Kreditrestriktioners inverkan på bostadsmarknaden

Fru talman! Ola Johansson har frågat mig när jag kommer att ge ett uppdrag till Finansinspektionen att se över effekterna av och ompröva det förstärkta amorteringskravet samt hur jag ser på ungas svårigheter att etablera sig på ägandemarknaden.

Jag vill inleda med att säga att frågor som rör bostadsmarknaden är viktiga för regeringen. Sverige har en fortsatt hög nivå på bostadsbyggandet, även om antalet påbörjade bostäder förväntas minska något i år. För att öka bostadsbyggandet arbetar regeringen, i enlighet med januariavtalet, för närvarande bland annat med att effektivisera och koncentrera investeringsstödet för hyreslägenheter. Investeringsstödet har beviljats för drygt 26 000 lägenheter och är ett viktigt verktyg för att skapa förutsättningar för byggande av lägenheter med rimliga krav på hyresgästernas betalningsförmåga. Det är viktigt att det även finns en god tillgång på hyresrätter i hela landet.

Under en längre tid har vi sett hur skulderna har stigit i förhållande till inkomsterna för hushållen. Samtidigt har riskerna med den ökade skuldsättningen uppmärksammats av såväl regeringen som Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och Riksbanken. Även internationella bedömare som IMF och Europiska kommissionen har noterat detta och rekommenderat åtgärder för att hantera riskerna. Makrotillsynsåtgärderna, däribland amorteringskraven, har införts för att minska riskerna som är förknippade med hushållens skuldsättning och stärka hushållens motståndskraft.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag instämmer i att det är viktigt att utvärdera genomförda åtgärder. Därför gav regeringen förra året Finansinspektionen i uppdrag att utveckla metoder för att identifiera makroekonomiska och finansiella stabilitetsrisker samt att utvärdera makrotillsynen. Detta inkluderar effekterna av amorteringskraven.

Uppdraget slutredovisades av Finansinspektionen i juni 2019. Redovisningen visade att de genomförda makrotillsynsåtgärderna har bidragit till att nya bolånetagare lånar mindre och köper billigare bostäder än om åtgärderna inte skulle ha genomförts. Det förstärkta amorteringskravet har även minskat antalet nya bolånetagare med stora lån i förhållande till sina inkomster och lett till färre sårbara hushåll. Sammantaget visar detta att makrotillsynsåtgärderna har stärkt hushållens motståndskraft och bidragit till en sundare amorteringskultur. IMF har gjort bedömningen att de genomförda makrotillsynsåtgärderna, inklusive det förstärkta amorteringskravet, har varit väl motiverade och har minskat riskerna i det finansiella systemet.

Finansinspektionens bolåneundersökningar har visat att andelen av de nya bolånen som går till unga, definierat som åldersgruppen 18-30 år, varit stabil på omkring 20 procent sedan 2016. År 2012 låg andelen på enbart 10 procent. Med det sagt finns det svårigheter för unga att komma in på bostadsmarknaden. Finansinspektionen publicerade nyligen en analys om ungas situation på bostadsmarknaden där det framgår att den huvudsakliga orsaken till att det har blivit svårare för unga att köpa en bostad de senaste åren är de stigande bostadspriserna.

Lösningen på bostadsmarknadens utmaningar kan inte vara att ensidigt underlätta ytterligare skuldsättning. Det är viktigt att säkra ett utbud av bostäder som möter efterfrågan utan att vältra över riskerna på hushållen. För att skapa bättre förutsättningar för bostadsmarknaden behövs ett helhetsgrepp och en långsiktighet, vilket gör att en bred politisk överenskommelse är önskvärd. I enlighet med januariavtalet, som är en sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna, ska en omfattande skattereform genomföras som bland annat ska syfta till att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt samtidigt som hushållens skuldsättning minskar. I en sådan översyn är det naturligt att beakta hur till exempel ungas möjlighet att etablera sig på bostadsmarknaden kan underlättas.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är nästan rörande att höra statsrådet Bolunds totala oförstående för den kritik som gång efter gång riktas av företrädare för riksdagens partier, ekonomiska experter, debattörer och en nästan enig byggbransch mot amorteringskrav och bolånetak.

