. Men det är inte bara reglerna inom a-kassan som är komplicerade för dem som är aktiva inom scenkonsten - det är framför allt dem vi talar om nu - utan det gäller momsregler, skatteregler och regler för den lilla grupp som också har företag. Det är också någonting som vi får titta, och vi har börjat skissa på detta inom Kulturdepartementet. Nikos Papadopoulos skriver i sin interpellation om, och tar också upp här i diskussionen, de svåra villkoren ute i övriga delar av Europa, men samtidigt är det här ju en stark tillväxtbransch. Det måste vi bära med oss i diskussionerna också. När sysselsättningen har minskat för många andra grupper har den faktiskt ökat inom kultursektorn, i alla fall om man väger samman bnp för de europeiska länderna. Nu har jag inte sett det här nedbrutet för svenska förhållanden. Det vore intressant att se det. Det finns väldigt mycket hopp och många möjligheter. Men jag är väl medveten om att det här är en speciell grupp med en flexibel arbetsmarknad där det inte fungerar med visstidsanställningar på samma sätt som det gör för andra grupper. Trots allt är det så att även scenkonstnärerna kommer att få del av den nya regeringens politik, det vill säga sänkta skatter. Jag återkommer senare när det gäller detaljerna.

Herr talman! Statsrådet har svarat på något som inte direkt ingick i min fråga. Jag har ställt en konkret fråga. Det är ett faktum att regeringen har föreslagit försämringar i a-kassan, och de slår hårt mot kulturarbetarna. Varför slår det hårt? Jo, därför att kulturarbetsmarknaden ser ut som den gör med mycket deltidsarbetslöshet och lite fast arbete. Det är minst tre orsaker till att a-kassan slår hårt mot dem. För det första drabbas kulturarbetare extra mycket när det blir svårare att kvalificera sig för a-kassa. För det andra drabbas kulturarbetare extra mycket när beräkningsgrunden för a-kassan förändras. För det tredje drabbas kulturarbetarna extra mycket när ersättningsnivåerna sänks. Herr talman! Har man hög lön och fast anställning tjänar man på den moderata politiken. Kulturarbetaren har ofta varken det ena eller det andra. De straffas därför, vilket också drabbar kulturen som sådan. Moderaterna gick till valet som ett arbetarparti. Landets kulturarbetare har nu fått veta vad det betyder. Skådespelare och musiker måste skaffa sig ett nytt arbete. Eller vad tycker kulturministern?

Herr talman! Tiden räcker kanske inte till att svara på alla frågor på en gång, men jag fick ju inte svar på någon av mina frågor mer än en from förhoppning att den borgerliga politiken i största allmänhet ska leda till att allt går mycket bättre, och då borde det också gå bättre för kulturarbetarna. Men det är nog en from förhoppning. Precis som Nikos säger gäller en av de skattesänkningar som regeringen har förutskickat jobbavdraget. Det kommer inte deltidsarbetslösa kulturarbetare till del i någon större utsträckning. Det svaret ger inte någon vägledning om på vilket sätt det skulle skapa flera arbetstillfällen för kulturarbetarna på teatrar och operor runtom i landet, för konstnärer och för andra som är beroende av den här typen av tillfälliga bryggor mellan arbeten. Det är tvärtom så att med den här politiken riskerar vi mångfalden inom kulturen. Mångfald riskerar i stället att bli enfald. Den grupp som kanske är mest utsatt i ett sådant här läge är till exempel frilansande operasångare som inte har någon stor arbetsmarknad att vända sig till. De har korta kontrakt och däremellan ganska långa perioder när de inte har något jobb att gå till. Man kan kalla det för en form av fast försörjning, som kulturministern nu gör. Så tror inte jag att de ser på saken, utan det är precis tvärtom: De vill arbeta, men arbetstillfällena finns inte.

