Kränkningar i samband med viseringsärenden

Fru talman! har frågat justitie- och migrationsministern om han avser att ta några generella initiativ för att kränkningar av mänskliga rättigheter eller diskriminering inte ska förekomma vid hantering av viseringsärenden.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Att diskriminering och kränkningar inte ska förekomma vid hantering av viseringsärenden eller vid någon annan form av myndighetsutövning är en självklarhet. De villkor och kriterier som ska vara uppfyllda för att man som tredjelandsmedborgare ska beviljas visering och därefter tillåtas resa in i Schengenområdet regleras dock tydligt i EU:s viseringskodex och i kodex om Schengengränserna. Båda är förordningar och därför direkt tillämpliga som lag. Som medlemsstat i EU och som deltagare i Schengensamarbetet har Sverige och svenska myndigheter att tillämpa den lagstiftning som vi genom vårt medlemskap har åtagit oss att upprätthålla och följa.

I de här förordningarna anges mycket klart vilka kriterier som gäller för att beviljas visering och inresa. Man ska till exempel kunna styrka syftet med sin vistelse, och man ska kunna stå för sin försörjning. De uppgifter man lämnar vid en kontroll ska också överensstämma med dem man lämnade för att beviljas viseringen. Precis lika klart anges att diskriminering på grund av till exempel etniskt ursprung inte får förekomma.

Beslut om nekad eller upphävd visering, nekad inresa och förvar kan överklagas. Den som anser sig felaktigt behandlad av svenska myndigheter kan oavsett nationalitet eller etniskt ursprung vända sig till riksdagens ombudsmän Justitieombudsmannen, JO.

Förbuden i lag mot diskriminering, rätten till flerinstansprövning och den tillsyn som sker genom JO som en del av riksdagens kontrollmakt är en fungerande ordning som värnar rättssäkerheten och den enskilde. Frågor som rör diskriminering är något regeringen följer noga, men avseende den nu aktuella frågan om viseringsärenden avser jag för närvarande inte att vidta några åtgärder eller att ta generella initiativ.

Fru talman! Jag har ställt denna interpellation framför allt med anledning av ett fall som varit uppe. Jag vill säga på en gång att jag är mycket medveten om att vi inte kan diskutera fallet i detalj. Det är inte heller det jag begär eller önskar av statsrådet, utan jag kommer att prata lite om det för att det tjänar som ett exempel. Det är ju tyvärr inte det enda fall som rör viseringar som uppvisar denna problematik.

Sommaren 2018 var bröderna Ibra Lo och Pape Matar i Europa för att besöka sin pappa, som bor i Nederländerna. De är egentligen från Senegal. De hade Schengenvisum och passade på att besöka sin kusin, som bor i Sverige. De har varit i Europa ett stort antal gånger, och de har alltid fullföljt sin visering på ett föredömligt sätt och återvänt.

Men vid den svenska gränsen vid Öresund tog resan slut den 24 juni. Bröderna stoppades, förhördes och togs omedelbart i förvar, där de hölls i över två månader. Deras visum och övriga handlingar var i sin ordning innan den svenska gränspolisen bestämde sig för att förstöra handlingarna. Det gjorde att ärendet blev väldigt svårt att hantera.

Brödernas ärende har fått stor medial uppmärksamhet i både Sverige och Nederländerna eftersom det de har utsatts för framstår som ett uppenbart brott mot EU:s regelverk och de grundläggande rättigheter som slagits fast i de europeiska fördragen och i unionens stadgar.

Det är inte enda gången detta har hänt. Det finns ett flertal exempel från forskningssamarbeten, där doktorander bosatta i till exempel afrikanska länder inte beviljas visum till Sverige, där de är doktorander, därför att man tror att de som är ensamstående inte kommer att återvända. Svenska ungdomsorganisationer bjuder på regeringens uppdrag in samarbetspartner från afrikanska länder som inte beviljas visum, vilket blir lite märkligt när det är just regeringen som har bett ungdomsorganisationerna att bjuda in dessa gäster.

Detta tjänar alltså som ett exempel, och det är ett ganska allvarligt sådant. De flesta nekas visering. Men i det här fallet har bröderna suttit i förvar i nio veckor, vilket är ett allvarligt ingrepp i en människas integritet.