Det gäller speciellt det senast införda amorteringskravet, som innebär att en bolånetagare som tar lån som överstiger 4 ½ procent av årsinkomsten måste amortera 1 procent per år. Det första kravet, som infördes 2016, innebär att du om du lånar mer än 50 procent av bostadens värde måste amortera 1 procent av lånet per år tills du når under 50 procent och 2 procent om du lånar 70 procent. Utöver det har det redan tidigare funnits ett bolånetak där du enbart får låna till 85 procent av bostadens värde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är bra för debatten att beskriva hur detta lapptäcke är uppbyggt och hur svårt det är, speciellt för unga, att kunna äga sin bostad. Har man inte rika föräldrar eller en inkomst som vida överstiger det normala för ett ungt par där båda jobbar kan man glömma att låna i bank för att äga sin bostad.

Att äga sin bostad och amortera på ett bostadslån är ett sparande. Det ger lägre totala boendekostnader över tid jämfört med alla andra upplåtelseformer, och det minskar trycket på hyresmarknaden från unga bostadskonsumenter.

Fru talman! Bostadsbyggandet sjunker åter från en tidigare hög men otillräcklig nivå. Trähusfabriker för serietillverkning av hus går på halvfart för att det saknas köpare medan attraktiva bostadsrätter i storstäderna säljs till allt högre priser till personer med höga inkomster och mycket pengar undanstoppade på banken och i fonder. Det är snarare deras betalningsförmåga som är förklaringen till de höga bostadspriserna som Finansinspektionen anger vara huvudorsaken till undanträngningen.

Den verkliga orsaken till att unga trängs undan är inte bostadspriserna, utan det är amorteringskravet. Det kan beläggas av bland annat nationalekonomen Lars E.O. Svensson som har skrivit en debattartikel om detta.

Per Bolund påstår att unga lånar mer i dag än vad de gjorde tidigare. Det gjorde han så sent som i torsdags under frågestunden. I själva verket har bolånen bland unga fram till 2012 legat på 10 procent för att därefter ligga stilla på runt 20 procent sedan 2016. Att utifrån det antyda att det skulle pågå en ökning är närmast oseriöst. I stället för att andelen på bomarknaden ökar minskar den i relation till andra köpargrupper.

Som har sagts tidigare krävs det höga inkomster för att kunna låna. Innan man påstår något sådant som ministern gjorde bör man säkerställa att det kännetecknar hela gruppen unga. Det är i stället troligt att den grupp som lånar i dag är mindre men lånar mer än vad den har gjort tidigare. Det är fortfarande så att fler unga än tidigare utestängs från bostadsmarknaden. Det är det som är själva vitsen med att införa de hårdare reglerna, alltså att unga ska låna mindre och därmed inte få tag i bostäder, eller hur?

I sitt svar hänvisar Per Bolund till det uppdrag som givits till Finansinspektionen att utvärdera sig själv. Självklart har man där ingen anledning att ifrågasätta sitt eget agerande. Ska någon effekt dras fram som kan uppfattas som positiv är det den som bekräftar att åtgärden varit riktig utifrån Finansinspektionens sätt att se på saken.

Finansinspektionen påstår vidare att unga lånar lägre belopp och köper billigare bostäder än tidigare. Men det är ett antagande och ingenting man kan belägga. Unga lånar mindre, men enligt en rapport från försäkringsbolaget Skandia har andelen unga med en 18 år äldre medlåntagare ökat sedan 2016 från 15 procent till 24 procent. Unga lånar mindre, ja, men bara om de har föräldrar som hjälper till. Merparten, en växande andel, får avslag på sina låneansökningar och kommer därmed aldrig med i statistiken.