Herr talman! Det diskuteras mycket här om pengar hit och dit, men det som den här frågan verkligen gäller är kulturarbetarnas viktiga arbete. När vi säger kulturarbetare så menar vi ju ett stort antal människor - konstnärer, författare, skådespelare och så vidare - och det är deras trygghet på arbetsmarknaden det handlar om. Jag skulle vilja hänvisa till en tidigare proposition som behandlades i riksdagen 1999/2000. Där uttalar man följande: "Hänsyn ska härvid tas till de villkor som råder på den arbetsmarknad den arbetssökande är utbildad eller etablerad inom. Skälen är att arbetsmarknadssituationen varierar på grund av olika arbetsmarknaders och branschers speciella förhållanden. Detta gäller exempelvis för kulturarbetare." Det är väl det vi vill komma till i den här debatten: Kulturarbetare är särskilda människor på arbetsmarknaden med särskilda förutsättningar. Exempelvis har här nämnts deras villkor och att man jobbar med korta anställningar och däremellan har uppehåll och så vidare. En annan sak som bör tas hänsyn till är vilka signaler som skulle gå ut till kulturarbetarna med liggande förslag. Det som gäller är ju att om man jobbar en del av en månad så kan man inte få ut någon del av a-kassan. Är man däremot arbetslös hela månaden så kan man få ut ersättning från a-kassan. Det sänder lite dåliga signaler. Herr talman! Det här kommer också att innebära att kulturarbetarna blir mer bidragsberoende. Det kommer att drabba kommunerna och kulturlivet ute i kommunerna. Det kommer också speciellt att drabba kvinnorna, som är en stor och utsatt grupp även på den här marknaden. Vi har även tidigare nämnt den viktiga bredden. Herr talman! Kulturarbetarna är också beroende av att vissa gager ges. De här gagerna kan enligt ett speciellt system som man har omvandlas till lönedagar under en tid. Ska dessa dagar då öka, vilket krävs i det nya förslaget, innebär det också att gagerna måste ökas. Vi vet ju att den ekonomiska situationen inom kulturområdet redan är ansträngd i dag, och då innebär det också att kulturarbetarna ska slåss inbördes om gagerna. Det jag hänvisar till här, om gager och dylikt, har jag tagit från Klys, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, där man är ytterst oroad över den uppkomna situationen. Min fråga till kulturministern är: Du är väl också beredd att ta konsekvenserna av det här för det svenska kulturlivet, för det kommer att bli stora förändringar för kulturarbetarna och för den svenska kultursektorn och hela det svenska kulturlivet?

Herr talman! Det är självklart att det alltid blir oro när det blir förändringar, men jag måste vidhålla att det här systemet ändå är ohållbart på sikt. Vi på Kulturdepartementet är medvetna om de här frågorna, och det pågår också diskussioner internt. Det är inte så att vi har stoppat undan frågan och inte avser att ta tag i den. Vi har dessutom en budgetdebatt - jag tror att det är den 13 december - då de här frågorna också kommer att komma upp. Det måste vara så här: I stället för att öka det man populärt kallar arbetsmarknadsåtgärder måste de konstnärliga utövarna få bra villkor som gör det möjligt att leva på sitt arbete i stället för att vara beroende av den här typen av olika stödsystem. Det offentliga samhällets satsningar på konst till exempel, eller på arbete och stöd till kulturskaparna inom scenkonsten, måste ske genom direkt arbete och inte genom olika stödsystem eller genom a-kassan. Nikos Papadopoulos tog också upp mer konkreta exempel i sin interpellation. Han säger bland annat att anslagen till scenkonstinstitutionerna fortsätter att urholkas. Om Nikos Papadopoulos använder ordet "fortsätter" så antar jag att han menar att redan den förra regeringen inledde en urholkning, och det kan man kanske tycka. Det får stå för Nikos, även om jag kanske i viss mån kan hålla med honom. Allians för Sveriges första budget togs fram under stark tidspress. Sådant är tyvärr systemet när det sker ett maktskifte. Trots detta har anslagen - nu talar jag om scenkonsten eftersom Nikos Papadopoulos gör det i interpellationen - ökat till Dramaten och till Operan utöver pris- och löneomräkningen. Jag tror att det var 2 ½ miljoner vardera. Även Drottningholms slottsteater - även om det är en liten aktör i sammanhanget - har också fått en betydligt bättre situation, liksom Strindbergsteatern. Även Riksteatern har fått extra pengar för sin ungdomssatsning Open Jam. De fria grupperna har också fått mer, även om det är mindre än vad jag skulle önska - något som vi har talat om också i opposition. Det är alltså inte så att situationen är så nattsvart trots allt. För att återkomma till det som de tre frågeställarna tagit upp i debatten vill jag säga att det pågår en diskussion inom departementet. Vi är medvetna om att det är en speciell situation. Vi är också medvetna om att det inte har gått att göra undantagsregler för just den här gruppen, för då skulle situationen bli svår för andra. Det måste vara ett system som håller ihop, därför att det är en del i en gemensam politik. Frågan är alltså inte begravd. Vi kommer att återkomma till det här vid flera tillfällen i kammaren också.