Bröderna har nu efter hemkomsten till Senegal omedelbart beviljats ett nytt visum till Nederländerna, vilket borde vara ett tecken på att man i unionen inte alls ser den problematik som man ser i Sverige. Det gör att jag blir väldigt orolig.

Min fråga till statsrådet här i dag är: Känner statsrådet sig trygg med att den behandling som bröderna råkade ut för även hade drabbat någon som ser ut som statsrådet eller som jag, det vill säga att rasism inte har spelat in i detta? Det gör faktiskt inte jag.

Fru talman! Tack för interpellationen! Den är svår att diskutera eftersom den ändå kretsar kring ett enskilt fall. Vi är båda väl medvetna om att det inte är upp till regeringen eller ett enskilt statsråd att ingripa, utreda eller göra bedömningar i enskilda fall, så därför försöker vi göra detta lite mer principiellt.

Jag tycker att det är viktigt att säga att man när det gäller inresa från tredje land gör kontroll av alla. Det kan bli en diskussion om att man väljer ut vissa, men här handlar det om människor som man kontrollerar vid inresa från tredje land.

I det här fallet blir det ännu mer komplicerat eftersom det vad jag förstår har överklagats och gjorts en anmälan. Man har haft en process. Det har överklagats i domstol, och man har haft tillgång till offentliga biträden. Domstolen fann inte skäl att ändra myndighetens beslut. I ett fall som har prövats och där man funnit att saken inte var felaktigt hanterad blir det knepigt för mig att med hänvisning till det ändra alltihop.

Om vi breddar diskussionen är det klart att det finns risk för att människor gör fel i sin myndighetsutövning. Vi har haft diskussioner om poliser i andra sammanhang och om ordningsvakter. Det är klart att det finns ett samhällsproblem. Vi kan inte sticka under stol med att rasism eller främlingsfientlighet ibland finns också vid offentliga myndigheter.

Men jag har väldigt svårt att se vilket initiativ jag ska ta för att ändra något sådant, annat än att säga att det är otroligt viktigt att man anmäler. Jag vet att myndigheterna jobbar för att absolut inte använda etnisk diskriminering eller någonting sådant som en grund för sina beslut. Men jag har som sagt väldigt svårt att se vad man ska göra i detta fall, när man har prövat frågan i domstol och kommit fram till att myndigheten inte gjort fel.

Fru talman! Tack igen, statsrådet, för svaret!

Det fanns problem som att man inte anser att Nederländerna eller ambassaden kontaktats; detta är belagt. Det faktum att viseringarna har tagits och förstörts har också inneburit en del problem i hanteringen. Jag och Vänsterpartiet menar därför att det finns goda skäl att titta noga på detta fall - inte bara fallet i sig, även om jag tycker att bröderna har all rätt att förvänta sig upprättelse. Detta kan också tjäna som ett exempel på om vi verkligen är säkra på att vi gör rätt.

Det är precis som med patriarkatet, fru talman: Vi är alla väl medvetna om att det inte tar slut här utanför riksdagens dörrar så att vi slipper det här inne. Detsamma gäller faktiskt rasismen. Den finns överallt i samhället: här inne och också vid myndigheter. Det gör att vi egentligen skulle behöva ett lite större metoo-uppvaknande kring rasismen och hur den faktiskt drabbar människor i vardagen.

Detta exempel gör mig väldigt orolig. Man har här egentligen två olika barriärer. Redan när människor från andra länder söker visum och man anser att det finns en risk för att de skulle vilja stanna kvar sker det en gallring. Vi ser att ensamstående människor, som inte har familj i hemlandet, har mycket svårare att få ett visum. Är det verkligen rimligt att en doktorand från Uganda utan familj ska ha svårare att få en visering än en som har familj? Vi använder viseringen som en väldigt svår barriär, och jag anser, fru talman, att det ibland blir mycket svårgenomskådligt var de rasistiska fördomarna slår till och var de inte gör det.

Jag förväntar mig att regeringen, på samma sätt som att den säger sig vara tydligt feministisk, också är tydligt antirasistisk. Det kräver att man gör genomlysningar av denna typ av ärenden, där det finns väldigt många frågetecken kvar.

Fru talman! Frågan är lite större än så. Sverige har haft en del synpunkter inte minst på hur EU:s yttre gräns har fungerat i ett antal länder, vilket har föranlett en diskussion om att vi också måste ha en bättre egen kontroll över vilka som kommer till Sverige och på vilka grunder.