Fru talman! Det här verkar vara dagen för märkliga interpellationer. Ola Johansson står nu och talar med brösttoner, men frågan som Ola Johansson har ställt till mig är om jag inte ska ge ett uppdrag till just Finansinspektionen, som Ola Johansson nämner i sin frågeställning. Sedan raljerar han här över att Finansinspektionen skulle granska sig själv, men om det är en kritik som Ola Johansson vill framföra undrar jag varför han har ställt frågan om när jag ska ge ett uppdrag till just Finansinspektionen. Det är en lite märklig frågeställning, kan man tycka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är också märkligt att ställa en fråga om varför jag inte låter Finansinspektionen utvärdera de här åtgärderna när jag har gett ett uppdrag till Finansinspektionen att utreda just de här åtgärderna. Det uppdraget är dessutom redovisat till regeringen. Ola Johansson har nog alltså inte riktigt hängt med i de beslut som regeringen har fattat och de aktiviteter som pågår på det här området, vilket jag beklagar.

Självklart tar vi ungas situation på bostadsmarknaden på allra största allvar. Vi försöker göra allt vi kan för att se till att det finns en bättre matchning mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden. Jag tror att Ola Johansson ändå kan hålla med mig om att grundproblematiken på den bostadsmarknad vi har är att det finns en väldigt stor efterfrågan och ett för litet utbud som matchar efterfrågan.

Hyresmarknaden och den ägda marknaden är såklart också två kommunicerande kärl. Unga som i dag inte kan få tillgång till en hyreslägenhet på grund av att bostadsköerna i många fall är väldigt långa tvingas mer eller mindre att söka sig ut på ägandemarknaden för att kunna få en bostad. Det gör också att efterfrågan ökar och att priserna därmed ökar. Det är det vi har sett i stora delar av landet, inte minst i storstäderna, där priserna under många år, särskilt under de åtta år då det var en borgerligt ledd regering, stigit enormt kraftigt. Det var prisstegringar på 10-15 procent per år.

Att från Ola Johanssons sida hävda att det inte skulle påverka möjligheten för unga människor att efterfråga en lägenhet tycker jag är emot vett och sans och dessutom emot den kunskap som vi faktiskt sitter på. När priserna stiger betydligt mycket mer än vad inkomsterna gör blir det självklart svårare och svårare för en ung person att kunna förverkliga drömmen om att kunna få ett bra boende.

Vi försöker matcha tillgången mot efterfrågan, inte minst genom många åtgärder som Ola Johansson och jag är överens om och håller på att genomföra inom ramen för januariavtalet. Vi ser över hyresmarknaden och hur den fungerar och har fattat beslut om att vi ska ha ett fortsatt investeringsstöd. Det har än så länge lett till 26 000 hyreslägenheter med rimliga hyror som alltså blir tillgängliga för människor som har en inkomst som inte ligger i toppskiktet. Dessutom ser vi nu till att vi har ett byggande som ligger på väldigt höga nivåer historiskt sett.

Det är värt att konstatera att varje år med en rödgrön regering och en grön bostadsminister har det byggts mer än under något enda år när vi hade borgerliga partier som ledde bostadspolitiken i Sverige. Varje år har det byggts mer än något enda år under den borgerliga regeringens tid vid makten. Det gör att vi nu har kommit upp i en byggtakt som åtminstone rimmar bättre med den efterfrågan som finns.

När vi nu diskuterar självklarheter kan man också konstatera att 20 procent är mer än 10 procent. Det är någonting i linje med Fem myror är fler än fyra elefanter. Ola Johansson verkar tycka att det har skett en minskning. Men 20 procent av bolånetagarna i dag är unga, upp till 30 år. År 2012 var den siffran 10 procent. Det är svårt att säga att det inte är en ökning. Nu ligger den nivån stabilt - den minskar inte och den ökar inte. Det visar att unga fortfarande kan få lån på kreditmarknaden i dag, till skillnad från vad de myter säger som ibland sprids från talarstolen här om att det skulle vara omöjligt att kunna få lån i dag. Det stämmer inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(forts.)