Herr talman! Kulturministern har pekat på vissa områden som har fått stor hjälp, enligt kulturministern. Jag förstår kulturministerns skepsis, men vi har ett konkret förslag på försämringar i a-kassan som vi vet kommer att få förödande effekter för många kulturarbetare och därmed också för det svenska kulturlivet. Det saknas helt konkreta förslag i regeringens kulturbudget som på minsta sätt skulle kunna uppväga dessa konsekvenser. Det är det som vi diskuterar här. Herr talman! Jag vill återigen ställa min fråga till kulturministern, och jag är optimistisk, därför att jag vet att kulturministern har kulturen nära hjärtat och kommer att göra sitt bästa. Jag hoppas på förändringar i en nära framtid. Min fråga till kulturministern är fortfarande: Vilka konsekvenser får det för den svenska kulturen att färre kommer att klara av att försörja sig som kulturarbetare? Rent konkret är det just det som blir effekten av regeringens politik.

Herr talman! Jag skulle bara helt kort än en gång vilja trycka på att det här alltså gäller tryggheten för kulturarbetare - tryggheten inom kultursektorn. Jag vill referera till det europeiska toppmöte som ministern var med på i mitten av november. Där kunde man konstatera kulturens ökade roll för den ekonomiska utvecklingen. Man kom där fram till att kulturens ekonomiska roll var underskattad och att man aktivt skulle arbeta för att göra den rollen större. Kulturministern sade då att hon såg fram emot ett fortsatt aktivt samarbete kring de rekommendationer som lagts fram. Vidare sade hon att "utöver det är det viktigt att verka för att kunskaper om företagande och entreprenörskap blir en integrerad del i de konstnärliga och kreativa utbildningarna och på så sätt stärka kulturarbetarnas möjlighet att själva försörja sig och bidra till kultur och tillväxt". Jag måste få ställa följande fråga till ministern: Menar hon att kulturarbetarna skulle skaffa sig en F-skattsedel och på det viset gå ut och konkurrera för det lägsta gaget för att få en roll eller skriva en dikt, en bok eller något dylikt? Jag tycker det som ministerrådet kommit fram till är positivt. Det är alldeles utomordentligt, men jag undrar om det finns några tankar om hur kulturarbetarna ska gå till väga för att kunna fortsätta att försörja sig.

Herr talman! Nu utvidgas debatten ytterligare. Vi skulle kunna hålla på ett bra tag. Jag börjar med det som Nikos Papadopoulos sade. Vi delar absolut åsikten om vikten av kultur, och jag är glad att vi i den delen har tilltro till varandra - efter att han målat ut ett skräckscenario om vilka konsekvenserna skulle kunna bli. Nej, det är precis så. Vi vet inte riktigt. Vi vet att det är en speciell grupp, men det behöver inte innebära att vi får ett utarmat kulturliv, vilket Nikos Papadopoulos var inne på. Låt oss därför konstatera att vi förmodligen kommer att se förändringar, och vi kommer att vara mycket vaksamma på dem, för syftet är inte att utarma kulturlivet. När det gäller Göran Perssons fråga, som utgick från det möte som hölls i Bryssel, var det så att vi talade om de konstnärliga högskoleutbildningarna. Jag förstod inte riktigt det som sades om F-skattsedeln och hur det skulle kunna konkurrera ut det andra. På de konstnärliga högskoleutbildningarna får man i dag, med något undantag, mycket lite kunskaper om hur verkligheten faktiskt ser ut när man kliver ut i den. Det finns få tillsvidareanställningar, vilket Af Kultur också påpekat ett flertal gånger när jag träffat dem. Man har även haft gemensamma projekt för att stimulera många av dem som en längre tid varit verksamma inom kulturlivet just för att de ska lära sig marknadsföring, hur man hittar en revisor, hur det fungerar att ha ett företag. Det finns många olika delar i detta som även kulturskapare har stor glädje av att kunna för att bli tryggare i sitt arbete. Jag tror inte att Göran Persson heller skulle ha invändningar mot det. Det är alltså inte fråga om att piska alla till att bli företagare, men kunskaperna måste finnas eftersom den här sektorn ser så annorlunda ut. Det finns få tillsvidareanställningar och det kommer inte att bli fler. Däremot är jag övertygad om att kulturlivet kan växa och stärkas.