Den internationella brottsligheten blir också en del av denna diskussion eftersom polisen ser mönster: Från vissa länder kommer en viss typ av kriminalitet. Det påverkar, tror jag, hur benägen man är att kontrollera inresa från de regionerna eller länderna. Det är ett brottsbekämpande och inte ett rasistiskt perspektiv om man vet att det från en viss flygplats ofta förekommer problem med pass, eller vad det nu kan vara.

Vi måste alltså också förstå polisen i detta. De har ett uppdrag att vara brottsbekämpande, att kontrollera. Det kan leda till att man gör bedömningen att man måste kontrollera människor från vissa platser eller i vissa sammanhang noggrannare än andra. Detta behöver inte vara en rasistisk diskussion. Det kan naturligtvis finnas människor som har en rasistisk agenda, men det kan också finnas fullt legitima brottsbekämpningsorsaker till att man är noga.

För att problematisera lite mer tror jag att flera hundra personer varje månad med nuvarande lagstiftning nekas inresa i Sverige därför att de inte kan svara upp mot de gemensamma krav vi har. Besluten motiveras, registreras och är möjliga att överklaga. Det finns alltså över tid möjlighet att följa detta.

Jag tycker definitivt - och det tror jag är en viktig fråga - att man om man upplever sig diskriminerad, kränkt eller rasistiskt bemött ska anmäla det. Det är det enda sättet att få ljus på detta men också att se till att vi som har en kontrollmakt kan motverka en utveckling som vi inte vill ha i våra myndigheter. Det är alltså otroligt viktigt att man överklagar om man känner sig felaktigt bemött.

Fru talman! Det kom 2017 en rapport från Civil Rights Defenders, som heter Slumpvis utvald. Den belägger att en hel del människor i vårt samhälle väljs ut slumpmässigt, mycket oftare än statsrådet eller jag, bara för att de ser ut på ett visst sätt eller uppfattas på ett visst sätt. Det gäller romer, och det gäller absolut afrosvenskar.

Detta är samhällsskadligt på ett väldigt allvarligt sätt. Om det faktiskt är så att folk konsekvent och hela tiden väljs ut slumpmässigt på grund av sitt ursprung betyder det att det inte är allas gränspolis. Det är inte vår gemensamma, utan man upplever det som något som riktas mot några av oss i samhället. Det är väldigt dåligt och väldigt allvarligt.

Människor hör gång på gång av sig till mig, från universiteten och från fotbollslag som har bjudit in andra fotbollslag, och säger: Vi ska bjuda in de här människorna, men de får inte visering. När jag sedan hör detta, att personer får sitta nio veckor i förvar, vilket är en väldigt allvarlig åtgärd, och sedan tvångsutvisas med chartrat plan trots att de faktiskt hade biljetter hem, känner jag mig inte trygg med att detta verkligen saknar rasistiska dimensioner.

Jag önskar mig ett mycket tydligare ställningstagande. Jag önskar mig en regering som säger att den är antirasistisk och som konsekvent följer upp dessa saker. Det är förfärligt för de människor det drabbar, men det är också farligt för vår gemenskap.

Fru talman! Återigen - rasism eller diskriminering är inte tillåtet vid myndigheter och får inte ligga till grund för deras beslut. Det är otroligt viktigt. Känner man sig diskriminerad eller utsatt ska man anmäla, för det är det enda sättet att uppmärksamma frågor och få till stånd en förändring.

När det gäller svensk lagstiftning och vilka regler och krav som gäller för att komma in i Sverige är det EU-gemensamma krav. Det är alltså inte några särskilda krav i Sverige, utan de gäller alla. Det är upp till den inresande att kunna möta de krav som finns och konsekvent och tydligt kunna redogöra för sina skäl att resa in i Sverige, så att man uppfyller inresevillkoren.

Den sista frågan handlar om förvar. Detta är väldigt ovanligt, och kraven för att ett sådant beslut ska kunna fattas är ganska högt ställda. Det ska vara en sista utväg om det är nödvändigt för att personen på något sätt visat att man inte tänker följa ett beslut om avvisning eller utvisning. Detsamma gäller för hur hemresan går till.

Utan att gå in i detalj kan man konstatera att även denna fråga är prövad. Därför tror jag inte att jag ska kommentera utan bara säga att det i detta fall är prövat, och man har inte funnit att myndigheten gjorde fel.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.