Fru talman! Statsrådet konstaterade att det är en märklig fråga med tanke på att han redan har gett Finansinspektionen i uppdrag att göra den utvärdering som jag frågar om. Samtidigt betonar jag att ungas bostadssituation är viktig att framhålla. I sitt svar besvarar Per Bolund faktiskt den kritik som riktas mot Finansinspektionens egen utvärdering. Det indikerar att han har förstått frågan.

Per Bolund och Finansinspektionen söker bekräftelse från internationella bedömare som IMF och OECD för att stärka sin tes att amorteringskraven behövs och har varit verkningsfulla. Man påstår att problemen med hushållens skuldsättning till följd av bolån tros riskera Sveriges ekonomi som helhet. Men i en internationell jämförelse är belåningsgraden hög om man begränsar sig till bara bolånen. Men bolån är till sin karaktär ett sparande och en tillgång som både är livsnödvändig och som i ett längre perspektiv får anses vara en säker investering.

Vi är i gott sällskap. Norge och Danmark är länder vars hushåll är betydligt mer skuldsatta än de svenska. Danskarnas hushållsskulder är hela 100 procent högre än våra är i dag. Ändå klarade sig Danmark bättre än Sverige under den stora finanskrisen 2008. Trots att deras skuldsättning var hela 340 procent, vilket kan jämföras med 186 som vi har i Sverige i dag, drabbades inte Danmarks bnp hårdare än vår. Fastighetspriserna sjönk med 20 procent, vilket inte är en särskilt låg nivå, men de återhämtade sig också snabbt. Då ska man komma ihåg att Danmark vid tillfället hade en fastighetskris, vilket inte Sverige hade.

Hög skuldsättning behöver inte innebära en stor risk, speciellt inte om det kombineras med ett betydande sparande. Svenskar har till skillnad från många andra pensionssparat och behöver därför inte vara skuldfria den dagen det är dags att sluta arbeta. Vi betalar en större del av våra inkomster i skatt och kan därför räkna med att få välfärden finansierad när vi behöver det. Det kan man inte om man bor i till exempel Italien, Frankrike eller Spanien. Där löper hushållen betydligt större risk att drabbas, inte för att de har hög skuldkvot utan för att hushållens ekonomi är känsligare och måste bära andra kostnader.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hushållens aggregerade tillgångar är i Sverige fem gånger högre än lånen. Svenska hushåll har aldrig varit rikare. Något annat som skiljer ut Sverige är att vi har en låg statsskuld. Sammantaget är Sveriges och svenskarnas ekonomiska situation stabilare än nästan alla andra länders.

Det är alltså inte relevant att som Per Bolund och Finansinspektionen lyfta ut bolånen, som är en del av hushållens skuld, och beskriva dem som det stora och enda hotet mot landets ekonomi. Den verkligt oroande delen av hushållens skulder består av konsumtionslån, blankolån, och inte bolån.

Utlåningen ska givetvis vara ansvarsfull och grundas på låntagarens betalningsförmåga. Det är självklart. Men det behövs en mer nyanserad diskussion om hushållens skulder, precis som det behövs en mer nyanserad diskussion om våld och kriminalitet. Det är en liten grupp människor som lånar mycket, medan det stora flertalet drabbas indirekt när allt fokus hamnar på extremfallen: de som avviker från det normala. 9 procent har lån som överstiger 2 miljoner kronor. 55 procent har inga lån alls, och resten som lånar normala summor, till och med ganska små summor, max 2 miljoner, finns däremellan.

Hushållens betalningsförmåga mäts i hur många gånger man kan betala sina låneräntor med sina inkomster. Finansinspektionen säger själv att hushållens motståndskraft är stark. Vid ett prisfall på 40 procent och en ökning av arbetslösheten på 12 procent får inte mer än 2 procent av hushållen med nytagna lån problem med sina betalningar.

Fru talman! Låt oss konstatera att den utvärdering som Ola Johansson i den här interpellationen ber mig att göra redan har gjorts. Man har analyserat de makrotillsynsåtgärder, som det kallas, som har genomförts. Den samlade bedömningen har varit att de införda makrotillsynsåtgärderna och de begränsningar som har införts inte har reducerat efterfrågan på svensk bostadsmarknad. Den kvarstår som hög. Däremot har de lett till färre sårbara hushåll.

Just det här med sårbara hushåll är värt att komma ihåg. Ola Johansson beskriver bolån som ett sparande, vilket ur ekonomisk synvinkel är ganska häpnadsväckande. Ett lån är ett lån. Men det är också värt att påminna om att många tusentals människor under finanskrisen på 90-talet blev tvungna att i ett svårt ekonomiskt läge sälja bostäder som man hade höga lån på. Bostadspriserna hade fallit, och man hade mer i lån än man fick in av försäljningarna. Det finns fortfarande i dag tusentals människor i Sverige som sitter kvar med skulderna från den erfarenheten. Jag vill inte att någon ska behöva hamna där. Därför tar jag också den finansiella stabiliteten på det allvar som den förtjänar.

Jag vill ställa en fråga tillbaka till Ola Johansson. Vi har gemensamt i Sverige, med ganska bred politisk samsyn, utsett expertmyndigheter för att säkerställa stabiliteten i svensk ekonomi. Det är Finansinspektionen, det är Riksbanken och det är Riksgälden. Det är dem vi har lagt ansvaret på när det gäller att säkerställa olika delar men i stort Sveriges ekonomi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Efter finanskrisen 2008 såg man också behovet av externa granskningar. Man kan inte bara förlita sig på att alla länder tar sitt ansvar. Man behöver göra granskningar över gränserna. Där finns Internationella valutafonden, EU-kommissionen och OECD. De gör den typen av granskningar.

Alla de här, tre svenska myndigheter och utländska bedömare, drar samma slutsats: att den höga skuldsättningen i Sverige är en risk för svensk ekonomi. När Ola Johansson kommer fram till en annan slutsats är frågan om alla de här bedömarna, med alla deras resurser, har fel. Är det Centerpartiets och Ola Johanssons slutsats? Eller struntar Ola Johansson i finansiell stabilitet? Han tycker kanske inte att det är en viktig fråga; de har alltså rätt, men vi ska inte göra någonting åt det. Eller har Centerpartiet förslag på andra åtgärder som Finansinspektionen, Riksbanken, Riksgälden och internationella bedömare inte har analyserat? Centerpartiet kanske har kommit på en lösning på hur man ska hantera det här. Det vore intressant att höra Ola Johanssons svar på det.

Jag blir lite överraskad när Ola Johansson målar upp en bild av att svenska pensioner är höga och att vi inte har något problem med att människor har för lite att leva på när de slutar sin yrkeskarriär. Det är inte den bild jag möter i mitt arbete som finansmarknadsminister. Jag hör snarare klagomål på att pensionerna borde vara högre och att man borde ha en säkrare och mer stabil ekonomi när man blir äldre. Givetvis får man en stabilare ekonomi om man har god kontroll över sin skuldsättning och kan bygga upp en buffert i hushållet.

Vi har hittat en viktig balans. Vi måste ta ansvar för den finansiella stabiliteten. Det finns alltid en lockelse när tiderna är goda att konsumera mer och köpa en ännu lite dyrare bostad. Det är dessa ord jag hör från Ola Johansson. Han vill vänta med restriktioner och inte ha några begränsningar utan fortsätta festen så länge det går bra.

Ola Johansson glömmer dock att det kan komma en morgondag då det inte går så bra. Men vi minns effekterna. Vad händer när det inte går så bra i svensk ekonomi? Det första som händer är att statsskulden stiger. Det andra som händer är att framför allt de marknader som är känsliga faller platt, och bostadsmarknaden är ett typexempel på det. Under 90-talskrisen och i många länder under finanskrisen 2008 dök bostadsmarknaden djupast. Det är värt att komma ihåg i denna debatt.

Fru talman! Bostadsministern får det att låta som att det bara är jag och Centerpartiet som är kritiska till det andra amorteringskravet och kan se effekterna av det. Men det stämmer inte. Det är flera debattörer och nationalekonomer som slår hål på bostadsministerns och Finansinspektionens argument. Per Bolund försöker försvara sig mot det som många bedömare anser vara korrekta siffror.

Jag startade denna debatt för att jag med hjälp av sifferunderlag ska kunna påvisa att det finns stora felaktigheter i Finansinspektionens analys, som bostadsministern med sådan emfas försvarar.

Bostadsministern kommer också med ytterligare en felaktighet. Det är inte de som skuldsatte sig på 90-talet som står för vår stora skuldsättning. Det är fel, och det framgår av skuldutredningen från 2013.

Utan bosparande och med upptrissade priser som orsakas av decennier av felriktade subventioner, bristande rörlighet, krångliga byggregler, långa planprocesser och höga trösklar kommer det att fortsätta att se dystert ut för de unga på bostadsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hyresgäster använder 28 procent av sin disponibla inkomst till boende, bostadsrättsinnehavare 20 procent och egnahemsägare ca 15 procent. Varför ska unga hushåll tvingas in i dyra nyproducerade hyresrätter när de i stället skulle kunna äga sina bostäder?

Det är tråkigt att lyssna till Per Bolund som likt Bagdad-Bob upprepar uppenbara felaktigheter i stället för att agera och vidta åtgärder som underlättar ungas inträde och på allvar utvärderar och förändrar kreditrestriktionerna. Detta får gärna ske på Per Bolunds eget initiativ; han måste inte fråga Finansinspektionen om lov.

Fru talman! Jag är besviken. Jag trodde på allvar att bostadsminister Per Bolund hade lyckats övertyga finansmarknadsminister Per Bolund att tänka om. Men när denna Dr Jekyll och Mr Hyde-historia är över ska jag ge regeringen ytterligare en chans att tala med sig själv.

Fru talman! Det har ju hänt en del saker på bostadsmarknaden de senaste åren. Det byggs betydligt mer än det har gjorts under väldigt lång tid. Genomsnittet per år sedan 90-talet har varit ungefär 30 000 bostäder; i dag ligger nybyggnadstakten på 50 000 bostäder.

Vi ser hur bostadsmarknaden börjar vända runt om i landet. Efterfrågan på nya lägenheter ökar - tvärtemot den bild som Ola Johansson försöker måla upp av att det inte skulle finnas en efterfrågan.

Under den rödgröna regeringen har det byggts mer varje år än under något enda år under den borgerligt styrda bostadspolitiken. Det ska vi vara glada över.

Vi har också ett investeringsstöd som gör att det byggs även inom segment där det inte byggdes när det inte fanns någon bostadspolitik utan man lät marknaden styra. Det handlar om små hyreslägenheter som passar för exempelvis ungdomar, som generellt har lägre inkomster än övriga på bostadsmarknaden.

Jag har inte sagt att de med skulder från 90-talet står för en majoritet av skulderna på bostadsmarknaden. Däremot har jag sagt att finanskriserna gav upphov till en stor del av evighetsgäldenärerna. Låt oss minnas det och inte försöka att lösa problemen som finns för inträde på bostadsmarknaden genom att vältra över riskerna på de enskilda och att ta bort de begränsningar som finns för att skydda den svenska ekonomin och bolånetagarna.

Ola Johansson har gett exempel från andra länder. Låt oss se på vad som hände i Danmark när man just med motivet att ge unga inträde på bostadsmarknaden tog bort amorteringskravet på bolån och sa att lånen skulle vara amorteringsfria. Det blev ingen som helst ökning av de unga på bostadsmarknaden. I stället steg priset kraftigt på bostäderna, vilket gjorde att man fick högre skuldsättning. Nu föreslår Ola Johansson att vi ska göra samma sak i Sverige. Det vill jag varna för; det vore fel metod.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.